Det är bara de perfekta som ska få ta plats!

Det är rätt sällan jag skriver på bloggen numera. Delvis beror det på att jag bytt liv. Delvis beror det på en rätt trött cynisk inställning till vad man som enskild människa kan göra med och i livet. Spelar det någon roll vad jag skriver? Bryr sig någon? Vad förändrar det?

Men så här i mellandagarna tänkte jag mig i alla fall att skriva ännu en litania. Om den perfekta människan och hennes rätt att få finnas.

Eller kanske inte. Snarare om hur illa det kan gå om bara den perfekta människan får finnas.

Kan en skitstövel göra något bra? En man, för just nu är mannen den legitima spottkoppen, som ser sig själv före alla andra, som är bufflig, självupptagen, egofixerad - det är bara att fortsätta att stapla synonymer på varandra och hitta andra epitet som passar. Kan han åstadkomma något för omvärlden, för eftervärlden, för någon annan - oavsett hur han är som person?

I ljuset av det som händer i världen just nu, och då tänker jag inte på det centrala om sexuellt våld i metoo-rörelsen, utan de metatrender vi ser kring människan och hennes plats i världen, måste vi ställa den frågan. Den finns på så många plan, den där frågan om vad en människa är. Det kan handla om integritet i övervakningssamhället. Det kan handla om ledarskap i företag och organisationer. Det kan handla om kulturskapare. Det kan handla om relationer i allmänhet.

Hur ska vi behandla de där männen som är ena riktiga skitstövlar, eller där det i vart fall finns ett antal andra människor som menar att de är skitstövlar? Får de finnas överhuvudtaget? Eller ska de marginaliseras, stuvas undan, flyttas bort?

Idag skriver Susanna Popova en intressant ledartext i SvD. I går var det Johan Hakelius i Fokus. De är inte ensamma om att fundera kring vad vi nu är uppe i. Det är bättre att ni läser dem direkt än att jag ska upprepa vad de skriver. De intressanta frågorna är i sammanfattning om man kan vara en skitstövel, sant eller inte, gå på tvärs mot den rådande uppfattningen och ändå vara accepterad i det jobb man gör (bra), samt om vi i efterhand ska förändra historien, specifikt vad gäller kulturella verk men kanske generellt vad gäller allt, som nu kan uppfattas som fel, kränkande, utanför den korrekta politiska zonen.

Visst ska vi alla sträva efter att bli bättre på allting. Men tänk om det ändå inte fungerar.

Jag är en ganska ovanlig Bibel-läsare. Jag har just börjat om igen, från början, och så läser jag till slutet. Från 1 Mos till Upp 22. Jag vet inte hur många gånger jag tröskat igenom hela Bibeln. Men det är säkert något tiotal. Ofta en vers om dagen. Ibland mer, ibland mindre. Och då får man ju en del textminnen att bruka.

Som det om Hosea, en av profeterna i Gamla Testamentet. Så här inleds boken:

Herren sade till Hosea: Gå och skaffa dig en horkvinna och horungar, ty landet horar sig bort från Herren.

Va? Kan en sådan man vara profet? Det blir faktiskt värre. I tredje kapitlet beskrivs nästa scen:

Herren sade till mig: Gå än en gång och älska en kvinna som är äktenskapsbryterska, en annans älskarinna, så som Herren älskar Israels folk fast de vänder sig till andra gudar och älskar druvkakor.

Här har vi en "profet" som både går till en hora och gör henne med barn (upprepade gånger) och sedan tar en annans älskarinna som sin (om det var en sexuell förbindelse är inte riktigt klart men det är väl illa ändå...). Borde vi inte stryka honom ur Bibeln? Kan någon lita på en sådan man? Det spelar väl ingen roll om han säger att han fått uppdraget från Gud, det kan väl vem som helst fantisera ihop, inte minst en av alla dessa gräsliga män!

Hosea är faktiskt inte ensam om detta sätt att agera. Bibeln igenom kan vi följa män som inte direkt är förebilder i allt de gör. Till och med de tre stora kungarna i det forntida Israel, Saul, David och Salomo, är dubbla i sina roller. De är de stora kungarna, men inte alltid de stora människorna. Våld, svek och dubbelspel är en del av deras personligheter. I Nya Testamentet är det inte samma fokus på människorna runt Jesus. Men även här ser vi hur centrala figurer beter sig på sätt som inte är gudomliga. Det handlar om svek och lögner från Petrus sida, liksom om hur Paulus och Barnabas blir så osams att de inte ens kan resa runt och evangelisera tillsammans.

Ändå använder Gud dessa män. Ofullkomliga. Orättfärdiga. Operfekta. De blir hans redskap för något större.

De tankarna bär jag ofta med mig, både vad gäller mig själv och andra. Jag är sannerligen inte perfekt - mycket långt därifrån. Ändå hoppas jag att jag både vad gäller min tro och mitt övriga arbete har kunnat göra något gott också för andra. Och jag är säker på att rätt många av de som nu hängs ut som usla människor också är dubbla. Man kanske är en skitstövel som chef, men får ett företag att blomstra. Man kanske är en kvinnohatande Strindberg men skriver ändå litterära klassiker. Det räcker med två exempel. De andra är legio.

Gud använde människorna trots alla deras personliga egenskaper. Men hur ser det ut i samhället vi lever i idag? Skulle vi kunna göra detsamma - acceptera en människa och använda honom på det han är bra på - trots hans personliga egenskaper? Eller kräver vi perfektion i allt? Ett så starkt krav på perfektion att vi till och med är villiga att förändra historieskrivningen (ta bort filmer, priser, böcker, verser, bilder...) för att visa den perfekta världen.

I en annan del av denna metaberättelse finns frågan om statens rätt att övervaka oss. Ett givet svar brukar vara ungefär så här: Bara den som inte har rent mjöl i påsen har något att frukta!

Motfrågan måste då vara: Vem av oss alla har bara rent mjöl i påsen?

Ingen - hävdar jag, med emfas.

I vår jakt på den perfekta människan ställer vi större krav på våra medmänniskor än vad till och med Gud gjort. Är det rimligt? Eller kan vi finna ett annat förhållningssätt? Blir inte följden av att hela tiden söka den perfekta människan att vi helt enkelt blir - omänskliga?

I det samhälle där bara de perfekta ska finnas, kvalar inte jag in. Kanske är vi rätt många som inte gör det. Frågan är var vi i så fall ska få plats.