Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2015-07-08

Sommarpredikan

Varje år har jag förmånen att få predika i Betelkyrkan i Örebro, en sommarsöndag. I år blev det på Apostladagen, och min predikan tog sin bas i texten från Paulus brev till Timoteus, 1 kapitlet och verserna 12 till och med 17:

Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår herre, för att han fann mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, mig som förut var en hädare och hänsynslös förföljare. Men jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro. Vår herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare – och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma till tro på honom och vinna evigt liv. Evighetens konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden – hans är äran och härligheten i evigheters evighet, amen.

Den predikan som ni kan läsa här är inte exakt densamma som jag höll i kyrkan. Men grundtemat är detsamma.

---


Visst är det vackert ute. De senaste dagarna har visat oss vårt land från den allra bästa sidan. Vackra morgnar. Varma dagar. Ljumma, ljusa kvällar. Det är som en lisa för själen, en vaccination inför den höst som komma ska, inför vinterns mörker och kyla.

Varje morgon går jag en promenad med hunden. Samma runda varje gång. Eller runda och runda – det är en och en halv kilometer på grusvägen åt ena hållet och sedan samma väg tillbaka. De senaste månaderna har vi haft sällskap. Steglitsor och stenskvättor, lärkor och törnsångare följer oss, sjunger eller varnar för vår närvaro.

Jag driver mitt lilla lantbruk för dem. För fåglarna, fjärilarna och vattenödlorna. För mångfalden i den natur som är oss given. Den mångfald som ständigt hotas, mest av oss människor. Det är också därför det går gamla svenska lantraser hemma på gården. Värmlandsfår och svarthöns är också en del av mångfalden.

Jag är lycklig nog att inte behöva bekymra mig om att allt ska vara lönsamt direkt. Det är därför det går. Men även när inte lönsamheten hänger som ett skynke över glädjen när månadens fakturor måste betalas, är det ett rätt hårt jobb. Varje dag, året om, finns jobb som måste göras. Man kan inte avvakta med foder eller vatten till djuren. Ett stängsel som ligger måste sträckas. Ett sjukt djur måste tas om hand.

Och jag gör det. Oftast med glädje. Men alltid med tron att det jag gör spelar en roll, gör skillnad. Kanske är det mina små hagar som får blåvingen att fladdra mellan blommorna även nästa sommar. Kanske är det mina småskogar som ger den mindre hackspetten tillräckligt med utrymme för att klara sig ett år till.

Idag är det Apostladagen. En dag att minnas de apostlar, Guds utsända, som gått före.  Petrus, den enkle mannen som blev en grundsten för kyrkan. Paulus, den omvände prästen. Båda lyfta från ett sammanhang och in i ett nytt. Båda förnyade som människor. Båda avrättade för sin tro.

På mina morgonpromenader har jag funderat över dem. Varför valde de den väg de valde? Vad var det som fick dem omvända? Hur klarade de av att bevara sin tro ända in i den död som tron orsakade?

Hur många av oss här inne skulle göra samma val? Jag tänker inte be er besvara den frågan. Men jag har ställt den till mig själv, otaliga gånger. Och svaret är inte så lysande: Nej – jag tror inte det. Jag tror inte att jag skulle klara av att göra den vandring Petrus och Paulus gjorde.

Men jag tror inte jag är ensam i denna min otro. När jag ser ut över kristenheten idag, verkar jag vara rätt normal. Mainstreamad som man skulle kunna säga.

Jag lever ett bra liv. Livets nödtorft är idag något helt annat än vad det var för 2000 år sedan, eller ens för 50. För de allra flesta handlar det mer om att försöka göra rätt val ur ett överflödsperspektiv, än att suga på ramarna.

Och så tror jag på Gud. Eller gör jag verkligen det? Vad innebär en Gudstro idag? Vad innebär det att vara kristen?

Sverige sägs vara världens mest sekulariserade land. Färre och färre tror på Gud. Kristendomen har peakat för länge sedan. Kyrkbänkarna gapar allt tommare, och inte bara på sommaren.

I församlingar talas och längtas efter en ny våg av frälsta. Om en ny väckelse som den som fanns när jag var barn, eller på mina föräldrars eller farföräldrars tid. Men väckelsen kommer inte. Förändringens vind blåser inte. Frälsningen verkar knappast attrahera ens de närmaste.

Och varför skulle den det? För vad skiljer oss kristna från de utanför idag? Annat än att vi mer eller mindre ofta går i kyrkan, ber aftonbön och kanske läser i Bibeln? Om frälsning innebär omvändelse – från vad har vi då omvänts, och till vad? Innebär inte dagens tro att slippa vända om. Att vi tar med det liv och de värderingar vi har utanför tron in till församlingen?

Jag läser i Dagens Nyheter om Thomas Idergard. Om ungdomspolitikern vars bana var utstakad mot den yttersta toppen. Om ungmoderaten som ville fram, upp, vidare – men som mötte Gud. Ett möte som förvandlade honom och hans liv. Från politikerbroiler till jesuitmunk.

Och jag funderar – varför har inte jag gjort samma resa? Vad var det han upptäckte som inte jag upptäckt? Varför har han hört rösten av den Gud jag inte uppfattar?

Vad innebär det att vara Guds apostel, Guds sändebud? Innebär det att man måste vara munk, måste våga gå i döden för sin tro, försaka allt av det gamla livet och gå in i något helt nytt.

Jag tror inte det.

Men jag tror både vi som trots allt kallar oss kristna, och framförallt Guds församling, faktiskt behöver mer av en sådan överlåtelse, en sådan omvändelse.

När jag från min position ser ut över både den kristenhet jag har nära, och den kristenhet jag får beskriven nationellt, ser jag något annat än en kyrka som lever i överlåtelse. Alldeles för ofta ser kyrkan ut som en spegelbild av samhället, med samma normer, samma etik, samma hierarkier och samma värderingar av vad som är ont och gott, rätt och fel, sant och falskt som världen därutanför. Det är människor som strävar efter ett gott liv för sig själva och sina närmaste. Kanske lite mer engagerade för olika sociala eller kulturella frågor än människan i gemen. Men skillnaden mellan idrottsklubben och församlingen blir allt mindre.

Kyrkan, församlingen, kristendomen och den personliga tron har blivit som en sammetssoffa i mysrummet. Det gäller att inte sticka ut för mycket. Det gäller att lyssna till människorna utanför. Det gäller att ligga i linje med de värderingar samhället har, för att inte bli obsolet. Vi kan inte belasta de stackars människorna med deras synd. Domen mellan de som tror och de som inte gör det, omtolkas och försvinner. Ett kärleksbegrepp som omfattar allt, och därför innehåller inget, blir svaret på alla frågor. Guds godhet blir som ett våtvärmande omslag.

Frågan är bara om omslaget läggs runt ett ömmande knä, eller ett varande sår…

Jag har sällan i mina predikningar försökt visa på en konkret väg för församlingen. Jag är rätt bra på att ställa frågor, men betydligt sämre på att hitta svar. Men nu tänker jag frångå det. Jag kommer att peka på något jag tror är avgörande för kyrkans framtid.

Det är tid för omvändelse. Det är tid för ett förnyat lärjungaskap. Det är tid för kyrkan att bli skarpare i sin förkunnelse, i sin tro och sina dogmer. Antingen sneglar vi nervöst på vad samhället tycker om vad vi gör, vad vi står för, vad Gud vill med oss och vår församling i hopp om att vi genom att bli en accepterad del av samhället också ska kunna rekrytera fler församlingsmedlemmar.

Eller så tror vi att Guds ord faktiskt spelar roll. Att det i första hand inte gäller vår relation med samhället, utan vår relation med Gud, som spelar roll. Att det finns ett centrum utanför oss själva, som faktiskt betyder något. Som genom lärjungar och apostlar genom tiderna visat vägen till fördjupad tro för fler.

Kyrkans framtid är beroende på om vi själva orkar lyfta oss upp ur soffans mjuka kuddar, se oss i spegeln och förändra vårt sätt att vara. Alldeles för ofta förändrar vi kallelsen till: Låt min vilja ske, inte din – i vart fall inte så mycket så att jag behöver förändra något väsentligt i mitt sätt att leva.

En sådan förändring innebär inte alltid att man måste vara munk eller nunna, inte heller att man alltid måste överge sin karriär, sin livsstil eller sitt liv. Men det innebär att fokus förändras. Att sökandet efter Guds vilja, bland annat beskrivet i Bibeln, får en central roll i varje vardag, i varje händelse, i varje beslut. Och det kommer att påverka synen på karriär, livsstil, etik och moral, samhälle och medmänniska.

Det innebär inte att vi därmed kommer att lyckas. Att vi går ut som nya människor. Inte alla av oss är menade för, eller klarar av det apostlaskap som en gång förändrade Paulus i grunden. För vi är alla syndare, minst i lika stor utsträckning som Paulus en gång var. Men med hans ord får vi också vila, mitt i våra misslyckanden. Bara vi försöker. För:

”jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro. Vår herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus.”



 Amen

Inga kommentarer: