Kvinnobad och flickgymnastik

Skolverket beslutade nyligen att en muslimsk friskola, Al-Azharskolan i Vällingby, enligt skollagen har rätt till att dela på pojkar och flickor under gymnastikundervisningen. Pojkarna undervisas av manliga lärare, flickorna av kvinnliga. Skälet är religiöst.

Är det rimligt? Att det har stöd i lagen är sannolikt, eftersom Skolverket lär kunna sin lagstiftning. Men är det rimligt, eller för att använda ett uttryck som blivit populärt i sommar; "i enlighet med svenska värderingar"?

Svenska skolor separerar barn från början. Det vanligaste är åldersseparationen. Man hävdar att just det år du föds är betydelsefullt för när du får börja skolan. Man kan ha invändningar mot det, och det har vissa haft. Frågan om man ska ha både höst- och vårantagning till skolorna är inte ny.

En annan separationsvariant handlar om behov och förmåga. En del elever får specialanpassad undervisning, eller borde få det enligt skollagen. Barn med särskilda behov kan få hela eller delar av sin utbildning anpassad efter sina egna behov, i en vanlig klass eller i en anpassad klass eller skola.

En tredje separationsvariant har könskaraktär. Det händer att såväl gymnastik som andra ämnen bedrivs där pojkarna är för sig och flickorna för sig. Flickor och pojkar utvecklas olika fort och det kan få konsekvenser. Men det är sannolikt ovanligt att detta sker generellt, eller över en längre tid.

Så varför gnälla över A-Azharskolans separation av flickor och pojkar? Varför inte göra som flera gör, jämföra hur det var när man själv gick i skolan (ja - på min tid var det faktiskt uppdelat på gymnasiet), och hävda att det är en storm i ett vattenglas?

Utbildningsministern ger enligt flera media ändå Skolverket bakläxa. Jämställdheten är en matrisfråga. Så även om flickorna och pojkarna får likvärdig undervisning, även i gymnastik, menar Fridolin att jämställdheten måste genomsyra även denna undervisning. Har han rätt? Är de "svenska (jämställdhets)värderingarna" överordnade lagen?

Frågan är mer komplex än vad den i förstone verkar. Och den handlar om de kulturkrockar vi allt mer upplever och kommer att uppleva.

Jag ska inte mer än nödvändigt upprepa bilden av WVS Engelhartkarta. Den där Sverige befinner sig längst upp, längst ut. Mest sekulärt. Mest individualistiskt. Vi som tror vi är världens centrum vad gäller värderingar, är egentligen i dess periferi. Visserligen rör sig många länder åt vårt håll, men utvecklingen är vare sig snabb eller förutbestämd. Vissa länder rör sig åt diametralt motsatt håll.

När Alliansregeringen tillträdde 2006 var en av Kristdemokraternas vinstpuckar att man fick in att skolan var byggd på en "judisk-kristen-värdegrund". Är det så? Och om svaret är ja - hur påverkar det resten av samhället?

Svaret är inte enkelt. Sannolikt beror det också på var man står i religiösa, etiska och moraliska frågor. För mig, med den kristna bakgrund och etik jag bär med mig, är just denna bakgrund ett av motiven till att synen på människan är som den är. Och det påverkar både skola och samhälle. Det finns ett band mellan judisk och kristen normativitet som håller. Och det är tack vare denna som såväl upplysning som sekularism kunnat uppstå. Det är tack vare, och inte trots, de kristna dogmerna som exempelvis jämställdheten fått fotfäste i Europa och Amerika. Utvecklingen är vare sig radrätt eller konsekvent. Men det spelar roll när det i Bibeln finns ord som både hävdar kvinnans och mannens lika värde, att staten och religionen är olika saker och att religionens förste ledare ständigt tog den minstes, förlorarens, perspektiv.

Det har varit så naturligt för oss att vi inte har behövt förhålla oss till det. Även om vi kallar oss sekulära, ateister eller agnostiker så har själva traditionen, dogmerna, burit. Det har funnits en väv av värderingar och värden, som vi inte behövt försvara eftersom de inte ifrågasatts. Visst har de förändrats över tid. Men det har varit en stilla förändring, kontinuerlig i sitt agerande mot ökad individualism och tolkningsbara mot den bakgrund de tagit avstamp i.

