Sedan socialdemokraterna tog över makten, tillsammans med de i princip lika socialdemokratiska kristdemokraterna och det rätt oliberala lokala centerpartiet, har den kommunala koncernen vuxit med rekordfart.
Det är få som vet, men kommunkoncernens omsättning är idag runt 35 % av kommunens totala omsättning, eller 2,3 jämfört med 6,7 miljarder kronor. Och mer blir det. Med de nya kommunala bolagen riskerar omsättningen i bolagskoncernen Örebro Rådhus AB att nå nya höjder varje år.
Det finns flera skäl till varför kommuner är dåliga ägare till bolag på den konkurrensutsatta marknaden. Jag har berört dem i flera bloggar. Näringslivet blir svagare när kommunens bolag, som aldrig tillåts gå i konkurs, snedvrider konkurrensen. Jobben riskerar att bli färre. Utvecklingstakt och innovationsklimat blir sämre när inte det fria näringslivet är fritt. I samtal med företrädare för det lokala näringslivet nämns just den kommunala bolagshysterin som det viktigaste området för oss liberaler att jobba med. Stora delar av Örebros näringsliv ser fram emot en ny kommunledning efter valet 2014.
Men det finns ytterligare några skäl till varför bolagen är så malplacerade som kommunala ägarintressen. Just nu är alltså runt 25 % av kommunens verksamhet dolda ur demokratisk synvinkel. Den öppna demokratin fungerar inte för en fjärdedel av kommunens verksamhet. Och värre blir det om sossarna får bestämma. Det är inte demokrati och öppenhet som är Sundins eller Baastads fokus.
Det andra skälet är att politiker inte har en aning om hur marknader fungerar. ÖBO styrs idag av en informatör från länsstyrelsen. Örebro Porten har en pastor som ordförande. Kommunstyrelsens ordförande saknar totalt erfarenhet från något annat än politiken. Hennes biträdande har drivit ett eget litet bolag, men saknar all erfarenhet från näringslivet, och har istället all erfarenhet från politik eller politikens närhet (även här med informationsbakgrund).
Är det någon som tror att dessa människor, tillsammans med oss andra som sitter i styrelserna i bolagen, är skickade att leda dem? Knappast. De kommunala bolagen styrs i huvudsak av sina tjänstemän. Politikerna blir bara en potemkinkuliss framför tomheten. Och tomheten är stor. I de flesta kommunala bolagsstyrelser jag suttit i har jag fascinerats över att så få av ledamöterna klarat av att förstå en resultat- eller balansräkning. Det är få som funderar kring riskanalyser, kring strategier och strukturer för bolagets utveckling, eller hur bolaget kan påverka ägaren. Istället handlar det oftast om en kökkenmödding av detaljpolitik som inte passar speciellt väl i bolagssfären.
Just riskerna kan man fundera mer kring denna dag. Såväl SR Örebro som SVT Tvärsnytt skriver idag om tillståndet i Kilsbergen Konferens och Lodge AB (KKL). Det har uppenbarligen inte fungerat som det ska. Förlusterna kommer att vara större än vad man beräknat.
Men bolaget kommer inte att gå i konkurs, som det hade gjort för länge sedan om det varit privatägt. Istället kommer det att få ännu mer av kommunala medel, pengar från de mer vinstrika bolagen, för att täcka skulderna. Pengar som kunde gått till vård och skola går nu till ett svart hål i ett kommunalt bolag.
Men tänk om detta inte varit KKL utan ÖBO eller Örebro Porten som stått på öronen. Det händer väl inte, säger du. Inte som det ser ut idag, säger jag, men ingen vet vad som händer i morgon. Eller tänk om det händer med vindkraften när sossarna investerat en miljard i den, eller när bredbandsbolaget blir värdelöst tack vare teknikutvecklingen. Miljoner och miljarder som kommunens skattebetalare måste punga ut med.
Jag har länge drivit frågan om att sälja KKL. Det är inte en kommunal uppgift att driva hotell och konferensanläggningar. Om jag fått fortsätta bestämma hade KKL idag haft en privat ägare. Men sossarna vill annorlunda. (Och de får stöd av KD och C i detta. Det är märkligt hur omgivningen kan påverka människor ideologiskt, och hur ytlig ideologisk övertygelse ändå kan vara...)
