Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår herre, för att han fann mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, mig som förut var en hädare och hänsynslös förföljare. Men jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro. Vår herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare – och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma till tro på honom och vinna evigt liv. Evighetens konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden – hans är äran och härligheten i evigheters evighet, amen.
Den predikan som ni kan läsa här är inte exakt densamma som jag höll i kyrkan. Men grundtemat är detsamma.
---
Visst är det vackert ute. De
senaste dagarna har visat oss vårt land från den allra bästa sidan. Vackra
morgnar. Varma dagar. Ljumma, ljusa kvällar. Det är som en lisa för själen, en
vaccination inför den höst som komma ska, inför vinterns mörker och kyla.
Varje morgon går jag en
promenad med hunden. Samma runda varje gång. Eller runda och runda – det är en
och en halv kilometer på grusvägen åt ena hållet och sedan samma väg tillbaka.
De senaste månaderna har vi haft sällskap. Steglitsor och stenskvättor, lärkor
och törnsångare följer oss, sjunger eller varnar för vår närvaro.
Jag driver mitt lilla
lantbruk för dem. För fåglarna, fjärilarna och vattenödlorna. För mångfalden i
den natur som är oss given. Den mångfald som ständigt hotas, mest av oss människor.
Det är också därför det går gamla svenska lantraser hemma på gården.
Värmlandsfår och svarthöns är också en del av mångfalden.
Jag är lycklig nog att inte
behöva bekymra mig om att allt ska vara lönsamt direkt. Det är därför det går.
Men även när inte lönsamheten hänger som ett skynke över glädjen när månadens
fakturor måste betalas, är det ett rätt hårt jobb. Varje dag, året om, finns
jobb som måste göras. Man kan inte avvakta med foder eller vatten till djuren.
Ett stängsel som ligger måste sträckas. Ett sjukt djur måste tas om hand.
Och jag gör det. Oftast med
glädje. Men alltid med tron att det jag gör spelar en roll, gör skillnad.
Kanske är det mina små hagar som får blåvingen att fladdra mellan blommorna
även nästa sommar. Kanske är det mina småskogar som ger den mindre hackspetten
tillräckligt med utrymme för att klara sig ett år till.
Idag är det Apostladagen. En
dag att minnas de apostlar, Guds utsända, som gått före. Petrus, den enkle mannen som blev en
grundsten för kyrkan. Paulus, den omvände prästen. Båda lyfta från ett
sammanhang och in i ett nytt. Båda förnyade som människor. Båda avrättade för
sin tro.
På mina morgonpromenader har
jag funderat över dem. Varför valde de den väg de valde? Vad var det som fick
dem omvända? Hur klarade de av att bevara sin tro ända in i den död som tron
orsakade?
Hur många av oss här inne
skulle göra samma val? Jag tänker inte be er besvara den frågan. Men jag har
ställt den till mig själv, otaliga gånger. Och svaret är inte så lysande: Nej –
jag tror inte det. Jag tror inte att jag skulle klara av att göra den vandring
Petrus och Paulus gjorde.
Men jag tror inte jag är
ensam i denna min otro. När jag ser ut över kristenheten idag, verkar jag vara
rätt normal. Mainstreamad som man skulle kunna säga.
Jag lever ett bra liv. Livets
nödtorft är idag något helt annat än vad det var för 2000 år sedan, eller ens
för 50. För de allra flesta handlar det mer om att försöka göra rätt val ur ett
överflödsperspektiv, än att suga på ramarna.
Och så tror jag på Gud. Eller
gör jag verkligen det? Vad innebär en Gudstro idag? Vad innebär det att vara
kristen?
Sverige sägs vara världens
mest sekulariserade land. Färre och färre tror på Gud. Kristendomen har peakat
för länge sedan. Kyrkbänkarna gapar allt tommare, och inte bara på sommaren.
I församlingar talas och
längtas efter en ny våg av frälsta. Om en ny väckelse som den som fanns när jag
var barn, eller på mina föräldrars eller farföräldrars tid. Men väckelsen
kommer inte. Förändringens vind blåser inte. Frälsningen verkar knappast
attrahera ens de närmaste.
Och varför skulle den det?
För vad skiljer oss kristna från de utanför idag? Annat än att vi mer eller
mindre ofta går i kyrkan, ber aftonbön och kanske läser i Bibeln? Om frälsning
innebär omvändelse – från vad har vi då omvänts, och till vad? Innebär inte
dagens tro att slippa vända om. Att vi tar med det liv och de värderingar vi
har utanför tron in till församlingen?
Jag läser i Dagens Nyheter om
Thomas Idergard. Om ungdomspolitikern vars bana var utstakad mot den yttersta
toppen. Om ungmoderaten som ville fram, upp, vidare – men som mötte Gud. Ett
möte som förvandlade honom och hans liv. Från politikerbroiler till jesuitmunk.
Och jag funderar – varför har
inte jag gjort samma resa? Vad var det han upptäckte som inte jag upptäckt?
Varför har han hört rösten av den Gud jag inte uppfattar?
Vad innebär det att vara Guds
apostel, Guds sändebud? Innebär det att man måste vara munk, måste våga gå i
döden för sin tro, försaka allt av det gamla livet och gå in i något helt nytt.
Jag tror inte det.
Men jag tror både vi som
trots allt kallar oss kristna, och framförallt Guds församling, faktiskt
behöver mer av en sådan överlåtelse, en sådan omvändelse.
När jag från min position ser
ut över både den kristenhet jag har nära, och den kristenhet jag får beskriven
nationellt, ser jag något annat än en kyrka som lever i överlåtelse. Alldeles
för ofta ser kyrkan ut som en spegelbild av samhället, med samma normer, samma
etik, samma hierarkier och samma värderingar av vad som är ont och gott, rätt
och fel, sant och falskt som världen därutanför. Det är människor som strävar
efter ett gott liv för sig själva och sina närmaste. Kanske lite mer engagerade
för olika sociala eller kulturella frågor än människan i gemen. Men skillnaden
mellan idrottsklubben och församlingen blir allt mindre.
Kyrkan, församlingen,
kristendomen och den personliga tron har blivit som en sammetssoffa i
mysrummet. Det gäller att inte sticka ut för mycket. Det gäller att lyssna till
människorna utanför. Det gäller att ligga i linje med de värderingar samhället
har, för att inte bli obsolet. Vi kan inte belasta de stackars människorna med
deras synd. Domen mellan de som tror och de som inte gör det, omtolkas och
försvinner. Ett kärleksbegrepp som omfattar allt, och därför innehåller inget,
blir svaret på alla frågor. Guds godhet blir som ett våtvärmande omslag.
Frågan är bara om omslaget
läggs runt ett ömmande knä, eller ett varande sår…
Jag har sällan i mina
predikningar försökt visa på en konkret väg för församlingen. Jag är rätt bra
på att ställa frågor, men betydligt sämre på att hitta svar. Men nu tänker jag
frångå det. Jag kommer att peka på något jag tror är avgörande för kyrkans
framtid.
Det är tid för omvändelse.
Det är tid för ett förnyat lärjungaskap. Det är tid för kyrkan att bli skarpare
i sin förkunnelse, i sin tro och sina dogmer. Antingen sneglar vi nervöst på
vad samhället tycker om vad vi gör, vad vi står för, vad Gud vill med oss och
vår församling i hopp om att vi genom att bli en accepterad del av samhället
också ska kunna rekrytera fler församlingsmedlemmar.
Eller så tror vi att Guds ord
faktiskt spelar roll. Att det i första hand inte gäller vår relation med
samhället, utan vår relation med Gud, som spelar roll. Att det finns ett
centrum utanför oss själva, som faktiskt betyder något. Som genom lärjungar och
apostlar genom tiderna visat vägen till fördjupad tro för fler.
Kyrkans framtid är beroende
på om vi själva orkar lyfta oss upp ur soffans mjuka kuddar, se oss i spegeln
och förändra vårt sätt att vara. Alldeles för ofta förändrar vi kallelsen till:
Låt min vilja ske, inte din – i vart fall inte så mycket så att jag behöver
förändra något väsentligt i mitt sätt att leva.
En sådan förändring innebär inte
alltid att man måste vara munk eller nunna, inte heller att man alltid måste
överge sin karriär, sin livsstil eller sitt liv. Men det innebär att fokus
förändras. Att sökandet efter Guds vilja, bland annat beskrivet i Bibeln, får
en central roll i varje vardag, i varje händelse, i varje beslut. Och det
kommer att påverka synen på karriär, livsstil, etik och moral, samhälle och
medmänniska.
Det innebär inte att vi
därmed kommer att lyckas. Att vi går ut som nya människor. Inte alla av oss är
menade för, eller klarar av det apostlaskap som en gång förändrade Paulus i
grunden. För vi är alla syndare, minst i lika stor utsträckning som Paulus en
gång var. Men med hans ord får vi också vila, mitt i våra misslyckanden. Bara
vi försöker. För:
”jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i
min otro. Vår herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus.”
Amen
