Upp till kamp emot kvalen

sista striden det är.

Den första maj demonstrerar socialdemokrater runt om i landet. På alla ställen där allt färre träffas sjungs alltid den åldriga kampsången "Internationalen" vars första strof jag citerar ovan.

Det är intressant att följa socialdemokratins nuvarande utveckling. Partiet har sedan länge varit ett av Sveriges mest konservativa partier. Bilden av partiet har varit och är den av ett parti som drömmer sig tillbaka. Till folkhemmet. Till 1970-talet och den offentliga sektorns expansion. Politiken har handlat om återställare, även när man själv varit vid makten. Första maj-demonstrationerna där man länge varit i opposition mot sig själv blir det tydligaste exemplet.

Nu har man en ny ledare. Mona Sahlins start har milt sagt varit usel. Till del är det inte förvånande. Jag deltog före förra valet i en debatt med Sahlin där hon inte svarade på en enda fråga. När publiken, universitetsstudenter, ställde en fråga blev återkopplingen ofta "vad tycker du själv?". Det är inte en funktionell partiledare. Som partiledare måste man kunna ge svar och visa på en väg framåt.

Mona Sahlins arbete borde dock ändå föras av (s) men ledas av någon annan. De allvarliga problem partiet brottas med bygger på att den politik som format partiet inte längre fungerar, och att det blivit för långt från den professionellt skapade bilden och verkligheten.

Partiet måste förnyas, men ingen vet hur och försöken skapar en sådan oro mellan partiet falanger att en söndring ligger nära. Den starka LO-kopplingen riskerar att bli ytterligare ett black om foten. Vilken LO-falang ska man stödja? Metall eller Kommunal? Privat eller offentlig sektor? Vilka LO-medarbetare vill man bli ovän med? De privatanställda som ser risker med att allt mer av deras löner går till skatt för offentliga verksamheter som vare sig blir bättre eller fler? Eller de offentliganställda som måste inse att den offentliga sektorn måste bli mindre och effektivare?

Vilka väljare ska man attrahera när den trygghet som man tidigare kunde stå för, i det lugna, trygga men isolerade Sverige, inte längre finns i den globaliserade världen. Var hittar man pengar till det man vill göra när man inte kan beskatta så annorlunda än grannländer i och utanför Europa? Vilka svar har man överhuvudtaget?

Det finns flera exempel i världen på partier som likt socialdemokraterna i Sverige haft en unik maktkoncentration, störst ekonomiska resurser och byggt upp bilden av sig själva som ledare och regeringsdugliga, men som sedan raserats och försvunnit. Det finns flera tecken som talar för att den process socialdemokraterna nu är inne i kan leda i den riktningen.

Citatet "sista striden det är" kan innehålla en helt annan betydelse än vad de som sjungit den trott...

Ekonomiska bekymmer

Idag har vi suttit på kommunfullmäktige och bland annat debatterat bokslut 2008. Det är ett starkt bokslut även sett i ett historiskt perspektiv. Trots en nedgång på börsen med drygt 80 miljoner, avsättningar till Citybanan på drygt 50 och engångskostnader för projektet kring framtidens administration på cirka 20, gör kommunen ett överskott på 100 miljoner kronor. Det är bra, framförallt sett ur ett framtidsperspektiv. Dagens utmaningar hade varit betydligt svårare att möta om fjolåret sett annorlunda ut.

Örebro kommun har en historia av att inte kunna hålla budgeten. Merparten av 1990-talet var en beskrivning av underskott. De fanns två bottennivåer, dels 1995-96 då (s) var tvingade att sälja Örebro Energi för att lösa ett skenande lånebehov, dels 2002-03, då samma parti släppte lös kostnaderna på hemmaplan och skapade en lokal kris. Lösningen blev en kraftig inbromsning som påverkade kommunens anställda kraftigt.

