Idag har Folkpartiet fattat beslut om att låta ytterligare en månad tilldelas vardera föräldern, utan rätt att överlåta den till den andra. Man kallar det populärt för en tredje pappamånad. Men man kan principiellt se frågan på två sätt:
Antingen har man en princip att föräldraskapet är individuellt. Då ska föräldraförsäkringen också individualiseras. Hälften åt mamman, hälften åt pappan. Ingen rätt att överlåta något, eftersom familjen inte är något annat än en sammanslutning av individer, utan annat än tillfälliga förbindelser. Där sätts de vuxna, beslutsmässiga, i centrum.
Eller så ser man familjen som ett mer bestående kollektiv, där föräldraskapet är en kollektiv process. Där blir både barnperspektivet och familjeperspektivet rådande. Det blir frågan om hur familjen skapar en situation som passar barnet bäst som blir vägledande. Då blir föräldraförsäkringen en fråga för individer i sammanslutning, familjen något mer än en löslig enhet för att vuxna ska sätta barn till världen.
Ur ett liberalt perspektiv kan man ha förståelse för båda ståndpunkterna. Balansen mellan jämställdhet och individuell frihet är inte enkel. Den påverkar så mycket i samhället. Synen på jämställdhet är en värdering som kommer att påverkas av en förändring av föräldraförsäkringen. Men synen på barnet, på familjen och på föräldraskapet kommer också att påverkas.
Och frågan är om det är en positiv förändring. Om en syn på föräldraskapet som en rent individuell fråga innebär en ytterligare upplösning av familjen, är det positivt eller negativt för barnet?
Det finns ytterligare en aspekt i detta beslutsfattande som man måste fundera över. Och det handlar om ifall man ska kunna använda andra individer som redskap för den egna ideologin.
Detta är min huvudinvändning vad gäller föräldraförsäkringen och de beslut Folkpartiet fattar idag. Partiets jämställdhetssträvanden ställs över den individualism majoriteten säger sig värna. De kan inte tillåta individerna att själva göra sina val om hur man ska hantera det gemensamma föräldraskapet. De använder barnet som redskap för att nå andra mål. Och det är fel, ur alla möjliga liberala synvinklar.
Det är sant att kvinnornas livslön är 3,6 miljoner mindre än männens. Om det är en följd av egna val, är det inget problem för någon liberal. Om det beror på ofrihet, byggd på vad det än vara må, är det ett bekymmer.
Men kan man använda en individ för att nå målet för en helt annan? Kan man använda individer, utan vare sig talerätt, beslutskraft eller förmåga till medialt genomslag som redskap för att genomföra den egna ideologin? Svaret på den frågan borde vara nej.
Ändå är det just det som sker. För de allra flesta som debatterar föräldraförsäkringen, är barnperspektivet underordnat. Det handlar om de vuxna kvinnornas rätt att vara det dessa feminister menar att de borde vara. Och själva det mantra som gårdagens beslut på Folkpartiets landsmöte kretsade kring: "Fler män där barnen är, fler kvinnor där makten finns" har just detta vuxenperspektiv. Barnen objektiviseras, blir något männen behöver, och ställs i motsats till den makt kvinnorna förnekas på grund av dessa objektiviserade barn.
Jag har förståelse för flera av de argument som framställs kring föräldraledigheten ur ett jämställdhetsperspektiv. Men när argumentationen stannar vid de enkla bejublade och applåderade slagorden, när all vilja att fördjupa diskussionen förnekas, när motståndarna bemöts som mörkermän, går i alla fall min tanke åt ett helt annat håll.
I den kyrka som en gång var; där de där utanför inte visste sitt eget bästa, där mörkrets människor dväljdes på andra sidan kyrkporten, applåderades också vittnesbörden. För man ägde ju sanningen...
- Posted using BlogPress from my iPad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar