Betyg i 4;an

Jag följer diskussionerna kring det eventuella införandet av betyg i årskurs fyra. Ser politiker slå forskningsresultat i huvudet på varandra. Läser ledare som kommer fram till antingen det ena eller det andra. Och funderar på varför ingen säger det som borde sägas.

I går lyssnade jag på Studio 1 när en av forskarna, Alli Klapp, som ligger bakom den rapport som bl.a. redovisades på DN-debatt fick svara på frågor kring trovärdigheten i resultaten bakom den studie hon varit med att ta fram. Och de var knappast upplysande. Vare sig svaren eller trovärdigheten.

Gång på gång ställde journalisterna frågor kring om de resultat som fanns gav entydiga svar. Gång på gång slingrade sig Klapp som den bästa politiker. Utan att ha läst rapporten, och enbart på grundval av denna intervju, kan jag påstå att min analys är att forskningsläget är tunt, att det knappast finns resultat som pekar mot att tidiga betyg är bra, att lika få finns för att de skulle vara dåliga och att man knappast kan dra några slutsatser som helst utifrån såväl svensk som internationell forskning.

Men det stora problemet med att dunka forskningsresultat i huvudet på varandra ligger inte här. Det är istället något annat, mer svårfångat, som är i centrum. Forskning är för det mesta, av naturen, fixerad på det stup- eller sugrör som forskaren har att betrakta. Det är kunskapen om detaljerna som är avgörande. Ibland lyckas forskarteam bryta denna specialiseringens baksida, men alldeles för ofta blir det senaste forskningsresultatet kring en detalj, sanningen för helheten.

Är det så också med betygen?

Jag önskade att forskarna istället hade försökt besvara frågorna: Vilken samhällsutveckling, och vilken syn på kunskap, utbildning och bildning, speglas genom den svenska betygsdebatten genom åren?

och

Visar betyg i andra länder på en annan syn på kunskap, utbildning och bildning än den som är rådande i Sverige idag?

samt

Vad kan vi i så fall lära oss av detta?

För mig är svaret på dessa frågor de grundläggande som borde hanteras i debatten om betyg. Jan Björklund har under de åtta år han var utbildningsminister försökt lägga om kursen för svensk skola. Ingen kan ta ifrån honom engagemanget för mer kunskap i skolan, för bättre utbildningsresultat och för att försöka sätta bildningen i centrum av samhällsutvecklingen.

Jag kan förstå att man kan vara kritisk mot de instrument han använt, även om jag själv inte är det. Men engagemanget kvarstår.

2007-2012 var svensk skolpolitik inne i ett formativt skede. Jan Björklunds engagemang och stora stöd hos allmänheten fick alla andra partier att förändra sin skolpolitik. Det som sossarna 2006 varit emot, var de 2012 förespråkare för. Visst skälldes det, men i sakförslagen var skillnaderna små.

Men frågan är om förändringen gick djupare än spindoktorernas ängsliga sneglande på opinionssiffror. Idag verkar det inte riktigt så.

De första månaderna med den nya trojkan på utbildningsdepartementet har kännetecknats av total stiltje. Det finns inga nya propositioner med för beslut fram till sommaren. Jo - det finns en... Samtidigt ökar känslan av att skolpolitiken åter håller på att kantra tillbaka till den position den hade före 2007. Nu är det åter resurserna som är i fokus. Det handlar på något sätt om de stackars eleverna som inte själva rår för sin situation utan som måste hjälpas av allt fler lärare, och annan personal.

Men de politiker som slår forskningsresultat i huvudet på varandra när det gäller betyg, bortser mer än gärna från de resultat som pekar på att vare sig klasstorlek, antal lärare per elev eller andra kvantitativa insatser spelar någon större roll.

Jag kan leva med en skola där betygen sätts först i 6;an. Jag kan leva med en skola där även 2;or eller 4;or får betyg. Frågan är där mer vad som blir resultaten i skolan av betygen, än att de ges.

Men jag kan inte leva med en skola som återgår till att säga att kunskap inte är viktigt, att utbildning inte ska löna sig, att bildning är något förlegat och att det är din egen strävsamhet som elev som betyder något.

Den kampen trodde säkert många var vunnen för evigt. De första månaderna med den nya regeringen visar att så inte är fallet.

En anomalists bekännelser

Jag sitter på partistyrelsemöte. Viktiga frågor avhandlas. Politiken är det centrala för det tjugotalet människor runt bordet.

Och jag tänker på lantraser, hönshus och stängsel.

I 25 år har politiken varit det centrala i mitt liv. För länge sedan, när jag 1988 fick frågan om att engagera mig i Folkpartiet, var mitt svar delvis baserat på en önskan om att frigöra mig från den kyrka som var mitt allt. Jag levde Betelkyrkan och Betelkyrkans ungdomsarbete. Till slut saknade jag dörrarna ut från kyrkan, till de människor som fanns därutanför. De som vi pratade om och önskade omvända, men som vi så sällan träffade i relationer som gjorde det möjligt.

