Fritt fall för liberalismen, Lucia

Så kom den då igen. Luciadiskussionen. Denna gång orkestrerad av Åhléns.

Det var ett självklart och smart val av Åhléns. Att annonsen skulle skapa just de stämningar den senare gjorde, var sannolikt ett av skälen. Frågan är om Åhléns berättade för pojken att det som inträffade var sannolikt, eller om man bara cyniskt bortsåg från detta.

Reaktionerna från hatarna är, som vanligt, orimliga. Om någon vill klä ut sig till Lucia må han eller hon, svart eller vit, gammal eller ung, få göra det. Men att detta år efter år ställer till det för så många säger en del om vårt samhälle.

En del vill se det som kampen mellan de antirasistiska och de rasistiska. Och det finns nog de nyanserna där.

En del vill se det som en del i det liberalt radikala normkritiska samhällsprojektet, där motståndarna är de normativa, konservativa. Och visst finns de nyanserna med.

Men jag tänker i huvudsak på något annat. Bristen av det religiösa språket i samhället. Både hos de konservativa och de normkritiska. För en politiskt intresserad kan man också fundera över vilka parallella processer detta kan innebära. Men mer om detta senare.

För den första frågan man bör ställa sig är: Varför firar vi Lucia? Lars Ströman gör i Nerikes Allehanda en djupdykning i detta. Det är intressant. (Fast egentligen borde man bojkotta alla ledare som rubriksätts med inledningen "Men hallå"...) Men så landar han, självklart, i meningen att Lucia borde vara en medelhavsman, ett återskapande av en Jesus-gestalt. För lite normkritisk ska man ju alltid vara.

Men den som inte vill gå lika långt bakåt som Ströman borde fundera mer kring Lucia, varför det verkar bli allt svårare att rekrytera Lucior, och varför vi överhuvudtaget firar det. Då är det rätt lätt att stanna vid insikten om att Lucia firas för att minnas en kvinna som gav ett löfte till Gud, och som av människor straffades för detta tilltag.

Det finns en religiös grund för Lucia.

Men i dagens sekulära, antireligiösa samhälle blir detta en anomali. Det passar helt enkelt inte in i kontexten. Vare sig religion eller stabil könstillhörighet har bäring in i detta smått kristofobiska och normrelativistiska samhälle. Så istället för att bli en hågkomst av vad en kvinna lovade sin Gud, blir Lucia en fest som vilken som helst. Och barnen får sjunga om pepparkakor eller skidsemestrar istället för om Betlehems stjärna och det kommande Gudabarnet.

Det är inte konstigt att Lucia har det svårt. För om det inte finns någon djupare koppling till ett gemensamt kollektivt minne, blir Lucia inte något annat än en lördag, vilken som helst. Och när dessa kollektiva minnen försvinner, försvinner också behovet av, eller insikten av värdet av, att fira något gemensamt.

Detta pekar på något mycket intressant med svensk kristenhet i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet. I en intressant bok av David Thurfjell: "Det gudlösa folket", som handlar om svenskarnas förhållande till religion i både dåtid och nutid, skriver han:

Religionssociologerna Jørgen Straarup och Mayvor Ekberg argumenterar i en studie om Norrlands sekularisering att den stabila nedgången av svenskarnas kyrksamhet under 1900-talet delvis måste förstås som ett ledarskapsproblem. Svenska Kyrkan, menar de, bemötte inte förändringar i samhället på sätt som skulle kunna bevara dess inflytande och betydelse för människors liv.

Speciellt lyfter de här fram förlusten av tillgång till och förståelse för ett kristet religiöst språk hos svenskarna. Kristendomsundervisningens gradvisa avkonfessionalisering och försvinnande från skolan innebar att svenskarna i mindre utsträckning uppfattade kyrkans verksamhet som relevant eller meningsfull

Svenskarna saknar tillgång till, och förståelse för, ett kristet religiöst språk. Ingen fattar vad offer är i ett kristet sammanhang, ingen begriper skillnaden mellan kärlek, definierad som åtrå eller sex å ena sidan och Guds kärlek å den andra. Och så vidare.

Så istället för att bli en manifestation för en kristen tradition, tappar Lucia sitt innehåll, och därmed sitt berättigande.

