Det liberala vankelmodet kring vem man ska styra med, eller
släppa fram som regeringsbildare, kan i förstone verka vara en kamp mellan
höger och vänster inom partiet. Men bilden är mer spretig än så. Den liberala
kampen står faktiskt på det nya slagfält som politiken utkämpas på. Och det är
inte alls säkert att gamla stridstekniker har någon framtid, lika lite som
kavalleriet hade en framtid när stridandet mekaniserades.
Jan Björklund leder ett av Sveriges minsta riksdagspartier.
Samtidigt leder han ett parti som både är ett av de äldsta, och ett av de
nyare. Tillsammans med sin minikollega MP, är Liberalerna ett lackmustest för
den nya politiken och dess konsekvenser.
I andra inlägg har jag rasat mot den förflackning av det
politiska uppdraget som jag tycker mig se. Allt fler politiker blir allt mer
intresserade av sin egen framtoning, att vara någon, och att kommunicera rätt.
Snart ingen har en aning om vad det handlar om när det gäller att styra en
kommun, eller ett land. Ekonomi och verksamhetsstyrning är trista saker som
någon annan får syssla med. Jag bygger mitt varumärke!
Men det är inte denna trend som nu blir synlig inom
Liberalerna. Det är en än mer grundläggande strid.
Låt mig förklara.
Striden inom Liberalerna står, menar jag, mellan livsstilsliberaler
och ideologiska liberaler. Inte så att livsstilsliberaler inte har någon
ideologi, eller att ideologiska liberaler saknar livsstilstankar. Ändå är detta
den huvudsakliga skiljelinjen.
För att begripa detta måste man först försöka definiera de olika
grupperna.
För en livsstisliberal är GAL-TAN-skalan självklar. De för
en liberal definierande frågorna handlar om feminism, HBTQ, mänskliga
rättigheter, normkritik och internationalism. Dessa frågor är överordnade
traditionella liberala tankar. Exempelvis är det för en liberal feminist
självklart att en liberal hjärtefråga är att minska föräldrars rätt att själva
bestämma över sin föräldraförsäkring, eller att kräva kvoteringar även inom
privata bolag och på fristående universitet. HBTQ-rättigheter och normkritik är
oifrågasättbara normer. Det kan exempelvis visa sig i att det är viktigare att
slåss för vuxnas rätt till barn, än barns rätt till en mamma och en pappa eller
att biologiska fakta får vika för individens subjektiva upplevelser. MR och internationalism
för dessa liberaler står över nationellt demokratiskt beslutsfattande. Den
reglerade marknadsekonomin som var den tidiga svenska liberalismens
kännetecken, är inte viktig i ett internationellt perspektiv.
Mot detta står de ideologiska (att använda ordet
konservativa riskerar att få fel effekt…) liberalerna. Där är fortfarande de
tidigare grundläggande liberala värderingarna en bas även för andra frågor. Det
är självklart att man kan hävda sig vara på samma linje när det gäller de
frågor som definierar livsstilsliberalerna, men dessa frågor är inte grunden
för det politiska engagemanget. Inte heller är resultaten av de politiska
övervägandena alltid desamma. Feminismen begränsas av den ekonomiska friheten.
Internationalism och MR måste sättas i en nationell kontext, baserad på
nationellt demokratiskt självbestämmande. HBTQ och normkritik ramas in också av
vetenskapliga fakta. Dessutom finns frågor som trygghet eller ordning och reda
i skolan på agendan. Men grunden för det politiska engagemanget ligger i en
traditionell syn på att ekonomi är basen för den svenska varianten av
socialliberalism.
Detta är ingen heltäckande beskrivning av de två linjerna.
Men den tydliggör skillnaderna. Även inom partierna börjar de linjer som
traditionellt både delat upp partier och skapat en grund för demokratin att
mjukas upp och förändras. Det är inte längre ekonomin och konsekvenserna av
olika ekonomiska beslut som står i fokus. Politik handlar idag ofta om helt
andra saker.
Kanske är detta en naturlig följd av den ekonomiska
utvecklingen nationellt, i Sverige och i stora delar av västvärlden. De allra
flesta har idag en så god ekonomisk status att ekonomi mer handlar om
administration än om politik och ideologi. De allra flesta som står utanför
denna ekonomiska statuszon, får ändå hjälp att leva ett hyfsat drägligt liv.
Och de som faller utanför nationellt är så få, eller så långt borta från
mainstreamsamhället, att de inte påverkar politiken.
Konsekvenserna blir i alla fall uppenbara inom politiken.
Både mellan partier och inom partierna. När Jimmy Åkesson beskriver det nya
konservativa blocket som den dröm han nu är nära att nå, handlar det mindre om
ekonomi och mer om värderingar. När Jonas Sjöstedt talar om ungefär samma sak,
fast tvärsom, är det inte heller med revolutionsröda klasstermer, de hålls
helst i bakgrunden, utan om GAL-värderingar.
