Buskskvättan sjöng inte i år. Inte törnskatan heller. Jag såg inte lärkfalken jaga över fårens hagar. Kornknarren repade inte i juninatten. Varför kom de inte i år? Kommer de nästa?
Vi tackade Gud för sommarens mildhet, med regn, sol och
värme i lagom doser, väl medvetna om att fjolårets torka kanske inte var en
tillfällighet. Djuren klarade sig. Vinterhöet kunde hämtas in.
Men oron finns ändå där. Hur kommer nästa sommar att vara?
Och nästa? När fylls grundvattenreserverna på igen och vad gör vi om brunnen
sinar?
Varför sjöng inte buskskvättan?
---
Det är inte svårt att hitta exempel på klimatförändringarnas
effekter. Det är lika enkelt att googla fram orsakerna till dem. Kunskapen om
såväl orsak som verkan är både djup och bred och väl fördelade till de allra
flesta beslutsfattare. Vad gäller insikter om vilka åtgärder som krävs är
kunskaperna lika breda och djupa inom forskarsamhället, men fördelningen bland
beslutsfattare är mer skev. När Greta Thunberg ifrågasätter politikers,
företagsledares och andra influerares verkliga vilja blir det uppenbart att den
saknas, precis som buskskvättans sång.
Skälet till denna tvekan är uppenbar. Det moderna liberala samhället
är uppbyggt på kol, olja och fossilgas. Framväxten av det industriella
samhället, liksom det därefter följande konsumtionssamhället, är samtida med
utvinningen av fossila energibärare. Om det ena avskaffas, kommer det andra att
följa. Insikten om detta finns medvetet eller undermedvetet hos de flesta
politiker i ledarposition. I förhoppningen om att ingenjörerna ska lösa
problemen innan katastrofen är här, försöker man skapa förutsättningar för den
nödvändiga teknikväxlingen.
Denna politik är byggd på en ideologisk uppfattning som
gränsar till religiös övertygelse. För en liberal, från vänster till höger,
lyder mantrat att det inte är tillväxten som är problemet, utan att den inte är
grön. Bara vi kan omforma den miljöskadliga tillväxten och skapa incitament,
med morot och piska, för den nödvändiga omställningen så kommer den att ske.
Och därefter kommer världen att grönska, i bildlig och bokstavlig mening.
---
En av de mest skrämmande artikelserier man kunnat följa det
senaste året handlar om den kraschande biologiska mångfalden. Ibland är hotet specifikt,
som när insekterna dör i mängd. Även om den är läst, är förståelsen av
konsekvenserna om den tyska långtidsstudien, om hur de flygande insekterna
minskat i ett av landets naturreservat, betydligt lägre än vad gäller klimatet.
Biologisk mångfald är ingen kioskvältare. Naturen som sådan är något som bara
finns, fungerar och kan kuvas och omformas för mänskliga behov.
Inte ens när Amazonas brinner, blir frågan akut. Den mediala
bilden handlar om Amazonas som en global lunga, en uppgift som dessutom är
felaktig. De eventuella problemen för den biologiska mångfalden beskrivs mest
som ett mänskligt bekymmer, som om regnskogens uppgift var att försörja
mänskligheten med nya mediciner. Men biologisk mångfald som en global,
livsuppehållande väv av sammanlänkande arter, lyser med sin frånvaro.
I Europa anklagar man president Bolsonaro för rovdrift. Men
den egna agendan är långt ifrån trovärdig. I Sverige fortsätter kalhyggena att
breda ut sig och den industriella livsmedelsproduktionen fjärmar sig allt mer
från det jordbruk som en gång såväl brukade som bevarade jordens värde. Som
alltid är det den biologiska mångfalden som får stryka på foten när de sista
våtmarkerna dikas, när skogen ersätts av trädplantager, när mångfaldens äng och
hage blir ensartad åker och vall.
De senaste dagarna har vi kunnat läsa om att 2,7 miljarder,
2.700.000.000, fåglar inte längre finns i den Nordamerikanska naturen. Det är,
som vanligt, människan som ligger bakom. Vårt sätt att leva gör naturen allt
mer ogästvänlig för de som en gång befolkade den. Det vilda finns snart inte
längre kvar. 96 % av alla däggdjur som lever på planeten är idag antingen
boskap eller människor. På samma sätt är det med andra djurklasser.