Det intressanta är att denna förlust sannolikt är lika stor hos de som värnar den traditionella Lucian, som hos dem som vill föra fram Lucia som ytterligare ett normkritiskt politiskt projekt. Språkförlusten, insikten om de djupare meningarna, är också den kollektiv.

Kristendomen har problem i Sverige. Det finns fortfarande en djupt rotad självbild hos många kristna, och minst lika många (procentuellt sett) kyrkoledare, att kyrkan och kristendomen fortfarande är en bärande del av samhällets utveckling. Men är det verkligen så? Eller lever vi nu bara med reminiscensen av, hågkomsten av, det på kristen moral, etik, dogmer och traditioner, byggda samhället?

Är det inte snarare så att kyrkan blivit en perifer del av ett samhälle som påverkas av helt andra faktorer? Styr Little Jinders, eller Sara Larssons åsikter mer än Antje Jackeléns? Och vad får det i så fall för konsekvenser?

Thurfjell skriver:

Den bild som framträder om vi studerar begreppsförskjutningen av ordet ”kristen” från bredd och inklusivitet till snävhet och förfrämligande med fokus på Svenska kyrkan, är alltså den av en kyrka som genoms in anpassningsbarhet och antiauktoritära beslutsstruktur förlorat inflytandet över sina sekulariserade medlemmars kristendomsförståelse.

Svenska kyrkans medlemmar fattar inte längre vad det är att vara kristen. Typ. Och vad får det för konsekvenser? Kanske att man tror att det är kristet att hata en mörkhyad pojke som Lucia? Eller att det är det normkritiska som är det enda sanna kristna?

Det finns betydande risker med en kyrka som inte har en ledning som klarar av att leda, och medlemmar som inte har en kollektiv förståelse för det sammanhang man är med i. Sannolikheten att denna lealöshet kan komma att resultera i framväxten av önskan om en stark ledare, är inte liten.

Och detta leder oss in på de politiska konsekvenserna.

Jag läser om Jan Björklund i dagens SvD. Om liberalismens utmaningar. Och tänker på Svenska kyrkan.

Dagens liberalism har blivit en tummelplats för den extrema individualismen. Det är egot som är i centrum. Kanske är det en naturlig utveckling av liberalismens betonande av individen. Men det får konsekvenser. En av dem är märkligt lik den som beskrivs ovan kring Svenska kyrkan.

Det kollektiva minnet av vad liberalism är raderas när allt blir ego. De gemensamma berättelserna försvinner när individen blir allt. Och när det gemensamma försvinner, försvinner också förståelsen för vad liberalism är. Politiken blir ett projekt för mig, och enbart för mig. Man skulle kunna ersätta "kristen" med "liberal" och "Svenska kyrkan" med "Liberalerna" ovan och få en ganska bra förståelse för utmaningen:

Den bild som framträder om vi studerar begreppsförskjutningen av ordet ”liberal” från bredd och inklusivitet till snävhet och förfrämligande med fokus på Liberalerna, är alltså den av ett parti som genom sin anpassningsbarhet och antiauktoritära beslutsstruktur förlorat inflytandet över sina normkritiska individualistiska medlemmars förståelse av liberalismen.

Följderna? Liberalerna kanske, likt kyrkan, tror att man är en kraft för samhällspåverkan. Men det är helt andra krafter som styr. Och i avvaktan på den starke ledaren (brrrr) så slåss liberalerna internt om vem som är mest och minst liberal i allt mer sekteristiska former.

Ingen Lucia i Göteborg...

Denna lilla artikel i GP kan en del tolka som om det kristna inslaget i samhället håller på att förtunnas. Sannolikt har de rätt. Men på fel sätt.

Kristendomen i Sverige står inte och faller med Lucia. I de flesta kristna länder är Luciatraditionen försumbar. Lucia och december spelar roll i vårt mörka land för många. Traditionen har och har haft betydelse för många. Ett skäl att komma samman. Ett skäl att både sjunga och lyssna tillsammans.

Men nu minskar antalet Lucia-tåg enligt GP. Förra året fanns en liknande nyhet om brist på kandidater. Och i Göteborg får man klara sig utan en Göteborgs Lucia. (Sannolikt finns en massa andra Lucior runt om i staden - men just denna är alltså utgången...)