Och så blev det politik. Det var aldrig tänkt så. Jag hade ingen tanke på att "bli något" i politiken. Redan de första åren insåg jag att de kommunala sammanträdena inte var min dröm. Men för att få möjlighet att göra det jag ville - att skriva och försöka påverka människor att tänka efter själva - var de eländiga nämndsammanträdena ett nödvändigt ont.

Någon gång ska jag skriva om varför nämndsammanträden sällan är demokratins livskraft, och oftare är ytterligare en spik i demokratins kista. Men det får inte plats här.

Så jag skrev. Prenumererade nästan på en plats på Nerikes Allehandas debattsida. En del tyckte att det var för mycket, att jag hade en gräddfil. Men det fanns skäl för det. Dels var det få av de politiska ledarna som insåg det journalistiska kravet på tydliga konfliktlinjer mellan parti, person och sakpolitik. Dels var (och är) det alldeles för få politiker som kan skriva begripligt. Det blir mest snömos, man skriver för att man måste ta plats och inte för att man egentligen har något att säga. Samtidigt är språkbehandlingen bedrövlig. Dels skrev jag nog mer än alla andra tillsammans, och refuserades också mer...

Tiden gick. Av någon anledning fick jag mer makt och inflytande. Aldrig har jag eftersträvat dessa positioner för positionens skull. Men det gav mig möjligheter att få en vidare läsekrets. Lokal media kompletterades med regiona och nationell media. Mitt fokus var hela tiden att få folk att tänka efter själva.


Kanske var jag för duktig i att ställa tuffa frågor, visa på konfliktlinjer, peka på orimligheter. Kanske hade jag för sällan ett svar på människors frågor för att passa i den politiska kontexten. Men jag har aldrig upplevt att politiken är att ge de enkla svaren. Snarare handlar det om att peka på de många omöjliga val som vi ställs inför. Liksom att alltid ifrågasätta den som menar sig äga sanningen.

Under dessa 25 år har så mycket förändrats. En av de tydligaste förändringslinjerna är förytligandet.

Vi lever inte längre i en tid där fördjupandet, eftertanken, begrundandet har någon plats i politiken. Politiken är digital, 1-0, svart-vit, ja-nej. Ett politiskt budskap ska kunna komprimeras till några sekunder i TV. Ingen orkar lyssna till några längre tirader, läsa några djupare politiska artiklar, delta i något bredare politiskt samtal.

Vart är vi på väg?
Vilket samhälle vill vi bygga?
Hur möter vi framtidens utmaningar där lösningen på den ena ibland orsakar den andra?

Politik har blivit allt mer av spelstrategier - att komma ut rätt i media, sociala som traditionella - och allt mindre av ideologiskt grundade analyser, förslag och samtal. Vi ser det lokalt. Vi ser det nationellt och vi ser det inte minst idag internationellt när valet i Grekland vanns av ett vänsterpopulistiskt parti med de enkla svaren på de svåra frågorna.

I 25 år var det mitt liv. Och jag var bra på det. Bra på att förenkla. Bra på att hitta och skapa konflikter. Bra på att skapa strategier för såväl politisk som strategisk kommunikation.

Men sedan ett drygt år har jag lämnat det livet. Förra veckan började jag fundera om ifall jag i huvudsak definierade mig som politiker, eller som bonde och författare. Och jag insåg att det nog numera är så att jag mer är bonde än politiker.

Det innebär en del saker. Som att det är allt svårare att engagera sig i det politiska spelet. Jag orkar allt kortare perioder. Men så hamnar jag i andra tankar: Hur ska jag klara stängslingen när snön ligger? Kommer betet att räcka i vår? Hur lång tid tar det att ställa i ordning hönshuset? Kan hönsgödslet komplettera gödslingen på betesmarkerna?

Det konkreta tar över det dagliga. Lösningen för vardagens problem tar plats och funderingar. Och politiken förändras från den dagliga jakten på medialt utrymme till de långsamma tankarna kring förändringar av normer, värderingar, visioner.

Numera beskådar jag i huvudsak den politiska bubblan utifrån. Och jag gör det alltså som bonde. Båda sakerna är alldeles för ofta en anomali i politiken. Politiken har för ofta blivit en klubb för inbördes beundran, med en smal rekryteringsbas där personliga anknytningar spelar avgörande roll. Inflödet av extern kompetens, från näringsliv, föreningsliv, kyrkor och samfund, är alldeles för låg.

Och att vara bonde i politiken, framförallt i Folkpartiet, är nästan lika sällsynt som vargen efter avslutad vargjakt.