Även om det verkar som om naturen är oändlig, som om det
vilda finns runt knuten, håller det som en gång var natur, djur och ekosystem
att förändras i grunden. I datorspel kan man resa till avlägsna planeter och
”terraforma” dem. Men den jord, den Terra
vi känner, omformas. Ekosystemens mångfald blir humansystemens enfald.
---
Jag läser om den ökande globala turismen. Om hur allt fler
platser blir som Venedig, inte bara översvämmade av vatten utan av turister i
allt större hopar. Om överbefolkade stränder. Om natur som inte längre finns.
Och jag kan inte låta bli att fundera över om detta är vårt samhälles yttersta
mål.
För oss globaliserade marknadsliberaler var politikens
målsättning länge att ge människor redskap att lyfta sig ur fattigdom. Idag
handlar det om att människor i de fattigare länderna ska få det som oss som
lever i de rika. Så ser vi framför oss en värld där människor lever i samma
välfärdssamhällen som oss själva, med skola, sjukvård och äldreomsorg. Det
verkar så bra. Problemet är bara att det är den ena sidan av myntet.
Den andra sidan är mörkare. I vart fall när det gäller
naturen, klimatet, ekosystemen. För välfärdssamhället är byggt på konsumtion.
Konsumtionen av varor levererar ett överskott som kan finansiera välfärd,
privat eller offentlig. Och när de grundläggande behoven är tillfredsställda,
låter vi oss inte nöja. Vi fortsätter att konsumera för att fylla de där
behoven som döljer det där hålet av meningslöshet i vårt inre. Vi köper saker
vi inte behöver. Vi reser till platser där vi en vecka kan glömma vardagen,
tillsammans med hundratusentals andra med samma parentetiska liv.
---
När Adam Smith 1776 skrev ner sina tankar om nationernas
välstånd, var inte tankar om den begränsade planeten ens en fråga. Under
industrialismens uppbyggnad blev lösningen på de lokala problem som
miljöförstöringen orsakade högre skorstenar och längre avloppsrör. Tron på en
jord som kunde hantera vår miljöförstöring var oifrågasatt. Inte förrän Rachel
Carsons bok ”Tyst vår” kom på bokhandelsdiskarna 1962 skedde något. Men
utvecklingen gick långsamt. Försurningskrisen hanterades men skapade ingen
insikt om de globala systemens begränsningar. Inte ens ozonkrisen förmådde att
förändra samhällets förståelse på något djupare plan.
Det är först i och med klimatkrisens allt mer akuta skeenden
som något börjat hända. Men som så ofta handlar det om att människan inte
förmår att se helheter. Klimatkrisen är ny och global, men lösningarna är gamla
och lokala. Vi lever fortfarande i Adam Smiths anda, med en tro på en jord utan
begränsningar, en planet som kan hantera allt vi gör.
De politiker som ska hantera frågan sitter i en rävsax. Det
axiom som styrt utvecklingen från bondesamhälle till välfärdstat, har varit en
orubblig tro på att tillväxt är vägen framåt. När de globala systemen hotas, är
det enda som krävs att måtten på tillväxt omdefinieras. Den gröna tillväxten
ska hantera de problem som den fossila tillväxten orsakat.
Det finns ett antal problem med detta. Det största är att
den gröna tillväxten är lika sannolik som den humana kommunismen. I teorin kan
de vara möjliga, men den praktiska tillämpningen har visat sig svårare. Grön
tillväxt har hittills visat sig hanterbar i ett lokalt perspektiv, men
samtidigt har den globala utvecklingen varit allt annat än grön.
