Sommarpredikan

Varje år har jag förmånen att få predika i Betelkyrkan i Örebro, en sommarsöndag. I år blev det på Apostladagen, och min predikan tog sin bas i texten från Paulus brev till Timoteus, 1 kapitlet och verserna 12 till och med 17:

Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår herre, för att han fann mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, mig som förut var en hädare och hänsynslös förföljare. Men jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro. Vår herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare – och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma till tro på honom och vinna evigt liv. Evighetens konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden – hans är äran och härligheten i evigheters evighet, amen.

Den predikan som ni kan läsa här är inte exakt densamma som jag höll i kyrkan. Men grundtemat är detsamma.

---

Visst är det vackert ute. De senaste dagarna har visat oss vårt land från den allra bästa sidan. Vackra morgnar. Varma dagar. Ljumma, ljusa kvällar. Det är som en lisa för själen, en vaccination inför den höst som komma ska, inför vinterns mörker och kyla.

Varje morgon går jag en promenad med hunden. Samma runda varje gång. Eller runda och runda – det är en och en halv kilometer på grusvägen åt ena hållet och sedan samma väg tillbaka. De senaste månaderna har vi haft sällskap. Steglitsor och stenskvättor, lärkor och törnsångare följer oss, sjunger eller varnar för vår närvaro.

Jag driver mitt lilla lantbruk för dem. För fåglarna, fjärilarna och vattenödlorna. För mångfalden i den natur som är oss given. Den mångfald som ständigt hotas, mest av oss människor. Det är också därför det går gamla svenska lantraser hemma på gården. Värmlandsfår och svarthöns är också en del av mångfalden.

Jag är lycklig nog att inte behöva bekymra mig om att allt ska vara lönsamt direkt. Det är därför det går. Men även när inte lönsamheten hänger som ett skynke över glädjen när månadens fakturor måste betalas, är det ett rätt hårt jobb. Varje dag, året om, finns jobb som måste göras. Man kan inte avvakta med foder eller vatten till djuren. Ett stängsel som ligger måste sträckas. Ett sjukt djur måste tas om hand.

Och jag gör det. Oftast med glädje. Men alltid med tron att det jag gör spelar en roll, gör skillnad. Kanske är det mina små hagar som får blåvingen att fladdra mellan blommorna även nästa sommar. Kanske är det mina småskogar som ger den mindre hackspetten tillräckligt med utrymme för att klara sig ett år till.

Idag är det Apostladagen. En dag att minnas de apostlar, Guds utsända, som gått före.  Petrus, den enkle mannen som blev en grundsten för kyrkan. Paulus, den omvände prästen. Båda lyfta från ett sammanhang och in i ett nytt. Båda förnyade som människor. Båda avrättade för sin tro.

På mina morgonpromenader har jag funderat över dem. Varför valde de den väg de valde? Vad var det som fick dem omvända? Hur klarade de av att bevara sin tro ända in i den död som tron orsakade?

Hur många av oss här inne skulle göra samma val? Jag tänker inte be er besvara den frågan. Men jag har ställt den till mig själv, otaliga gånger. Och svaret är inte så lysande: Nej – jag tror inte det. Jag tror inte att jag skulle klara av att göra den vandring Petrus och Paulus gjorde.

Men jag tror inte jag är ensam i denna min otro. När jag ser ut över kristenheten idag, verkar jag vara rätt normal. Mainstreamad som man skulle kunna säga.

Jag lever ett bra liv. Livets nödtorft är idag något helt annat än vad det var för 2000 år sedan, eller ens för 50. För de allra flesta handlar det mer om att försöka göra rätt val ur ett överflödsperspektiv, än att suga på ramarna.

Och så tror jag på Gud. Eller gör jag verkligen det? Vad innebär en Gudstro idag? Vad innebär det att vara kristen?

Sverige sägs vara världens mest sekulariserade land. Färre och färre tror på Gud. Kristendomen har peakat för länge sedan. Kyrkbänkarna gapar allt tommare, och inte bara på sommaren.

I församlingar talas och längtas efter en ny våg av frälsta. Om en ny väckelse som den som fanns när jag var barn, eller på mina föräldrars eller farföräldrars tid. Men väckelsen kommer inte. Förändringens vind blåser inte. Frälsningen verkar knappast attrahera ens de närmaste.

Och varför skulle den det? För vad skiljer oss kristna från de utanför idag? Annat än att vi mer eller mindre ofta går i kyrkan, ber aftonbön och kanske läser i Bibeln? Om frälsning innebär omvändelse – från vad har vi då omvänts, och till vad? Innebär inte dagens tro att slippa vända om. Att vi tar med det liv och de värderingar vi har utanför tron in till församlingen?

Jag läser i Dagens Nyheter om Thomas Idergard. Om ungdomspolitikern vars bana var utstakad mot den yttersta toppen. Om ungmoderaten som ville fram, upp, vidare – men som mötte Gud. Ett möte som förvandlade honom och hans liv. Från politikerbroiler till jesuitmunk.

