Sveket mot de gamla, del 2

Synen på åldrande har varierat genom åren. Under 1900-talet kan man säga att det skett ett par värderingsförskjutningar.

Den första handlade om ett samhället som istället för att sätta sina gamla i fattigstugan när kroppen och huvudet tagit slut, valde att skapa ett offentligt ansvarstagande för dem. Först kom folkpensionen, sedan ålderdomshemmen, därefter ATP.

Fram till 1970-talet handlade det mesta om att kollektivisera åldrandet. Du skulle vara tacksam för att samhället tog hand om dig. När du blev gammal var du inte heller en individ med full beslutandekraft. Politikerna visste bättre. Och alla skulle ha det likadant.

Men från och med mitten av 1980-talet började även ålderdomen att individualiseras. Folkpartiets rekordval 1985 vanns med slogan: "Eget rum på långvården" - och det kan betecknas som startpunkten för den individualiseringsprocess som därefter ägt rum.

Denna individualisering av åldrandet har därefter fortsatt. Delvis har den fått kraft från partier och politiker som velat se en ökad egenmakt i hela samhället. Delvis, och kanske mest, har den fått kraft från alla de äldre som numera är friska, välmående och välbeställda. De vill inte längre vara "tärande", utan vill fortsätta att leva som de gjort tidigare även om åren staplas på hög.

En del av denna individualisering har handlat om jobb. En annan om valfrihet.

Och på båda dessa områden sviker nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet de gamla.

En del menar att det ökande antalet gamla är ett hot mot välfärden. Allt fler gamla kommer att kräva allt större resurser. För att hantera detta har många politiker hävdat att vi behöver arbeta längre upp i åren. Fredrik Reinfeldt påpekade detta 2013 och fick stora delar av LO-facken emot sig.

Men utvecklingen springer som vanligt ifrån politikerna. Allt fler pensionärer jobbar kvar. Och allt fler vill också göra det. Alliansregeringen såg detta som något gott både för samhälle och individ. Insikten om att de äldre som jobbar inte ska diskrimineras mot de som väljer att vara fulltidspensionärer innebar att man minskade arbetsgivaravgifterna för dessa äldre.

Nu tar socialdemokraterna och miljöpartiet bort denna nedsättning. Kostnaderna för att anställa äldre personer, personer som kunnat gå i pension, ökar kraftigt. Arbetsutbudet kommer att minska, lönesumman likaså. Välfärden går miste om resurser. Men framförallt kommer många äldre att drabbas. Välmåendet och hälsan riskeras.

Det är illa. Men frågan är om det inte är den bakomliggande synen på äldre människor som är värre. Socialdemokraternas diskriminering av jobbande pensionärer ekar ihåligt av den syn på äldre som var grunden för LO-fackens ilska mot Fredrik Reinfeldt. Gamla människor är förbrukade. Gamla människor ska passiviseras i pension.

Det är det yttersta sveket mot äldre och åldrande. Socialdemokraternas syn på gamla människor som passiva mottagare har karaktäriserat stora delar av 1900-talet. Nu inleder de sin regeringstid 2014 med samma tankegångar.

För det är i den linjen valfrihetsstoppen inom äldreomsorgen också ligger. Visst kan de tre vänsterpartierna tala om vinstförbud. Men det enda sättet att stoppa vinsterna inom vården är att återkommunalisera hela äldreomsorgen. Alla de åtgärder som radas upp i trepartiöverenskommelsen bygger på en grund att det ska vara omöjligt att driva bolag på affärsmässiga grunder. Udden är riktad mot det ickekommunala. Regler, krav och ålägganden som de offentliga äldreboendena aldrig kunnat uppfylla, ska vara minimikrav på de ickekommunala.

Om överenskommelsen genomförs kommer återkommunaliseringen att vara ett faktum.

Det innebär att valfriheten stoppas. De äldre som är i behov av vård, omsorg eller service i hemmet kommer att bli passiva mottagare. Politikerna kommer åter att bestämma såväl vad som ska göras, som vem som ska göra det. Egenmakten raderas ut.

Åter går socialdemokraternas syn på gamla människor igenom. De vet inte sitt eget bästa. Det är bättre att politikerna bestämmer åt dem än att de får bestämma själva.

För dem handlar äldreomsorgen om att göra människor lika. Man ska inte ens ha rätt att göra de val man kunde göra som yngre. Ekonomiska skillnader ska bort. Sociala likaså. Alla ska inte bara behandlas jämlikt, utan vara lika. Äta lika, bo lika, vårdas lika, ha lika omsorg. Likheten, oavsett om den är bra eller dålig kvalitet, är huvudpunkten.

Men varför ska äldre tvingas till en likhet som vi som är yngre aldrig skulle acceptera?

Det finns en annan väg att gå - tilltron till äldre människor som goda konsumenter, som vet sitt eget bästa. Alla klarar det inte, alla kommer inte att göra rätt val. Men så är det också för oss som ännu inte blivit pensionärer. Vi åker dit ibland, gör fel val och tvingas göra om.

Alternativet till denna egenmakt, där vi skapar tilltro till vår medmänniska som en individ med möjligheter och förmågor, är ett samhälle där politikerna och tjänstemännen bestämmer över våra huvuden. Få av oss vill ha ett sådant samhälle.

Sveket mot de gamla, del 1.

