Individualismens ändstation

Går det att beskriva de senaste dryga hundra årens politiska utveckling som ett frigörande från kollektiven och en seger för individen? Möjligtvis är det så.

Även om processerna går i varandra, skulle man kunna tänka sig att beskriva perioden från slutet på 1800-talet till idag som ett antal steg på samma väg.

Det första steget var frigörandet från de påtvingade kollektiven. Egentligen startade processen i Norden redan 100 år tidigare, med prästen och liberalen Anders Chydenius. Men inte förrän 100 år senare var ständerna helt borta. Därmed hade individen fått en större frihet att arbeta med vad man ville.

Det andra steget var månne frigörandet från okunskapen. När folkskolan infördes på 1800-talets mitt, lyftes människor på bred front från okunskap till kunskap. Den må ha varit bristfällig, men insikten om vilken betydelse det fick att även drängar och pigor kunde läsa och räkna kan inte övervärderas.

Det tredje steget var månne frigörelsen från kyrkan och Gud. Eller så är det det fjärde. För samtidigt med frigörelsen från religionen, uppstod frigörelsen från fattigdom. Uppbyggandet av 1900-talets välfärdssamhälle går parallellt med en tydligt driven sekularisering.

Dessa steg, de tredje och fjärde, är intressanta. För de har varit ett par av de mer eller mindre tydliga målen för svensk politik. Från att religionsfrihet har haft betydelsen frihet TILL religion, har den fått betydelsen frihet FRÅN religion. Gräver man djupare har den nationella tolkningen av religionsfrihet sannolikt inte varit så vid. Religionsfrihetens gräns var tydligt satt vid de dogmer och normer som befästs under ett kristet, eller judiskt-kristet, paraply. Frihet till andra religioner och deras annorlunda dogmatik var och skulle förbli en randföreteelse.

Men privatiseringen av religionen och gudsbegreppet spelar roll för det som komma ska. Och det aktiva, mer eller mindre medvetna, arbetet med att förneka de kristna dogmernas och normernas betydelse för samhället, kommer att få konsekvenser.

En möjlig tolkning är nämligen att välfärdssamhället egentligen bygger på den dogmatik och det normativa regelverk som traderats genom de kristna samhällena. Synen på människan och hennes individuella fri- och rättigheter har en tydligt kristen profil. Synen på människan och hennes skuld och skyldigheter, har också en kristen profil. Monteras dessa ned, utan att ersättas med liknande stabila normativ och dogmer, försvagas välfärdssamhällets funktionalitet.

Kanske är vi nu mitt uppe i den femte fasen, det femte steget. Frigörelsen från såväl andra medmänniskor som oss själva. Det går att tolka queer (oavsett om det nu är en religion eller filosofi) på det sättet. Och nu står egot mitt i centrum. Det handlar om att utveckla dig själv, oavsett hur det påverkar andra. I Sverige innebär det också att du har en fri dragningsrätt på offentliga medel för att just ditt sätt att leva ska möjliggöras. Välj ditt liv (oavsett kromosomuppsättning och annan konservativ biologi) är väl mottot. Bara om du ständigt gör de rätta valen, och förändrar dig i förhållande till dem, kommer du att vara lycklig och nå fulländning.

Processen sedan Anders Chydenius på 1770-talet började med sin frigörelse av individen fram till idag verkar nästan ha varit ödesbestämd. Och den har både varit framgångsrik och effektiv. Människor i Sverige, och Norden, bor i de länder som ständigt rankas högst vad gäller livskvalitet. Allt fler länder går i samma riktning.

Då är det väl bara att sitta nöjd, och likt en Johan Norberg hävda att allt bara blir bättre och kommer så att förbli. Kanske han har rätt. Kanske inte.

Det senaste som fick mig att fundera i de banorna var en statusuppdatering på Facebook (var annars) i går. Den såg ut så här:

Dagens skräll på nämnden för funktionshindrade under rapport från sommaren och sommarvikarier. Det har varit en hel del problem med yngre anställda. De anställda sommarvikarierna har  tackat nej till jobb & arbetspass..... De behöver inte jobba, har pengar ändå, så de kan istället åka på semestrar, åka på festivaler, bara vara ledig.....

Är det ett tecken i tiden? Handlar bristen på vårdpersonal, på lärare och förskollärare, på omvårdnadspersonal egentligen om något annat? Är bristerna i sjukvården i allmänhet, och äldreomsorg och funktionshinderservice i synnerhet, ett tecken på en helt annan samhällsförändring?

Är det så att sjukvården, äldreomsorgen och servicen till de funktionshindrade helt enkelt inte spelar på den planhalva som den individcentrerade människan idag vill spela på? Där beroende av andra, fysisk och mental svaghet och behov av kollektiva och gemensamma lösningar inte får plats i en värld där allt handlar om att utveckla dig själv, frigöra dig själv från allt beroende från alla andra? Handlar skolans rekryteringsproblem inte alls i första hand om att lönerna är för låga, utan att yrket kräver kollektiva lösningar och gemenskap?

Och om det finns en gnutta av sanning i dessa funderingar - vart är vi då på väg?

Det räcker med att besöka en gymnasieskolas vårdprogram för att se hur framtidens äldreomsorgspersonal kommer att se ut. Det handlar inte i första hand om att de blonda blåögda nordborna vill ta ansvar för sin egen farföräldrageneration. Svensk äldreomsorg bärs i mångt upp av människor ur andra kulturtraditioner, där kollektivet, familjen, ansvarstagandet för andra väger upp det egocentriska självutvecklingsbehovet.

Drar man ut utvecklingen i tangentens riktning, med ett allt mer egocentrifierat samhälle och en politik som sätter egot före såväl individen som kollektivet, hamnar vi förr eller senare i ett samhälle i upplösning. Det finns inte längre något vi, bara ett jag. Problemet är att detta jag någon gång sannolikt kommer att vara i behov av någon annan.

För mig som frisinnad är detta skillnaden mellan liberalismen och frisinnet. Frisinnet inser att människan är i behov av ett vi, ett vi som ibland både kan och måste uppväga individen och egot. Frågan är om det kommer en tid då fler behöver inse det. Eller om vi som individuella partiklar likt universum dras mot en allt mer lösligt sammanhållet samhälle. Understödda bara av den automatiserade IT-sektorn, där opersonliga robotar inte inkräktar på mitt behov av att utveckla mig själv, och bara mig själv.