Och jag funderar – varför har inte jag gjort samma resa? Vad var det han upptäckte som inte jag upptäckt? Varför har han hört rösten av den Gud jag inte uppfattar?

Vad innebär det att vara Guds apostel, Guds sändebud? Innebär det att man måste vara munk, måste våga gå i döden för sin tro, försaka allt av det gamla livet och gå in i något helt nytt.

Jag tror inte det.

Men jag tror både vi som trots allt kallar oss kristna, och framförallt Guds församling, faktiskt behöver mer av en sådan överlåtelse, en sådan omvändelse.

När jag från min position ser ut över både den kristenhet jag har nära, och den kristenhet jag får beskriven nationellt, ser jag något annat än en kyrka som lever i överlåtelse. Alldeles för ofta ser kyrkan ut som en spegelbild av samhället, med samma normer, samma etik, samma hierarkier och samma värderingar av vad som är ont och gott, rätt och fel, sant och falskt som världen därutanför. Det är människor som strävar efter ett gott liv för sig själva och sina närmaste. Kanske lite mer engagerade för olika sociala eller kulturella frågor än människan i gemen. Men skillnaden mellan idrottsklubben och församlingen blir allt mindre.

Kyrkan, församlingen, kristendomen och den personliga tron har blivit som en sammetssoffa i mysrummet. Det gäller att inte sticka ut för mycket. Det gäller att lyssna till människorna utanför. Det gäller att ligga i linje med de värderingar samhället har, för att inte bli obsolet. Vi kan inte belasta de stackars människorna med deras synd. Domen mellan de som tror och de som inte gör det, omtolkas och försvinner. Ett kärleksbegrepp som omfattar allt, och därför innehåller inget, blir svaret på alla frågor. Guds godhet blir som ett våtvärmande omslag.

Frågan är bara om omslaget läggs runt ett ömmande knä, eller ett varande sår…

Jag har sällan i mina predikningar försökt visa på en konkret väg för församlingen. Jag är rätt bra på att ställa frågor, men betydligt sämre på att hitta svar. Men nu tänker jag frångå det. Jag kommer att peka på något jag tror är avgörande för kyrkans framtid.

Det är tid för omvändelse. Det är tid för ett förnyat lärjungaskap. Det är tid för kyrkan att bli skarpare i sin förkunnelse, i sin tro och sina dogmer. Antingen sneglar vi nervöst på vad samhället tycker om vad vi gör, vad vi står för, vad Gud vill med oss och vår församling i hopp om att vi genom att bli en accepterad del av samhället också ska kunna rekrytera fler församlingsmedlemmar.

Eller så tror vi att Guds ord faktiskt spelar roll. Att det i första hand inte gäller vår relation med samhället, utan vår relation med Gud, som spelar roll. Att det finns ett centrum utanför oss själva, som faktiskt betyder något. Som genom lärjungar och apostlar genom tiderna visat vägen till fördjupad tro för fler.

Kyrkans framtid är beroende på om vi själva orkar lyfta oss upp ur soffans mjuka kuddar, se oss i spegeln och förändra vårt sätt att vara. Alldeles för ofta förändrar vi kallelsen till: Låt min vilja ske, inte din – i vart fall inte så mycket så att jag behöver förändra något väsentligt i mitt sätt att leva.

En sådan förändring innebär inte alltid att man måste vara munk eller nunna, inte heller att man alltid måste överge sin karriär, sin livsstil eller sitt liv. Men det innebär att fokus förändras. Att sökandet efter Guds vilja, bland annat beskrivet i Bibeln, får en central roll i varje vardag, i varje händelse, i varje beslut. Och det kommer att påverka synen på karriär, livsstil, etik och moral, samhälle och medmänniska.

Det innebär inte att vi därmed kommer att lyckas. Att vi går ut som nya människor. Inte alla av oss är menade för, eller klarar av det apostlaskap som en gång förändrade Paulus i grunden. För vi är alla syndare, minst i lika stor utsträckning som Paulus en gång var. Men med hans ord får vi också vila, mitt i våra misslyckanden. Bara vi försöker. För:

”jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro. Vår herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus.”

 Amen

En predikan om evigheten

-->

Men är evigheten verkligen relevant?

Jag slötittar på ett av alla de där reklammailen som dimper ner i datorn. Denna gång från en av de rätt många tidningar som finns hemma. I första hand tänkte jag överhuvudtaget inte på texten. Men efter ett tag var jag tvungen att läsa den igen. Så här stod det:

Kyrkogårdsexperten: Därför firar vi Allhelgona helg

Har du koll på Allhelgona, Alla helgons dag, Alla själars dag och Halloween? Lantlivs byggnadsvårds- och kyrkogårdsexpert Hedvig Bellberg reder ut begreppen och tipsar om stämningsfulla kyrkogårdar i Allhelgonahelgen.

Först var det nästan lite roligt. Jag hade inte en aning om att det fanns ”kyrkogårdsexperter”. Men sedan fick hela artikeln en annan betydelse för mig. Och en annan insikt slog mig.

Jag ska snart komma dit. Men låt mig ta en liten omväg.

Visst är det irriterande att folk är så annorlunda. Tänk på alla som kommer hit från andra länder, tar med sig andra kulturer och annorlunda tankesätt. Tänk om de ändå kunde anpassa sig till oss svenskar, vi som står i världens mitt, vi som på något sätt ändå är de normalaste i världen.

Rätt många av oss har den bilden av verkligheten. Vi är i mitten, de andra på olika avstånd från oss. Men är den bilden av verkligheten sann?

Svaret är naturligtvis nej – annars hade det inte fått plats i denna predikan. Svenskarna är sannerligen inte de normalaste i världen. Snarare är vi avvikarna, de ovanliga, de som står utanför.

I en undersökning som presenterades för någon vecka sedan beskrevs världen. Och det visar sig att vi sticker ut mest av alla. Vi tror på den goda staten och att överheten alltid vill väl. Vi är otroligt individualistiska, kanske rent av egocentrerade. Och vi tror absolut inte på någon gud eller de dogmer som följer med religionen.

Och vår bild av världen är att detta är det normala. Men i verkligheten är det tvärsom. I resten av världen är inte staten det absolut goda. Individualismen är inte normen, utan möjligen ett komplement till andra gemenskaper som familjen, gruppen, församlingen, den kulturella identiteten. Och där utanför tror man på alla möjliga gudar. Offentligt. Och det är inget konstigt med det.

Om man skulle göra en graf över hur världen ser ut, och på den ena skalan sätta hur sekulärt samhället är, och på den andra tro på staten och individualism, så skulle resten av världen finnas här. Medan Sverige och svenskarna skulle vara här uppe. Eller kanske här nere, beroende på hur man ser det. Bilder spelar roll för vad vi ser som positivt och negativt.

Religionen här är sällan offentlig, och framförallt känns det knappast rimligt för rätt många människor att berätta att de både tror på Gud och på hans möjligheter att verka. Vem vill verka dum nog att tro på jungfrufödsel, underverk, uppståndelsen eller ett paradis?

Nej – religionen ska förpassas till det privata. För vem bryr sig om vad du gör bakom de stängda dörrarna i ditt hem?

Och så blir det kyrkogårdsexperten som får uttala sig om helgdagarna. Inte prästen eller pastorn. Inte teologen eller lärjungen. Utan kyrkogårdsexperten som berättar om vilka kyrkogårdar som är mest stämningsfulla att besöka.

För mig blir detta ännu en bild av det nya samhället. Det där tron inte längre finns som en naturlig del av samhället, eller där den mest blir reducerad till en ”stämningsfull ritual” att avnjuta i lagom doser vid behov.

Vår bild av samhället är möjligen fortfarande den att kristendomen, dess eventuella dogmer, den kristna etiken och moralen är det som formar samhället. Men om vi inte redan är där, så står vi i vart fall på gränsen till det postkristna samhället. Ett samhälle som söker sina grunder i helt andra läror och i helt andra identiteter än de vi tror.

Och hur är det med kyrkan och församlingen? Vad gör vi bakom våra stängda dörrar? Vågar vi tro? Vågar vi bejaka den dårskap som Bibeln beskriver? Jungfrufödsel? Underverk? Paradiset?

Eller är vi lite till mans bekymrade över hur det skulle tas emot? Vi måste ju ändå tänka på vår ställning i samhället. Tänk om någon därutanför skulle få veta vad jag verkligen tror på. Hur skulle de reagera?

Nej – då är det bättre att antingen vara avvaktande i tron på denna dårskap. Eller så teoretisera den till oigenkännlighet.

Så vi avvaktar. Låter tron vara ett komplement till den verkliga verkligheten därutanför. Låter tron anpassa sig till det som samhället kan acceptera. Ibland till och med kanske känner det som rätt skönt att gå till kyrkan för den stämningsfullhet som omger de välbekanta ritualerna.

Eller så teoretiserar vi. Låter den personliga guden bli en metafor för något annat. Jesus blir inte heller viktig som person, hans födsel, död och uppståndelse ska förstås i ett annat ljus, som en beskrivning av det ogripbara. Och Bibelns innehåll måste ständigt omtolkas i varje minsta beståndsdel, där det nya sättet att tolka alltid är det rätta, där själva omprövningen blir viktigare än innehållet. Bibeln ifrågasätts. Omtolkningarna gör det inte.

Jag ser det. Jag är en del av det. Ibland, när jag var en mer offentlig person än idag, funderade jag på hur jag skulle svara om en journalist frågade mig om jag trodde på under. Om jag skulle våga säga som det är: Ja – jag tror. Jag tror på en personlig Gud. Jag tror på hans son som avlades av helig Ande, som dog och som uppstod och som också gett mig, fattig syndare, en väg till ett evigt liv. Jag tror, inte för att jag vet eller kan förklara, utan snarare för att jag inte vet och inte kan förklara. Jag tror för att någon hela tiden knackar på den dörren hos mig. När jag mår bra och när jag mår sämre. När jag är glad och när jag är ledsen. När jag är ensam i skogen med hunden och fåren och när jag möter människor, i kyrkan och utanför.

