Jorden vi ärvde, utan genmanipulation...

Läser i tidningen Land att EU nu kommer att släppa in en genmodifierad majs för odling. De negativa länderna, dit Sverige tyvärr inte hör, blev inte tillräckligt många. Det är synd.

Hur ska vi egentligen ha det med genmodifikation? Är den räddningen för världens befolkning, eller hotet som slutligen kommer att sätta spiken i kistan på det industrijordbruk som odlats fram under 1900-talet?

Jag har inte en aning. Allt jag skriver är ett relativt fritt tyckande utifrån en rudimentär kunskap om genmodifieringens följder. Jag har sannolikt läst mer om det än 99,9% av svenskarna. Men den kunskap som experterna har kommer jag aldrig att nå. Och det är inte heller politikens mål eller syfte.

Politik handlar om att väga olika intressen mot varandra, att bedöma olika vetenskaper mot varandra och att försöka se in i en framtid som inte kan ses. Så även med de genmodiferade organismer som nu får sitt inträde på en allt bredare front.

Mina funderingar går efter tre stigar.

För det första: Är det rimligt att genmodifiera växter så att de klarar av växtgifter, eller insektsgifter, bättre än andra? Jag tycker svaret på den frågan är nej. Därför skulle jag rösta nej till att införa den nya genmodifierade majsen i EU. Den är just mer resistent mot ett bekämpningsmedel som samma företag som vill sälja majsen tagit fram. Man ska alltså kunna spruta mer, utan att majsen tar skada. Dessutom tillverkar majsen själv ett gift som ska minska angrepp.

Jag tycker denna utveckling är helt fel. Ingenting pekar mot att vi ska spruta mer, snarare mindre. Ingen har en fullständig bild av hur den kemikaliesoppa som världen håller på att bli ser ut. Ingen vet hur olika ämnen samreagerar i naturen och vilka följder det får, för natur och för människa. Av de hundratusentalet kemikalier som tagits fram, har en bråkdel ordentliga beskrivningar av möjliga skadeverkningar, men inget medel har en beskrivning av hur det samverkar med alla de andra 100.000 ämnena. Vare sig på kort eller lång sikt.

Just nu ser världen en död av pollinerande insekter som aldrig förr. Humlor och bin dör i miljontal. Det orsakar enorma förluster för odlare, och ingen vet hur det påverkar naturen. Ingen vet heller skälet, även om många forskare pekar på ökad användning av vissa kemikalier i jordbruket.

Om detta vore följderna av att använda en medicin, skulle biverkningarna omedelbart leda till att medicinen förbjöds, oavsett nyttan. Men gifterna i jordbruket fortsätter att spridas. Om genmodifiering innebär ytterligare giftspridning är det oacceptabelt.

En värld att bevara eller manipulera?

För det andra: Är någon säker på att generna inte hoppar mellan det odlade och det vilda? I förra tidningen Land kunde vi läsa om en kanadensisk bonde som vunnit en kamp mot ett bolag, vars genmodifierade gröda hade spritt sig in i hans ekologiska fält. Han vann en delkamp, men förlorade kriget. Han kunde inte odla vidare sin ekologiska gröda. Och bolaget som tagit fram den genmodifierade grödan (och det passande giftet…) krävde honom på pengar för att han olovligen använde sig av deras gener…

Frågan om rätten till ägande av gener, och därmed rätten till ägande av liv, är komplicerad. Men den riskerar att bli än mer komplicerad.

Tänk om denna genmodifierade majs som nu tillåts, sprider sina gener till vilda gräs. Vem äger då det gräset? Och tänk om detta gräs är ett besvärligt ogräs som blir resistent mot de nu verksamma bekämpningsmedlen. Vem ansvarar för kostnaderna för detta? Vem tar ansvaret för följderna, både för jordbruket och för naturen?

Detta leder oss in på den slingriga tredje stigen: Tror vi verkligen att vi kan förbättra jordens produktion? Om nu jorden har funnits i några miljarder år, och evolutionen ständigt ägt rum, borde väl totalproduktionen på planeten vara hyfsat optimal. Tiden har prövat, förkastat, prövat och accepterat de arter och de processer som ger mest avkastning för hela planeten. Ekosystem, ståndorter, småbiotoper, gigantiska hav – allt är anpassat efter miljontals år av utveckling.

Men så kommer människan in. Och på några få år tror vi att vi kan öka avkastningen av jorden rejält. Utan några följdverkningar. Jag är rätt tveksam till det…

Vet någon hur genmodifierade växter och djur påverkar naturen på 100 års sikt?

Svar: Nej.

Vet någon hur växtgifter, insektsgifter, konstgödning o.s.v. påverkar livsmiljön på 100 års sikt?

Svar: Nej.

På fråga efter fråga tror vi oss veta vad som händer generationer härefter, efter några få års forskande och producerande.

Men tänk om jorden var hyfsat optimerad förut. Tänk om vi en gång inser att vi inte kan stöpa om världen hur mycket som helst utan att det får negativa konsekvenser. Tänk om vår kortsiktiga tillväxtmaximering inom jord- och skogsbruk inte går ihop med evolutionens tillväxtoptimering.

Vad händer då?

Jag menar att vi borde vara betydligt försiktigare med hur vi hanterar vår biosfär. Det krävs tuffare kemikalielagstiftning, nationellt och internationellt. Och om vi ska tillåta genmodifierade organismer, ska det i vart fall inte vara sådana som gör det möjligt att spruta mer.

