ÖSK och framtiden

Allsvenskan 2019 är slut. Djurgården vann alltså, men de två spelskickligaste lagen kom tvåa och trea. Jag har sällan sett skillnaden i klass mellan lag vara så stor som när MFF spelade ut ÖSK på Behrn Arena, eller när Bajen gjorde detsamma på Tele2. När man kollar på de riktigt stora internationella lagen är klassen ytterligare någon nivå upp, men tempot, passningsskickligheten, blicken - allt helt enkelt - blir så mycket högre att det är som ett annat spel. Men när ÖSK möter Malmö så syns skillnaderna. Passningar som MFF lägger på yta rinner ut över sidlinjen för ÖSK. När MFF kör kortpassning med ett tillslag klarar de också av rörelse mellan passen. När ÖSK försöker detsamma står spelarna stilla. När MFF pressar gör de det som lag, något som ÖSK bara klarar ibland. Och när MFF använder hela planen, på bredden och djupet, rullar ÖSK runt via halva laget för att komma från vänster till höger yttermittfällt.

Jag inser att jag, trots mitt nörderi, knappast är något ämne för större expert inom fotbollen. Och detta inlägg är inte tänkt som ett betygsättande av spelare. Men jag måste hålla med de många riktiga experter som menar att Allsvenskan numera består av tre delar: En storstadstopp (kanske inklusive Peking), en meningslös mitt och ett nedflyttningsgäng. ÖSKs plats i hackordningen är att hamna högst av de i mitten. Resten kan man bara drömma om.

Så vad ska ÖSK göra? Målsättningen med att vinna guld, spela i Europa och vara bäst av alla på plan måste överges. Kanske, som Alexander Axén säger i intervjun med Nerikes Allehanda, kan man något år komma högre i cupen, så länge den inte blir de sämsta av de bästas biljett till Europa...

Det är bara att acceptera: ÖSK kommer inte att fylla läktarna genom att vara med i toppen av Allsvenskan ständigt och jämt.

Så - det är bara att lägga sig ner och dö då?

Eller...

Jag tror faktiskt på motsatsen. Men då måste styrelsen, föreningen och bolaget börja agera utifrån en helt annan spelplan än den man gjort hittills. Man måste agera, istället för att reagera. Man måste tänka långsiktigt, istället för att titta på nästa säsong och de värvningar man kanske har råd med.

Låt mig peka på några förslag som jag tycker att vi borde jobba för:

ÖSK ska spela för fulla läktare, oavsett sportsliga resultat!
Lär av Bajen. Först kom publiken, sedan kom resultaten. Att vara Bajare är inte bara att gilla fotboll. Det är något mer. En livsstil, en gemenskap, en familj.

Vad är ÖSK? Knappast en familj i alla fall. Men även om vi inte är en familj, borde vi kunna vara en förening med hemkänsla - i vart fall på hemmamatcherna. Man går på matchen för att träffa kompisar, nya och gamla, ta en öl före och drömma om vinst och en till efter för att släppa förlusten. Man snackar lite i pausen när man tar en kaffe eller burgare. Kollar in vilka gamla och nya som finns där och om man saknar någon. Man glädjer sig åt Kubanerna som kör järnet, trots att de fyrar av de där eländes bengalerna, bara för att deras ramsor och glädje är en del av matchupplevelsen. Man kanske stannar kvar en stund efteråt, snackar ner matchen med några vänner, sitter och glor. Man tar en lunch med ÖSK-vännerna nån gång då och då bara för att det är kul att ses och snacka fotboll, Örebro och livet.

Men hur når man dit? Nu kommer de konkretare förslagen:

1) Fotboll är inte /bara/ sport - det är en upplevelse.
Att gå på Behrn Arena ska alltid, alltid, vara en upplevelse oavsett hur matchen går, om man är fotbollsnörd eller tvingats med av sambon eller barnbarnet. Det ska vara välkomnande att komma dit, det ska vara bra sittplatser och genuina ståplatser. Det ska vara ombonat. Man ska alltid, alltid, kunna få bra kaffe, gott fikabröd likaväl som en snabb kokt med bröd eller en Delicatomazarin. Ju tristare motstånd - tänk Mjällby - desto viktigare är det med det runt omkring.

Det finns några som fattat det. Erik Wärlegårds GFÖ-tankar är en bit på väg. Men det är första steget. Det krävs fler.

2) Man ska kunna sitta med såna man trivs med.
Om man står på Västra Stå vet man att ju närmre mitten man kommer, desto högljuddare blir det. Det är klart. Likadant är det på mitten av Norra. Där sitter de tristare sponsorbesökarna, de som sällan ropar och mest applåderar när det är medvind. På Södra är det lite mer blandat. Och så har vi familjeläktaren förståss. Men det går att göra så mycket mer.

Varför bara en GFÖ-läktare? (Varför är vi inte fler förresten?) Tänk om det borde finnas en tjejläktare eftersom vi män fortfarande inte alltid kan bete oss, en läktare för riktigt gamla gubbar som vill ha det varmt om stjärten och kaffe vid platsen, en läktare för de sponsorer som också är genuina fotbollsnördar osv osv Det är bara fantasin som sätter gränser. Och när man hittat olika koncept så gäller det att fylla dem med något. Guldklubbens medlemmar sitter på en viss plats och får en latte och en wrap i pausen. Det finns en avdelning där man accepterar att folk hela tiden rör på sig, helt enkelt för att man hela tiden kan köpa fika, mat eller en öl under pågående match.

3) Det gäller att se det som finns omkring.
Visst är det så att man måste tänka på publiksnitt när man planerar omkringarrangemang som mat, fika osv. Men det finns en risk med att planera för dåliga matcher. En risk att det blir självförstärkande. Dålig motståndare betyder dålig match och dålig service. Det finns bara en sak som ÖSK kan påverka rakt av - servicen. Tänk om man tänkte tvärsom: Dålig motståndare betyder risk för trälig match - då måste kringarrangemangen vara det som drar! Bättre fika, snabbare service, annorlunda underhållning, ännu trevligare. Vi går på match inte bara för att se på fotboll. Vi går dit för allt det andra också.

4) Stolthet, hjärta och passion.
Tänk om vi ÖSK-are alltid kommer att kunna sjunga ramsan om våra icke-SM-guld. Om vi inte är bäst på fotboll - vad är vi bäst på då? Vad är själen i ÖSK?

Jag tror klubben gjorde en riktig miss när man blev degraderad av SvFF. Vi var rätt många som spottade på allt vad detta förljugna degraderande innebar. Men sedan då? Vad hände sedan? Borde vi inte tillsammans knutit näven, i vart fall i fickan, och gjort något annorlunda. Tänk om just bristen på guld och degraderandet är delar av den själen. ÖSK är kusinen från landet, underdogen, den som  blir nedslagen, MEN SOM ALLTID STÅR UPP IGEN! Och nu då - när MFF, Bajen och de andra storstadslagen omsätter hundratals miljoner och köper ihop stjärnor, så är ÖSK fortfarande underdogen, den som vägrar att acceptera rollen som slagpåse trots slagen, föreningen som alltid bär stoltheten och passionen med sig i hjärtat.

För att ÖSK ska kunna bli det man kan, måste man börja förändra det man har rådighet över, och det är i dagsläget mindre fotbollen som alltmer styrs av de stora pengarna, men allt mer den själ och det hjärta som finns i hängivna supporters och mer eller mindre fotbollsintresserad hemmapublik. Så jag tycker att styrelsen ska lägga mer fokus på stoltheten, hjärtat och passionen och lite mindre på att söka den där spelaren som ska ändra allt och göra ÖSK till det nya MFF...

5) Arenan är ÖSKs!
Idag är inte Behrn Arena ÖSKs. Det är kommunen som äger den. ÖSK är en nettobetalare till kommunen. Man får idag betydligt mindre i bidrag än vad man betalar i hyra. Framtiden kommer säkert att innebära mindre bidrag och högre kostnader. Det är orimligt.

ÖSK borde omedelbart inleda ett arbete med att bli ägare av arenan. Det första är väl att starta ett fastighetsbolag. När man gjort det kan man förhandla med kommunen om hur lite(!) man ska köpa arenan för. Lite - för att arenan är en förlustaffär för kommunen trots ÖSKs nettoinbetalningar. Kommunen får mindre förluster i framtiden. ÖSK får en arena. Sedan kan man börja utveckla den till den evenemangsarena den måste bli. I en framtid innebär det säkerligen en vädersäkrad arena. Fram tills dess kan den utvecklas för att bli en levande anläggning med service, handel, restauranger, sponsorkontor - allt som kan utveckla arenan till det ÖSK vill att den ska bli.

Men man måste starta idag.

6) Medlemskapet.
Idag finns det i princip ett medlemskap, som man betalar olika mycket för. Det borde ändras. Om man är guldmedlem ska det kosta - men man ska få service också. Varför är inte ÖSKs medlemsträffar den självklara träffpunkten för Örebros näringsliv förresten? Men för oss nördar måste det också finnas fler pluspunkter än en pin och möjligheten att gå på ett årsmöte (hur många har gjort det???). GFÖ-medlemskap kanske innebär att ÖSK faktiskt tar ansvar för att fixa den där månadslunchen på den självklara ÖSK-restaurangen, eller att gamla spelare är en del av upplevelsen på K. Familjemedlemskapet innebär faktiskt att barnen får en anpassad upplevelse, olika om man är fem eller tolv. Gubbmedlemskapet innebär att man får klippkortet till kaffet i pausen.

Kanske innebär det också att medlemskapet är en del av årskortskostnaden. Jag är medlem med årskort, och jag förnyar dem samtidigt. Varför inte som en prenumeration eller som en månadsavgift, bara att kryssa i rutan för att autogirot ska fortsätta... Det viktiga är att vi blir fler medlemmar som blir stabila på åskådarläktaren hemma, och ibland borta också.

7) Spelarna.
Jag gillar att det numera finns en betydligt bättre interaktion mellan spelare och framförallt Västra Stå efter vinster. Men ska klubben leva upp till Stolthet, hjärta och passion innebär det att spelarna, efter varje match, måste visa samma engagemang för de som stöttar från läktarna när de förlorat som när de vunnit. Jag fattar att en del är sådana vinnarskallar att det inte funkar, men då får man hitta på nåt annat. Publiken måste få något tillbaka för att man sjunger trots att spelet är skit.

Och om föreningens slogan är Stolthet, hjärta och passion, så ska det gälla spelet också. Lämna finliret till Bajen. Fixa spelare som likt elva Klas Ingesson plöjer konstgräset i en ständig jakt på motspelare, boll och mål.

Slutsats:

För att ÖSK ska kunna utvecklas måste man göra en synvända. Det handlar inte om att få publik för att man spelar bra och vinner guld. Det handlar om att få publik för att man spelar bra men aldrig vinner guld. Istället för att bygga framtiden på sådant som man inte kan påverka - som att guldet nästan alltid kommer att gå till det lag som har mest pengar på banken, måste man bygga på sånt man kan påverka - publiken, medlemmarna, upplevelsen, arenan...

ÖSK kan bli Sveriges intressantaste fotbollsklubb, Sveriges intressantaste fotbollslag. Men då gäller det att hitta sin själ. Och börja i rätt ände.

Liberalism, natur och den begränsade planeten.

Buskskvättan sjöng inte i år. Inte törnskatan heller. Jag såg inte lärkfalken jaga över fårens hagar. Kornknarren repade inte i juninatten. Varför kom de inte i år? Kommer de nästa?

Vi tackade Gud för sommarens mildhet, med regn, sol och värme i lagom doser, väl medvetna om att fjolårets torka kanske inte var en tillfällighet. Djuren klarade sig. Vinterhöet kunde hämtas in.

Men oron finns ändå där. Hur kommer nästa sommar att vara? Och nästa? När fylls grundvattenreserverna på igen och vad gör vi om brunnen sinar?

Varför sjöng inte buskskvättan?

---

Det är inte svårt att hitta exempel på klimatförändringarnas effekter. Det är lika enkelt att googla fram orsakerna till dem. Kunskapen om såväl orsak som verkan är både djup och bred och väl fördelade till de allra flesta beslutsfattare. Vad gäller insikter om vilka åtgärder som krävs är kunskaperna lika breda och djupa inom forskarsamhället, men fördelningen bland beslutsfattare är mer skev. När Greta Thunberg ifrågasätter politikers, företagsledares och andra influerares verkliga vilja blir det uppenbart att den saknas, precis som buskskvättans sång.

