Ska man få tigga i Sverige?
Efter Moderaternas senaste utspel om tiggeriförbud nationellt, går diskussionerna åter höga. Jag tänker inte ens försöka beskriva alla olika nyanser av skäl för det ena eller det andra. Men bara översiktligt. Först de svartvitaste:
"De där tiggarna" hör inte hemma på svenska gator och torg. Bort med dem.
Varför begränsa en människas rätt när hon inte stör någon annan? Det är oliberalt att tänka annorlunda.
Tiggeriet är en inkörsport till annan brottslighet. Människohandeln grasserar.
Tiggarna har funnit ett sätt att göra sina liv bättre när deras egna länder struntar i dem, varför förneka dem det?
På dessa finns det ett otal varianter.
Sedan finns det praktiska invändningar också. Som hur polisen skulle kunna hantera frågan om vad som är förbjudet tiggeri och hur de ska lagföras, och vad som är tillåten insamlingsverksamhet.
Det finns en del moraliska frågor också. Och det är kring dessa jag ska skriva.
Under hela min uppväxt, under 1960, 70, 80 och 90-talen, såg jag inte en enda tiggare. De fanns inte. Tiggeri har däremot funnits i Sverige under historisk tid. Vad är det som gjorde att de försvann?
Svaret är självklart. Det var uppbyggnaden av det svenska välfärdssamhället. Tiggeriet förbjöds inte, men i princip kan man säga att tiggeri inte tilläts. Den svenska modellen satte en lägsta tillåtna gräns för vad samhället kunde acceptera att en svensk medborgare levde på. Därunder tog Socialtjänstlagen över. De flesta tänker då på att de riktigt fattiga kunde få socialbidrag, försörjningsstöd. Och det är också huvudlinjen. Men även inom den sociala lagstiftningen finns det tvång.
LVU och LVM är de tydligaste exemplen. LVM berör missbrukare. Om en missbrukssituation föreligger i samband med tiggeri kan lagen användas för att tvinga vuxna människor bort från gatan.
LVU berör unga människor. Så här beskrivs situationerna där den får användas: Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.
Något annat socialt nedbrytande beteende är alltså skäl nog att tvinga en människa till vård. Att tiggeri skulle vara ett sådant beteende är sannolikt.
Gränsen mellan kriminalisering och socialtjänsten är inte som en gräns mellan svart eller vitt. Hur skulle vi se på frågan om tiggeri blev vanligt bland svenska medborgare? Skulle vi acceptera det, eller skulle vi kanske fixa en lag om LVV, Lag om Vård av Vuxna, där "något annat socialt nedbrytande beteende" var skäl för tvångsvård?
Problemet med tiggarna är att de inte är svenska medborgare. Och där ligger pudelns kärna. Hela det svenska välfärdsbygget under 1900-talet inriktade sig på svenska medborgares väl och ve. Varenda reform handlade om att skapa bättre förutsättningar för oss som fötts här eller som invandrat och fått medborgarskap (ja - jag vet om PUT...). Det internationella ansvaret togs genom speciella budgetposter, ofta kallade U-landshjälp eller senare bistånd. Utanför statens agerande, tog frivilligkrafter ansvar på ett likartat sätt, alltifrån de tidigaste missionärerna till de stora biståndsorganisationerna. Insamlingar här, hjälp där.
Hela det svenska 1900-talet präglades av det många idag betecknar som nationalism, ofta med bruna förtecken. Men det var självklart då (och det är inte länge sedan) att den svenska statens ansvar var det svenska samhället och de svenska medborgarnas väl och ve. Vad därutöver var, skedde på marginalen. Folkpartiets krav på 1% i bistånd, som var utmärkande för den unika och starka internationalism det som enskilt parti hade, visar på det med stor tydlighet.
Nu har detta förändrats. EU-medlemskapet öppnade de europeiska gränserna på ett nytt sätt. När Göran Persson (s) varnade för social turism i samband med dessa öppna gränser, blev han hudflängd. Ändå ser vi idag liknande utvecklingar.
Till detta kommer den förändrade synen hos många partier på flyktingfrågan. Från att det varit en självklarhet att vi i huvudsak skulle hjälpa där, svängde partierna efter 2010 att vårt huvudsakliga uppdrag var att hjälpa här. Biståndet till de många där minskade, till förmån för att hjälpa de få som tog sig hit. Efter det kaos som uppstod hösten 2015 har partierna åter svängt. Men det finns egentligen ingen ideologisk grund för svängningen. Ska vi ha öppna gränser, eller ska det vara reglerad invandring? Vilka konsekvenser får det ena eller det andra, pragmatiskt och ideologiskt? Diskussionerna lyser med sin frånvaro.
I den kontext jag befinner mig i är det ofta gott att vilja ha öppna gränser och hjälpa här. Det är ont att föreslå reglerad invandring även om man menar att vi ska hjälpa fler där. Jag gissar att det på andra sidan är precis tvärs om. Den inskränkta nationalismen menar säkert att mycket reglerad invandring är det goda, men glömmer sannolikt bort kraven på att därmed öka hjälpen på plats långt borta (annat än i högtidstalen...).
Ofta funderar jag på varför det är så. Varför är det mer humant att hjälpa här, även om de som kommer hit är en rännil, än att hjälpa där? Jag kan inte se något annat skäl än att vi idag lever i ett samhälle där vi måste se på riktigt för att kunna agera. Vi matas via medier ständigt med så många bilder av lidande långt borta så allt blir så diffust att det inte går att möta. Först när människan står på stationen med sitt bylte med kläder, eller sitter på en kartongbit utanför Coop, når känslorna ikapp oss. Och i ett samhälle som allt mer styrs av känslor och subjektivitet, "vet" vi att det är rätt att öppna gränser eller ge pengar oavsett konsekvenserna bara för att vi känner att det är så.
Ibland påpekas att ett tiggeriförbud är en moralisk orimlighet. Ett förbud kommer att förhärda oss som människor och göra skillnad på människa och människa. Bara den som ser tiggaren, och människan bakom, har ett öppet och bultande hjärta. Förbudet kommer att göra samhället hårt. Först tiggarna, sedan...
Men tänk om det inte är hela sanningen. Tänk om det finns fler bottnar även här.
Vi befinner oss idag i en skärningspunkt mellan ett öppnare och ett slutnare samhälle. Båda får konsekvenser. Ofta tittar vi bara på hur det slutnare samhället skulle se ut, och pekar finger åt dem som är rädda för öppenheten. (Konsekvenserna av detta, som att den hårda nationalismen sannolikt därmed blir än hårdare får komma i en annan blogg). Men vad får öppenheten för konsekvenser?
Det
alternativ som står till buds för det öppna samhällets förespråkare, är att Sverige menar att allt tiggeri är
ovärdigt, oavsett varifrån människan som tigger kommer. Då öppnas
välfärden här för alla, med konsekvenser som är enorma för vårt
välfärdssystem. Göran Perssons sociala turism kan bli verklighet. Få förespråkar detta av förklarliga skäl. Hellre
låter man då människor vara verksamma med sådant vi tidigare menat var
inhumant och oacceptabelt ur ett människovärdigt perspektiv.
Och: Visst kan man kräva att EU-länderna varifrån tiggarna kommer ska göra mer. Visst kan man kräva indragna EU-bidrag och inskränkningar i rösträtten. Frågorna blir om det löser något, om det gör något bättre för någon av de som tigger, och om det överhuvudtaget kommer att ske. Sverige har inte rådighet över detta.
Idag är det i princip bara Centerpartiet som i vart fall principiellt står bakom det öppnare samhället. Jag kritiserar dem ofta för att deras politik inte hänger ihop. Principiellt vill de ha ett öppet samhälle, konsekvenserna blir ökade klyftor, låglönejobb och inkvalificeringskrav till välfärdssystemen. Men i Centerns politik verkar det som om ingen kommer att drabbas... Det funkar inte helt enkelt. Vad återstår i så fall för den som inte kan leva på sin låglön, och som heller inte kvalificerat sig in i välfärdssystemen? Var finns framtidens gräns mellan välfärd och socialt nedbrytande beteende?
Slutligen:
Det finns ett stråk av oro för att hårdare attityder mot tiggare kommer att spilla över på samhället i övrigt. Som jag skrev ovan: Först tiggarna, sedan...
Den oron ska inte negligeras. Men också den måste kompletteras med sin motsats.
Tänk om en accepterande syn på tiggare också får konsekvenser för hur vi ser på människovärde och välfärdssystem. Om det är acceptabelt för romer att tigga för att klara sin försörjning, vilka andra grupper ska det då också vara acceptabelt för?
I ett välfärdssystem satt under press, där vare sig den trygghet eller de välfärdsnivåer vi varit vana vid kan garanteras, kommer vår skattevilja också att sättas under press. Varför ska jag betala skatt när samhället inte längre levererar som det borde? Varför ska jag betala skatt för människor som överhuvudtaget inte bidrar till samhällets uppbyggnad?
Riskerar svaret att blir mer av: "Låt dem sköta sitt själva!"? I så fall riskeras basen för det välfärdssamhälle vi byggt, och tiggeriet kommer att bli allt mer utbrett.
Eller så kanske välfärdssystemen klarar utmaningen och välfärden klaras...
---
Vad är då det mest humana? Ge eller inte?
Tänk om det mest humana är att ge, men inte till tiggaren utan till alla de organisationer som hjälper på plats, utan risk för vare sig människohandel, korruption eller annat socialt nedbrytande beteende. Tänk om den krona du tänkte lägga i koppen, istället skulle bli en krona till Röda Korset, Diakonia eller Caritas istället för att inte bli en krona till någon hjälp alls. Vad skulle det innebära?
Men - de människorna som vi då hjälper, ser vi ju inte. Så det lär nog inte bli så. Antingen lägger vi en krona i koppen och hoppas på att den hamnar rätt. Eller så struntar vi i det, köper en mjölkchoklad till och går hemåt, bligande på mobilens skärm för att slippa se människan som tigger.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett Bistånd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bistånd. Visa alla inlägg
2017-09-06
2015-10-08
Men tänk om Jimmie har rätt...
eller frågan Hans Rosling aldrig fick.
Jag ser att några republikaner gått ihop om en motion i riksdagen. De vill avsätta kungen. Det är både liberaler och representanter från det gamla kommunistpartiet som motionerar ihop. Få höjer på ögonbrynen att dessa två partier samarbetar. Frågan är kanske inte en av de som är hjärtefrågan för vare sig liberaler eller socialister. Sannolikheten att de två partierna skulle jobba ihop om ekonomifrågor är nog rätt liten. Men ändå - ändamålet helgar medlen.
På samma sätt är det med jämställdheten. Liberalerna tvekar inte, utan väljer att stötta ett rött förslag om ökad kvotering och minskad valfrihet för föräldrar. Få tycker att det är märkligt. Folkpartiet var ju det parti som drev igenom den första pappamånaden, och detta är bara ytterligare ett steg på vägen. Här borde fler varningsklockor ringa. Friheten och valfriheten som är liberalismens kärna är inte något man lättvindigt borde kompromissa med, framförallt inte när stödet kommer från socialister och det gamla kommunistpartiet. Men ändå - ändamålet helgar medlen.
Två exempel på hur liberaler aktivt samarbetar med Vänsterpartiet. Och det finns fler. Vi är dessutom inte ensamma. Alla andra partier jobbar ihop med V. Inte ens den utrikespolitik och försvarspolitik som partiet tidigare hölls ute ifrån, är numera fredat område för socialisterna/kommunisterna. De har normaliserats, för att använda ett ord som oftast används runt ett annat parti.
Detta parti, SD, är det förbjudet att arbeta ihop med, i vart fall aktivt. Under Alliansregeringens andra period, var regeringen ofta beroende av SDs passiva stöd. När den röda oppositionen lade förslag som de visste att de kunde få med sig SD på, hävdade de alltid att det inte handlade om ett aktivt handlande, utan att de inte kunde hindra SD att rösta på deras förslag.
På samma sätt är det nu. När den röda regeringen jobbar ihop med allianspartierna gemensamt eller var för sig, handlar det om aktivt stöd. När de röda behöver stöd från SD, är det ett passivt stöd som beskrivs. Senaste handlade det om fackliga rättigheter kring utländska företag som har arbetare i Sverige.
Den bilden är vi vana vid. Men som så ofta håller flyktingkatastrofen på att ställa också detta på huvudet. Och Hans Rosling får åter stå i centrum.
Förra tisdagen var han bejublad kung i Globen. Rosling sa vad folk ville höra. Eller så ville folk verkligen höra vad de ville, så de hörde det, oavsett vad Rosling sade. Rosling var centrum för allt. Statistiken var den nya religionen. Rosling dess överstepräst. Bara vi litade på statistiken skulle himmelriket komma.
Så gick några dagar. Och Hans Rosling var på ett annat möte, med publicistklubben i Stockholm. Och plötsligt krackelerar bilden. Rosling säger att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt: Vi måste hjälpa i närområdet. Och om den mediala bilden är sann så menar han också (min tolkning) att det han försökte göra i Globen mest handlade om att försöka sätta nya ord på en del av det som Åkesson sagt länge, men utifrån en annan utgångspunkt.
Och kungen avsätts snabbt. Det är närmast löjeväckande att läsa exempelvis Totte Löfström i Nyheter24. Statistiken är inte längre religion - den kan ju visa på fel saker. Rosling borde inte berätta om vad statistiken säger, om den inte stödjer det som vi vill höra. Och Hans Rosling är absolut inte kung längre.
(Parentetiskt kan man säga att Löfström också blir en bild av svensk bildningssyn. Det är känslorna som är det nya fakta. Kunskap erhålls genom att känna rätt, inte genom att veta mest.)
För mig som försöker följa utvecklingen i sociala medier, var det som att känna en darrning i grunden i de sociala medierna. Tänk om det Rosling sade var att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt hela tiden? Hur ska vi hantera det? Klarar jag av att min världsbild krackelerar? Är inte världen svart och vit, ond och god, vi och dom?
Det är så enkelt att beskriva världen i svart och vitt. Vi som har rätt och dom som har fel. SD är själva experter på det. Det är en del av deras livsluft. De är den enda sanna oppositionen, de enda sanna folkföreträdarna, den enda som slår utifrån. Vi är pk, vi är maktens kökkenmödding, vi vet inte vad folk tycker, vi sitter vid köttgrytorna.
Det är ett enkelt, populistiskt sätt att bedriva politik. På sikt är det lika farligt för demokrati och samhällsutveckling som mycket annat. Problemet är bara att vi anammat det - motsatsvis.