Skiljelinjerna finns mellan partierna. Men de finns också
inom. Och Liberalerna, och Miljöpartiet, är de tydligaste exemplen på vad det
kan få för konsekvenser.
Folkpartiet var tidigare inte heller fritt från
livsstilsliberalism. Socialliberalismens önskan om att ställa samhället till
rätta för de svagaste, eller frisinnets normativa komplex baserad på
kristendomens traditioner och dogmer, hade i sig andra former av livsstilsbejakanden.
Men det fanns skillnader. Dels var höger-vänster-skalan tydligt närvarande.
Dels var den ekonomiska politiken fortfarande en stabil ideologisk grund. Dels
var framförallt frisinnet en organisatoriskt stabil ram såväl utom som inom
Folkpartiet.
Men den nya livsstilsliberalismen är inte där. Den är inte
organiserad, snarare tvärsom. Den är den tydligaste individualistiska
strömningen inom liberalismen, där jaget blir viktigare än laget – såväl i
partiet som i politiken. Den saknar en genomarbetad normativ grund. Man kan
tala normkritik, men vissa av de egna normerna är helt omöjliga att ens
ifrågasätta. Den som gör det blir utstött. Den saknar också en koppling till
traditionell ekonomisk liberalism – något som gör den oförutsägbar. När det kommer
till avvägningar mellan exempelvis feminism och äganderätt, mellan
internationalism och nationell demokrati, mellan välfärd och skatter, kan
livsstilsliberalerna hamna varsomhels, beroende på vart GAL-vinden blåser idag.
Liberalerna drabbas hårdast av denna utveckling. Skälet är
enkelt. Partiet har gjort sig av med sin folkrörelsebas. Från att ha varit det
självklara alternativet för de frisinnade – i mycket vid mening – är partiet nu
det minsta. Hela den organisatoriska kompetensen håller på att gå förlorad.
Partiet blir allt mindre en sammanhållen organisation och allt mer av en löslig
sammanslutning av individer med egen agenda. Till och med namnbytet pekar i den
riktningen. Liberalerna är inte längre ett parti – bara en vid, otydlig
politisk strömning.
Problemet för partiet är att de människor som vill definiera
sig som GAL är en snabbfotad skara. Den är betydligt snabbare i sina
värderingsförändringar än ett parti kan vara. Som grädde på moset, kan dessa
väljare berika ett parti. Men då måste partiet ha en organisatorisk kärna,
människor som är partiet trogna trots, och inte tack vare, att partiet tycker
på ett visst sätt i en viss fråga. Men om GAL-ningarna blir en för stor del av
partiets väljarbas, och en för stor del av de aktiva politikerna, så riskerar
partiet att åka berg- och dalbana såväl i opinion som organisation.
Det är det som Liberalerna nu är mitt inne i. Det är den
resan Miljöpartiet också gör. Partier utan organisatorisk kärna, utan
sammanhängande gemensam ideologi (aldrig haft eller så har man mer eller mindre
medvetet gjort sig av med den (ekonomin respektive miljön)), utan någon stabil
väljarbas måste vara bäst på att ha det våta fingret i luften för att veta vart
GAL-vinden just nu blåser…
När det dåvarande Folkpartiet efter det usla valet 2014
skulle gå igenom all sin politik, fanns en möjlighet att hantera denna fråga.
Man hade kunnat ställa sig frågan om vilket parti man ville vara, vilken grund
man ville stå på, vilka väljargrupper man ville ha som kärna och som grädde, vilket
samhälle man såg framför sig som den liberala visionen.
Av det blev intet.
Det är sannolikt ett av bekymren för partiledaren och
partiledningen idag. Man saknar helt enkelt en ideologi. Partiledaren har
tvingats hantera dessa stridigheter inom partiet under nästan hela sin
partiledartid. Istället för att peka på en tydlig väg framåt, har han försökt
balansera de olika krafterna inom partiet. Blidka Birgitta Ohlsson. Stötta Mats
Persson.
Och istället för att agera, och ta befälet över partiets
utveckling själva, har man tvingats reagera och nu ställas inför fullbordat
faktum. Välj höger och därmed mer traditionell liberal ekonomisk politik. Välj
vänster och fortsätt på GAL-vägen. Oavsett vad man väljer riskerar man förlora
väljare. Och väljarflykten beror i förstone inte på själva valet, utan på att
man inte kunnat förklara vilket parti man är och varför man gör det val man
gör.
Det hade varit bättre att hålla i taktpinnen själv. Valt
GAL-vägen och släppt den traditionella socialliberala ideologin. Valt motsatt,
och låtit GAL-frågorna hamna i bakgrunden.
Det är självklart att jag står för den senare vägen. Men
oavsett hade jag önskat att det parti jag länge var en lite mer central aktör
i, själv hade valt väg och inte låtit andra tvinga partiet till det.