Skälet till denna tvekan är uppenbar. Det moderna liberala samhället är uppbyggt på kol, olja och fossilgas. Framväxten av det industriella samhället, liksom det därefter följande konsumtionssamhället, är samtida med utvinningen av fossila energibärare. Om det ena avskaffas, kommer det andra att följa. Insikten om detta finns medvetet eller undermedvetet hos de flesta politiker i ledarposition. I förhoppningen om att ingenjörerna ska lösa problemen innan katastrofen är här, försöker man skapa förutsättningar för den nödvändiga teknikväxlingen.

Denna politik är byggd på en ideologisk uppfattning som gränsar till religiös övertygelse. För en liberal, från vänster till höger, lyder mantrat att det inte är tillväxten som är problemet, utan att den inte är grön. Bara vi kan omforma den miljöskadliga tillväxten och skapa incitament, med morot och piska, för den nödvändiga omställningen så kommer den att ske. Och därefter kommer världen att grönska, i bildlig och bokstavlig mening.

---

En av de mest skrämmande artikelserier man kunnat följa det senaste året handlar om den kraschande biologiska mångfalden. Ibland är hotet specifikt, som när insekterna dör i mängd. Även om den är läst, är förståelsen av konsekvenserna om den tyska långtidsstudien, om hur de flygande insekterna minskat i ett av landets naturreservat, betydligt lägre än vad gäller klimatet. Biologisk mångfald är ingen kioskvältare. Naturen som sådan är något som bara finns, fungerar och kan kuvas och omformas för mänskliga behov.

Inte ens när Amazonas brinner, blir frågan akut. Den mediala bilden handlar om Amazonas som en global lunga, en uppgift som dessutom är felaktig. De eventuella problemen för den biologiska mångfalden beskrivs mest som ett mänskligt bekymmer, som om regnskogens uppgift var att försörja mänskligheten med nya mediciner. Men biologisk mångfald som en global, livsuppehållande väv av sammanlänkande arter, lyser med sin frånvaro.

I Europa anklagar man president Bolsonaro för rovdrift. Men den egna agendan är långt ifrån trovärdig. I Sverige fortsätter kalhyggena att breda ut sig och den industriella livsmedelsproduktionen fjärmar sig allt mer från det jordbruk som en gång såväl brukade som bevarade jordens värde. Som alltid är det den biologiska mångfalden som får stryka på foten när de sista våtmarkerna dikas, när skogen ersätts av trädplantager, när mångfaldens äng och hage blir ensartad åker och vall.

De senaste dagarna har vi kunnat läsa om att 2,7 miljarder, 2.700.000.000, fåglar inte längre finns i den Nordamerikanska naturen. Det är, som vanligt, människan som ligger bakom. Vårt sätt att leva gör naturen allt mer ogästvänlig för de som en gång befolkade den. Det vilda finns snart inte längre kvar. 96 % av alla däggdjur som lever på planeten är idag antingen boskap eller människor. På samma sätt är det med andra djurklasser.

Även om det verkar som om naturen är oändlig, som om det vilda finns runt knuten, håller det som en gång var natur, djur och ekosystem att förändras i grunden. I datorspel kan man resa till avlägsna planeter och ”terraforma” dem. Men den jord, den Terra  vi känner, omformas. Ekosystemens mångfald blir humansystemens enfald.

---

Jag läser om den ökande globala turismen. Om hur allt fler platser blir som Venedig, inte bara översvämmade av vatten utan av turister i allt större hopar. Om överbefolkade stränder. Om natur som inte längre finns. Och jag kan inte låta bli att fundera över om detta är vårt samhälles yttersta mål.

För oss globaliserade marknadsliberaler var politikens målsättning länge att ge människor redskap att lyfta sig ur fattigdom. Idag handlar det om att människor i de fattigare länderna ska få det som oss som lever i de rika. Så ser vi framför oss en värld där människor lever i samma välfärdssamhällen som oss själva, med skola, sjukvård och äldreomsorg. Det verkar så bra. Problemet är bara att det är den ena sidan av myntet.