Frågan är varför. Skälen kan nog variera. Men när jag läser artikeln i GP, och affärschefens skäl till att Stampentidningen inte längre vill vara med och arrangera, blir det faktiskt intressant.

Så här beskriver affärschefen Göteborgs Lucias historia:

Göteborgs Lucia krönte sin första Lucia år 1935 och har sedan dess besökt otaliga äldreboenden, sjukhem och företag. Förutom att sprida ljus och värme har Luciatågen samlat in pengar för att stötta organisationer och verksamheter som arbetar för att hjälpa människor.

I detta perspektiv blir Luciafirandet en del av det folkrörelse-Sverige som skapades för dryga hundra år sedan, och som hade sin storhetstid för några decennier sedan. Folkrörelse-Sverige var intressant av många skäl. Ett var den solidaritetssyn som byggde de många rörelser som blev hörnstenarna i bygget:

Frikyrkorörelsen som på kristen grund såg medmänniskans behov, andligt men också lekamligt (för att prata gammal frikyrkosvenska). Solidariteten med de svagaste sträckte sig längre än till att försöka frälsa dem. Frikyrkans sociala arbete var en av grunderna till den offentliga sektorn. Men även det kulturella inslaget var tydligt.

Arbetarrörelsen som i början hade starka liberala inslag, förutom de socialdemokratiska, skapade inte bara en organisation för arbetsplatsen. Även här fanns ett socialt och kulturellt kapital. Arbetarrörelsen ville lyfta arbetarna in i borgerskapets fina salonger, inte genom att ta över dem, utan genom att ta över både bildning och värderingar.

Nykterhetsrörelsen där människor valde nykterhet, kanske inte främst för sin egen hälsas skull utan för att stötta andra människor med större problem och utmaningar. Nykterheten blev ännu en väg in i det bildade samhället. Värderingar grundlades och skapades.

Tre exempel. Men det finns fler. I folkrörelserna fanns alltid plats för "jaget", men det var alltid ett "vi" i centrum. Man engagerade sig i facket, inte bara för den egna lönen, utan för arbetsrätten för de andra. Man blev nykter, inte bara för att man själv kunde ha eller få problem, utan för att grannens make skulle komma på rätt köl. Man sjöng i kyrkokören, inte bara för att man tyckte det var roligt, utan för att också ge andra en upplevelse större än egot.

Och man gick i Lucia-tåg. Inte bara för att det var kul. Utan för att det betydde något för någon annan.

Men världen förändras. Och sällan blir det så tydligt som i denna artikel. För vad ska nu Stampen satsa på? Jo - EGO't. Det blir övertydligt när samma affärschef beskriver nysatsningarna:

Vi vill bidra till att öka medvetenheten om att må bra genom rörelse och rätt kost. Vi vet att GP:s läsare är intresserade av allt som handlar om motion, friskvård och hälsa. Ett steg i vår hälsosatsning kan våra läsare se varje söndag i GP under Puls som har hälsa som tema och lyfter olika aktuella ämnen. GP är också stolt sponsor till Göteborgsgirot och Göteborgsvarvet 2016.

Kan det bli tydligare? Från laget till jaget. Från folkrörelsen till kroppsrörelsen. Från att göra något för någon annan, till att göra mer för mig själv. Det är jag själv som är centrum. Och jag gör vad jag tror jag behöver för att jag ska må bra, bättre eller bäst. Andras intressen kommer i andra eller sista hand.

Så varför ska jag gå Lucia, tidigt på morgonen, trött och elända. Varför ska jag ta av min tid för att sjunga för dementa åldringar? Varför ska jag prioritera någon annans behov av en stunds glädje, framför min egen?

I slutet av artikeln säger en forskare:

Firandet kräver mycket arbete och drivs ofta av föreningar. Men det ideella föreningslivet i Sverige har det svårt och går ju på knäna i någon mening i dag.

Folkrörelselandet har förändrat rörelseriktning. Från oss till jag. Från vi till mig. Folkrörelse har blivit egorörelse.

Och det är kanske en allvarligare förändring, också för oss i det kristna Sverige, än en inställd Lucia.