Det gavs så många löften. Vänsterpartierna skulle värna de gamlas rätt till en äldreomsorg med kvalitet. Socialdemokraterna, som har sin starkaste grupp bland de allra äldsta väljarna, lovade allt. Miljöpartiet hade en outsinlig kassakista.

Men när regeringsförklaringen och dagens utspel om ett reellt vinstförbud i välfärden presenterats står det klart att den grupp som riskerar mest genom den röda regeringens politik är de äldre. Låt mig peka på några oroande formuleringar:

Det är uppenbart att socialdemokraterna tror att äldreomsorg kan skötas av vem som helst, utan behov av kompetens, intresse eller erfarenhet. De framhärdar i sin politik om trainee-platser för unga arbetslösa, eller som det står i regeringsförklaringen: Inom 90 dagar ska arbetslösa ungdomar erbjudas ett jobb, en praktikplats, ett traineejobb eller en utbildning.

Insikten om att svensk äldreomsorg drivs av människor med hög kompetens, och där behovet av ytterligare kompetens blir allt större, har gått statsministern förbi.

Socialdemokraterna har också ett bekymmer om vad som är mål och medel inom äldreomsorgen. För mig som liberal är det självklart att det är den gamla människan som är målet, hennes välfärd och livskvalitet. Medarbetarna ska ha goda villkor för att kunna skapa denna livskvalitet. Men den gamla människan står alltid i centrum.

Det spelar också roll när det gäller bemanning. I de allra flesta kommuner strävar man efter att ha en bemanning som fungerar för de gamla. Det innebär ofta behov av deltider. Men i socialdemokraternas äldreomsorg ska inte sådant få finnas. Regeringsförklaringen säger: Heltid ska vara norm på arbetsmarknaden.

Riskerna med en sådan syn är uppenbara. Det behövs fler medarbetare när behoven är stora, som morgnar och kvällar, och färre på för- och eftermiddagar. Antingen innebär denna syn stora kostnadsökningar, eller sämre äldreomsorg för de som verkligen behöver den.

Kanske kan heltidsrätten hanteras genom delade turer, olika arbetsplatser och en ökad användning av visstidsanställda eller vikarier. Men ytterligare en del av regeringsförklaringen skapar än mer bekymmer för en god äldreomsorg.

Så här sade Stefan Löfven: Nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden införs… Som så mycket i den nya regeringens politik går uttalandet att tolka åt alla möjliga håll. Men det finns en risk att bakom detta ligger det vänsterinitiativ som fick Socialutskottet i riksdagen att fatta det beslut om bemanningsdirektiv som sedan Socialstyrelsen genomfört.

Detta bemanningsdirektiv har mött hårt motstånd från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Skälet är enkelt: Vi som kan äldreomsorgen inser att det inte skulle fungera. Ett nationellt direktiv normerar äldreomsorgen till någon sorts medelväg. Men gamla människor har olika behov, och behoven kan skifta otroligt fort. Sjukdom kan bryta ner snabbt, rehabilitering kan fungera, nya omsorgsformer kan göra underverk. Att tro att en statlig förordning eller en lag ska kunna se till att det fungerar för den enskilda individen är okunnigt. Men nu är det en del av regeringens politik. Det kommer tyvärr att leda till ökad kollektivisering av äldreomsorgen, sämre kvalitet och minskad välfärd för de gamla.

Som avslutning på detta första av tre eller möjligen fyra inlägg om S-MP-Vs svek mot de gamla kommer det lilla avsnitt som direkt handlar om äldreomsorg:

Så här står det: Ett aktivt och gott liv efter arbetslivet ska stimuleras. Äldreomsorgen ges ökad kvalitet genom mer personal. En långsiktig kvalitetsplan för den svenska äldreomsorgen tas fram i bred samverkan.

Även här skiner okunskapen om vad äldreomsorg är igenom. Det enda konkreta är att mer personal ska ge ökad kvalitet. Det finns tre bekymmer med detta:

1)   Mer personal innebär inte automatiskt bättre kvalitet. Om inte övriga parametrar finns på plats (utbildning, värdegrund, kompetens, ledarskap) innebär det bara ökat slöseri.

2)   Vem ska göra jobbet? Det finns idag knappt folk tillräckligt för att jobba på de tjänster som utlyses. Framförallt saknas medarbetare med tillräcklig kompetens. Så åter – ska S och MP låta våra äldre vårdas av okunniga trainees?

3)   Vem ska betala? Mer personal, rätt till heltid och nationella bemanningslagar innebär tiotals miljarder i ökade kostnader. Långt mer än alla de pengar skattehöjningarna från S och MP anses tillföra sektorn (jag tvekar om högre skatter egentligen ökar skatteintäkterna – men det får bli en annan blogg). Så frågan är om vi nu ser stora kommunala skattehöjningar i pipelinen. Risken är uppenbar.

Regeringsförklaringen visar på något som blir allt mer uppenbart med den nya regeringen. Man bygger sin politik på en bild av verkligheten, inte på verkligheten själv. Och de problem man målat på denna bild ska lösas med symbolpolitik, sällan baserad på fakta.

Resultatet riskerar att bli ett kraftigt bakslag för den äldreomsorg som kontinuerligt förbättrats. Skulle resurserna till välfärden minskas genom en felaktig ekonomisk politik kan konsekvenserna bli bekymmersamma.

Mer om detta i avsnitt 2.