Den andra sidan är mörkare. I vart fall när det gäller naturen, klimatet, ekosystemen. För välfärdssamhället är byggt på konsumtion. Konsumtionen av varor levererar ett överskott som kan finansiera välfärd, privat eller offentlig. Och när de grundläggande behoven är tillfredsställda, låter vi oss inte nöja. Vi fortsätter att konsumera för att fylla de där behoven som döljer det där hålet av meningslöshet i vårt inre. Vi köper saker vi inte behöver. Vi reser till platser där vi en vecka kan glömma vardagen, tillsammans med hundratusentals andra med samma parentetiska liv.

---

När Adam Smith 1776 skrev ner sina tankar om nationernas välstånd, var inte tankar om den begränsade planeten ens en fråga. Under industrialismens uppbyggnad blev lösningen på de lokala problem som miljöförstöringen orsakade högre skorstenar och längre avloppsrör. Tron på en jord som kunde hantera vår miljöförstöring var oifrågasatt. Inte förrän Rachel Carsons bok ”Tyst vår” kom på bokhandelsdiskarna 1962 skedde något. Men utvecklingen gick långsamt. Försurningskrisen hanterades men skapade ingen insikt om de globala systemens begränsningar. Inte ens ozonkrisen förmådde att förändra samhällets förståelse på något djupare plan.

Det är först i och med klimatkrisens allt mer akuta skeenden som något börjat hända. Men som så ofta handlar det om att människan inte förmår att se helheter. Klimatkrisen är ny och global, men lösningarna är gamla och lokala. Vi lever fortfarande i Adam Smiths anda, med en tro på en jord utan begränsningar, en planet som kan hantera allt vi gör.

De politiker som ska hantera frågan sitter i en rävsax. Det axiom som styrt utvecklingen från bondesamhälle till välfärdstat, har varit en orubblig tro på att tillväxt är vägen framåt. När de globala systemen hotas, är det enda som krävs att måtten på tillväxt omdefinieras. Den gröna tillväxten ska hantera de problem som den fossila tillväxten orsakat.

Det finns ett antal problem med detta. Det största är att den gröna tillväxten är lika sannolik som den humana kommunismen. I teorin kan de vara möjliga, men den praktiska tillämpningen har visat sig svårare. Grön tillväxt har hittills visat sig hanterbar i ett lokalt perspektiv, men samtidigt har den globala utvecklingen varit allt annat än grön.

Sambandet är glasklart. När tillväxten ger människor möjlighet till mer än grundläggande välfärd, väljer vi att använda den till miljöovänlig konsumtion. Av varor, tjänster och upplevelser. Varje gång tekniken gjort det möjligt att öka välstånd och välfärd, har det inneburit ett totalt ökat tryck på planeten. Biologisk mångfald ersätts av odlad enfald. Resilienta ekosystem fylls av antibiotika, mikroplaster, kemikaliesoppor. Och som lök på laxen kan vi inte ens turista i fred längre eftersom alla andra har samma önskan om att byta 357 dagars tomhet för 168 timmars avkoppling.

---

Men finns då ingen lösning? Måste vi, i Jonathan Franzens efterföljd, invänta den globala kollapsen och mänsklighetens undergång, men i värdighet? Det finns mycket som talar för det. För alternativen är politiskt orealistiska.

Självklart vore en repressiv global diktatur en möjlighet. En som bestämmer vilka som får leva vidare och vilka som måste bort för att mänskligheten ska komma ner i nivåer som planeten tål. Det finns såväl filosofer som politiker som lockas av tanken men denna eliternas, för det är självklart att det är eliterna som blir kvar, dödsdans är en orimlighet.

Men om vi vill ha kvar demokratin och den liberala marknadsekonomin, hur gör vi då?

Visst kan en grön marknadsekonomi fungera. I teorin. Och till del. Det går självklart att prissätta utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser så att de pressar ner utsläppen. Det går att bruka samma styrmedel när det gäller plaster, antibiotika, kemikalier. Varje nation kan skapa egna regler och börja omställningen. Det blir svårare med ett globalt genomslag.