Och Björn Sundin vill att kommunen inte bara ska fortsätta driva hotell, stugbyar och konferensanläggningar utan även skidbackar. Det är svårt att förstå att han har någon kompetens inom området överhuvudtaget som skulle innebära att örebroarna kunde känna sig säkra att affären var gynnsam för dem. Riskerna för fortsatta förluster, fortsatt kommunalt stöd och fortsatt illojal konkurrens är uppenbara.
Man kan tycka vad man vill om Johan Larsson och hans bolag. Men hans kompetens inom området skidanläggningar är ljusår större än om man slog ihop alla sossar i hela Örebro (och lade till alla kristdemokrater och centerpartister också). Sannolikt är hans kompetens inom konferenssidan också eoner större.
Men framförallt är det hans kompetens och kunnande som avgör om han blir kvar på marknaden, inte att han har kommunala skattepengar i ryggen. Han får konkurrera på samma villkor som alla andra på denna öppna marknad och han riskerar inte kommunens kärnverksamheter, omsorgen, förskolan och skolan.
Tyvärr verkar insikten hos kommunledningen om de kommunala bolagens konkurrenshämmande status vara lika djup som en upptorkande vattenpöl. På kommunfullmäktige på onsdag nästa vecka ska kommunstyrelsens ordförande svara på en fråga jag ställt till henne om kommunens illojala konkurrens. Trots att kommunen är anmäld i vart fall två gånger till konkurrensverket, och att ett av ärendena fortfarande är öppet, och det andra kanske kommer att återöppnas, blir hennes svar:
"Det finns ingen illojal konkurrens från de kommunala bolagen."
Tydligare kan det väl inte behovet av ena liberal kommunledning uttryckas.
Media: SR Örebro, SVT Tvärsnytt
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett Johan Larsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Johan Larsson. Visa alla inlägg
2013-03-14
Mer Storstenshöjden
Vad är det som egentligen gäller i Storstenshöjdsfrågan? Vem har rätt och vem har fel? Varför har det blivit som det blivit?
Jag lyssnade på kommunens chefsjurist i eftermiddags i radion. Det var hon som idag skulle få föra kommunens talan. Hon och kommundirektören. Det är lite märkligt. Vad har de med saken att göra? Det är politik detta gäller, och antingen Lena Baastad eller Björn Sundin borde frontat. Men som vanligt nuförtiden väljer de att gå ner i bunkern när det bränns. Istället får alltså juristen prata.
Det hade kanske varit intressant om det på andra sidan suttit en jurist med likartade kunskaper. Tolkade stadsjuristen jordabalken rätt? Varför var man tvungen att säga upp just nu, efter två förfallna arrenden? Kan man avvisa någon på dessa premisser? Hur ska kommunen hantera de motkrav som Storstenshöjden AB ställt på kommunen?
(Man kan fundera över vad detta skulle få för konsekvenser på andra områden. Gissa hur många (elit)idrottsföreningar som drar på sina hyror. Tänk om Baastad och Sundin var lika tuffa där. Då hade exempelvis det inte funnits något KIF Örebro längre. Och rätt många fler föreningar hade fått skåda delgivningar...)
Men Baastad och Sundin är inte intresserade av att prata. Den mediala strategin ska ju skapa bilden av den goda Lena Baastad, hon som bara vill gott och som går ut i samhället och delar ut pengar till fina projekt. Alla de goda gåvornas givare. Björn Sundin är samhällsbyggaren, mannen som bygger den nya staden. Mannen som gräver ner järnvägar, får tågen att gå, cyklarna att rulla och lastbilarna att bli miljövänliga...
Med en sådan medial strategi kan man ju inte smutsa ner sig med fula knep kring en slalombacke. Inte kan man ta ansvar för de misslyckanden politiken medför. Inte kan man ta ansvar för en politik som går på tvärs emot all sans och vett.
Jag har skrivit det i bloggen förr, under hösten då affären var lika het som nu. Sundins agenda har hela tiden varit att få bort Storstenshöjden AB från anläggningen. Han har valt alla möjliga och omöjliga vägar för att nå dit. Det handlar såväl om att förvrida kommunala beslut (beslutet i KF om försäljning gäller fortfarande - men inte enligt Sundin), om att påstå att han har delegation när han inte har det (fråga demonstranterna från i höstas om vad han sa på torget), om att självsvåldigt lägga till krav (var finns beslutet om att kräva att Storstenshöjden ska stå för belysningsinvesteringar?) och skapa nya konsekvenser (kan man sälja en anläggning man inte vet om man äger?). Allt i syfte att göra det svårt, för att inte säga omöjligt, för Storstenshöjden AB att bli kvar.
Jag tror att Sundin hoppats på att Storstenshöjden AB skulle gett upp redan i höstas. Kanske var planen med Gustavsvik längre gången än jag då trodde. Men Storstenshöjden tog upp kampen, stämde kommunen och fortsatte driva anläggningen. Vad gör då Sundin?
Det enda skälet jag kan se är att han, som den skickliga spindoktor han är, insåg att riskerna med att förlora skidåkningen denna säsong övervägde problemen med att ha Storstenshöjden kvar några månader till. Och sedan, då säsongen borde vara över, slå till med krav på avvisning.
Det finns inga andra skäl till att just nu komma med denna delgivning och dessa krav. Det finns inget i jordabalken som kräver att kommunen just efter två förfallna arrenden ska kräva omedelbar avflyttning. Det enda relevanta skälet är att Sundin gör bedömningen att det är värt att avsluta saken nu, bara för att han då har tid på sig att "rädda" skidåkningen till nästa säsong. Problemen med att några inte får åka skidor i påsk kommer, enligt hans planer, att vägas upp när han (eller kanske Lena Baastad) får nyöppna backen i januari valåret 2014...
Jag blir så otroligt upprörd över detta agerande. Dels för att Baastad och Sundin beter sig som maktfullkomliga översittare gentemot ett litet bolag. Men framförallt för att såväl Lena Baastad som Björn Sundin helt verkar strunta i de personliga konsekvenserna för enskilda individer i denna historia. Det finns så många omänskliga drag i agerandet från såväl Lena Baastad som Björn Sundin som skrämmer i vart fall mig.
Bakom varje litet företag finns en företagare, en familj och en gemenskap. De är värda respekt, och ibland beundran. De är aldrig värda att trampas på, att förlöjligas, att förhånas.
Men Lena Baastad och Björn Sundin agerar med all den kraft som de som Örebro kommuns mäktigaste politiker kan uppbåda för att försvåra och omöjliggöra framtiden för en lite företagare.
Är det den framtiden vi vill uppleva?
Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt
Jag lyssnade på kommunens chefsjurist i eftermiddags i radion. Det var hon som idag skulle få föra kommunens talan. Hon och kommundirektören. Det är lite märkligt. Vad har de med saken att göra? Det är politik detta gäller, och antingen Lena Baastad eller Björn Sundin borde frontat. Men som vanligt nuförtiden väljer de att gå ner i bunkern när det bränns. Istället får alltså juristen prata.
Det hade kanske varit intressant om det på andra sidan suttit en jurist med likartade kunskaper. Tolkade stadsjuristen jordabalken rätt? Varför var man tvungen att säga upp just nu, efter två förfallna arrenden? Kan man avvisa någon på dessa premisser? Hur ska kommunen hantera de motkrav som Storstenshöjden AB ställt på kommunen?
(Man kan fundera över vad detta skulle få för konsekvenser på andra områden. Gissa hur många (elit)idrottsföreningar som drar på sina hyror. Tänk om Baastad och Sundin var lika tuffa där. Då hade exempelvis det inte funnits något KIF Örebro längre. Och rätt många fler föreningar hade fått skåda delgivningar...)
Men Baastad och Sundin är inte intresserade av att prata. Den mediala strategin ska ju skapa bilden av den goda Lena Baastad, hon som bara vill gott och som går ut i samhället och delar ut pengar till fina projekt. Alla de goda gåvornas givare. Björn Sundin är samhällsbyggaren, mannen som bygger den nya staden. Mannen som gräver ner järnvägar, får tågen att gå, cyklarna att rulla och lastbilarna att bli miljövänliga...
Med en sådan medial strategi kan man ju inte smutsa ner sig med fula knep kring en slalombacke. Inte kan man ta ansvar för de misslyckanden politiken medför. Inte kan man ta ansvar för en politik som går på tvärs emot all sans och vett.
Jag har skrivit det i bloggen förr, under hösten då affären var lika het som nu. Sundins agenda har hela tiden varit att få bort Storstenshöjden AB från anläggningen. Han har valt alla möjliga och omöjliga vägar för att nå dit. Det handlar såväl om att förvrida kommunala beslut (beslutet i KF om försäljning gäller fortfarande - men inte enligt Sundin), om att påstå att han har delegation när han inte har det (fråga demonstranterna från i höstas om vad han sa på torget), om att självsvåldigt lägga till krav (var finns beslutet om att kräva att Storstenshöjden ska stå för belysningsinvesteringar?) och skapa nya konsekvenser (kan man sälja en anläggning man inte vet om man äger?). Allt i syfte att göra det svårt, för att inte säga omöjligt, för Storstenshöjden AB att bli kvar.
