Under ett antal år har vi kunnat se hur den amerikanska
politiken radikaliserats. 2000-talet har inneburit ett skifte men utvecklingen
inleddes långt tidigare. Inte minst under president Obama sågs denna svängning
tydligt i hur kongressen hanterade sitt uppdrag. Istället för förhandlingar,
skapades allt mer av konflikter.
Nu, inför mellanårsvalet, kan man se än fler exempel på
detta. På flera håll har unga, radikala och progressiva demokrater slagit ut
äldre, mer pragmatiska kandidater. Samtidigt driver president Trump
republikanerna mot en betydligt radikalare konservatism. Båda sidorna har
tydligt populistiska drag. Utvecklingen riskerar att leda till att den
amerikanska politiken blir allt mindre funktionsduglig.
Den amerikanska utvecklingen är inte isolerad. Vi ser även i
Europa samma tendenser. Vänstern blir allt mer radikaliserad. Högern allt mer
värdekonservativ. Och samtalen blir allt svårare.
Idag i Sverige har vi en nytillträdd riksdag där denna
polarisering också blir allt mer uppenbar. På ytan handlar den om
Sverigedemokraterna. Men en djupare analys visar något annat. Det finns en
uppenbar risk att även Sverige går den amerikanska vägen.
SD har påståtts vara nazistiska, fascistiska, rasistiska och
misogyna i allmänhet av företrädare för de andra partierna. Sannolikt finns det
inom partiet såväl rasister som företrädare som uppvisar misogyna åsikter. För
de övriga sju partierna har avståndstagandet från detta varit norm. Även när
man tagit över stora delar av SDs sakpolitiska åsikter, har behovet av att peka
på partiets påstådda rasism varit framträdande.
Vi ser detta avståndstagande främst från två håll. Dels från
de två liberala partierna L och C. Dels från de två vänsterpartierna, V och MP.
Denna åsiktsgemenskap mellan yttersta vänstern och de liberala partierna
bottnar i två frågor. Å ena sida migrationen och den integration som är
sammankopplad med denna. Å andra sidan privatmoraliska frågor, ofta
sammankopplade med frågor som rör queer, genus och familj.
Det finns gigantiska skillnader mellan C och L å ena sidan
och V och MP å den andra. Men kampen mot den påstådda rasismen har blivit en
överideologisk fråga, större än de egna ideologierna. Det gäller att markera
avstånd så till den grad att normala demokratiska funktioner sätts ur spel. Under
sommaren och hösten har de regler som ska tjäna som skydd mot försök att
förändra demokratins funktionssätt satts ur spel av de som mest borde värna
dem. Bara för att ännu mer ta avstånd från SD.
Den svenska riksdagens funktionssätt regleras i Regeringsformen,
en av grundlagarna. Där finns ramarna för hur demokratin ska fungera. Det
senaste året har det diskuterats rätt mycket om skyddet för demokratin genom
regeringsformen är tillräckligt. Det som nu skett, med Alliansens besked om att
inte längre använda proportionalitetsprincipen vid val av utskottspresidier,
liksom de rödgrönas besked om att lämna reglerna för tillsättande av vice
talmän genom samma proportionalitetsprincip, ökar riskerna för att populistiska
krafter kan använda sig av samma regelslapphet vid en eventuellt kommande
förändring av riksdagens sammansättning. Populisterna behöver inte längre bryta
mot reglerna för att kasta ut de andra, eftersom de andra redan kastat reglerna
över bord.
Detta är några av de konkreta exempel på när kampen mot /en
påstådd/ rasism sätts före till och med skyddet av den demokrati antirasisterna
säger sig värna. Men det som nu sker inför regeringsbildandet visar med all
önskvärd tydlighet att den traditionella svenska demokratin är satt under
press. Från populisterna till höger och vänster. Men också från de tidigare
statsbärande, pragmatiska partierna runt svenskt mittfält.
Under sommaren har såväl Annie Lööf som Jan Björklund gjort
det allt mer tydligt att de aldrig kommer att samtala med SD, än mindre samverka
eller samarbeta. Utfallet spelar ingen roll. Även om en regering, beroende av
aktivt stöd från SD, skulle få igenom merparten av den politik de liberala
partierna säger sig vilja driva och slippa ta några som helst beslut om sådant
som de inte vill genomföra, så kommer inte en sådan regering till stånd. Även
om en regering utan SDs aktiva eller passiva stöd kommer att driva en
antiliberal politik kring företagande, ägande, bildning, internationalism och
kultur, så är den att föredra framför det förstnämnda alternativet.
Detta är ytterligheterna på skalan. Men för dagens ledande
politiker, med Annie Lööf, Jan Björklund i spetsen på den ena sidan och
Fridolin/Lövin och Sjöstedt i frontlinjen på den andra, saknas gråskalor. Det
finns bara två lägen. Svart eller vitt. Ja eller nej.