Men de nationella konsekvenserna blir tydliga. En liter bensin för 75:- kronor kanske? Grytbitarna på söndagsmiddagen till ynka 1500:- kronor kilot? Och det gäller att planera väl för att kunna betala av på den enda semesterresa familjen har råd med under barnens uppväxt. Kanske finns plats på tåget till franska atlantkusten 2027?

Exemplen ovan är ovetenskapliga. Men ska marknadsekonomin användas för att styra krävs att den verkligen styr. Och det kommer att få konsekvenser. Vi kommer att resa mindre i vardagen och till helgs. Vi äter mindre kött av djur som uppföds på annat än lokala betesmarker och vallar, och mycket sällan mat från andra sidan jorden eftersom transporterna är så dyra och produktionen även där måste ställas om. Vi kommer att bo mindre eftersom få kommer att ha råd att värma upp stora hus. Vår konsumtion kommer att minska i volym, men knappast i ekonomiska termer, eftersom vi inte kommer att ha råd att lägga pengar på billig skitkonsumtion. På område efter område förändras vardagen, fram till den dagen då teknikerna hittat lösningar på klimatkrisen, på kemikaliesoppan, på antibiotikaresistensen…

Tillväxten lär finnas där i ekonomiska termer, men det är verkligen en annan sorts tillväxt.

Men den stora utmaningen kvarstår ändå. Hur kan vi prissätta mänsklighetens användande av den begränsade naturen som ett obegränsat ymnighetshorn? Är det rimligt att 96 % av jordens däggdjur är kossor och människor, att 70 av alla fåglar är höns? Är det rimligt att människan utrotat 83% av alla vilda djur, varar 50% de senaste 50 åren? Hur prissätter man avskogningen av Amazonas, bränderna i Indonesien, blekningen av koraller, kalhuggandet av Norrland?

Hur prissätter man förlusten av ännu en art som idag synes värdelös, men i morgon kanske var den tråd som fick livsväven att brista? Hur värderar man den minskande motståndskraften hos ett ekosystem, mångfalden i en riktig skog, genspridningen hos en sällsynt art?

Kan människan inse att hon lever på en begränsad planet, tillsammans med de djur och växter som varit delar av ekosfären en betydligt längre period än mänskligheten? Kan den människa, som allt mer landar i tanken att hon inte längre är ett biologiskt djur beroende av andra utan en sociologisk varelse som själv kan styra sin framtid, inse att hon är helt utelämnad åt fungerande ekosystemtjänster?

Det sjöng ingen buskskvätta vid Boängsgården i år. Kanske var det en tillfällighet. Kanske inte.

-->

Varför borgerligheten har problem med klimat och natur.

 När den konservativa budgeten gick igenom i regeringsundantagstillståndets tid, var det ett område som påverkades mer än det mesta. Anslagen för klimatpolitik liksom för värnandet av biologisk mångfald minskades med 2 miljarder kronor. Det är en minskning som inte står så långt efter Donald Trumps försök att avlöva USAs klimat- och naturvårdspolitik.

Men även de andra tidigare Allianspartierna drar sitt strå till stacken. I förhandlingarna med socialdemokraterna krävde det påstått gröna Centerpartiet en mängd reträtter på området. Det handlade inte bara om flygskatt. Även strandskydd och inte minst kraven på att skyddet av den biologiska mångfalden skulle ställas efter markägarens rätt att göra pengar på marken var centrala i förhandlingarna.

Som liberal är det lätt att kritisera Miljöpartiets medverkan i den senaste mandatperiodens regering. Politiken inom de områden partiet haft ansvar för; skolan, kulturen och bostäder, har som bäst varit verkningslös. Men man måste samtidigt vara så klarsynt att partiets inverkan på såväl klimat- som naturvårdspolitik har varit avgörande. Sverige är 2019 bättre på de allra flesta områden inom klimat- och naturvårdspolitik än vad det var 2014.

Det är uppenbart att det finns en skiljelinje mellan de borgerliga partierna; liberala och konservativa, och de rödare. I mätning efter mätning visar det sig att de röda partierna har en bättre klimat-, miljö- och naturvårdspolitik än de blåare. Liberalerna, som med rätta är det grönaste av de borgerliga partierna, hamnar ändå efter de röda samtidigt som de långsiktiga miljöfrågorna för det mesta hamnar långt bak i partiets prioriteringslista.