Någon gång har jag både tänkt och sagt att om man nu tror på en Gud som skapat hela universum och allt där utanför, så är väl en jungfrufödsel eller ett underverk ingenting märkvärdigt.

Men ändå är det just det. Märkvärdigt. Och ofattbart.

Och det är likadant med evigheten. Ingen av oss vet med säkerhet vad som händer efter döden. En del av oss närmar oss den med oro. Andra med förnöjsamhet. En del dör mitt i livet, utan att vara färdiga. Andra får dö, mätta av liv och år. Men oavsett hur vi dör, vet ingen av oss vad som väntar.

Det är ofattbart. Och märkvärdigt.

Jag fascineras av det oändliga. Vad finns bortom den yttersta galaxen? Vad finns innanför den minsta partikeln? Vad fanns före universums skapelse? När tar tiden slut? Var börjar evigheten?

Ingen vet. Ingen kommer att veta.

Men i denna okunskap, som en brygga mellan mitt begränsade vetande och det oändliga obeskrivna, står Gud som en oförklarlig förklaring. Han som är bortom tid och rum. Han som är oändlig, både uppåt, utåt, neråt och inåt. Han som finns överallt och ingenstans. Han som är oändligt mäktig, och samtidigt så personligt nära att han dog för din och min skull.

Och i det perspektivet ser jag också evigheten.

Tron på evigheten, hoppet om ett evigt liv, är något för min tro och mina tvivel att ta spjärn emot. Kan jag tro på en Gud som lovat oss ett evigt liv? Kan jag lämna innehållet i detta eviga liv i hans händer, inte försöka beskriva det obeskrivbara? Kan jag hoppas på det som de flesta bara tar för ytterligare en religiös dårskap?

Det är ett val vi får göra. Att tro eller att inte tro. På Gud. På hans oändliga makt. På hans personliga tilltal. På det eviga livet.

Och jag försöker välja att tro, mitt i alla mina tvivel, med insikt om att detta inte är någon ny företeelse.

Visst kan det icke-religiösa samhället träda fram i all sin klarhet, när kyrkogårdsexperten får berätta om de stämningsfulla helgdagarna och vilka kyrkogårdar man ska besöka för att hamna i rätt sinnesstämning. Visst kan vi tro att vi står i en ny situation, där vår tro och Guds vägar för första gången är ifrågasatta.

Men inte heller detta är något nytt. Och Gud har, som vanligt, insett våra bekymmer. Som när Paulus skriver: Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Budskapet är tydligt: Någon har gått före. Någon har kämpat, som du.

Det kommer alltid att finnas ett mellanrum mellan trons sanningar, och samhällets vetande. Det kommer alltid att finnas en spänning i att våga gå trons väg, trots att det får konsekvenser. Den vägen är inte alltid lätt. Den vägen är inte alltid enkel, eller ens lättfunnen.

Men den finns där, och vi måste våga söka den.

Ända in i evigheten.

Amen

Sommarpredikan

Varje år ger mig Sören Carlsvärd, pastor i Betelkyrkan, möjlighet att sommarpredika. Jag tackar och tar emot. Denna predikan, eller oftast en betraktelse från en icke pastorsutbildad, är bland det svåraste jag gör och gjort. Det handlar om att närma sig ett område med respekt både för människan och för Gud. Jag vet inte om jag lyckas alla gånger.

Men så här blev konceptet i år. Det blir alltid lite annorlunda när man talar det. Men detta är grunden.

Efterföljelse

Om Gud, Börje Salming och något värt att dö för.

Efterföljelse. Det är svårt det.

Vilken tid lever vi egentligen i? Är den det sena industrisamhället? Är den det postmoderna samhället? Är ideologierna döda förresten? Har marknadsliberalismen vunnit? Finns Gud?

Hur ser egentligen världen ut? Har allt blivit sämre, eller tvärsom? Har allt blivit bättre? Kommer fattigdomen snart att vara utrotad , eller kommer klyftorna i världen att ha ökat än mer med oro och revolutioner som följd? Kommer tillväxten att fixa biffen, eller kommer vi att vada i följderna av växthuseffekten? Leder kunskapssamhället till lyckan, eller kommer Gud, och vårt behov av Gud, att finnas kvar?

Jag skulle kunna fortsätta med frågor. För de är många. Och svaren är försvinnande få. Försöker man följa statistiken, har det mesta blivit bättre. Svälten minskar. Krigen likaså, oavsett vad som just nu händer i Ukraina, Gaza, Irak. Det går att stoppa miljöförstöringen utan att vi ska behöva klä oss i säck och aska. Den medicinska utvecklingen gör oss både friskare och äldre. Och de flesta får det bättre materiellt, även om de allra rikaste drar ifrån.