Ivrigt påhejade av sina ytterkantsradikaler, radikaliseras
också partiernas ledningar. Det har gått så långt att en gammal partiledare för
Folkpartiet genom skrivningar på Facebook verkar mena att Liberalerna aktivt
skulle röstat för den gamla kommunisten från Vänsterpartiet som andre vice
talman. Det var det enda antirasistiskt rätta. Alla medel som krävs för att stoppa /de påstådda/ rasisterna ska
användas. Det finns inga nyanser, ingen annan politik, inga andra ideologier.
Man är antingen rasist eller ickerasist. Utanför det finns inget.
Detta kommer att få konsekvenser. En vis man sade en gång
att motsatsen till krig inte är fred. Det är samtal. Fred är en konsekvens av
samtalandet. Men nu stänger liberaler och vänsterpartierna effektivt alla
dörrar mot sådana samtal. Istället för att tro på sin egen ideologiska bas och
dess förmåga att övertyga andra, så verkar man rädd för att man ska smittas av
denna rasism och att de dumma(?) väljarna inte ska fatta bättre utan också och
än värre smittas av samma rasistiska plåga.
För en frisinnad är denna syn på såväl den egna ideologin
som på väljarna djupt oliberal. Varför tror inte liberaler längre på att den
egna politiken är bättre än andras? Varför tror man på någon ödesbestämd
utveckling från liberalism över rasism till nazism och fascism, bara för att
man samtalar med ett parti man inte delar ideologisk bas med?
Det finns risker att den svenska riksdagen blir ohanterlig,
att en kommande regering inte blir funktionsduglig och att olika partiers
visioner och strategier för samhällsutveckling på längre sikt, istället blir en
kökkenmödding av kortsiktig administration av ett givet system. Det enda som
håller samman en sådan regering är kampen MOT ett parti, men inget som de
tillsammans kämpar FÖR.
Om denna utveckling fortsätter, lär fler områden än
migration och integration hamna under samma konfliktstrategier. Just nu står
striden här. Nästa strid kanske handlar om klimatet, där det enbart kommer att
finnas ett för och ett emot, och inget däremellan. Eller kanske kommer striden
att stå vid de gamla, mer ekonomiska frågorna; välfärden, skatterna,
äganderätten. Eller kanske blir det religionens återkomst, islam mot
kristendom. För eller emot. Inget däremellan.
Jag har flera gånger dragit en anekdot från mitt tidigare
politiska liv som förtjänar att återberättas. Vid valet 2002 blev Folkpartiet
under min ledning det näst största partiet i Örebro kommunfullmäktige. Jag blev
oppositionsledare. Majoriteten formades av S, V och MP. Efter ett drygt år
tröttnade MP och hoppade av. Vad skulle jag göra då?
Jag försökte hitta en alternativ majoritet. MP var inte
intresserade. Däremot satt jag i Vänstern-ledarens kök och samtalade kring hur vi
skulle kunna bilda en majoritet som styrde fram tills nästa val. Vi delade inte
ideologi. En fullmäktigeledamot i hans parti berättade för mig denna
mandatperiod att han eftersträvade en väpnad revolution i Sverige där
kapitalisterna skulle bort. Ändå samtalade vi. Därför att samtalet är en av de
oundgängliga hörnstenarna i demokratin. Därför att jag trodde att jag genom ett
sådant arrangemang skulle få igenom mer av det socialliberala uppdraget än om
vi inte försökte.
Det blev inget den gången. MP bet huvudet av skammen och
hoppade på tåget igen. Men jag försökte ta det ansvar väljarna givit mig. Så
mycket socialliberalism som möjligt.
Lööf och Björklund vill inte ta det ansvaret. De sätter sig
hellre på läktaren och ropar mot motståndarlaget än att vara med och spela på plan.
De känner sig styrkta av de egna hejaklackarna, de riktigt tuffa, som från
ståplats skanderar ramsor för att förödmjuka motståndarna så mycket som
möjligt. Men att spela det spel de valts för att göra, det vill de inte.
Är detta något den mogna demokratin måste igenom? En
Trump-kris i USA. En Brexit-kris i Storbritannien. En femstjärnerörelse i
Italien. En AfD-kris i Tyskland. En Nationell Samlingskris i Frankrike. En
SD-kris i Sverige. Kriser där själva motsättningen är det som driver politiken
och där mer motsättning alltid är bättre.
Finns det på andra sidan en utgång där politikerna åter blir vuxna sitt uppdrag? Där politikerna, väl grundade i egna ideologiska överväganden, faktiskt vågar samtala med de som inte alls delar vare sig ideologi eller värdegrund, övertygade om att de inte kan smittas av samtal. Vuxna nog att ta ställning i en öppen diskussion, bara för att samtalet faktiskt är det bästa sättet att mota kriget och konflikten i grind…