SD har alltid fel. De är alltid onda. De ska alltid hållas utanför. Vi här inne. De där ute.
Framförallt när det gäller deras centrala fråga - invandringen.
Och så kommer Rosling och säger att de har rätt.
Men som jag förstår Rosling, rätt eller fel, så är hans utgångspunkt den diametralt motsatta mot Åkessons. När Åkesson vill stänga gränser, vill Rosling öppna dem. När Åkesson ser bistånd som en ersättning för asylmottagande, ser Rosling det som ett komplement.
Men i vår svartvita värld går det inte att sätta in detta i den gängse matrisen. Det finns ju bara ett rätt svar. Och nu har Rosling gett Åkesson rätt...
Man kan kritisera Hans Rosling för hans agerande i Globen. Jag gjorde det i en blogg häromdagen. Och jag står fast vid den kritiken. För en statistiker behöver inte vara politiker, inte prioritera, inte fatta de svåra besluten som innebär att alla inte kan få allt, och att vissa därigenom kommer att få lida.
Den fråga Rosling borde få är: Om du har begränsat med pengar, så att du antingen får välja på akut bistånd i närområdet eller ökat asylmottagande här hemma, hur skulle du då välja?
Och följdfrågorna: Var gör pengarna mest nytta? Och kan du garantera det?
Problemet är att alla andra också borde ställa oss de frågorna. Framförallt gäller det de partier som menar sig vara bättre att styra Sverige. Men rädslan är så stor att man ens i en detalj skulle landa på samma ståndpunkt som SD, eller till och med kunna tolkas som att man hade samma ståndpunkt som SD, att frågorna inte ens ställs. Det blir viktigare att vara kung i Globen, eller i rätt media, än att försöka leda och styra landet genom en bekymmersam tid.
SD har blivit elefanten i rummet. Den som alla ser, alla förhåller sig till, men ingen pratar om, till, för, med...
Det är en orimlig hållning. Även om inget annat parti under överskådlig tid kan tänka sig att samarbeta med SD, även om partiet är rasistiskt, främlingsfientligt, populistiskt, måste vi våga ställa frågor och söka svar, oavsett om de frågorna ibland är liknande de SD ställer, och svaren kan påminna om de de ger.
I detta är Hans Rosling verkligen kung. Han vågar ställa frågorna. Han vågar ge sina svar, oberoende av politisk korrekthet och hemvist. Han är så säker på sin statistiska faktakunskapsbas att han törs.
Ibland funderar jag över om vår ovilja att ens ställa frågorna bottnar att vi, oavsett parti, inte bär den säkerheten med oss. Inte vad gäller statistik och fakta, utan om ifall vi är bärare av en ideologi som håller, även när svaren vi sökt inte är de vi velat känna vara de rätta.
Istället fortsätter vi med att arbeta som om allt är som vanligt, att någon annan där uppe kommer att lösa det (med Peter Santessons ord i Dagens Samhälle) och att världen enbart är svart eller vit.
Frågan är vad som händer när gråskalorna kommer ikapp oss...
Jag ser att några republikaner gått ihop om en motion i riksdagen. De vill avsätta kungen. Det är både liberaler och representanter från det gamla kommunistpartiet som motionerar ihop. Få höjer på ögonbrynen att dessa två partier samarbetar. Frågan är kanske inte en av de som är hjärtefrågan för vare sig liberaler eller socialister. Sannolikheten att de två partierna skulle jobba ihop om ekonomifrågor är nog rätt liten. Men ändå - ändamålet helgar medlen.
På samma sätt är det med jämställdheten. Liberalerna tvekar inte, utan väljer att stötta ett rött förslag om ökad kvotering och minskad valfrihet för föräldrar. Få tycker att det är märkligt. Folkpartiet var ju det parti som drev igenom den första pappamånaden, och detta är bara ytterligare ett steg på vägen. Här borde fler varningsklockor ringa. Friheten och valfriheten som är liberalismens kärna är inte något man lättvindigt borde kompromissa med, framförallt inte när stödet kommer från socialister och det gamla kommunistpartiet. Men ändå - ändamålet helgar medlen.
Två exempel på hur liberaler aktivt samarbetar med Vänsterpartiet. Och det finns fler. Vi är dessutom inte ensamma. Alla andra partier jobbar ihop med V. Inte ens den utrikespolitik och försvarspolitik som partiet tidigare hölls ute ifrån, är numera fredat område för socialisterna/kommunisterna. De har normaliserats, för att använda ett ord som oftast används runt ett annat parti.
Detta parti, SD, är det förbjudet att arbeta ihop med, i vart fall aktivt. Under Alliansregeringens andra period, var regeringen ofta beroende av SDs passiva stöd. När den röda oppositionen lade förslag som de visste att de kunde få med sig SD på, hävdade de alltid att det inte handlade om ett aktivt handlande, utan att de inte kunde hindra SD att rösta på deras förslag.
På samma sätt är det nu. När den röda regeringen jobbar ihop med allianspartierna gemensamt eller var för sig, handlar det om aktivt stöd. När de röda behöver stöd från SD, är det ett passivt stöd som beskrivs. Senaste handlade det om fackliga rättigheter kring utländska företag som har arbetare i Sverige.
Den bilden är vi vana vid. Men som så ofta håller flyktingkatastrofen på att ställa också detta på huvudet. Och Hans Rosling får åter stå i centrum.
Förra tisdagen var han bejublad kung i Globen. Rosling sa vad folk ville höra. Eller så ville folk verkligen höra vad de ville, så de hörde det, oavsett vad Rosling sade. Rosling var centrum för allt. Statistiken var den nya religionen. Rosling dess överstepräst. Bara vi litade på statistiken skulle himmelriket komma.
Så gick några dagar. Och Hans Rosling var på ett annat möte, med publicistklubben i Stockholm. Och plötsligt krackelerar bilden. Rosling säger att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt: Vi måste hjälpa i närområdet. Och om den mediala bilden är sann så menar han också (min tolkning) att det han försökte göra i Globen mest handlade om att försöka sätta nya ord på en del av det som Åkesson sagt länge, men utifrån en annan utgångspunkt.
Och kungen avsätts snabbt. Det är närmast löjeväckande att läsa exempelvis Totte Löfström i Nyheter24. Statistiken är inte längre religion - den kan ju visa på fel saker. Rosling borde inte berätta om vad statistiken säger, om den inte stödjer det som vi vill höra. Och Hans Rosling är absolut inte kung längre.
(Parentetiskt kan man säga att Löfström också blir en bild av svensk bildningssyn. Det är känslorna som är det nya fakta. Kunskap erhålls genom att känna rätt, inte genom att veta mest.)
För mig som försöker följa utvecklingen i sociala medier, var det som att känna en darrning i grunden i de sociala medierna. Tänk om det Rosling sade var att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt hela tiden? Hur ska vi hantera det? Klarar jag av att min världsbild krackelerar? Är inte världen svart och vit, ond och god, vi och dom?
Det är så enkelt att beskriva världen i svart och vitt. Vi som har rätt och dom som har fel. SD är själva experter på det. Det är en del av deras livsluft. De är den enda sanna oppositionen, de enda sanna folkföreträdarna, den enda som slår utifrån. Vi är pk, vi är maktens kökkenmödding, vi vet inte vad folk tycker, vi sitter vid köttgrytorna.
Det är ett enkelt, populistiskt sätt att bedriva politik. På sikt är det lika farligt för demokrati och samhällsutveckling som mycket annat. Problemet är bara att vi anammat det - motsatsvis.
SD har alltid fel. De är alltid onda. De ska alltid hållas utanför. Vi här inne. De där ute.
Framförallt när det gäller deras centrala fråga - invandringen.
Och så kommer Rosling och säger att de har rätt.
Men som jag förstår Rosling, rätt eller fel, så är hans utgångspunkt den diametralt motsatta mot Åkessons. När Åkesson vill stänga gränser, vill Rosling öppna dem. När Åkesson ser bistånd som en ersättning för asylmottagande, ser Rosling det som ett komplement.
Men i vår svartvita värld går det inte att sätta in detta i den gängse matrisen. Det finns ju bara ett rätt svar. Och nu har Rosling gett Åkesson rätt...
Man kan kritisera Hans Rosling för hans agerande i Globen. Jag gjorde det i en blogg häromdagen. Och jag står fast vid den kritiken. För en statistiker behöver inte vara politiker, inte prioritera, inte fatta de svåra besluten som innebär att alla inte kan få allt, och att vissa därigenom kommer att få lida.
Den fråga Rosling borde få är: Om du har begränsat med pengar, så att du antingen får välja på akut bistånd i närområdet eller ökat asylmottagande här hemma, hur skulle du då välja?
Och följdfrågorna: Var gör pengarna mest nytta? Och kan du garantera det?
Problemet är att alla andra också borde ställa oss de frågorna. Framförallt gäller det de partier som menar sig vara bättre att styra Sverige. Men rädslan är så stor att man ens i en detalj skulle landa på samma ståndpunkt som SD, eller till och med kunna tolkas som att man hade samma ståndpunkt som SD, att frågorna inte ens ställs. Det blir viktigare att vara kung i Globen, eller i rätt media, än att försöka leda och styra landet genom en bekymmersam tid.
SD har blivit elefanten i rummet. Den som alla ser, alla förhåller sig till, men ingen pratar om, till, för, med...
Det är en orimlig hållning. Även om inget annat parti under överskådlig tid kan tänka sig att samarbeta med SD, även om partiet är rasistiskt, främlingsfientligt, populistiskt, måste vi våga ställa frågor och söka svar, oavsett om de frågorna ibland är liknande de SD ställer, och svaren kan påminna om de de ger.
I detta är Hans Rosling verkligen kung. Han vågar ställa frågorna. Han vågar ge sina svar, oberoende av politisk korrekthet och hemvist. Han är så säker på sin statistiska faktakunskapsbas att han törs.
Ibland funderar jag över om vår ovilja att ens ställa frågorna bottnar att vi, oavsett parti, inte bär den säkerheten med oss. Inte vad gäller statistik och fakta, utan om ifall vi är bärare av en ideologi som håller, även när svaren vi sökt inte är de vi velat känna vara de rätta.
Istället fortsätter vi med att arbeta som om allt är som vanligt, att någon annan där uppe kommer att lösa det (med Peter Santessons ord i Dagens Samhälle) och att världen enbart är svart eller vit.
Frågan är vad som händer när gråskalorna kommer ikapp oss...
2015-10-07
Får någon ha det bättre?
Finns det en gräns för humaniteten? Ska vi hjälpa alla? Oavsett?
Så här skriver en av mina vänner på FB efter gårdagens frågeställningar kring kostnaderna för asylmottagning:
Du anser att människoliv kostar förmycket... en vidrig inställning och utgångspunkt.
Det är medmänniskor det handlar om.
Staffan, vad är ditt liv värt? Är du mer än en siffra i statistiken?
Ska vi rädda dig om du hamnar i kris? Kostar det för mycket då?
Jag betalar gärna mer i skatt för att rädda dig och våra flyktingar.
Det är en förståelig inställning från en människa som brinner för humanitet. Men den är i all sin medmänsklighet problematisk. För den är konsekvenslös, både för individen, för samhället och för världen.
Utan att kanske tänka på det, är den underliggande frågan: Får någon ha det bättre? Eller ska vi hjälpa till så länge vi kan, tills pengarna är slut, till dess alla har det ungefär lika?
Den som vet att jag är kristen, brukar citera en del av Bibeln. Som exempelvis Matteus 25 kapitlet, där Jesus ställer frågor om vad vi gjorde när vi såg en hungrig, törstig, hemlös... I varje fattig människa är Gud.
Och vad ska man då invända? Egentligen går det inte. Ändå har kristna i alla tider levat som om det gick. Och vi gör det fortfarande. Skälet är enkelt - vi är mer egoistiska än altruistiska. Det finns en gräns för (nästan) alla människors humanism, godhet, rättfärdighet.
För att göra detta övertydligt, kan vi återvända till flyktingfrågan och fundera i termerna av vad det skulle kosta. I en tidigare blogg har jag gjort ett meningslöst räkneexempel på vad det skulle kosta om vi tyckte att alla världens flyktingar var lika mycket värda som de som vi tar emot. Kostnaderna skulle bli astronomiska. Sverige skulle inte ha en chans att klara av dem. Och ingen annan vill.
Men låt oss tänka lite annorlunda istället. Det är lika meningslöst. Och lika förenklat. Men det kanske kan tjäna som pedagogiskt exempel för vad den godhet och den humanism som ovanstående facebook-inlägg kan innebära.
Sverige är ett rikt land. Om man tror på Wikipedia som hämtat sina uppgifter från Internationella valutafonden, så var vi 2011 världens fjortonde rikaste land. Vår BNP per person var drygt 40.000 USD eller ca 330.000:- kronor med dagens växelkurser. (Det finns andra, sannolikt mer aktuella, siffror också. Men det spelar mindre roll. Detta är ett försök till pedagogiskt räkneexempel)
Sveriges BNP per person: 330.000:-
Det fattigaste landet av de 183 som Wikipedia redovisar var Kongo-Kinshasa med 348 USD/person. Det är detsamma som ungefär 2900:- kronor per person.
Kongo-Kinshasas BNP per person: 2.900:-
Är det rimligt att vi i Sverige använder alla resurser ner till 2.900:- per person till flyktinghjälp? (Det går ju inte, men detta är ett räkneexempel som försöker vara pedagogiskt) Rent teoretiskt skulle det innebär att varje svensk skulle ge runt 327.000:- kronor per år till flyktingbistånd. Eftersom Sverige just nu har drygt 9,8 miljoner innevånare kan vi multiplicera de två. 9.800.000 * 327.000. Totalt skulle Sverige då ge 3.204.000.000.000:- kronor till de fattiga. Tretusentvåhundrafyramiljarder kronor. Om vi räknar med att 60 miljoner människor är på flykt i världen, innebär det att varje flykting skulle få 53.000:- kronor.
Men så kan vi ju inte ha det. Då skulle flyktingarna bli rikare än många av de som bor i de fattigaste länderna. Så det alternativet går bort. Dessutom skulle ju Sveriges insats bli av engångskaraktär. Jag gissar att rätt få av oss skulle vilja leva på 8:- kronor om dagen, brutto... Och skatteintäkterna till den välfärd vi önskar här hemma, den som tar hand om de gamla och sjuka, om barnen och de med olika funktionshinder, om missbrukare och om miljön - den skulle bli rätt lidande.
Så låt oss inte gå så långt. Låt oss fundera över vad som skulle hända om vi valde att lägga oss mitt i, vara som jordens medianmedborgare. Åter till Wikipedia. 183 länder har kollats. Medianen ligger någonstans runt land 91. Där hittar vi till exempel Turkmenistan med en BNP på 7846 USD per person. Jag har inte så bra koll på hur det ser ut i Turkmenistan. Så låt oss hitta ett annat land.
Bosnien ligger närmare. Där har jag varit ett antal gånger medan landet var en del av Jugoslavien. Det går att identifiera sig med, även om rätt mycket skiljer. Enligt Wikipedia hade Bosnien en BNP på 8133 USD per person. Det motsvarar runt 67.500:- kronor. Vi gör samma räkneövning som ovan. 9,8 miljoner gånger 263.000:-. Det innebär att vi kan skänka tvåtusenfemhundrasjuttiosjumiljarder kronor till flyktingar. Eller nästan 43.000:- kronor per person. Flyktingarna får då två tredjedelar av vad Bosnierna drar ihop på ett år, men ungefär 40.000 mer än kongoleserna.
Är det rimligt? Eller ska vi fördela alla våra tvåtusenfemhundrasjuttiosjumiljarder på alla de människor som har det sämre än bosnierna (och oss själva med för den delen)? Eftersom Indien finns med på den sidan, blir det mindre per person. Det räcker knappt ens till en tusenlapp.
Men det är kanske humaniteten värd? Vi ska inte ha det bättre än medianjordmedborgaren. Allt annat är osolidariskt.
Eller?
Jag inser att det är helt orimligt att räkna på detta sätt. Men det är lika orimligt att säga att "Det är medmänniskor det handlar om." utan att dra ut konsekvenserna av vad man säger.
Vi kan göra ytterligare ett räkneexempel.
Medianinkomsten i Sverige är 248.690:-. Hur mycket är vi villiga att avstå av dessa 250.000:- kronor för att värna flyktingarna?
Låt oss kolla med Bosnien igen. Medellönen i Bosnien är enligt ambassadrapporten 2014 ungefär 75.000:- kronor per år. Det är runt 6.200:- per månad. Hur många av oss är villiga att leva på den lönen? Hur skulle samhället se ut om vi gjorde det? Vilken välfärd skulle vi kunna ha råd med här hemma?
Och skulle världen vara bättre?
Eller är det tack vare att vi värnar vår välfärd här hemma som vi också har råd att vara humana? Är det tack vare, och inte trots, att vi har det bättre som andra också kan få det bättre? Skulle världen bli bättre om alla svenskar fick det lika dåligt som de som har det sämst, eller att alla skulle ha precis lika mycket som de som ligger exakt i mitten?
Hittills har vår solidaritet, vår humanism och vårt globala engagemang byggt på att vi i första hand värnar välfärden här hemma. Och utifrån det så har vi också sett vad samhället har råd med för den globala solidaritet som aldrig kommer att lösa alla problem, alla krig, all ofärd. Vi i Folkpartiet har slagits för enprocentmålet i bistånd i tiotals år. Och när vi finns i regeringen har vi uppnått det.
Men en procent innebär att vi menar att vi måste använda de 99 kvarvarande åt annat än att visa en obegränsad solidaritet med alla fattiga, flyende, av krig, förföljelse och katastrofer döende. Vi har varit medvetna om att vi inte kunnat, velat eller förmått hjälpa alla. Vi har varit medvetna om att vi prioriterat välfärden här hemma först.
Men det ska vi inte längre göra. Eller ?
Så här skriver en av mina vänner på FB efter gårdagens frågeställningar kring kostnaderna för asylmottagning:
Du anser att människoliv kostar förmycket... en vidrig inställning och utgångspunkt.
Det är medmänniskor det handlar om.
Staffan, vad är ditt liv värt? Är du mer än en siffra i statistiken?
Ska vi rädda dig om du hamnar i kris? Kostar det för mycket då?
Jag betalar gärna mer i skatt för att rädda dig och våra flyktingar.
Det är en förståelig inställning från en människa som brinner för humanitet. Men den är i all sin medmänsklighet problematisk. För den är konsekvenslös, både för individen, för samhället och för världen.
Utan att kanske tänka på det, är den underliggande frågan: Får någon ha det bättre? Eller ska vi hjälpa till så länge vi kan, tills pengarna är slut, till dess alla har det ungefär lika?
Den som vet att jag är kristen, brukar citera en del av Bibeln. Som exempelvis Matteus 25 kapitlet, där Jesus ställer frågor om vad vi gjorde när vi såg en hungrig, törstig, hemlös... I varje fattig människa är Gud.
Och vad ska man då invända? Egentligen går det inte. Ändå har kristna i alla tider levat som om det gick. Och vi gör det fortfarande. Skälet är enkelt - vi är mer egoistiska än altruistiska. Det finns en gräns för (nästan) alla människors humanism, godhet, rättfärdighet.
För att göra detta övertydligt, kan vi återvända till flyktingfrågan och fundera i termerna av vad det skulle kosta. I en tidigare blogg har jag gjort ett meningslöst räkneexempel på vad det skulle kosta om vi tyckte att alla världens flyktingar var lika mycket värda som de som vi tar emot. Kostnaderna skulle bli astronomiska. Sverige skulle inte ha en chans att klara av dem. Och ingen annan vill.
Men låt oss tänka lite annorlunda istället. Det är lika meningslöst. Och lika förenklat. Men det kanske kan tjäna som pedagogiskt exempel för vad den godhet och den humanism som ovanstående facebook-inlägg kan innebära.
Sverige är ett rikt land. Om man tror på Wikipedia som hämtat sina uppgifter från Internationella valutafonden, så var vi 2011 världens fjortonde rikaste land. Vår BNP per person var drygt 40.000 USD eller ca 330.000:- kronor med dagens växelkurser. (Det finns andra, sannolikt mer aktuella, siffror också. Men det spelar mindre roll. Detta är ett försök till pedagogiskt räkneexempel)
Sveriges BNP per person: 330.000:-
Det fattigaste landet av de 183 som Wikipedia redovisar var Kongo-Kinshasa med 348 USD/person. Det är detsamma som ungefär 2900:- kronor per person.
Kongo-Kinshasas BNP per person: 2.900:-
Är det rimligt att vi i Sverige använder alla resurser ner till 2.900:- per person till flyktinghjälp? (Det går ju inte, men detta är ett räkneexempel som försöker vara pedagogiskt) Rent teoretiskt skulle det innebär att varje svensk skulle ge runt 327.000:- kronor per år till flyktingbistånd. Eftersom Sverige just nu har drygt 9,8 miljoner innevånare kan vi multiplicera de två. 9.800.000 * 327.000. Totalt skulle Sverige då ge 3.204.000.000.000:- kronor till de fattiga. Tretusentvåhundrafyramiljarder kronor. Om vi räknar med att 60 miljoner människor är på flykt i världen, innebär det att varje flykting skulle få 53.000:- kronor.
Men så kan vi ju inte ha det. Då skulle flyktingarna bli rikare än många av de som bor i de fattigaste länderna. Så det alternativet går bort. Dessutom skulle ju Sveriges insats bli av engångskaraktär. Jag gissar att rätt få av oss skulle vilja leva på 8:- kronor om dagen, brutto... Och skatteintäkterna till den välfärd vi önskar här hemma, den som tar hand om de gamla och sjuka, om barnen och de med olika funktionshinder, om missbrukare och om miljön - den skulle bli rätt lidande.
Så låt oss inte gå så långt. Låt oss fundera över vad som skulle hända om vi valde att lägga oss mitt i, vara som jordens medianmedborgare. Åter till Wikipedia. 183 länder har kollats. Medianen ligger någonstans runt land 91. Där hittar vi till exempel Turkmenistan med en BNP på 7846 USD per person. Jag har inte så bra koll på hur det ser ut i Turkmenistan. Så låt oss hitta ett annat land.
Bosnien ligger närmare. Där har jag varit ett antal gånger medan landet var en del av Jugoslavien. Det går att identifiera sig med, även om rätt mycket skiljer. Enligt Wikipedia hade Bosnien en BNP på 8133 USD per person. Det motsvarar runt 67.500:- kronor. Vi gör samma räkneövning som ovan. 9,8 miljoner gånger 263.000:-. Det innebär att vi kan skänka tvåtusenfemhundrasjuttiosjumiljarder kronor till flyktingar. Eller nästan 43.000:- kronor per person. Flyktingarna får då två tredjedelar av vad Bosnierna drar ihop på ett år, men ungefär 40.000 mer än kongoleserna.
Är det rimligt? Eller ska vi fördela alla våra tvåtusenfemhundrasjuttiosjumiljarder på alla de människor som har det sämre än bosnierna (och oss själva med för den delen)? Eftersom Indien finns med på den sidan, blir det mindre per person. Det räcker knappt ens till en tusenlapp.
Men det är kanske humaniteten värd? Vi ska inte ha det bättre än medianjordmedborgaren. Allt annat är osolidariskt.
Eller?
Jag inser att det är helt orimligt att räkna på detta sätt. Men det är lika orimligt att säga att "Det är medmänniskor det handlar om." utan att dra ut konsekvenserna av vad man säger.
Vi kan göra ytterligare ett räkneexempel.
Medianinkomsten i Sverige är 248.690:-. Hur mycket är vi villiga att avstå av dessa 250.000:- kronor för att värna flyktingarna?
Låt oss kolla med Bosnien igen. Medellönen i Bosnien är enligt ambassadrapporten 2014 ungefär 75.000:- kronor per år. Det är runt 6.200:- per månad. Hur många av oss är villiga att leva på den lönen? Hur skulle samhället se ut om vi gjorde det? Vilken välfärd skulle vi kunna ha råd med här hemma?
Och skulle världen vara bättre?
Eller är det tack vare att vi värnar vår välfärd här hemma som vi också har råd att vara humana? Är det tack vare, och inte trots, att vi har det bättre som andra också kan få det bättre? Skulle världen bli bättre om alla svenskar fick det lika dåligt som de som har det sämst, eller att alla skulle ha precis lika mycket som de som ligger exakt i mitten?
Hittills har vår solidaritet, vår humanism och vårt globala engagemang byggt på att vi i första hand värnar välfärden här hemma. Och utifrån det så har vi också sett vad samhället har råd med för den globala solidaritet som aldrig kommer att lösa alla problem, alla krig, all ofärd. Vi i Folkpartiet har slagits för enprocentmålet i bistånd i tiotals år. Och när vi finns i regeringen har vi uppnått det.
Men en procent innebär att vi menar att vi måste använda de 99 kvarvarande åt annat än att visa en obegränsad solidaritet med alla fattiga, flyende, av krig, förföljelse och katastrofer döende. Vi har varit medvetna om att vi inte kunnat, velat eller förmått hjälpa alla. Vi har varit medvetna om att vi prioriterat välfärden här hemma först.
Men det ska vi inte längre göra. Eller ?
2015-10-01
Lögn, förbannad lögn och statistik
Med statistik går det att bevisa allt. Eller inget.
Jag lyssnar på Hans Roslings anförande på flyktinggalan. Rosling som är en av mina favoriter. Jag vet inte hur många gånger jag rekommenderat hans föredrag kring världens befolkning som bland annat finns på Youtube. Det är folkbildning när den är som bäst.
Hans anförande på flyktinggalan i tisdags har också hyllats. Och visst var det pedagogiskt. Men jag sällar mig inte till hyllningskören denna gång. Och skälet är enkelt. Rosling använder statistik, inte för att folkbilda utan för att opinionsbilda. Det är statistik som är utvald för att passa just det sammanhang han befann sig i. Och då blir det fel.
Man skulle kunna göra en annan berättelse. Den kunde låta så här:
År efter år har miljontals människor varit på flykt. Vartenda år under 2000-talet har mer än 40 miljoner tvingats lämna hus och hem, trygghet och säkerhet för ett liv på flykt och i fattigdom. Skälen varierar. En del flyr från krig. Andra från naturkatastrofer. En del flyr från fattigdom. Andra från förföljelse på grund av att de tror fel, är fel, vill fel.
Vi har vetat det, sett det och ibland förstått det. Sverige har valt att försöka hjälpa dem på det sätt vi kan, med de resurser vi har och kunnat avstå. Det har handlat om bistånd till både katastrofhjälp och långsiktigt samhällsbyggande. Men det har också handlat om att vi har haft så öppna gränser vi tyckt fungera, både för dem som kommer och för det välfärdssystem vi vill bevara här hemma.
Ibland har vi tagit emot något tusental per år, ibland tiotusen eller mer. Men aldrig mer än någon bråkdel av en promille av de som flyr. Ingen av oss har någonsin trott att vårt flyktingmottagande är det som kommer att lösa krisen. Ingen av oss har ens tänkt tanken att vi ska avstå den välfärd vi och våra föräldragenerationer byggt upp för att hjälpa alla miljontals på flykt.
Nu har någon hänt. Antalet flyktingar har ökat. Kanske är det 20 % fler flyktingar idag än vad det varit tidigare under 2000-talet. Kanske 55 eller till och med 60 miljoner istället för 45 som förut. Nöden har ökat i världen, trots att allt fler får det allt bättre.
Det är en skrämmande utveckling. Den arabiska våren har förbytts i islamistisk vinter. Människor flyr. Och ett av de stora skiftena i flyktingpolitiken är att de nu direkt knackar på våra dörrar, i EU och i Sverige. För samtidigt som antalet flyktingar ökat med 20 eller till och med 25 %, ökar antalet som söker sig hit än mer. Just nu, 2014, 2015 och framåt, verkar flyktingströmmarna mångdubblas. Från runt 25.000 år 2013, till det dubbla 2014 och ytterligare en dubblering 2015. Och vad framtiden håller i sitt sköte är det ingen som vet. Men ingen tror på en snabb återgång till det som vi bara för något år sedan tyckte var ett normalt solidariskt bistånd och flyktingmottagande.
Varför har det skiftet skett? Var vi inte solidariska då? Är det enbart helt öppna gränser som är solidaritet? Varför är de flyktingar som flyr idag mer värda än de som flydde för fem år sedan? Så mycket mer att vi väljer att ta av biståndet i en sådan utsträckning att biståndsministern nu inte ens kan lova att alla långsiktiga biståndsprojekt kan värnas?
Låt oss återgå till statistiken för några ögonblick.
Har vi råd med flyktingar, eller som Hans Rosling sade i sitt anförande: "Alla människor ska ha hjälp, överallt!"
Men är det verkligen så? Och varför har det inte alltid varit så?
För att klara av att hålla 4 miljoner människor i flyktinglägren i hyfsat skick krävs 25:- kronor om dagen. Då finns både mat och skolgång. Visst - på en låg nivå, men ändå. Men UNHCR får bara en 10:- kronor om dagen. Man blir tvungen att till och med dra in på matransonerna.
4 miljoner flyktingar, gånger 25:- kronor per dag gånger 365 dagar blir en årskostnad på 36 miljarder 500 miljoner kronor. Det är något mindre än vad vårt asylmottagande sannolikt kostar per år. Och då tar vi bara emot 2 % av de flyktingar som flytt Syrien, internflyktingarna oräknade. Eller en promille av världens alla flyktingar (förr menade vi ju att vi var solidariska när vi tog emot 0,2 promille av världsflyktingarna men nu är inte ens en promille solidaritet...).
Kan vi hjälpa alla människor, överallt?
Man kan fundera på var barn har det värst. I de flyktingläger i Syriens grannländer (inte Saudiarabien då som inte tagit emot några...) där de inte ens får tillräcklig mat för dagen? Eller här i Sverige? Och hur ska vi jämföra kostnader?
Vi tar emot knappt 200 barn/ungdomar per dag. Den senaste prognosen över årskostnaderna ligger på 12 miljarder, 12.000.000.000 kronor. Den kommer sannolikt inte att hålla om utvecklingen fortgår. 2014 tog vi emot 7049 ensamkommande barn/ungdomar. Det är vad vi tar emot på 6 veckor i nuvarande takt. Så siffrorna kommer inte att hålla. Men det är den bästa vi har just nu.
Dessa 12 miljarder, 12.000.000.000:- kronor, räcker alltså till att ta emot några tusental barn i Sverige. Men om vi använde dem till barnen i närområdet skulle de räcka till att ge 1,3 miljoner barn en dräglig tillvaro. Eller kanske vi skulle dubblera givandet till UNHCRs barnarbete i flyktinglägren och ge 650.000 barn 50:- kronor om dagen. Vad skulle det göra för deras liv?
Men vad gör vi istället? Vad gör den svenska regeringen idag, och Alliansregeringen förut. Vi tar av biståndet. Alliansregeringen gjorde det i mindre utsträckning, de röda tar mer. Men utvecklingen är densamma. Det är de fattigaste som får betala.
Just nu tas ungefär 22 % av biståndsbudgeten till det nationella asylmottagandet. Det är ungefär åtta miljarder, 8.000.000.000:- kronor. Siffran kommer att öka. Finansministern sade på pressträffen om budgeten för 2016 att kostnader för asylmottagandet kommer att tas i högre utsträckning från biståndet, och det är ju bra för det påverkar inte budgettotalen. Jag hörde få frågor om solidaritet med de fattigaste då... Och biståndsministern flaggar för att även pågående projekt kommer att brytas.
Åtta miljarder, 8.000.000.000:- kronor, det skulle räcka till att ge 850.000 flyktingar i Syriens närområde en drägligare tillvaro. Men vi väljer att prioritera flyktingmottagandet här hemma.
Men ska då inte alla människor ha hjälp, överallt? Och vad skulle det kosta? Det går ju inte att räkna på. Allt blir meningslöst. Men om vi ändå skulle tänka oss att alla människor som flyr skulle få samma hjälp som mottagandet av barn/ungdomar här hemma. 12 miljarder kronor för att ta emot 12.000 barn/ungdom. En miljon per barn/ungdom. Och det finns 55 miljoner människor på flykt.
Det innebär 55.000.000.000.000:- kronor. 55 biljoner kronor. 55 tusen miljarder kronor. Lika mycket som Sveriges samlade BNP under 14 år. Om vi tog alla pengar från alla människor, företag, organisationer under 14 år så skulle vi kunna hjälpa alla människor på flykt överallt under ett år.
Men så kan man ju inte räkna.
Nej - det kan man inte. Det är lika orimligt som att säga att "Alla människor ska ha hjälp, överallt!" utan att berätta vilka konsekvenser det kommer att få.
Vi måste finna en väg framåt, där vi kan vara stolta, men kanske inte nöjda, med den solidaritet vi förmår visa vår omvärld och denna världens allra fattigaste. Vi måste hitta vägar att både värna solidariteten med de här hemma, den välfärd vi gemensamt byggt för att skapa en trygg framtid för oss själva, våra föräldrar och våra barn och barnbarn och den hjälp och det stöd de miljoner som har det sämre än vi behöver. Vi kommer aldrig att kunna göra allt. Men vi ska göra så mycket vi kan, orkar och förmår.
---
Svensk flyktingpolitik behöver inte statistik av det slaget Hans Rosling berättade om på flyktinggalan. När statistiken övergår från att vara en så rimligt neutral och objektiv beskrivning av världen som möjligt, till att bli en del av ett opinionsbildande arbete, försvagar den både sig själv och sina mål. Och för vår solidaritet med både de få som söker sig hit, och alla de miljoner som aldrig får den chansen, är den en kistspik.
Jag lyssnar på Hans Roslings anförande på flyktinggalan. Rosling som är en av mina favoriter. Jag vet inte hur många gånger jag rekommenderat hans föredrag kring världens befolkning som bland annat finns på Youtube. Det är folkbildning när den är som bäst.
Hans anförande på flyktinggalan i tisdags har också hyllats. Och visst var det pedagogiskt. Men jag sällar mig inte till hyllningskören denna gång. Och skälet är enkelt. Rosling använder statistik, inte för att folkbilda utan för att opinionsbilda. Det är statistik som är utvald för att passa just det sammanhang han befann sig i. Och då blir det fel.
Man skulle kunna göra en annan berättelse. Den kunde låta så här:
År efter år har miljontals människor varit på flykt. Vartenda år under 2000-talet har mer än 40 miljoner tvingats lämna hus och hem, trygghet och säkerhet för ett liv på flykt och i fattigdom. Skälen varierar. En del flyr från krig. Andra från naturkatastrofer. En del flyr från fattigdom. Andra från förföljelse på grund av att de tror fel, är fel, vill fel.
Vi har vetat det, sett det och ibland förstått det. Sverige har valt att försöka hjälpa dem på det sätt vi kan, med de resurser vi har och kunnat avstå. Det har handlat om bistånd till både katastrofhjälp och långsiktigt samhällsbyggande. Men det har också handlat om att vi har haft så öppna gränser vi tyckt fungera, både för dem som kommer och för det välfärdssystem vi vill bevara här hemma.
Ibland har vi tagit emot något tusental per år, ibland tiotusen eller mer. Men aldrig mer än någon bråkdel av en promille av de som flyr. Ingen av oss har någonsin trott att vårt flyktingmottagande är det som kommer att lösa krisen. Ingen av oss har ens tänkt tanken att vi ska avstå den välfärd vi och våra föräldragenerationer byggt upp för att hjälpa alla miljontals på flykt.
Nu har någon hänt. Antalet flyktingar har ökat. Kanske är det 20 % fler flyktingar idag än vad det varit tidigare under 2000-talet. Kanske 55 eller till och med 60 miljoner istället för 45 som förut. Nöden har ökat i världen, trots att allt fler får det allt bättre.
Det är en skrämmande utveckling. Den arabiska våren har förbytts i islamistisk vinter. Människor flyr. Och ett av de stora skiftena i flyktingpolitiken är att de nu direkt knackar på våra dörrar, i EU och i Sverige. För samtidigt som antalet flyktingar ökat med 20 eller till och med 25 %, ökar antalet som söker sig hit än mer. Just nu, 2014, 2015 och framåt, verkar flyktingströmmarna mångdubblas. Från runt 25.000 år 2013, till det dubbla 2014 och ytterligare en dubblering 2015. Och vad framtiden håller i sitt sköte är det ingen som vet. Men ingen tror på en snabb återgång till det som vi bara för något år sedan tyckte var ett normalt solidariskt bistånd och flyktingmottagande.
Varför har det skiftet skett? Var vi inte solidariska då? Är det enbart helt öppna gränser som är solidaritet? Varför är de flyktingar som flyr idag mer värda än de som flydde för fem år sedan? Så mycket mer att vi väljer att ta av biståndet i en sådan utsträckning att biståndsministern nu inte ens kan lova att alla långsiktiga biståndsprojekt kan värnas?
Låt oss återgå till statistiken för några ögonblick.
Har vi råd med flyktingar, eller som Hans Rosling sade i sitt anförande: "Alla människor ska ha hjälp, överallt!"
Men är det verkligen så? Och varför har det inte alltid varit så?
För att klara av att hålla 4 miljoner människor i flyktinglägren i hyfsat skick krävs 25:- kronor om dagen. Då finns både mat och skolgång. Visst - på en låg nivå, men ändå. Men UNHCR får bara en 10:- kronor om dagen. Man blir tvungen att till och med dra in på matransonerna.
4 miljoner flyktingar, gånger 25:- kronor per dag gånger 365 dagar blir en årskostnad på 36 miljarder 500 miljoner kronor. Det är något mindre än vad vårt asylmottagande sannolikt kostar per år. Och då tar vi bara emot 2 % av de flyktingar som flytt Syrien, internflyktingarna oräknade. Eller en promille av världens alla flyktingar (förr menade vi ju att vi var solidariska när vi tog emot 0,2 promille av världsflyktingarna men nu är inte ens en promille solidaritet...).
Kan vi hjälpa alla människor, överallt?
Man kan fundera på var barn har det värst. I de flyktingläger i Syriens grannländer (inte Saudiarabien då som inte tagit emot några...) där de inte ens får tillräcklig mat för dagen? Eller här i Sverige? Och hur ska vi jämföra kostnader?
Vi tar emot knappt 200 barn/ungdomar per dag. Den senaste prognosen över årskostnaderna ligger på 12 miljarder, 12.000.000.000 kronor. Den kommer sannolikt inte att hålla om utvecklingen fortgår. 2014 tog vi emot 7049 ensamkommande barn/ungdomar. Det är vad vi tar emot på 6 veckor i nuvarande takt. Så siffrorna kommer inte att hålla. Men det är den bästa vi har just nu.
Dessa 12 miljarder, 12.000.000.000:- kronor, räcker alltså till att ta emot några tusental barn i Sverige. Men om vi använde dem till barnen i närområdet skulle de räcka till att ge 1,3 miljoner barn en dräglig tillvaro. Eller kanske vi skulle dubblera givandet till UNHCRs barnarbete i flyktinglägren och ge 650.000 barn 50:- kronor om dagen. Vad skulle det göra för deras liv?
Men vad gör vi istället? Vad gör den svenska regeringen idag, och Alliansregeringen förut. Vi tar av biståndet. Alliansregeringen gjorde det i mindre utsträckning, de röda tar mer. Men utvecklingen är densamma. Det är de fattigaste som får betala.
Just nu tas ungefär 22 % av biståndsbudgeten till det nationella asylmottagandet. Det är ungefär åtta miljarder, 8.000.000.000:- kronor. Siffran kommer att öka. Finansministern sade på pressträffen om budgeten för 2016 att kostnader för asylmottagandet kommer att tas i högre utsträckning från biståndet, och det är ju bra för det påverkar inte budgettotalen. Jag hörde få frågor om solidaritet med de fattigaste då... Och biståndsministern flaggar för att även pågående projekt kommer att brytas.
Åtta miljarder, 8.000.000.000:- kronor, det skulle räcka till att ge 850.000 flyktingar i Syriens närområde en drägligare tillvaro. Men vi väljer att prioritera flyktingmottagandet här hemma.
Men ska då inte alla människor ha hjälp, överallt? Och vad skulle det kosta? Det går ju inte att räkna på. Allt blir meningslöst. Men om vi ändå skulle tänka oss att alla människor som flyr skulle få samma hjälp som mottagandet av barn/ungdomar här hemma. 12 miljarder kronor för att ta emot 12.000 barn/ungdom. En miljon per barn/ungdom. Och det finns 55 miljoner människor på flykt.
Det innebär 55.000.000.000.000:- kronor. 55 biljoner kronor. 55 tusen miljarder kronor. Lika mycket som Sveriges samlade BNP under 14 år. Om vi tog alla pengar från alla människor, företag, organisationer under 14 år så skulle vi kunna hjälpa alla människor på flykt överallt under ett år.
Men så kan man ju inte räkna.
Nej - det kan man inte. Det är lika orimligt som att säga att "Alla människor ska ha hjälp, överallt!" utan att berätta vilka konsekvenser det kommer att få.
Vi måste finna en väg framåt, där vi kan vara stolta, men kanske inte nöjda, med den solidaritet vi förmår visa vår omvärld och denna världens allra fattigaste. Vi måste hitta vägar att både värna solidariteten med de här hemma, den välfärd vi gemensamt byggt för att skapa en trygg framtid för oss själva, våra föräldrar och våra barn och barnbarn och den hjälp och det stöd de miljoner som har det sämre än vi behöver. Vi kommer aldrig att kunna göra allt. Men vi ska göra så mycket vi kan, orkar och förmår.
---
Svensk flyktingpolitik behöver inte statistik av det slaget Hans Rosling berättade om på flyktinggalan. När statistiken övergår från att vara en så rimligt neutral och objektiv beskrivning av världen som möjligt, till att bli en del av ett opinionsbildande arbete, försvagar den både sig själv och sina mål. Och för vår solidaritet med både de få som söker sig hit, och alla de miljoner som aldrig får den chansen, är den en kistspik.
2010-02-12
Rätt med tillväxtmål i biståndet
Regeringen vill att tillväxt ska vara ett överordnat mål (bland flera - exvis fattigdomsbekämpning) för biståndet. Det är bra om man också ser till så att fördelningen av det välstånd omfattar hela befolkningen och inte bara en elit. Vänstern tycker det är fel. Det ska främst handla om fattigdomsbekämpning.
Problemet med vänsterpartiernas synsätt är att de riskerar att låsa fast utvecklingsländerna i en oändlig biståndsbehovsspiral. Tyvärr är historiken vad gäller svenskt bistånd inte odelat positiv. Alldeles för många biståndsmottagare har blivit kvar i fattigdom.
Jag tror att vi måste våga söka nya vägar för biståndet. Att långsiktigt hållbar, väl fördelad, tillväxt kan vara en sådan inriktning är nog rätt och bra.
Problemet med vänsterpartiernas synsätt är att de riskerar att låsa fast utvecklingsländerna i en oändlig biståndsbehovsspiral. Tyvärr är historiken vad gäller svenskt bistånd inte odelat positiv. Alldeles för många biståndsmottagare har blivit kvar i fattigdom.
Jag tror att vi måste våga söka nya vägar för biståndet. Att långsiktigt hållbar, väl fördelad, tillväxt kan vara en sådan inriktning är nog rätt och bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)