Integrationspolitikens utmaningar

I tisdags redovisade Folkpartiet ett antal integrationspolitiska förslag. Åtta konkreta punkter för att skapa ett mer sammanhållet samhälle, ett samhälle med mer innanförskap och mindre utanförskap. De redovisade förslagen är bra initiativ för en fortsättning av den politik Folkpartiet lanserat under Alliansregeingens tid och framförallt under Erik Ullenhags ministerperiod.

De åtta punkterna inleds med en "portalparagraf" - som liberaler slåss vi för ett land där öppenhet är ledordet. Sverige ska fortsätta att ta ansvar för de människor som lider nöd. Det svenska samhället behöver invandring och invandrarnas kompetens och engagemang.

Men som liberaler blundar vi inte heller för problemen. Det är alldeles för många svenskar med invandrarbakgrund som är låsta i utanförskap. För många saknar jobb. För många saknar tillräcklig utbildning. För många saknar tillräcklig kunskap i svenska.

Det finns i huvudsak tre (fyra) vägar att hantera denna utmaning. Antingen kan man, som Sverigedemokraterna, blunda för verkligheten och tro att stängda gränser löser problemen. Förutom det inhumana i deras politik är den också välfärdspolitiskt kontraproduktiv. Öppna gränser värnar inte bara människovärdet, de ökar också tillväxten.

Eller så säger man att detta är statens problem. Det offentliga tar hand om invandrarens problem. Det är i huvudsak denna politik som lett till det passiva utanförskap vi idag ser.

Eller så säger man att det är individens ansvar och låter de offentliga systemen bara innehålla någon form av basal grundtrygghet. En sådan politik riskerar att leda till stora klyftor och förutsätter ett helt annat arbetsmarknadssystemn än det svenska.

Det fjärde är det som Folkpartiet nu förtydligar. Det finns ett offentligt ansvar som ska skapa förutsättningar för de enskilda individerna att ta jobb eller fortsätta sin utbildning. Men det förutsätter att individen tar sitt eget ansvar. Det offentliga kan och ska aldrig ta över. Det är den enskilda individen som har förmågan och möjligheterna att skapa sin framtid. Det offentliga stöttar, men tar aldrig över.

Samma regler gäller för alla som bor i Sverige, oavsett om man kommit hit nyss eller har 27 generationer bakom sig i kyrkoböckerna. Den som kan jobba och försörja sig ska jobba. Alla individer är skyldiga att bilda och utbilda sig för att bli deltagande samhällsmedborgare. Men det ska finnas jämlika förutsättningar, tryggade av det offentliga, som lägger grunden för utbildning till jobb, och som värnar de som är sårbara.

Det är intressant att jämföra denna politik med det som idag håller på att hända i Örebro. Dagens socialdemokratiska kommunledning vandrar bakåt i i framtiden. Det är kommunen som ska skapa jobb. Integrationen är det offentligas ansvar. De politiker som i valrörelserna 2010 och 2011 gick i bostadsområdena och lovade jobb, försöker nu genomföra löftena genom olika märkliga kommunala bolagssatsningar. Det intressanta är att hittills har politiken varit kontraproduktiv. Arbetslöshet och utanförskap ökar i Örebro.

Detta är intressant för att det pekar på den återvändsgränd som socialdemokratisk politik är inne i. De konkreta förslagen tar sin grund i tankar som möjligtvis var politiskt korrekta 1968 men som inte fungerar idag. Istället för kommunal konkurrens borde de satsa på fler och friare företag. Istället för en allomfattande kommun borde de satsa på civilsamhälle och egenart. Istället för en detaljreglerad politiskt styrd skola borde de satsa på goda, väl betalda och högkompetenta lärare med stor pedagogisk frihet men med tydligt satta och lika tydligt uppföljda mål och krav.

Det behövs fler liberala idéer för samhällsutveckling i Sverige. I Örebro är det mer uppenbart än på de flesta andra håll.


- Posted using BlogPress from my iPad