Jag tror att Sundin hoppats på att Storstenshöjden AB skulle gett upp redan i höstas. Kanske var planen med Gustavsvik längre gången än jag då trodde. Men Storstenshöjden tog upp kampen, stämde kommunen och fortsatte driva anläggningen. Vad gör då Sundin?
Det enda skälet jag kan se är att han, som den skickliga spindoktor han är, insåg att riskerna med att förlora skidåkningen denna säsong övervägde problemen med att ha Storstenshöjden kvar några månader till. Och sedan, då säsongen borde vara över, slå till med krav på avvisning.
Det finns inga andra skäl till att just nu komma med denna delgivning och dessa krav. Det finns inget i jordabalken som kräver att kommunen just efter två förfallna arrenden ska kräva omedelbar avflyttning. Det enda relevanta skälet är att Sundin gör bedömningen att det är värt att avsluta saken nu, bara för att han då har tid på sig att "rädda" skidåkningen till nästa säsong. Problemen med att några inte får åka skidor i påsk kommer, enligt hans planer, att vägas upp när han (eller kanske Lena Baastad) får nyöppna backen i januari valåret 2014...
Jag blir så otroligt upprörd över detta agerande. Dels för att Baastad och Sundin beter sig som maktfullkomliga översittare gentemot ett litet bolag. Men framförallt för att såväl Lena Baastad som Björn Sundin helt verkar strunta i de personliga konsekvenserna för enskilda individer i denna historia. Det finns så många omänskliga drag i agerandet från såväl Lena Baastad som Björn Sundin som skrämmer i vart fall mig.
Bakom varje litet företag finns en företagare, en familj och en gemenskap. De är värda respekt, och ibland beundran. De är aldrig värda att trampas på, att förlöjligas, att förhånas.
Men Lena Baastad och Björn Sundin agerar med all den kraft som de som Örebro kommuns mäktigaste politiker kan uppbåda för att försvåra och omöjliggöra framtiden för en lite företagare.
Är det den framtiden vi vill uppleva?
Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt
2012-11-23
Vem är det synd om?
Eller: En av politikens mörkare sidor.
Berättelsen om Storstenshöjden är en berättelse med många bottnar. Den handlar om hur en skidanläggning ska värnas och utvecklas. Den handlar om ett litet privat bolag och en stor mäktig kommun. Den handlar om hur ett kommunalråd agerar. Den handlar om kommunal ekonomi. Den handlar om hur beslut fattas, eller inte fattas.
Men en av de berättelser som ännu inte berättats är berättelsen om två företagare. Det finns skäl att fundera över den. Det som fick mig att fundera är en blogg av kommunalrådet Björn Sundin som du kan läsa här.
Berättelserna om de två företagarna är intimt sammankopplad inte bara med hanteringen av försäljningen utan även om hur dagens politik bedrivs. Låt mig ta ett exempel:
När försäljningen av Storstenshöjden skulle stoppas (min tolkning) började förhandlingarna att föras offentligt. Från kommunalrådet Björn Sundin kom såväl mail, bloggar och twitterinlägg kring försäljningen. Sundins hållning var tydlig: Storstenshöjden AB hade fått massor av kommunala pengar under flera år. Kommunen hade till slut även investerat i en vattenanläggning för 5 miljoner kronor som Storstenshöjden AB nu slapp betala. Och ändå ville inte det lilla privata bolaget göra de nödvändiga förbättringarna som kommunen krävde.
Nu börjar media skriva om affären. Såväl Nerikes Allehanda som SVT och SR har kommentatorsfunktioner där man kan följa hur en del av allmänheten tycker om det som skrivs. Det är på na.se som de flesta kommentarerna finns.
I början är de flesta kommentatorerna på Storstenshöjden ABs sida. Det är rätt häftig kritik mot såväl kommunen som Björn Sundin. I ungefär en vecka pågår detta.
Men sedan händer något. Allt fler kommentarer börjar stötta såväl Björn Sundin som kommunen. Och tonen mot framförallt Johan Larsson blir allt tuffare. Bilden av en företagare som skor sig på kommunen och kräver skattepengar för allt sätts av kommentator efter kommentator.
De flesta kanske inte funderar så mycket över det. Men för mig, som varit en del av denna politik rätt länge, går funderingarna istället tillbaka till politiken. Och nu ska jag åter ägna mig åt funderingar som inte är grundade i annat än egen erfarenhet.
Björn Sundin är en av de bästa politiker som Örebro skådat, i alla fall när det gäller att hantera kommunikation och negativa kampanjer. Under den förra mandatperioden drev han, som ansvarig för socialdemokraternas kommunikationsstrategier, en mycket medveten politisk kommunikation. Den handlade om att på alla sätt personifiera politiken, sätta bilder av hur motståndarpolitikerna var som personer, och genom strategiska åtgärder på alla plan; i nämnder, i kommunstyrelsen, i kommunfullmäktige, genom artiklar, bloggar, twitter, pressmeddelanden och flygblad hänga ut motståndarnas kommunalråd. Inte som kommunalråd, utan som personer.
Framgången var hyfsad. Eller som en socialdemokrat sade i valrörelsen 2010 till en äldre folkpartist: "Nu har vi fått hela Örebro att hata Staffan Werme".
Sundins kommunikativa strategier handlar sannolikt också om de kommentatorsfunktioner som media ställer till buds. Det är inte osannolikt att flera av kommentatorerna som agerar under olika alias är starkt knutna till det socialdemokratiska partiet. Kanske är det till och med så att kommentatorerna agerar på partiets uppdrag.
Sett i detta ljus blir det som händer kring kommentarerna kring Storstenshöjden som bolag och Johan Larsson som person en spegling av hur socialdemokraterna förra mandatperioden hanterade oss fem som då styrde. Det handlar om att det är personen och inte sakfrågan som är avgörande. Och det handlar om att demonisera motståndaren.
Jag kan inte frigöra mig från tanken att det tog några dagar för de socialdemokratiska kommunikatörerna, med Björn Sundin i spetsen, att bestämma sig för hur man skulle agera. Men när man väl valt väg var det bara att rulla ut. Sätt dig på Johan Larsson som person. Hävda att han fått massor av pengar från kommunen. Berätta att han inte vill göra något i gengäld. Johan Larsson är helt enkelt en gniden företagare och Björn Sundin den vite riddaren som ska rädda skidåkningen och ekonomin.
Som kommunstyrelseordförande fick jag acceptera att bli utsatt för det kontinuerliga kampanjande som Baastad och Sundin genomförde. Trots att det berörde mig så illa så att jag ibland knappt ville gå ut, var det bara att inse att det nuförtiden är en del av det politiska spelet. En mörk del, en del jag skulle vilja slippa, men det är ändå en del av dagens politik som vi politiker får förhålla oss till. Och den sannolika utvecklingen är att det kommer att bli än värre. Det är bara att titta på USA...
Men Johan Larsson är ingen politiker. Han är en enskild företagare som i sitt företagande hittills varit helt beroende av Örebro kommun. Och i sina kontakter med Örebro kommun måste han och hans likar behandlas med den respekt som alla andra örebroare också kan förvänta sig av Örebro kommun. Han ska inte behöva bli uthängd. Han ska inte behöva ha ett kommunalråd som hanterar honom som en politisk motståndare med allt elände det innebär.
Därför blir jag rätt bekymrad över den självömkan jag ser när jag läser Björn Sundins blogg. Det är faktiskt inte Sundin det är mest synd om i denna historia. Det är helt andra personer som har burit de tyngsta bördorna. Och där har Sundin valt att lägga sten efter sten på bördan.
Berättelsen om Storstenshöjden är en berättelse med många bottnar. Den handlar om hur en skidanläggning ska värnas och utvecklas. Den handlar om ett litet privat bolag och en stor mäktig kommun. Den handlar om hur ett kommunalråd agerar. Den handlar om kommunal ekonomi. Den handlar om hur beslut fattas, eller inte fattas.
Men en av de berättelser som ännu inte berättats är berättelsen om två företagare. Det finns skäl att fundera över den. Det som fick mig att fundera är en blogg av kommunalrådet Björn Sundin som du kan läsa här.
Berättelserna om de två företagarna är intimt sammankopplad inte bara med hanteringen av försäljningen utan även om hur dagens politik bedrivs. Låt mig ta ett exempel:
När försäljningen av Storstenshöjden skulle stoppas (min tolkning) började förhandlingarna att föras offentligt. Från kommunalrådet Björn Sundin kom såväl mail, bloggar och twitterinlägg kring försäljningen. Sundins hållning var tydlig: Storstenshöjden AB hade fått massor av kommunala pengar under flera år. Kommunen hade till slut även investerat i en vattenanläggning för 5 miljoner kronor som Storstenshöjden AB nu slapp betala. Och ändå ville inte det lilla privata bolaget göra de nödvändiga förbättringarna som kommunen krävde.
Nu börjar media skriva om affären. Såväl Nerikes Allehanda som SVT och SR har kommentatorsfunktioner där man kan följa hur en del av allmänheten tycker om det som skrivs. Det är på na.se som de flesta kommentarerna finns.
I början är de flesta kommentatorerna på Storstenshöjden ABs sida. Det är rätt häftig kritik mot såväl kommunen som Björn Sundin. I ungefär en vecka pågår detta.
Men sedan händer något. Allt fler kommentarer börjar stötta såväl Björn Sundin som kommunen. Och tonen mot framförallt Johan Larsson blir allt tuffare. Bilden av en företagare som skor sig på kommunen och kräver skattepengar för allt sätts av kommentator efter kommentator.
De flesta kanske inte funderar så mycket över det. Men för mig, som varit en del av denna politik rätt länge, går funderingarna istället tillbaka till politiken. Och nu ska jag åter ägna mig åt funderingar som inte är grundade i annat än egen erfarenhet.
Björn Sundin är en av de bästa politiker som Örebro skådat, i alla fall när det gäller att hantera kommunikation och negativa kampanjer. Under den förra mandatperioden drev han, som ansvarig för socialdemokraternas kommunikationsstrategier, en mycket medveten politisk kommunikation. Den handlade om att på alla sätt personifiera politiken, sätta bilder av hur motståndarpolitikerna var som personer, och genom strategiska åtgärder på alla plan; i nämnder, i kommunstyrelsen, i kommunfullmäktige, genom artiklar, bloggar, twitter, pressmeddelanden och flygblad hänga ut motståndarnas kommunalråd. Inte som kommunalråd, utan som personer.
Framgången var hyfsad. Eller som en socialdemokrat sade i valrörelsen 2010 till en äldre folkpartist: "Nu har vi fått hela Örebro att hata Staffan Werme".
Sundins kommunikativa strategier handlar sannolikt också om de kommentatorsfunktioner som media ställer till buds. Det är inte osannolikt att flera av kommentatorerna som agerar under olika alias är starkt knutna till det socialdemokratiska partiet. Kanske är det till och med så att kommentatorerna agerar på partiets uppdrag.
Sett i detta ljus blir det som händer kring kommentarerna kring Storstenshöjden som bolag och Johan Larsson som person en spegling av hur socialdemokraterna förra mandatperioden hanterade oss fem som då styrde. Det handlar om att det är personen och inte sakfrågan som är avgörande. Och det handlar om att demonisera motståndaren.
Jag kan inte frigöra mig från tanken att det tog några dagar för de socialdemokratiska kommunikatörerna, med Björn Sundin i spetsen, att bestämma sig för hur man skulle agera. Men när man väl valt väg var det bara att rulla ut. Sätt dig på Johan Larsson som person. Hävda att han fått massor av pengar från kommunen. Berätta att han inte vill göra något i gengäld. Johan Larsson är helt enkelt en gniden företagare och Björn Sundin den vite riddaren som ska rädda skidåkningen och ekonomin.
Som kommunstyrelseordförande fick jag acceptera att bli utsatt för det kontinuerliga kampanjande som Baastad och Sundin genomförde. Trots att det berörde mig så illa så att jag ibland knappt ville gå ut, var det bara att inse att det nuförtiden är en del av det politiska spelet. En mörk del, en del jag skulle vilja slippa, men det är ändå en del av dagens politik som vi politiker får förhålla oss till. Och den sannolika utvecklingen är att det kommer att bli än värre. Det är bara att titta på USA...
Men Johan Larsson är ingen politiker. Han är en enskild företagare som i sitt företagande hittills varit helt beroende av Örebro kommun. Och i sina kontakter med Örebro kommun måste han och hans likar behandlas med den respekt som alla andra örebroare också kan förvänta sig av Örebro kommun. Han ska inte behöva bli uthängd. Han ska inte behöva ha ett kommunalråd som hanterar honom som en politisk motståndare med allt elände det innebär.
Därför blir jag rätt bekymrad över den självömkan jag ser när jag läser Björn Sundins blogg. Det är faktiskt inte Sundin det är mest synd om i denna historia. Det är helt andra personer som har burit de tyngsta bördorna. Och där har Sundin valt att lägga sten efter sten på bördan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)