När den konservativa budgeten gick igenom i
regeringsundantagstillståndets tid, var det ett område som påverkades mer än
det mesta. Anslagen för klimatpolitik liksom för värnandet av biologisk mångfald
minskades med 2 miljarder kronor. Det är en minskning som inte står så långt
efter Donald Trumps försök att avlöva USAs klimat- och naturvårdspolitik.
Men även de andra tidigare Allianspartierna drar sitt strå
till stacken. I förhandlingarna med socialdemokraterna krävde det påstått gröna
Centerpartiet en mängd reträtter på området. Det handlade inte bara om
flygskatt. Även strandskydd och inte minst kraven på att skyddet av den
biologiska mångfalden skulle ställas efter markägarens rätt att göra pengar på
marken var centrala i förhandlingarna.
Som liberal är det lätt att kritisera Miljöpartiets
medverkan i den senaste mandatperiodens regering. Politiken inom de områden
partiet haft ansvar för; skolan, kulturen och bostäder, har som bäst varit
verkningslös. Men man måste samtidigt vara så klarsynt att partiets inverkan på
såväl klimat- som naturvårdspolitik har varit avgörande. Sverige är 2019 bättre
på de allra flesta områden inom klimat- och naturvårdspolitik än vad det var
2014.
Det är uppenbart att det finns en skiljelinje mellan de
borgerliga partierna; liberala och konservativa, och de rödare. I mätning efter
mätning visar det sig att de röda partierna har en bättre klimat-, miljö- och
naturvårdspolitik än de blåare. Liberalerna, som med rätta är det grönaste av
de borgerliga partierna, hamnar ändå efter de röda samtidigt som de långsiktiga
miljöfrågorna för det mesta hamnar långt bak i partiets prioriteringslista.
Vad beror detta på? Är klimatpolitik beroende av
traditionella ekonomiska politiska strukturer? Går skiljelinjen i synen på
värnandet av biologisk mångfald i samma härad som blockpolitikens skyttegravar?
Ser man på den historiska utvecklingen är detta ett relativt
nytt fenomen. Under lång tid var Frisinnade Landsföreningen och Folkpartiet,
Liberalernas föregångare, de som drev naturvårdsfrågorna hårdast. Svenska
Naturskyddsföreningen, som bildades bland annat av flera namnkunniga liberaler,
hade länge i sin styrelse en stark representation av liberala intellektuella
med basen i den naturvårdsnära vetenskapen. De första nationalparkerna kom till
genom liberala krav och därefter fortsatta partiet att driva frågorna,
alltifrån strandskydd till nationalälvar. Regeringen Ullsten fick med rätta
mycket goda betyg för sin naturvårdspolitik.
Men något har hänt de senaste decennierna. Även om
miljöpolitik i vid bemärkelse kan nämnas i olika högtidstal, verkar insikten om
behovet av politisk aktion saknas.
Låt oss anta att även de borgerliga partierna har vetskap
och insikt om de stora miljöproblemen mänskligheten står inför:
Klimatförändringarna. Artutrotningen. Kemikaliespridningen.
Avfallsproblematiken. Varför hamnar man ändå fel i så många frågor?
Under hela mänsklighetens period på jorden har vi påverkat
natur, miljö och i viss mån klimat. Men påverkan har varit lokal, regional och
nationell. Så är det inte längre. De senaste decennierna har mänskligheten på
alla områden en global påverkan på biosfären. De stora miljöfrågorna är
globala. Vår tidsålder är antropocen.
När jag för drygt 30 år sedan som en av de första
doktoranderna i miljörätt påbörjade min ännu ej färdiga avhandling vid
Juridiska fakulteten vid Uppsala Universitet, var min ambition att söka svaren
på hur man effektivast skulle kunna genomföra ett lagskydd inom
naturvårdsområdet. Avhandlingens preliminära namn: ”Möjligheten att med en
nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv” speglar dåtiden på
flera sätt. Ordparet ”biologisk mångfald” var ännu inte för allmän användning.
Men viktigare är sannolikt frågeställningen om hur en
nationell lagstiftning kan fungera för att hantera problem som inte känner
landsgränser. Det är här vi närmar oss de borgerliga partiernas miljöpolitiska
problem. Framförallt gäller det liberalismen, där två av grundstenarna i
ideologin ännu inte förmår hantera denna globaliseringsrörelse. Äganderätten
och den individuella friheten.
Låt oss börja med äganderätten. Under de senaste åren har
attackerna på skydd av värdefull natur och hotade arter blivit allt mer
samordnade. Borgerliga partier, inte minst Centerpartiet, tar stöd av olika
särintressen med bas inom markägande och markutnyttjande för att sätta upp
hinder för artskydd.
Ibland tar detta motstånd märkliga former. Centerpartiets
Fredrik Federley är öppen med sin antiintellektuella hållning kring
faktainsamling, när han klart pekar på att ett hinder i förhandlingarna med
Socialdemokraterna och Miljöpartiet är den så kallade
”nyckelbiotopsinventeringen”. I princip innebär det att Centerpartiet hellre
väljer okunnighetens väg mot artutrotning än att få veta vilka konsekvenser det
förstärkta skydd för markägarens rätt att skövla värdefull natur, som
Centerpartiet önskar, kan få.