Sambandet är glasklart. När tillväxten ger människor möjlighet
till mer än grundläggande välfärd, väljer vi att använda den till miljöovänlig
konsumtion. Av varor, tjänster och upplevelser. Varje gång tekniken gjort det
möjligt att öka välstånd och välfärd, har det inneburit ett totalt ökat tryck
på planeten. Biologisk mångfald ersätts av odlad enfald. Resilienta ekosystem
fylls av antibiotika, mikroplaster, kemikaliesoppor. Och som lök på laxen kan
vi inte ens turista i fred längre eftersom alla andra har samma önskan om att
byta 357 dagars tomhet för 168 timmars avkoppling.
---
Men finns då ingen lösning? Måste vi, i Jonathan Franzens
efterföljd, invänta den globala kollapsen och mänsklighetens undergång, men i
värdighet? Det finns mycket som talar för det. För alternativen är politiskt
orealistiska.
Självklart vore en repressiv global diktatur en möjlighet.
En som bestämmer vilka som får leva vidare och vilka som måste bort för att
mänskligheten ska komma ner i nivåer som planeten tål. Det finns såväl
filosofer som politiker som lockas av tanken men denna eliternas, för det är
självklart att det är eliterna som blir kvar, dödsdans är en orimlighet.
Men om vi vill ha kvar demokratin och den liberala
marknadsekonomin, hur gör vi då?
Visst kan en grön marknadsekonomi fungera. I teorin. Och
till del. Det går självklart att prissätta utsläpp av koldioxid och andra
växthusgaser så att de pressar ner utsläppen. Det går att bruka samma styrmedel
när det gäller plaster, antibiotika, kemikalier. Varje nation kan skapa egna
regler och börja omställningen. Det blir svårare med ett globalt genomslag.
Men de nationella konsekvenserna blir tydliga. En liter
bensin för 75:- kronor kanske? Grytbitarna på söndagsmiddagen till ynka 1500:-
kronor kilot? Och det gäller att planera väl för att kunna betala av på den
enda semesterresa familjen har råd med under barnens uppväxt. Kanske finns
plats på tåget till franska atlantkusten 2027?
Exemplen ovan är ovetenskapliga. Men ska marknadsekonomin
användas för att styra krävs att den verkligen styr. Och det kommer att få
konsekvenser. Vi kommer att resa mindre i vardagen och till helgs. Vi äter
mindre kött av djur som uppföds på annat än lokala betesmarker och vallar, och
mycket sällan mat från andra sidan jorden eftersom transporterna är så dyra och
produktionen även där måste ställas om. Vi kommer att bo mindre eftersom få
kommer att ha råd att värma upp stora hus. Vår konsumtion kommer att minska i
volym, men knappast i ekonomiska termer, eftersom vi inte kommer att ha råd att
lägga pengar på billig skitkonsumtion. På område efter område förändras
vardagen, fram till den dagen då teknikerna hittat lösningar på klimatkrisen,
på kemikaliesoppan, på antibiotikaresistensen…
Tillväxten lär finnas där i ekonomiska termer, men det är
verkligen en annan sorts tillväxt.
Men den stora utmaningen kvarstår ändå. Hur kan vi prissätta
mänsklighetens användande av den begränsade naturen som ett obegränsat
ymnighetshorn? Är det rimligt att 96 % av jordens däggdjur är kossor och
människor, att 70 av alla fåglar är höns? Är det rimligt att människan utrotat
83% av alla vilda djur, varar 50% de senaste 50 åren? Hur prissätter man
avskogningen av Amazonas, bränderna i Indonesien, blekningen av koraller,
kalhuggandet av Norrland?
Hur prissätter man förlusten av ännu en art som idag synes
värdelös, men i morgon kanske var den tråd som fick livsväven att brista? Hur
värderar man den minskande motståndskraften hos ett ekosystem, mångfalden i en riktig
skog, genspridningen hos en sällsynt art?
Kan människan inse att hon lever på en begränsad planet,
tillsammans med de djur och växter som varit delar av ekosfären en betydligt
längre period än mänskligheten? Kan den människa, som allt mer landar i tanken
att hon inte längre är ett biologiskt djur beroende av andra utan en
sociologisk varelse som själv kan styra sin framtid, inse att hon är helt
utelämnad åt fungerande ekosystemtjänster?
Det sjöng ingen buskskvätta vid Boängsgården i år. Kanske
var det en tillfällighet. Kanske inte.
-->
