Det politiska läget

Måste erkänna att jag inte tittade på hela partiledardebatten. Inte ens halva. Först var det fåren som behövde ha sitt, byggde ytterligare fem lammboxar. Och sedan var det ju Inter-Milan. Fick se Zlatans snygga mål några sekunder in i andra halvan. Och sedan Maicons kanon i 84 tror jag. Men då hade ju Milan redan lagt av. Nästan bara Zlatan som sprang och kämpade efter 2-2, märkligt nog. Och efter 3-2 gick de flesta... Sannolikheten att Zlatan nästa år spelar i Real, eller i Man C eller varför inte i Man U, ökade nog ett antal hundra procent.

Men det jag såg räckte.
Å ena sidan Alliansen:
Reinfeldt - lugn, duktig men saknar glöden som han egentligen aldrig haft. Denna lugnhet var en vinnare 2006, men är den det 2014?
Björklund - lysande på skolfrågan och rätt torrolig, men lider av att partiet inte har större opinionsstöd.
Lööf - Försvann totalt.
Hägglund - en bra partiledare i ett parti med problem, märks tydligt att han egentligen saknar riktning.

Å andra sidan oppositionen:
Löfven - lugn men minst lika tråkig som Reinfeldt. Fast frågan kvarstår kring hans politik. Just nu fungerar det med att vara ickeJuholt, men sedan?
Fridolin - pratar så väl om allt mellan himmel och jord. Men det blir ofta alldeles för "rätt" och då hänger det inte ihop.
Sjöstedt - Jag har extra svårt att vara objektiv kring vänsterns partiledare, men viss har de problem...
Åkesson - Jobbar hårt på att skapa en annan bild av SD. Men frågan är om Åkesson själv är för mycket SD-ig...

Denna analys är inte objektiv, det erkänns, så jag väljer att åter fokusera på Folkpartiet. Men först en liten europeisk runda.

I Frankrike vann en socialist som lovade ett annat Frankrike. Det fanns ett par tydliga fiender. Dels den sittande presidenten. Dels det skrämmande EU och dess ekonomiska politik. Frågan är nu vilken politik som kommer att bli följden.

I Grekland förlorade alla. Eller nästan. Nynazisterna vann. Och några vänsterpartier. Och här var fienden uppenbar. Även fast de flesta greker vill vara kvar i EU och inom euron så vill man inte ta konsekvenserna av det. Finanspaktens krav på ekonomisk stabilitet var den stora fienden.

Men i Tyskland, i deltstatsvalen i Schleswig-Holstein, fick det liberala partiet FDP 8,5% av rösterna. Det är en framgång för ett parti som på senaste tid varit totalt uträknat från tysk politik.

Så vart leder då detta? Ett par tankar.

Det är bra med en yttre fiende. I Frankrike och Grekland var fienderna rätt uppenbara. Men även i svensk politik har det handlat om att skapa fiender. Socialdemokraterna har under årtionden skrämt med högerspöket. Moderaterna har lika ofta skrämt med kommunistskräcken. Partierna har varit varandras förutsättningar, skälet för att man kan aktivera sina medlemmar och sympatisörer. Socialdemokraterna har genom åren varit bäst på att måla sin bild av motståndaren.

Det är också bra med en egen vision, ett alternativ. Visst kan visionen vara fullständigt galen, som i Grekland där yttersta höger och vänster dansar armkrok med varandra. Men ett parti utan visioner, som bara blir förvaltande, är kört. Det gäller Grekland såväl som Sverige.

Och det finns en framtid för liberala idéer och liberala partier. Det kanske inte handlar om att vinna de 27% av väljarna som kallar sig liberala, utan kanske de 8,5 % som gör ett mycket medvetet liberalt val. Framgången kan, som m och s i Sverige jobbar för, ligga i själva makten. Men framgången kan också vara att vinna de väljare som röstar på ideologi istället för på makt. Och det kommer till slut ändå vara de ideologiska styrkorna som kommer att vara avgörande.

Jag menar att vi i Folkpartiet i Sverige måste göra fyra saker:

Vi måste vara överens om hur läget i landet ligger. Hur ser människor på sin nutid och sin framtid. Vilka problem och utmaningar finns för individer och för grupper? Varför gör man de val man gör? Vilka förändringar i samhället kan vi räkna med i framtiden? Men samtidigt - vilka lösningar har vi som politiker på frågor som vanliga människor aldrig ställer?

Vart vill vi? Varför finns vi som parti och som bärare av den liberala ideologin enligt vår tradition? Vilka är våra unika förslag för att lösa människornas problem idag? Och vilka förslag är inte liberala?

Hur tar vi oss dit? Vilka sakpolitiska ställningstaganden måste vi göra? Hur skapar vi ett parti och aktiviteter där både sakpolitik och framtoning förstärker den liberala bilden? Vilka frågor ska vi engagera oss i, och vilka ska vi prioritera bort?

Och den slutliga, svåra frågan: Vilken är vår väljargrupp? Det är bara att acceptera att om man driver en politik för alla, så driver man politik för ingen. Om man prioriterar allt, prioriterar man inget. Så hur kan man jobba med en politik och en politisk kommunikation som gör att de människor som tror på den liberala agendan också röstar med det liberala partiet?

Jag tror att Folkpartiet måste förtydliga både den liberala profilen och den liberala berättelsen. Vi måste våga vara mer liberala i ekonomisk politik, i integrationspolitik, i valfrihetspolitik. Vi måste våga vara mer liberala när det handlar om utbildningspolitik, i äldreomsorgspolitik, i miljöpolitik. Men vi måste också vara bättre på den liberala berättelsen, den berättelse som handlar om "varför".

Varför det är så viktigt för barnet på väg in i förskoleklassen att få lära sig läsa, räkna och skriva, att lära sig för livet och för vishetens skull.
Varför det är så viktigt för den gamla kvinnan att få fortsätta vara människa med rätt att leva, välja och vårdas som unik individ.
Varför det är så viktigt med tilltro till engagerade entreprenörer som driver företag för egen och för andras skull.
Varför det är så viktigt för samhället med en levande natur, där omistliga värden värnas för kommande generationer, för barn och barnbarn.

Det finns en framtid för en stark och livskraftig svensk liberalism. Men vägen dit är vare sig bred eller enkel.

Media: SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, SVT, SVT, AB, AB, AB, AB, Expr, Expr, NA

Acta iacta est!

Så är då tärningen kastad. I vart fall en av de tärningar som kommer att kastas inför supervalåret 2014. Samtliga åtta riksdagspartier har nu formerat sina partiledarstrukturer. Men det är olika förutsättningar för olika partier.

Låt oss börja med de som inte bytt ledare:

Moderaterna lever i högönsklig välmåga. Fredrik Reinfeldt är oifrågasatt. Så länge opinionsmätningarna visar på 30+ är risken för kritik minimal. Men de nya moderaterna är inte så nya längre. De saknar framförallt berättelsen om vilket Sverige de vill bygga. De är ett gott förvaltande parti.

Hos oss i Folkpartiet säger vi nu att vi har det bra, kanske alltför bra. Jan Björklund leder ett parti som lutar sig tillbaka i förvissning om att skolfrågorna bär och burit partiet. Men konfliktlinjerna med andra partier blir allt otydligare ju mer det visar sig att Björklund haft rätt. Och är liberalism bara utbildning? I nästa blogg ska jag fundera över det.

Sverigedemokraterna lever vidare med Jimmie Åkesson. Partiet försöker omforma sig från ett rent främlingsskeptiskt, till någon form av mycket värdekonservativt, parti. Men medlemmarna ute i landet befinner sig ofta långt från den bild av ett ansvarsfullt parti som partiledaren vill sätta.

Och så sorgebarnet Kristdemokraterna. I går vann Göran Hägglund den senaste partiledarmatchen. En sådan seger till och han är förlorad. Om han inte redan är det. Vilket mandat har Hägglund när en tredjedel av hans parti vill ha honom utbytt? Vilken politik ska partiet föra? Partiet innehåller människor från högraste höger, där Uppsala/Stockholmsfalangen dominerar till "mer socialdemokrat än socialdemokraterna själva" som en kristdemokrat från Örebro nyligen sade om sin lokala partiledare. Ett parti med 30 % i stöd kan möjligtvis härbärgera en sådan spännvidd. Men ett parti med 3 %? Vilken väg ska Kristdemokraterna gå?

Min personliga bedömning är att Hägglund, som jag verkligen gillar både som person och som politiker, valt fel. Ett mer liberalt och pragmatiskt Kristdemokratiskt parti har inget berättigande i svensk politik. Inget parti kan överleva på att vara för ett vårdnadsbidrag, och sedan inget mer. Kristdemokraterna borde, för att kunna försvara sin roll i svensk politik, vridas rejält åt det värdekonservativa hållet. Kristdemokraterna borde inse att deras huvudmotståndare heter Sverigedemokraterna, en sverigedemokrati som oblygt flirtar med de värdekonservativa grupperna i samhället. Men vare sig Hägglund, Odell eller någon annan i partiets ledning vill, vågar eller kan göra en sådan omsvängning. Fast - visst vore det bättre med en kristdemokrati på 7 % och SD på 3 % än tvärsom!

Och så bytarpartierna:

Socialdemokraterna vet ingen något om just nu, annat än att de har en ny partiledare som heter Löfven. Men vilken politik ska partiet föra? Sannolikt vet de inte det själva. För till vänster lurar nu en mycket medialt smartare vänsterpolitiker. Och det nya maktpartiet moderaterna har visat sig betydligt bättre på just makt och styrning än de gamla socialdemokraterna. De kommande månaderna måste partiet bekänna färg. Och de måste våga ändra självbild. Den socialdemokratiska eran som 30, 35 och 40 % parti är förhoppningsvis slut.

Miljöpartiet surfar just nu på framgångsvågen. Men det är oklart varför. Miljöpolitiken är mer eller mindre död, i vart fall i realiteten. Inte ens partiets egen miljöpolitik har vare sig sammanhang eller konkretion. Men det låter bra. Och det verkar som om det räcker för att attrahera de storstadsbor som tycker att miljöpolitiken borde vara bättre (bara det inte påverkar deras eget sätt att leva). Miljöpartiet bedriver framgångsrikt svensk "nånannanism-politik".

Centerpartiet trodde Annie Lööf skulle lyfta partiet bara för att hon var ung och kvinna. Hittills har lyftet uteblivit. Kanske kommer det när partiet får mer media i en valrörelse. Men Centerpartiet har, liksom folkpartiet, alldeles för mycket lugn i sitt parti. Det fungerar rätt väl helt enkelt. Trots det har Centerpartiet en besvärligare resa än Folkpartiet. För Centerpartiet har ingen egen fråga längre, och den fråga de möjligtvis har vill de inte veta av. Centerpartiet är fortfarande delvis ett parti för landsbygden. Men i partiledningen härskar storstaden...

Och så Vänsterpartiet. Lars Ohlys hårda, konservativa korporativistiska socialism har ersatts av Jonas Sjöstedts milda röst och blida utseende. Sjöstedt inser att han idag har en unik chans att plocka missbelåtna vänstersossar. Och han gör det oblygt. EU, privata alternativ, mer pengar till offentlig sektor, kvinnolöner och jämställdhet, klimatfrågan - alla områden där det finns en konflikt mellan höger och vänster inom socialdemokratin profiteras skickligt av Sjöstedt. Frågan är hur långt det räcker.

---

Svensk politik är inne i ett formativt skede. Kanske är det till och med ett paradigmskifte vi ser. De tre, eller möjligtvis fyra, strömningar vi kan ana är formandet av ett nytt maktcentrum, denna gång med moderata förtecken. Det är en splittrad vänsterrörelse byggd av tre partier. Det är en sverigedemokrati med ett tydligt värdekonservativt mål. Och det är tre mindre partier som söker sin plats i svensk politik. Kommer något av de tre att lyckas?

I nästa blogg ska jag beröra några av grundutmaningarna för Folkpartiet.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX1, EX2, EX3, AB1, AB2, AB3, SR1, SR2, SVT1, SVT2, NA