Bojkotta os, eller bojkotta os?

Tibet har blivit en brännande fråga. Det är bra. Diktaturen Kina ska inte utan internationell uppmärksamhet kunna begå brott som på andra håll har lett till så kallade fredsframtvingande åtgärder. Förhållandena i Kosovo är på flera sätt lindrigare än i Tibet. De deportationer och det förtryck mot de nationella tibetanerna som regimen i Kina gjort sig skyldiga till under 50 år är skrämmande. Minst lika skrämmande är den internationella tystnaden kring frågan. Dansen kring den kinesiska guldkalven är viktigare än ett folks och ett lands frihet.

Nu tycker flera att vi ska bojkotta os. Svenska idrottsmän och -kvinnor ska inte göra det de tränat för i år, utan agera politiker. Det är fel. När väl tävlingarna går av stapeln i diktaturen kan vi inte lägga bördan på de enskilda idrottsmännen.

Felet ligger inte där. Istället ligger det i den olympiska rörelsen. Denna rörelse borde aldrig accepterat att ge en diktatur spelen. Samma rörelse ger nu fullt stöd åt Kina och vill inte ens skriva in en mild kritik mot hur landet hanterar Tibet. Det är illa. Har inte ens den svenska olympiska kommittén under Gunilla Lindberg ryggrad att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter?

Den olympiska rörelsens utveckling är i flera avseenden rätt oroande. Det finns alldeles för många pseudoreligiösa drag hos denna koloss som ibland verkar hävda att det är rörelsens ideal (vilka de nu är) som kommer att skapa fred på jorden. När denna religiösa övertro på dessa egna ideal kombineras med den mångmiljardindustri os utvecklats till blir riskerna än större. Om sporten, där det är viktigare att vinna än att delta, kombineras med superkapitalismen, där ditt värde mäts i pengar, ligger människan, den lilla människan och hennes värde, illa till.

Så kanske vi som tittare borde bojkotta os. Glöm att sätta på TVn. Prata med hustrun istället, ta en promenad, lek med barnen, läs en bok, gör världen lite bättre själv. Utan tittare så minskar os marknadsvärde. Och det vore väl något att stilla bedja om.