Så frågan blir väl om Gud verkligen behövs i den ljusnande framtid vi går till mötes. Är inte tron obsolet, förlegad, föråldrad? Vem behöver följa någon Gud i en tid då vetenskapen, inte tron, har svaren?

När jag följer diskussionerna kring både vårt samfunds, men kanske allra mest Svenska Kyrkans, framtid och vägval tycker jag att denna fråga är så central, men ändå så fördold. Från mitt perspektiv har Svenska kyrkan valt väg, just när det gäller den sista frågan. ”Vem behöver följa någon Gud i en tid då vetenskapen, inte tron, har svaren?” Jag ser en kyrka som inte längre vågar stå för ett trons budskap, som mer lutar sig mot vetenskapen än mot de religiösa sanningarna.

Har verkligen Gud skapat världen?
Föddes Jesus genom jungfrufödsel?
Har Jesus verkligen uppstått?
Hur kan man tro på en andlig dimension?

Menar du att Gud är personlig?

Och när man börjar ifrågasätta, eller dölja, eller marginalisera, det som varit centralt för kristendomen i ett par tusen år, så följer mycket annat med.

Vilka normer och dogmer ska vi följa, eller försöka följa? Hur ser den svenskkyrkliga etiken och moralen ut? Vad skiljer kyrkans uppfattning från samhällets?

Svaren blir, som jag uppfattar dem, mer politik än tro. Just nu ska normer ifrågasättas. Alltså gör kyrkan det. Just nu ska vi tala feminism, miljö, jämlikhet. Alltså gör kyrkan det. Och eftersom ingen religion, eller filosofi, får anses stå över någon annan, så är det samverkan som gäller. Alltså samverkar kyrkan.

Och just i dessa dagar kan man kanske också våga påpeka att bara vi definierar att vårt handlande styrs av det vi själva benämner ”kärlek” så är det bra och av godo. Alltså bejakar kyrkan det.

Men är det efterföljelse? Eller är det något annat?

Låt mig direkt säga några saker:

Det är inte fel, snarare nödvändigt, att ifrågasätta normer. Men om själva ifrågasättandet av normer går mot normlöshet och normupplösning, skapar det enorma risker.

Och jag har själv, i hela mitt vuxna liv, jobbat med miljöfrågor, och det jag uppfattat som internationell solidaritet – så visst är det viktigt också för mig som kristen.

Och ja – jag tror på samtal också mellan religioner.

Men är det efterföljelse?

I dagens tre bibelord möter vi tre personer: Elisha, mannen som ville bli lärjunge, Paulus, som alla tre vill följa, vill bli efterföljare. Två lyckas. Vad som händer med den siste är oklart.

Men för alla tre handlar det om att söka mötet med den Gud som vill att de ska sprida hans ord och hans evangelium. Elisha gör det genom rätt rå makt. Och om man ska tolka Paulus lite vidare, gör han det genom att identifiera sig med de han vill sprida evangeliet till. För att vinna miljövännerna, blir han som en miljövän. För att vinna feministerna, blir han som en feminist. Men huvudbudskapet är alltid att få fler att följa Gud, att vinna människor till Gud.

Idag är det mer som om själva verktyget, miljökampen, feminismen, jämlikhetsivern, är målet. Vi bevisar att vi tror och har en tro just genom att vara mest miljövänliga, mest jämlika och jämställda, mest för det som människan just idag anser vara det bästa.

Men är det efterföljelse? Jag tvekar.

Jag måste erkänna att jag är rätt fascinerad av både den katolska och de ortodoxa kyrkornas sätt att närma sig tron. Man kan tycka att de är stockkonservativa, förändringsobenägna, föråldrade organisationer. Och de är minsann inte utan vare sig små eller stora skavanker. Men jag upplever att de ser sina uppdrag tydligare än det vi säger att vi har. De förmedlar kontakten mellan dig och Gud. Deras uppdrag är evangeliet, som de tolkar det. Och det måste få konsekvenser för resten av livet också. Men de skiljer på mål och medel. På tron och på hur vi lever.

Det finns en uppenbar risk att dagens kyrka bara blir en världsförbättrarförening som vilken annan som helst. Lite Greenpeace och Naturskyddsföreningen. Lite Feministiskt initiativ och Läkare utan gränser. Lite Rädda barnen och RFSL. Lite av allt som just idag finns i ”godhetskorridoren”. Men Gud, tron och trons kärna blir något marginellt, något du helt på egen hand kan tolka och omtolka.

Men är det efterföljelse? Och om det inte är det – vad ska vi istället göra?

Efterföljelse är svårt. Och för att visa det borde vi egentligen ha läst två andra bibelord idag:

Först exempelvis från Matteusevangeliets 26 kapitel:

Petrus satt ute på gården. En tjänsteflicka kom fram till honom och sade: ”Du var också tillsammans med Jesus från Galileen.” Men han förnekade det inför alla och sade: ”Jag förstår inte vad du talar om.” Han gick ut i porten, och där var det en annan kvinna som såg honom, och hon sade till dem runt omkring: ”Han där var tillsammans med Jesus från Nasaret.” Han förnekade det på nytt och svor på det: ”Jag känner inte den mannen.” Strax efteråt kom de som stod där fram till Petrus och sade: ”Visst är du också en av dem. Det hörs på talet.” Då svor han och bedyrade: ”Jag känner inte den mannen.” I samma ögonblick gol en tupp. Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt: ”Innan tuppen gal skall du ha förnekat mig tre gånger”, och han gick ut och grät bittert.