Får en gammal människa vara unik?

Jag följer SVTs granskning av den svenska äldreomsorgen, och slås av några saker.

Dels att utgångspunkten för granskningen är så "vänster". Egentligen är själva ordet "vänster" fel, men det är idag vänstern som mest använder äldreomsorgen som slagträ i debatten: "Den otrygga äldreomsorgen. Vanvård. Det var bättre förr." Och lösningen är alltid densamma. Kommunerna gör allt bättre. Och mer pengar behövs alltid. Typ...

Kanske hade det sett annorlunda ut om de borgerliga varit i opposition. Eller kanske lika, fast olika. Samma kritik, men andra lösningar.

Nåväl. Måndagens inslag handlade om den gamla människan skulle ha rätt att betala sig till bättre kvalitet. Och osäkerheten kring detta var stor hos de flesta partierna. Det var egentligen bara ett moderat kommunalråd som var tydlig i sitt accepterande av detta. Vänsterpartiet var tydligast emot.

På ytan kan det tyckas som om detta handlar om lyx kontra bristande resurser i äldreomsorgen. Men det gör det inte. Det är uppenbart att de som väljer att betala extra för sitt boende på gamla dagar, inte drar några resurser från den gemensamt finansierade omsorgen. De huvudsakliga kostnaderna tas av de privata medlen. Den offentliga finansieringen står för samma antal pengar per plats, oavsett om du har råd med guldkant eller inte.

Ändå verkar de flesta partier och de flesta politiker automatiskt reagera med ett: Det känns inte bra...

Man frågar sig varför? Är det tanken om att vi ska dö som jämlikar, att vi ändå inte kan ta med oss något dit vi går? Eller är det något annat? Jag tror det.

Det finns fortfarande kvar en kollektivisering av det svenska åldrandet. Du är inte individ när du blir äldre, och framförallt inte när du kommer in i den kommunala äldreomsorgen. Det finns två skäl till detta:

Dels det socialdemokratiska arvet. Dels sjukvårdsarvet. Låt oss ta det sista först.

Det finns få verksamheter som passiviserar och kollektiviserar människor så snabbt som sjukvården. Där blir du en vårdtagare på nolltid, inte en beslutskapabel individ med ett vårdbehov. Visst har det skett förändringar, för inte så länge sedan var läkaren guds högra hand (före nätets alla kunskaper...) och nu sker allt större individanpassning av vården. Men fortfarande är vårdapparaten kollektiviserande. Och äldreomsorgen är sprungen ur den landstingsdrivna långvård som var kollektiviseringens slutpunkt. Jag funderar exempelvis på varför personalen inom äldreomsorgen fortfarande går på scheman som liknar sjukvårdens. Behoven är inte alls lika. Ta bara det märkliga i att bemanningen på helgerna är lägre. Förståeligt på sjukhus där färre behandlingar, operationer osv pågår. Men ofattbart inom äldreomsorgen där behoven är lika stora varenda dag.

Det andra arvet är politiskt. Socialdemokraternas (mar)dröm om folkhemmet var en dröm om ett samhälle som skulle ta hand om dig, från vaggan till graven. Och pensionstiden blev den tydligaste tiden för när du bara skulle lägga dig raklång, möjligtvis ta hand om barnbarnen och lämna arbetslivet. Passiviseringen blev total. Och den gällde alla, utan undantag. Kollektiviseringen blev norm.

Passivisering och kollektivisering av åldrandet innebär också att tilltron till de äldre som beslutsmässiga individer försvinner. Det blir andra som ska ta hand om dig och ditt liv, det är politiker och tjänstemän som vet bättre än du själv om vad som är bäst för dig. Och eftersom det är de offentliga makthavarna som vet bäst, kommer direkt också att samma ska gälla för alla.

Jag menar att de tankarna både är fel och leder fel. De förminskar människor bara för att de är gamla. De förminskar människor bara för att de är gamla och i behov av vård och omsorg.

Jag menar att det är självklart att man ska ha rätt att leva sitt liv hela livet. Om vi accepterar skillnader i samhället, att vissa har råd att äta hummer medan andra får nöja sig med fiskbullar, så ska det gälla alla, oavsett ålder. Om någon har sparat hela livet, om någon varit framgångsrik, så måste det också gälla om du är 75, 85 eller 105.

Men, kanske någon säger, titta i skolan. Där serveras alla barn samma mat. Kanske kan man välja på ett par rätter.

Men skolan och äldreomsorgen kan inte jämföras. Äldreomsorgen, oavsett hur vårdintensiv den är, är bara en förlängning av ditt eget privata boende. Du tar med dig ditt hyreskontrakt. Du tar med dig dina möbler. Du tar med din historia, din framtid, dina anhöriga till den lägenhet som erbjuds dig. Det är självklart att du så långt möjligt ska få fortsätta leva ditt liv som du alltid gjort, på den levnadsnivå som du haft tidigare.

Om man säger stopp för rätten till tillval till äldreomsorgen, säger man också stopp för individer att använda sina pengar som man själv vill. Är det rimligt? Absolut inte!

Det finns en lång väg att gå till dess även äldre människor tillerkänns en full individualism. Fortfarande verkar många tro att vi föds som original, men dör som kopior. Sanningen ligger snarare i det motsatta.

Media: SVT