Vad beror detta på? Är klimatpolitik beroende av traditionella ekonomiska politiska strukturer? Går skiljelinjen i synen på värnandet av biologisk mångfald i samma härad som blockpolitikens skyttegravar?

Ser man på den historiska utvecklingen är detta ett relativt nytt fenomen. Under lång tid var Frisinnade Landsföreningen och Folkpartiet, Liberalernas föregångare, de som drev naturvårdsfrågorna hårdast. Svenska Naturskyddsföreningen, som bildades bland annat av flera namnkunniga liberaler, hade länge i sin styrelse en stark representation av liberala intellektuella med basen i den naturvårdsnära vetenskapen. De första nationalparkerna kom till genom liberala krav och därefter fortsatta partiet att driva frågorna, alltifrån strandskydd till nationalälvar. Regeringen Ullsten fick med rätta mycket goda betyg för sin naturvårdspolitik.

Men något har hänt de senaste decennierna. Även om miljöpolitik i vid bemärkelse kan nämnas i olika högtidstal, verkar insikten om behovet av politisk aktion saknas.

Låt oss anta att även de borgerliga partierna har vetskap och insikt om de stora miljöproblemen mänskligheten står inför: Klimatförändringarna. Artutrotningen. Kemikaliespridningen. Avfallsproblematiken. Varför hamnar man ändå fel i så många frågor?

Under hela mänsklighetens period på jorden har vi påverkat natur, miljö och i viss mån klimat. Men påverkan har varit lokal, regional och nationell. Så är det inte längre. De senaste decennierna har mänskligheten på alla områden en global påverkan på biosfären. De stora miljöfrågorna är globala. Vår tidsålder är antropocen.

När jag för drygt 30 år sedan som en av de första doktoranderna i miljörätt påbörjade min ännu ej färdiga avhandling vid Juridiska fakulteten vid Uppsala Universitet, var min ambition att söka svaren på hur man effektivast skulle kunna genomföra ett lagskydd inom naturvårdsområdet. Avhandlingens preliminära namn: ”Möjligheten att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv” speglar dåtiden på flera sätt. Ordparet ”biologisk mångfald” var ännu inte för allmän användning.

Men viktigare är sannolikt frågeställningen om hur en nationell lagstiftning kan fungera för att hantera problem som inte känner landsgränser. Det är här vi närmar oss de borgerliga partiernas miljöpolitiska problem. Framförallt gäller det liberalismen, där två av grundstenarna i ideologin ännu inte förmår hantera denna globaliseringsrörelse. Äganderätten och den individuella friheten.

Låt oss börja med äganderätten. Under de senaste åren har attackerna på skydd av värdefull natur och hotade arter blivit allt mer samordnade. Borgerliga partier, inte minst Centerpartiet, tar stöd av olika särintressen med bas inom markägande och markutnyttjande för att sätta upp hinder för artskydd.

Ibland tar detta motstånd märkliga former. Centerpartiets Fredrik Federley är öppen med sin antiintellektuella hållning kring faktainsamling, när han klart pekar på att ett hinder i förhandlingarna med Socialdemokraterna och Miljöpartiet är den så kallade ”nyckelbiotopsinventeringen”. I princip innebär det att Centerpartiet hellre väljer okunnighetens väg mot artutrotning än att få veta vilka konsekvenser det förstärkta skydd för markägarens rätt att skövla värdefull natur, som Centerpartiet önskar, kan få.

Men är det en rimlig hållning? Kan vi strunta i skydd av hotade arter, lokalt eller nationellt, och hävda att äganderätten står över detta även om det kan få globala konsekvenser?

I Tyskland finns undersökningar som pekar mot att antalet flygande insekter minskat med upp emot två tredjedelar. Andra undersökningar visar att de så kallade ”vilda djuren”, såväl däggdjur som fåglar och fiskar, är mycket små andelar av den totala mängden djur. Jorden är inte längre en mångfaldens vildmark. Det är människan och hennes domesticerade djur som snart är enfaldens produktionsmark.