Och sedan från Johannesevangeliets 21 kapitel:

När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete.” Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete.

Det är samma person i båda bibelorden. Petrus. Han som gick vid Jesus sida under hela hans aktiva tid. Han som ändå förnekade honom för att rädda sig själv. Han som Jesus valde som den som skulle lägga grunden för framtidens kyrka.

Dessa två bibelord visar i vart fall mig två saker. Dels att det är så svårt att våga vara efterföljare att till och med den som gick vid Jesus sida, kunde förneka honom. Dels att även förnekaren kan bli en grundsten i Jesus kyrka.

Och de har en sak gemensamt med dagens tre föreslagna bibelord. Efterföljelsen fick konsekvenser. Hur man besvarade frågan om att bli en efterföljare påverkade hela livet och allt i livet.

Rätt ofta tycker jag att vi inte är där. Vare sig som kyrka, som församlingar eller som enskilda kristna. Jag är det i vart fall inte. Det är så mycket enklare att göra sin egen tolkning, låta allt annat ”nödvändigt” i livet göras först, vända blad och ta det lite lugnt. För ser man på samhället så vill ju ändå ingen ha något med tunga religiösa grubblerier att göra. Religionen måste omtolkas till modernitet. Det är den kravlösa tron, den medhårssmekande kärleken, den religion som är en del både av och i vardagens samhälle som efterfrågas.

Eller…

För så plötsligt öppnas en annan dörr till vardagens rum. Och nyss för mig var det Börje Salmings sommarprogram. Jag är uppvuxen med Börje Salming. En av ishockeyidolerna i Gävlelaget Brynäs för mig med rötterna i Sandviken. En av de största hockeyspelarna genom tiderna, alla kategorier. Mannen som symboliserade kamp, uppoffrande spel, solidaritet med laget. Han som nu ser ut som om han kom direkt från jägarkojan.

Så här avslutade han sitt program, ett program som till del handlade om hans barndom i, och återvändande till, den samiska kulturen:

I alla år, när jag har varit ute och jagat, oavsett om jag går uppe på den karga tundran eller bland björkarna nere i dalen, så har tankarna på de vilda djuren kommit. Jag undrar om vargen, och björnen, finns där omkring mig. Ibland ser jag spillningen, då trycker jag ner fingrarna och är den varm, så vet jag att de finns här någonstans. Hur skulle det vara – om jag någonsin stötte på en varg? Om nån i flocken är gammal och sjuk, och har lämnats att dö? Eller – om jag kommer emellan en björnhona och hennes ungar? Jag brukar fundera på hur det skulle vara – att mäta sig med dem utan gevär. Hur gjorde de förr i världen? Vargen tror jag att jag klarar av om dom inte kommer i flock, för då är det nog kört.

Men björnen – vad gör jag – hon springer ju så fort! Jag drar fram min kniv och så tänker jag – kom igen då! Björnhonan springer mot mig. Men jag står bara där, med kniven, som förstenad. Hon fäller mig med ett enda slag. Jag känner tyngden av henne. Hon biter tag i sidan av mitt huvud. Och det krasar. Hon tuggar sönder mig. Men det gör inte ont. Allt försvinner. Och det sista jag tänker är: Skönt. Nu är jag hemma! Här har alla mina förfäder gått. Det är här jag har mina rötter. Ska jag dö någonstans, så ska jag dö här.

För Börje Salming var rötterna med förfäderna kopplingen till både livet och döden. Han var en del av en större helhet.

Ibland tänker jag att det är just detta efterföljelse handlar om. Att vara en del av en större helhet. Att vara en del av det Guds rike som absolut är värt att leva för, men också är värt att dö för. Att, likt Börje Salming, kunna känna – att ska jag dö någonstans så är det här. I denna församling, med denna tro, för denna Gud.

Och jag tror att denna önskan om sammanhang finns i varje människa. Att varenda en av oss, någon gång i livet, kommer att ställas inför den frågan. Var hör du hemma? Och att det då är vår uppgift att peka – inte på vare sig liberalism, feminism, ekologism eller socialism. Utan på den Gud som också kan välja misslyckade lärjungar som grundstenar för sin framtida kyrka. 

Sommarpredikan

Varje år får jag möjligheten att hålla en predikan i Betelkyrkan i Örebro. Det kallas predikan, men jag ser det mer som en betraktelse utifrån min horizont. Så här blev årets:

---

Ytterligare en hage som ska stängslas. Den är bara på ett par hektar, kanske 500 meter stängsel som ska upp. Men det tar tid. Jag vandrar fram och tillbaka. Lägger med möda ner den tunga stängselrullen. Rullar ut, skarvar, sträcker och fäster. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Runt om mig breder försommarens allra vackraste ängar ut sig. Blommor i mängd. Och fjärilarna. Alla dessa juveler. Blåvingar, guldvingar, visslare, smygare, snabbvingar.

Där någonstans möter jag min Gud. Det är svårt att inte bli berörd av den fantastiska mångfald som naturen varje år ger oss.

Jag njuter av mångfalden, funderar kring varför världen ser ut som den gör, tänker på om allt bara är en slump, om all denna skönhet och alla dessa samband mellan arter bara är en av ett oändligt antal variationer i ett oändligt antal varianter av universa. Går och funderar på den Gud som inte kan förklaras, och blir ännu en gång medveten om att jag i allt mitt tvivel ändå bara kan acceptera att jag tror. Inte för att jag har en aning om vem eller vad Gud är. Utan därför att jag av egen fri vilja väljer trons väg.

Nästan lika ofta i dessa oändliga vandringar, allt fästande, sträckande, stolpande, funderar jag över varför så många människor väljer andra vägar. Och vad som håller på att hända med kristenheten, kristendomen, kyrkan.

Jag gissar att jag inte är ensam om känslan av att så mycket förändras just nu. Vi lever i en uppbrottstid, ett förändringsskeende, ett paradigmskifte.

Och i hela denna förändring står religionen som en – ja som en vadå?

Jag lyssnar till mina arbetskamrater. De som överhuvudtaget inte reflekterar över något annat än det som kan ses och kännas på. Som verkar tycka att livet är som bäst när nästa semesterresa bokats, när nästa restaurangbesök ligger framför, när nästa glas rosévin hällts upp. Och att det räcker så.

De har aldrig sett eller insett behovet av någon annan dimension än den synliga. Andlighet är ett icketillstånd. Gud är inte ens närvarande som tanke. Bara det som ses eller kan kännas på är verkligt och meningsfullt.

Livet består i ett försök av att göra det bästa möjliga av tiden här. Och vi får allt fler möjligheter. För allt fler av oss är inte pengarna längre samma begränsande faktor som tidigare. Vi har vad vi behöver, långt mer än livets nödtorft.

Gränsen mot vad som kan kallas antingen absolut eller relativ fattigdom förskjuts. Senast hörde jag om hur stora bekymmer det nu är för många barn att inte kunna åka utomlands på semester. De hamnade utanför, alla andra reste ju. Hade den nyheten ens varit möjlig för några år sedan? Då det mer handlade om man hade råd att inte vara i staden hela tiden?

Ett litet exempel på en av dagens förändringar. Men förändringarna är större än så. Vi ser värderingsförskjutningar inom så många områden. Etik och moral. Människans värde och värdighet. Individualism och kollektivism.

Vad är rätt och vad är fel? Är det ens meningsfullt att ställa frågan? Är människan i grunden ond eller god? En av Bibelns grundtema är ju människans inneboende ondhet som enbart kan hanteras av en utomstående gudom. Men i dagens samhälle är grundtanken istället att människan är god. Ingen kan ju komma och påstå att jag är ond! Hur skulle det se ut? Och om jag inte är ond behöver jag ju vare sig någon guds förlåtelse, eller några rättesnören om hur jag ska vara för att vara det jag redan är. För vi har ju alla godheten inom oss. Ingen av oss har något att dölja. Jag har rent mjöl i påsen. Det är de där andra, de som verkligen gör någon illa, som är de onda.

Eller.?.?.?

Och i denna kökkenmödding trampar kyrkan omkring. Ibland så politiskt korrekt så att hälften vore nog. Orolig att stöta sig med den förhärskande samhällsinriktningen. Angelägen om att inte bara vara i tiden utan till och med för tiden. En religion där Gud antingen blir någon slags onåbar godhetsgosenalle, där en kravlös kärlek kan legitimera i princip allt.

Eller så blir han ett sätt att legitimera just min politiska ideologi. Gud är vänster – han är ju för solidaritet. Gud är grön – hans skapade ju varenda art i sin godhet. Gud är konservativ – inte en prick av lagen ska ju förgås. Gud är liberal – han gav ju varenda människa makten och friheten att bestämma över sina egna val, att till och med kunna välja livet eller döden.

För mig känns så stora delar av såväl svensk som västerländsk kristenhet just nu som ett kyrkbygge på den sand Jesus talar om i sin bergspredikan. En kyrka som i jakten på att vara modern för att möta de moderna människorna, tappar sin kontakt med den berggrund som den vilat på i tusentals år. En kyrka som gör Gud till en menlös synonym till ordet kärlek, en kärlek som ingen ens orkar börja definiera.

Men var finner vi då idag den berggrund som vi både kan bygga ett hus för vårt eget inre liv, för vår kyrka och för vårt samhälle?