Men är det en rimlig hållning? Kan vi strunta i skydd av
hotade arter, lokalt eller nationellt, och hävda att äganderätten står över
detta även om det kan få globala konsekvenser?
I Tyskland finns undersökningar som pekar mot att antalet
flygande insekter minskat med upp emot två tredjedelar. Andra undersökningar
visar att de så kallade ”vilda djuren”, såväl däggdjur som fåglar och fiskar,
är mycket små andelar av den totala mängden djur. Jorden är inte längre en
mångfaldens vildmark. Det är människan och hennes domesticerade djur som snart
är enfaldens produktionsmark.
Vilka konsekvenser kommer det att få? Finns det en gräns när
antalet pollinerande insekter blir så litet att det påverkar odlingen av växter
i behov av pollinering? Vad händer med ekosystem när till och med de
”vanligare” arterna blivit sällsynta? Hur grov kan mångfaldens väv bli, innan
den rasar samman? Och vad händer då, när livsväven repas upp? Vilka
konsekvenser får det för människan om jordens livsuppehållande system
krackelerar? Vilka livsmedel kommer att finnas? Hur kommer vi att hantera
nedbrytningen av allt vårt avfall? Kommer skogen att fortsatt vara jordens
gröna lunga?
Skyddet av den biologiska mångfalden står i konflikt med en
/ännu/ starkare äganderätt. Svenska hagmarker är i princip borta. Svensk urskog
är slagen i spillror. Svenska våtmarker är någon procent av vad de en gång var.
Andelen skyddad skog borde tredubblas. Våtmarkerna, stränderna och landnära
vatten, borde värnas. Istället kräver de borgerliga mindre skydd och mer rätt
att exploatera.
Skälet till denna inställning är lätt att förstå.
Liberalismen bygger på ekonomiska teser med nationen som grund. Hittills har
liberala ekonomiska teorier inte klarat av att hantera vare sig de
generationsperspektiv eller globala perspektiv som dominerar naturvårdens
utmaningar. Adam Smith behövde inte bekymra sig om vilka konsekvenser det privata
ägandet och exploaterandet av mark och naturresurser fick, eftersom frågan då
var obsolet. Luften, marken och vattnet var fria nyttigheter. Djur och växter
var en oändlig tillgång. Det var orimligt att tro att brukandet skulle innebära
ett förbrukande. Den synen är, märkligt nog, förhärskande ännu idag. Än
märkligare är det att de internationalistiska partierna i detta intar en strikt
nationalistisk hållning.
Klimatfrågan skapar likartade problem för de liberala
grundteorierna. Liberalismen baseras i huvudsak på en utilitaristisk filosofi.
När en av de liberala anfäderna; John Stuart Mill, hävdar att samhällets mål är
största möjliga lycka åt största möjliga antal människor, är det en momentan
känsla. Generationsproblematiken lyser med sin frånvaro. När samme Mill
beskriver liberalismens kärna som att min frihet sträcker sig så långt att dess
gräns bara går vid att den inte påverkar någon annans negativt, saknas såväl
generations- som globala klimatperspektiv.
När vi tar flyget till en skön vecka i Thailand, när vi
köper den billiga biffen från Brasilien, när vi klär oss i den senaste veckans
mode från H&M, visar vi såväl på liberalismens styrka som dess svagheter.
Den internationella handeln har skapat ett globalt välstånd utan historiska
likheter. Men välståndet är byggt på uttag av jordens ändliga kapital,
bestående av frisk luft, rent vatten, giftfria jordar och myllrande mångfald.
Liberalismen har fastnat i en position där det saknas såväl
historia som framtid. Utan vilja till insikt om hur världen förändrats sedan
industrialismens, och liberalismens, genombrott saknas verktyg för att hantera
globala miljöutmaningar. Utan vilja till förståelse för att såväl äganderätt
som personlig frihet måste hanteras i ett globalt perspektiv med en bred insikt
om att framtida generationers frihet kommer att påverkas av våra handlingar,
blir borgerligheten en ständig broms för nödvändiga förändringar.
Istället överlåter man den progressiva miljöpolitiken till
socialister av olika kulör. Där saknas istället insikt om äganderättens
nödvändighet även för miljö, klimat och natur. Där saknas insikt om att staten
faktiskt måste ha begränsningar. Där saknas den grundläggande förståelsen för
den individuella frihetens värde för människans utveckling och därmed hennes
insikt om naturens begränsande villkor.
Så borde det inte vara. Liberalism har hittills visat sig
vara den ideologi som förmått anpassa sig till skiftande förutsättningar och ge
människor en ökad frihet, ett stärkt välstånd och en stabil demokrati. Så kan
det sannolikt vara även i framtiden. Men då måste den absoluta äganderätten
till markens resurser och den påstått oändliga personliga frihetens heliga kor,
om inte slaktas, så i vart fall genomgå en genomgripande metamorfos.
Och det är dags att börja nu.