Mot detta ställs nu islam med en ofta helt annan världsbild. Det handlar inte bara om synen på män och kvinnor och deras plats såväl i familj som samhälle. Det handlar om en helt annan syn på religion och samhälle, om religion och individ, om sekularism och religion, om individ och kollektiv. Och vi har så svårt att förhålla oss till det.

Det blir så uppenbart när vi inte ens kan komma överens om hur frågorna ska formuleras. Får man ställa frågan om islam som majoritetsreligion kan kombineras med västerländsk demokrati? Får man ställa frågan om islam i sig innehåller normativ som gör det svårare för jämställdhet, för individualism, för sekularism? Eller är det islamofobi? Kan man vara kritisk mot de normativ och de dogmer som följer med islam (OK - jag är mycket medveten om att man inte kan generalisera islam lika lite som man kan generalisera någon annan religion, men diskussionen kring islam måste ändå tas och då tvingas man också generalisera) utan att bli stämplad som SD-are, islamofob, rasist? Måste en sådan kritik leda till strid, kulturkamp, fientligheter?

Eller kan det demokratiska samhället visa en sådan styrka att även vid svåra värderingskonflikter väljer vi att lösa dem med samtal istället för med vapen? Islam är inte den enda sådan konflikt vi haft att hantera, det räcker med att minnas hur vi hanterade och fortfarande hanterar frågor som har med kommunism att göra. Är kommunism de facto något som ifall den blir en "majoritetsideologi" leder till diktatur och mänsklig förnedring? Är socialism bara en finare omskrivning av denna omänskliga ideologi? Och hur hanterar vi det faktum att det faktiskt finns människor som hävdar att de är såväl socialister som kommunister, och ändå är goda, välanpassade samhällsmedborgare? Är de egentligen smygonda, eller går det att kombinera?

Och motsatt: Går det att på demokratisk väg inskränka jämställdheten så vitt det gäller viss skolundervisning? Eller skilda badtider för kvinnor och män? Var går gränsen? Och vad är receptet om man inte vill dit?

Frågan om könsuppdelad gymnastik och separata badtider är bara toppen på ett isberg. Och vi är knappast beredda på hur vi ska lösa dem. Problemet är bara att vi hittills inte valt att se de resterade delarna av isberget, den stora massa som finns men som ännu är osynlig. Det är därför vi hamnar där vi gör.

Risken att vi hamnar i en situation där å ena sidan idiotiska förslag som burkiniförbud, eller murar mot omvärlden i allmänhet och muslimer i synnerhet, kan få spridning och finna grogrund, och å andra sidan en "det löser sig för olikhet är bra och inget är bättre än det andra"politik står mot varandra är uppenbar. Men oavsett vilken av dessa vägar vi väljer, riskerar vi ökade motsättningar, ökad polarisering och ökad risk för konflikter.

Min uppfattning, som jag erkänner kan vara fel, är att ett tydligt ställningstagande för vissa grundläggande skyldig-, fri- och rättigheter i ett samhälle är nödvändigt ur ett politiskt perspektiv. De behöver inte vara gemensamma för alla partier. Men om partierna ska fungera som centralpunkter för en vidare samhällsutveckling, behöver man tydliggöra de minsta gemensamma nämnare som just deras ideologi står för. En del kommer då att vara lika mellan höger och vänster, liberaler och konservativa. Andra kommer att skilja. Men först då får människor möjlighet att se skillnaderna, och möjlighet att välja de som står för den väg man själv vill vandra. Det kan komma att bli en mer konfliktfylld politik. Men det är där, i den demokratiska konflikten, som också det demokratiska samhället byggs.

Problemet är att vare sig partier eller politiker är vana att diskutera i de banorna. Med den rekrytering partierna har idag, är det sannolikt att många politiker inte ens har den förmågan. Så det är en lång väg att vandra för att kunna göra dessa förändringar. Men någon gång måste vi börja.

Annars kommer vi att gång efter gång stå inför frågan om just denna separering, detta förbud, denna rättighet eller denna skyldighet är förenlig med en lagstiftning som alltid kommer att vara på mellanhand.