På åkanten ovanför Strömpis står en kille och fiskar. Jag kan inte låta bli att titta. Svartklädd. Rastaflätor. Jamaicaflagga. Skateboarden nedstucken i ryggsäcken. Och så ett fiskespö i handen. Måste erkänna att jag funderade på om han var verklig, eller en del av årets Open Art...
Det finns få saker som gör mig så glad som att åter få se Örebro i Open Art-skrud. Tiden innan invigningen är nog den bästa. När man kan se Mats Nilsson i de mest märkliga situationer, under installation av installationerna. För trots att kostnaderna för Open Art mångdubblats sedan Mats, Behcet Barsom och jag en gång drog igång det hela, så är Open Art fortfarande i mångt ett litet arrangemang, byggt på några få människors engagemang och intresse, kryddat med ett lagom mått av galenskap.
Årets Open Art går i de större verkens tecken. Jag ser en påsk-ö-gubbe med hatt och hjul, skymtar den kissande pojken, går förbi en rätt skrämmande metallkonstruktion vid Storbron innan jag passerar bildäcksankan. Och ingen kan missa den platstrut som sträcker sig över vattnet vid slottet. För att inte tala om muralmålningarna, eller plockepinnet på Stortorget, eller...
Men för mig är ändå inte de stora verken de intressantaste. Det är de oväntade mötena som skapar den största spänningen i Open Art. Tänk om den fiskande reaggekillen var en del av Open Art. Oväntat. Märkligt. Men inte.
Men när jag går över Storbron i morgonljuset blänker det till i Svartån. Jag kan först inte förstå vad det är. Måste korsa bron för att se bättre. Och ser då någon form av spegel, eller en linje av tre runda objekt, där ett långsamt rör sig, fångar morgonljusets speglingar i Svartåns vattenkrusningar och kastar det vidare mot mig.
Är det en installation? Är det en del av Open Art? Så märkligt. Så oväntat. Hur många hinner, orkar, vill lyfta blicken och se det oväntade?
Just nu är det min favorit i sommarens Örebro. Det lilla. Det oväntade. Men Open Art ger många möjligheter att finna både sin favorit och det man inte gillar. Det är en del av tanken.
En del blir så fästa i konsten att man vill ha den kvar. Vem minns inte spegelkyrkan. Eller buddan under bron. Eller stenportalen. Eller...
Så varje år kommer kraven och önskemålen: Låt kommunen köpa in. Bevara. Behåll. Och en del politiker faller till föga, skapar omröstningar, avsätter pengar.
Jag tillhör inte dem. Jag älskade verkligen spegelkyrkan. Den var fantastisk som skapelse och placeringen vid slottet lyfte hela området. Men jag vill inte ha den kvar.
Open Art är en konstbiennal. Vartannat år fylls Örebros stadskärna av spänning, skönhet, provokation. Under några månader förvandlas staden. Nog så. För det är just avsaknaden av konst i stadsmiljön som gör Open Art både möjlig och så fantastisk. För varje objekt vi köper in och permanentar, minskar vi möjligheterna för kommande års installationer. En permanent spegelkyrka i Svartån vid slottet, hade gjort årets platstrut om inte omöjlig, så i vart fall förminskad.
Vi lever i en tid där vi alltid ska ha allt. Där nuet är det enda som finns och vare sig historia eller framtid är så viktigt. Jag vill ha. Allt. Här. Nu. Jordgubbar på julafton. Kräftor i februari. Apelsiner i oktober.
Jag är inte sådan. I min trädgård finns inte de remonterande rosorna. Där blommar de istället bara någon vecka på sommaren. Jordgubbarna kommer runt midsommar och tar slut. Apelsinsaften gör vi i februari. Men inte allt jämt.
För en del av livet handlar också om minnena av det goda. Jordgubbar varje dag gör jordgubbssmaken till vardag. Kräftor året runt minskar glädjen av kräftpremiären i augusti.
Och Open Art hela tiden skulle göra själva projektet meningslöst.
Det är spänningen, det oväntade mötet, den tillfälliga installationen som både finns och som försvinner, som skapar Open Art. Det är den känslan vi måste bära med oss, försvara, bevara, för att Open Art ska kunna fortsätta att finnas och att utvecklas.
En konstbiennal är något fantastiskt. I förväntan kring vad som ska komma. I upplevelsen av när allt sker. Och i minnet av de möten man haft förmånen att uppleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar