Människovärdet riskerar sitta trångt i ateisternas värld.

På en knapp vecka som partiledare har Ebba Busch-Thor skapat mer kontroverser än vad Göran Hägglund gjorde under hela sin partiledartid. Kanske är det den partiledaren KD behöver...

Hennes stora fråga blev samvetsfriheten, det vill säga rätten för vårdpersonal att slippa utföra uppgifter, framförallt abort, som strider mot deras samvetsuppfattning. Mot detta har flera reagerat. En del på ett mer intressant sätt. En del andra på ett mindre. Låt oss börja med den senare.

Enligt DN har en läkare lagt ut en Facebook-status där han meddelar att han från och med nu kommer att vägra vårda kristna. Skälet är att vi har en inre demon som kan kränka honom. Läkaren meddelar samtidigt att uppdateringen var ironisk. Frågan är vad denna ironi bottnar i.

Läkaren menar på något sätt att hans påstådda vägran att vårda kristna, skulle vara att likställa med KDs krav på samvetsfrihet för aborter. Logiken haltar tyvärr betänkligt. Det går att teoretiskt, oavsett religiositet, hävda såväl att livet börjar vid befruktningsögonblicket som vid ett senare tillfälle. I Sverige har vi idag en i viss mån flytande skala för när livet anses inträda och fostret blir en individ. Före 18 veckan är abort tillåten oavsett skäl. Därmed kan man anse att ett foster i juridisk mening inte är en individ före denna vecka.

Men abort tillåts ytterligare tio veckor fram, av främst medicinska skäl. Ett aborterat, dött foster är alltså inte en individ före vecka 28. Men om fostret lever och föds fram före vecka 28 är det att anse som en individ. Livet har alltså inträtt någon gång däremellan.

Man kan alltså utifrån en teoretisk grund resonera kring när livet inträder. KD har under Ebba Busch-Thor valt att ta en annan väg än den svenska. Man kan tycka vad man vill om det (vilket jag återkommer till) men det är en icke-diskriminerande inställning.

Läkaren däremot, väljer diskrimineringens väg. Bara för att en människa har en tro, i detta fall kristen, har hon inte rätt till vård. Det är en oacceptabel inställning. En läkare som uttrycker en sådan åsikt, även om den menas vara ironisk, är inte lämplig som läkare. Legitimationen bör återkallas.

En av grundpelarna i den svenska demokratin är religionsfriheten. Den var en hörnsten redan när det demokratiska Sverige byggdes och den finns inskriven i svensk grundlag. Det är denna frihet som läkaren vill inskränka. Det är inte bara dumt. Det är skrämmande.

Skälet till att religionsfriheten är viktig, även i dagens sekulära Sverige, är att den bygger en skyddsmur kring en av individens viktigaste friheter. Rätten att tro fritt handlar också om rätten att tänka fritt. Ingen ska kunna kräva av mig att jag ska redovisa mina innersta tankar, mina grubblerier, mina funderingar och fantasier. Mitt inre liv är mitt och ingen annans.

Men för den ateistiske läkaren finns en annan gräns. Ibland hävdar ateisterna att deras värld skulle vara bättre och godare, bara för att de rationaliserar bort Gud. Läkaren visar med all tydlighet att det är en otroligt förenklad argumentation.

I samma tidning skriver Amanda Björkman en ledare kring samvetsfriheten. Även om jag landar i samma ståndpunkt som hon gör i abortfrågan, saknar hennes argumentation ett nödvändigt djup.

Björkman hävdar att man idag ska göra skillnad på abort och aktiv dödshjälp. Men, om man läser henne extensivt, det är inte säkert att man ska göra det i morgon. Idag är inte aktiv dödshjälp tillåten. Därför har de som går in i vården inte kunnat välja mellan att välja yrke där man slipper döda en annan människa även om det sker utifrån individens eget val. Men vad gäller abort, är rätten given sedan länge. Så den som inte vill utföra abort, får välja ett annat yrke.

Resonemanget belastas av två, egentligen tre, fel.

För det första jämför Björkman indirekt det foster som vi hittills menat inte vara en person, en individ, utan en del av kvinnans kropp, med en reell individ i färd med att dö. För den som värnar aborträtten riskerar det att bli en värderingsglidning. Även om Björkman inte menar det, blir hon en del av det.

För det andra är jämförelsen rejält bekymmersam utifrån såväl ett patient som medarbetarperspektiv. Hittills har vården haft som uppgift att värna liv. Den som söker sig till vården gör det för att man vill bota sjuka och så långt möjligt skapa ett gott liv för fler. Det finns naturligtvis gränser, som alltid när det handlar om begränsade resurser. Men huvudpoängen är att rädda liv.

Björkman för nu in en annan möjlighet i vården - att på patientens (eller hennes anhörigas?) uppmaning avsluta liv. Och analogt med hennes resonemang om aborter - den som inte kan tänka sig att avsluta en annan människas liv får väl söka sig ett annat yrke än vården. Eller???

Det finns enorma risker med den värderingsförändring kring livets värde, värdighet - och för mig som kristen - helighet, som vi befinner oss i just nu. Det handlar både om rätten till andra människors liv, i huvudsak vuxnas rätt till att på alla sätt skaffa sig barn, liksom rätten från en annan människas liv, i dagsläget handlar det om rätten till vår egen död.

Men var går gränsen i morgon? Vilken rättighet till andra människors liv och framtid har vi? Som organbanker, livmödrar, gendonatorer? Och vem bestämmer vilken gammal, sjuk, dement, kostnadskrävande (troende) människa som ska ha rätten att leva? Vilken etisk och moralisk grund ska gälla för de enormt svåra frågor som vi ställs inför när läkarvetenskapen blir allt mer exakt både vad gäller liv och död? Vem värnar människans värde och värdighet?

Jag är glad så länge det inte enbart är ateistiska läkare som bestämmer de gränserna.

Kanske börjar det hända saker?

Varför är det en sådan ungdomshysteri inom svensk politik? Varför ska man vara 30 minus för att kännas fräsch som partiledarkandidat? Varför har orutin, oerfarenhet och ibland även okunskap större företräde än deras motsatser?

I ett par bloggar för en tid sedan (en om modernism och en om Ebba Busch-Thor) skrev jag om den svenska tron på att modernismen är svaret på allt. Och att vara ung är ju att vara modern. Ålder, vishet och erfarenhet är lågt rankade på svensk politikmarknad. I den partistyrelse jag känner bäst är det snart ingen som är över 65, medan flera är under 30.

Men att påtala detta har varit som att hoppa i en helt galen tunna. För visst är motsatsen till att vara för 28-åriga partiledarkandidater att vara för 55-åriga, vita, medelålders CIS-män. Och inget kan ju vara mer omodernt...

Men plötsligt vågar Ann-Charlotte Marteus skriva just om detta på Expressens ledarsida. Det är inte första gången Marteus är obekväm och inte följer strömmen. Ändå är detta ett brott mot en praxis som heter duga. Och det är bra.

Det vore bra för svensk politik om fler över 50 och 60 och kanske till och med 70-plussare vågade ta upp kampen om de åtråvärda posterna i svensk politik. Det vore bra för politiken, men också för näringsliv, civilsamhälle och för människosyn. Du är inte förbrukad bara för att du fyllt år. Snarare kan det vara så att du just tack vare att du fyllt år är den som ska göra det viktiga jobbet.

I ett radioprogram för en tid sedan (i P1 förståss - kanalen för oss åldrande nördar...) berättade en amerikans åldersforskare att det inte alls var så att ålder och vishet hörde ihop. Själva åldrandet skapade alltså inte av sig själv visare människor. Men människor som åldrades kunde bli visare genom att ständigt våga ifrågasätta det man lärt sig och det man tagit för givet.

Åldern i sig själv skapade alltså inte vishet. Men å andra sidan var åldrandet och erfarenheten av att lära sig, tolka världen och våga tolka om världen en grundläggande förutsättning för att bli visare. I vart fall som jag förstod programmet.

Och det är här som åldrandet kommer in.

För bara den som både lärt, fått lära om och orkat ompröva sina lärdomar kan ta ytterligare ett steg mot vishet. När du är 20, 30 och till och med 40 är det alltför ofta som du inte haft tid att få de erfarenheterna.

Ibland är det en fara att bli subjektiv, att ta sig själv som måttstock för generella diskussioner. Ändå kan jag inte låta bli. Jag är glad att jag inte idag är den politiker jag var för 30 år sedan, eller ens för 20 eller 10. Livet har lärt mig rätt mycket. Jag skulle vilja påstå att jag är betydligt mindre provokativ, betydligt mindre svartvit (även om vissa påstår att jag har mycket att lära om de grå nyanserna) och betydligt osäkrare på vilka svar som är de rätta. Ifrågasättandet av det jag tidigare tog som självklart är numera en del av vardagen.

Och jag ser samma utveckling runt omkring mig. Inte hos alla. En del politiker fastnar i den pubertala enkelhetens värld där de alltid har rätt, och alla andra de facto står för det felaktiga. Men många ställer andra frågor, och söker andra svar, när man fyllt 50 eller 60 än när man var 20, 30 eller 40.

Det problem som jag ser som mer överhängande är att de flesta av dessa människor lämnar politiken. För dagens politik handlar alldeles för lite om att ompröva, söka nya sanningar bakom de gamla, våga lyfta blicken från dagens agenda. Nej - hela politiken har blivit ungdomsförbundifierad. Det ska gå snabbt. Det ska sticka ut. Det ska vara enkelt. Det ska vara kontroversiellt. Det ska framhäva dig själv (även om det kostar partiet).

Och bara de äldre politiker som orkar hantera denna medialiserade twitterpolitik blir kvar. De som borde stanna kvar, lämnar. Och de som borde söka sig till politiken först när de blivit tillräckligt erfarna genom jobb i andra branscher, söker sig aldrig dit. Visst finns det undantag, jag vet ett antal både i mitt parti och i andra. Men rörelsen är tyvärr alldeles för tydlig.

Därför är Marteus inlägg så välkommet. Det kommer inte att förändra världen. Men kanske är det ytterligare en av de vindilar som så småningom kommer att få hela fullriggaren att byta kurs.

Och det vore mer än välkommet!

Vad säger Busch Thors ålder om politiken?

Så får då KD en ny partiledare. En mer värdekonservativ sägs det. Även om svaren hon gav på frågorna idag väldigt mycket handlade om att vara en politiker ungefär som alla andra.

Men när man lyssnar till vad de som förespråkar henne säger, de aktiva kristdemokraterna, handlar väldigt lite om hennes politiska profil. Istället är det hennes sätt att kommunicera, att gå igenom rutan, som lyfts fram. När KDU skriver på DN-debatt, handlar nästan hela artikeln om hennes mediala förmågor. Den politiska riktningen kommer lite pliktskyldigast med på slutet.

Detta är inte något unikt för KD eller Ebba Busch Thor. Snarare säger det rätt mycket om vad politik är idag. Politik handlar om kommunikation. Inte om ideologi. Politik handlar om att hitta och följa en opinion. Inte att skapa och leda den.

Jag är djupt oroad över vart den västerländska demokratin är på väg. Mer specifikt den svenska som jag känner väl. Politiker på alla nivåer blir kommunikatörer, proffs på att landa rätt och skapa sig ett bra varumärke. Men allt färre är intresserade av att styra en organisation, ta ansvar, stå upp även när det blåser. För det ska man ju inte. En bra politiker idag tar de debatter där hon kommer fram i rätt ljus, klipper de band till de populära besluten, syns i de rätta sammanhangen. Men hon frontar inte när verksamheterna krisar, när kritikstormarna viner, när det är tufft att stå upp för de egna eller partiets ståndpunkter och ideologi. Då skickar man fram andraplansfigurerna, eller tjänstemännen. Eller så är man oanträffbar.

Om politik bara blir kommunikation leder det till två saker. Någon annan, ovald, kommer att styra och leda de olika offentliga verksamheterna. Någon annan, ovald, kommer att leda samhällsutvecklingen. Det är oroande.

Ebba Busch Thor är 28 år. Det är ungt. Ungefär som Annie Lööf eller Gustaf Fridolin. Det säger en del om svensk politik och om svenskt samhälle när det är fler partiledare som är runt 30 än som är över 55.

Det finns en ungdomshysteri inom politiken idag. Allt ska föryngras. Vi måste nå ungdomarna. Bara genom att föryngras och förändras så kommer partierna att vinna och överleva. Säg det.

Men jag tror inte på det. Ibland tror jag faktiskt tvärsom.

Jag åker runt och föreläser kring vår syn på åldrande. Titeln på min föreläsning brukar ofta vara "Framtiden tillhör de gamla". Och jag försöker beskriva de positiva saker som skett och sker med åldrandet. Om att livet inte slutar vid 65 eller 67 utan att de gamla har enorma möjligheter och förutsättningar som de kan förändra hela samhället med, bara de inser det och tar makten över sina egna liv. Alldeles för många äldre passiviseras in i det bidragstagande som vi inte tycker passar de under 65, men som är vardag för de över.

För varför ska man inte få studera när man är över 65, med bidrag från staten, när de yngre får det?
Varför är kulturpolitiken uppbyggd för att gynna barn och unga, och inte gamla?
Varför är förenings- och idrottspolitik också ungdomsbaserad, när gamla behöver den minst lika mycket?
Och varför är det inget parti som lanserar en 70-åring som nästa partiledare?

Nej - bara jag skriver det inser jag hur omöjligt det är. I Sverige är du ju totalt ute när du är 70. Inte minst i politiken. 28 går bra. 68 går aldrig.

Snart finns det 2,5 miljoner människor i Sverige som är över 65 år. Massor av dem har alla möjligheter att fortsätta bidra till sin egen och till samhällets utveckling. Men vårt samhälle ser dem inte. Inte i politiken heller. Och det är fel.

Det finns många skäl för varför det är fel. Det finns många skäl till varför politiken skulle må bra av fler äldre, långsamma, tänkande, holistiska politiker och färre unga snabba, agerande, detaljistiska. Men det finns ett skäl som överväger alla andra.

Jag är 56 år. I mig har jag vetskap om hur det är att vara både 6, 26 och 46 år även om det var i en tid som är annorlunda än dagens. Men jag har egentligen ingen aning om hur det är att vara 66, 76 eller 96. Jag hade ännu mindre aning när jag var 26. För att politiken ska fungera, måste det finnas företrädare som bär med sig olika erfarenheter. Inte så att bara invandrare kan företräda invandrare, unga företräda unga eller kvinnor företräda kvinnor. Men om politiken saknar invandrare, unga eller kvinnor är den försvagad. Den demokratiska grunden är bräcklig.

Det är egentligen rätt självklart. Men lika självklart är det att politiken inte behöver de äldre. I vart fall inte på toppnivå. För då ska man vara 30. Men när alla partier har ledare som inte fyllt 30, 40 eller 50 - vem ska då företräda de gamla? Och vem företräder deras perspektiv in i politikens absoluta topprum?

Frågan är vart det leder. Och hur ett samhälle som inte ser 25% av befolkningen som en resurs kommer att fungera. Hur förändras värderingar, demokratins funktionssätt, demokratins legitimitet?

Jag googlade just på Hillary Clinton. Hon fyller 68 i år. Och Ronald Reagan var 70 första gången han valdes till president...