Den frågan har jag burit med mig, varenda meter jag vandrat i fårhagarna i sommar. Och svaret fladdrar framför mig som en av alla dessa små fjärilsjuveler i hagarna. Jag ser dig. Sätt dig så jag får studera dig. Flyg inte iväg. Stanna…

Men inte en enda blåvinge har jag fångat. Och inte ett enda konkret svar på var berggrunden är belägen har jag. Bara glimtar av kanskesvarens vingfladder i solljuset på en av de ändlösa promenaderna i arbetets stillhet på åkrar och ängar.

Och för mig blir det ett av de få svaren jag ändå tycker mig se lite tydligare. Behovet av arbetets stillhet.

Vi lever i en värld där allting rör sig. Allting. Hela tiden. Vi är nåbara jämt, överallt, hela tiden. Vi finns i den verkliga världen såväl som i den virtuella. Vi får allt större möjligheter att tillfredsställa våra behov, vilka de än är, om inte nu så i morgon. Samhället är en oändlig sandstrand där miljarder sandkorn hela tiden rör sig, rör sig, rör sig.

Det är bara en sak som saknas. Och det är tid för stillhet. För onåbarhet. För eftertanke.

I många av mina sommarbetraktelser har jag återvänt till ett av de bibelställen jag ofta tänker på. Första Konungabokens 19 kapitel. Om när Gud talar till Elia på berget Horeb. Om stormen, jordbävningen och elden som skakade världen. Men som inte var Gud. Och om den stilla susningen som var Guds tilltal till Elia. Om de 40 dagar som Elia i ensamhet vandrade i öknen.

Men vem av oss vandrar 40 dagar i ensamhet idag? Eller vem av oss skulle ens tänka tanken att vara utan kontakt med andra i 40 dagar? I ett samhälle som mäter antalet uppdateringar på facebook i timmar, och twittermeddelanden i minuter? Där bara nu-et finns och det hela tiden gäller att vara närvarande. Med. Uppkopplad. Behovstillfresställd.

Kanske är kyrkans främsta uppgift i det samhälle vi idag ser att erbjuda något helt annat. En liten del av den ensamhetens vandring som behövs för att ens kunna höra den susning som föregår Guds tilltal? En liten del av den stillhet som behövs för att kunna höra Gud? En liten stillaliggande sten på den oändliga sandstranden?

Kristendomen är fylld av paradoxer. En är den att den allsmäktige Guden hela tiden väljer de små sammanhangen för att tala till människan. Från susningen på berget Horeb till krubban i Betlehem går Gud i de små människornas och de små ordens spår.

Vi kanske kan förmå oss att tro att vi ska kunna skrika högre än samhället runt omkring oss för att berätta om Guds storhet. Jag tror vi då kommer att skrika för döva öron.

Kanske är berggrunden också en symbol för det behov av tystnad, stillhet och ensamhet som också behövs för en vandring med och till Gud.

Det finns säkert lika många skäl till varför människor väljer att sätta sin tilltro till Gud, som det finns troende människor. Och lika många skäl till varför man väljer att inte tro.

Men förr eller senare ställs vi alla inför valet. Tror du, eller tror du inte? Om inte vi ger människorna möjlighet till den berggrundens stillhet som behövs för att reflektera över den frågan, vem ska då ge dem det? Och var ska de kunna höra den stilla susning som föregår Guds tilltal?

”Saliga de som är fattiga i anden,

dem tillhör himmelriket.

Saliga de som sörjer,

de skall bli tröstade.

Saliga de ödmjuka,

de skall ärva landet.

Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten,

de skall bli mättade.

Saliga de barmhärtiga,

de skall möta barmhärtighet.

Saliga de renhjärtade,

de skall se Gud.

Saliga de som håller fred,

de skall kallas Guds söner.

Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket."

Lokal debatt

I kväll var det debatt i Betelkyrkan, Centrumgården, mellan de sju olika riksdagspartiernas lokala företrädare. Det är nu rätt många gånger Betel har ordnat sådana debatter. Det är bra.

Mindre bra är att antalet åhörare blir allt färre. Jag märker det inte bara på denna debatt. Flera av de debatter jag deltagit i under flera valrörelser har numera betydligt färre besökare än tidigare. Man kan fundera på varför. Är formatet fel? Är det för långtråkigt att höra fem män och två kvinnor tala? Drar bara höjdarna?

Jag har inget svar på detta. Det man kan konstatera är att en sak är annorlunda i år jämfört med tidigare: Det finns en samspelt koalition på den ena sidan. Här finns fem partier som litar på varandra. Det märktes i debatten. När frågor kom om sociala välfärdsfrågor förde Rasmus Persson talan, bara kompletterad av oss andra. På samma sätt med skolan och Lennart Bondeson. Han svarade i huvudsak vad vi gjort och ville göra med skolan. Vi andra kompletterade bara.

Kanske blev debatten än tråkigare av detta, kanske inte. Det som visades tydligast var att det finns en koalition som är villig att fortsätta samarbeta för att utveckla Örebro. En koalition med företrädare som arbetar med och för varandra och som accepterar att partierna ibland har skilda åsikter, men som alltid söker samförstånd.

Det är bra för Örebro!