Vilka konsekvenser kommer det att få? Finns det en gräns när antalet pollinerande insekter blir så litet att det påverkar odlingen av växter i behov av pollinering? Vad händer med ekosystem när till och med de ”vanligare” arterna blivit sällsynta? Hur grov kan mångfaldens väv bli, innan den rasar samman? Och vad händer då, när livsväven repas upp? Vilka konsekvenser får det för människan om jordens livsuppehållande system krackelerar? Vilka livsmedel kommer att finnas? Hur kommer vi att hantera nedbrytningen av allt vårt avfall? Kommer skogen att fortsatt vara jordens gröna lunga?

Skyddet av den biologiska mångfalden står i konflikt med en /ännu/ starkare äganderätt. Svenska hagmarker är i princip borta. Svensk urskog är slagen i spillror. Svenska våtmarker är någon procent av vad de en gång var. Andelen skyddad skog borde tredubblas. Våtmarkerna, stränderna och landnära vatten, borde värnas. Istället kräver de borgerliga mindre skydd och mer rätt att exploatera.

Skälet till denna inställning är lätt att förstå. Liberalismen bygger på ekonomiska teser med nationen som grund. Hittills har liberala ekonomiska teorier inte klarat av att hantera vare sig de generationsperspektiv eller globala perspektiv som dominerar naturvårdens utmaningar. Adam Smith behövde inte bekymra sig om vilka konsekvenser det privata ägandet och exploaterandet av mark och naturresurser fick, eftersom frågan då var obsolet. Luften, marken och vattnet var fria nyttigheter. Djur och växter var en oändlig tillgång. Det var orimligt att tro att brukandet skulle innebära ett förbrukande. Den synen är, märkligt nog, förhärskande ännu idag. Än märkligare är det att de internationalistiska partierna i detta intar en strikt nationalistisk hållning.

Klimatfrågan skapar likartade problem för de liberala grundteorierna. Liberalismen baseras i huvudsak på en utilitaristisk filosofi. När en av de liberala anfäderna; John Stuart Mill, hävdar att samhällets mål är största möjliga lycka åt största möjliga antal människor, är det en momentan känsla. Generationsproblematiken lyser med sin frånvaro. När samme Mill beskriver liberalismens kärna som att min frihet sträcker sig så långt att dess gräns bara går vid att den inte påverkar någon annans negativt, saknas såväl generations- som globala klimatperspektiv.

När vi tar flyget till en skön vecka i Thailand, när vi köper den billiga biffen från Brasilien, när vi klär oss i den senaste veckans mode från H&M, visar vi såväl på liberalismens styrka som dess svagheter. Den internationella handeln har skapat ett globalt välstånd utan historiska likheter. Men välståndet är byggt på uttag av jordens ändliga kapital, bestående av frisk luft, rent vatten, giftfria jordar och myllrande mångfald.

Liberalismen har fastnat i en position där det saknas såväl historia som framtid. Utan vilja till insikt om hur världen förändrats sedan industrialismens, och liberalismens, genombrott saknas verktyg för att hantera globala miljöutmaningar. Utan vilja till förståelse för att såväl äganderätt som personlig frihet måste hanteras i ett globalt perspektiv med en bred insikt om att framtida generationers frihet kommer att påverkas av våra handlingar, blir borgerligheten en ständig broms för nödvändiga förändringar.

Istället överlåter man den progressiva miljöpolitiken till socialister av olika kulör. Där saknas istället insikt om äganderättens nödvändighet även för miljö, klimat och natur. Där saknas insikt om att staten faktiskt måste ha begränsningar. Där saknas den grundläggande förståelsen för den individuella frihetens värde för människans utveckling och därmed hennes insikt om naturens begränsande villkor.

Så borde det inte vara. Liberalism har hittills visat sig vara den ideologi som förmått anpassa sig till skiftande förutsättningar och ge människor en ökad frihet, ett stärkt välstånd och en stabil demokrati. Så kan det sannolikt vara även i framtiden. Men då måste den absoluta äganderätten till markens resurser och den påstått oändliga personliga frihetens heliga kor, om inte slaktas, så i vart fall genomgå en genomgripande metamorfos.

Och det är dags att börja nu.