Den styrande fempartikoalitionen insåg omedelbart efter maktövertagandet att vi var tvingade att avbryta denna historik av egenproducerade underskott. Budgetdisciplin, återhållsamhet och ekonomi- och kvalitetsstyrning blev centrala. Vi inledde därför vårt arbete med att avsluta ett antal ofinansierade projekt som (s) beslutat om inför valet. Kritiken mot detta var kraftig.

Det har fortsatt på detta sätt hela tiden. Inte på något sätt har oppositionen valt att minska kommunens totala kostnadsmassa. Två förslag har förvisso funnits, minskade politiska kostnader och minskade konsultkostnader, men minskningarna skulle ske från den högre totala nivå oppositionens alternativbudget redovisade. Senast i går ville oppositionen öka kommunens kostnader för anpassningsåtgärder i kommunala lokaler, utan att redovisa var pengarna skulle tas.

På fullmäktige fortsätter diskussionen i samma spår. Oppositionen ifrågasätter besparingar inom såväl äldreomsorg som inom gymnasieskolan. De vill öka kostnaderna för konstinköp. Stort blandas med smått men hela tiden är bilden att det finns mer pengar.

Det är allvarligt. Kommunens ekonomiska läge måste hanteras i ett sammanhang där inte vissa partier menar sig ha mer pengar än andra. Den omställning från ekonomisk lättsinnighet till ekonomiskt ansvar som alla medarbetare måste fundera över, riskeras om bilden av utmaningen inte accepteras av oppositionen, i stort och i smått.

Det är en risk att en opposition som inte tar ekonomin på allvar är ett större ekonomiskt bekymmer än de åtgärder som måste vidtas. Konsekvenserna av en ineffektiv kommunal organisation riskerar välfärden både på kort och lång sikt.

Regeringen har rätt, Carl B fel

Carl B Hamilton (fp) går idag ut med sin syn på bonusar och AP-fondernas ägande i olika bolag. Han menar att AP-fonderna inte ska lägga sig i bolagens skötsel annat än i fråga om maximal avkastning. Därför gör regeringen fel när den beslutat att AP-fondernas representanter inte ska acceptera bonusar i de bolag de äger aktier i.

Hans resonemang lider av två allvarliga brister.

För det första är det den passiva ägarstyrningen som är ett av de allvarligaste problemen inom bolagsvärlden idag. Framförallt gäller det synen på långsiktighet och stabilitet. Om maximalt avkastande blir den enda norm bolagen har att hålla sig till, innebär det i sig ökade risker för just sådana svängningar vi idag får skörda frukterna av. Om bolagsledningarna kan berika sig själva, utan att ägarna bryr sig, och utan att behöva ta ansvar för vad som händer med det egna bolaget, och än mindre med nationella och internationella ekonomiska företeelser, handlar det om ren och skär egoism. Jag tar alla vinster, någon annan får betala notan. Om man har bonusar när det går bra, borde man i så fall även få betala tillbaka om det går dåligt. Men negativa bonusar har jag ännu inte hört talas om.

För det andra måste regeringen ta hänsyn till något mer än själva företagsägandet. Regeringens ansvar är även samhällsutvecklingen. Ett samhälle där vissa berikar sig själva, utan ansvar, och andra ställs allt mer utanför, där klyftorna ökar mellan en allt mindre men allt rikare klick och en allt större och allt osäkrare allmänhet, kommer att påverka politik, demokrati - ja samhällsutvecklingen i sin helhet. En god regering funderar över vart detta kan leda och agerar därefter - precis som regeringen nu gjort.

Därför har regeringen gjort rätt, igen, och Carl B Hamilton har fel.

Tio dagar utan nät...

Påskveckan lade ADSLuppkompplingen ur hemma. Veckan efter på ett studiebesök i Edinburgh visade på att det inte är självklart med trådlöst nätverk på hotell runt om i världen.

Tio dagar utan epostläsning, bloggande eller nyhetskollande. Några korta Facebook via mobilen är allt.

Det är rätt intressant att inse hur mycket av det nuvarande arbetet som styrs via nätet. Både externt och internt. Det är inte alltid positivt. Till exempel:

Hur många samtal har brutits av att mobilen ringt? Varför är alltid mobilen viktigare än IRL-samtalet?
Hur många tankar grumlas av att man alltid måste vara "på", messa, twittra, läsa epost, lyssna av...
Hur många sammanträden befolkas av människor som egentligen inte är där, utan ute på nätet?
osv

Men så är det i dag. Frågan är hur det blir i morgon...

(S)toppblocket "lånar" av skattebetalarna

Så har det hänt igen. Socialdemokraterna tycker inte att de har nog med pengar för att driva partikampanj utan "lånar" mer pengar av skattebetalarna. Denna gång är det ett brev till de boende vid universitetet. Det är tyvärr inte första gången. Men det är första gången efter det förra löftet att det aldrig skulle ske igen.

Socialdemokraterna får mer än 2.000.000:- kronor om året av skattebetalarna i Örebro för att driva partiarbete och kampanja. Två miljoner kronor om året. Mer än dubbelt så mycket som det näst största partiet. Till detta kommer tre kommunalrådstjänster, en "kanslichefstjänst" i samma lönenivå som kommunalråden, politiska sekreterare och en assistenttjänst. Man tycker det borde räcka.

Men det gör det uppenbarligen inte. Istället väljer man att använda kommunala resurser för att få ut sin partipropaganda till örebroarna. Det är unikt. Inget annat parti har gjort något liknande.

Vad visar då detta? Ett antal saker:

För det första: Att socialdemokraterna tar alla tillfällen för att stoppa Örebros utveckling. Fungerar det inte att rösta emot i nämnder och i fullmäktige försöker man pressa någon annan att överklaga. Försena, förstöra och stoppa!

För det andra: Att socialdemokraterna inte inser att kommunens pengar inte är deras utan skattebetalarnas. Det märks också ibland i fullmäktigedebatterna att de menar att de ser kommunens pengar som sina. Detta agerande gör det övertydligt.

För det tredje: Att socialdemokraterna inte vill acceptera att man är i opposition och därmed inte styr kommunen. Man vill helt enkelt inte acceptera en av de grundläggande demokratiska spelreglerna. Är man i opposition så är man. Men Örebros socialdemokrater menar sig äga både kommunen och de demokratiska spelreglerna.

För det fjärde: Att man inte kan lita på löften från socialdemokraterna. Efter det förra brevet lovade de att de inte skulle använda kommunens pengar på samma sätt igen. Löftet höll inte länge denna gång heller.

För det femte: Att man måste fundera över hur socialdemokraterna använda kommunens pengar när de var kommunledning. Överförde och använde de kommunala resurser till partiarbete även då utan att redovisa detta öppet?

På det lilla ska man känna det stora, på de små gärningarna ska man känna de stora. Det är inte bara på riksplanet som socialdemokraterna har legitimitetsproblem.

Så kort är livet

Har under en vecka arbetat med att sortera ett, eller ett par, liv.

Min yngre bror har noggrant gått igenom både brev, bilder och böcker. Rätt som det är kommer ett kort från förra sekelskiftet fram. Det visar sågen i Garphyttan, sågardammen och en massa människor som arbetar. I bakgrunden ses en vucen man med en liten pojke i knäet. Det är min farfars far och min farfar.

Märklig känsla. Att se sin farfar som kanske femåring. Han som bara var gammal. Stark, seg, lugn men alltid gammal. Men nu sitter han som liten pojke i sin pappas trygga knä. Knappt större än min egen minste.

Plötsligt krymper tiden ihop. Blir nästan ingenting. Ett människoliv som en viskning.

Snart är jag där själv. Alltid gammal. Sedan glömd. Tills någon kanske någon dag hittar ett gammalt foto.

Och tiden åter krymper.