Amy Schumer hjärta Donald Trump

Det går en röd tråd från fascinationen över Amy Schumer och hennes skamlösa skämtande om allt, till Donald Trump och hans möjligheter att vinna presidentvalet. Det finns en sträng mellan Rodrigo Duterte och Paradise Hotel.

Jag har läst flera recensioner av Amy Schumers show i Stockholm häromsistens. Och, tro det eller ej, även jag kan le åt hennes skämt. Det låga är ibland överraskande roligt. Men skulle det vara det om hela livet var sådant?

Det finns så många märkligheter med dagens samhällsutveckling. Antingen kan man, som exempelvis Johan Norberg, peka på alla de positiva skeenden som finns. Världen har aldrig varit bättre än idag. Och till stora delar stämmer det. Den tekniska utvecklingen har gett fler människor än någonsin en bra vardag. Fler äter sig mätta. Fler har tak över huvudet. Fler omfattas av välfärd. Fler har cyklar, bilar, mobiltelefoner...

Det är färre krig, färre diktatorer, färre hungersnöder, färre mord, färre brott överhuvudtaget. Allt blir bättre helt enkelt.

Samtidigt, i en annan del av universum, sker andra förändringar. Förbrukandet av jorden går allt snabbare. Biosfären utsätts för ett aldrig tidigare skådat tryck. Resurserna tar slut allt fortare. Och samtidigt som människorna mår allt bättre, mår vi allt sämre. Den psykiska hälsan tar stryk när den fysiska verkar funka. Och den liberala demokrati som verkade segra håller på att gå på pumpen i de länder där den var som starkast. USA och Europa lämnar långsamt demokratin för populistokratin.

Varför är det så?

Sannolikt finns det inte EN orsak, eller EN utveckling som förklarar det hela.

Men jag ska ta upp en som jag tycker är förbisedd. Kanske tycker du att jag är helt ute och cyklar. Det är ju det som är fördelen med att blogga. Även en dåre kan få ge uttryck för sina funderingar. Och tänk om dåren någon gång har rätt...

Det är intressant att följa debatten kring det nya "Fråga Lund". Om en kunskaps- och kulturelit som tycker att programmet nedvärderar just det den är tänkt att hantera. Kunskap. Bildning. Insikt. Det blir platt och ytligt, kanske till och med kunskapsföraktande.

Lika intressant var det att läsa ett inlägg om varför Donald Trump blivit så framgångsrik. Hans framgång byggdes inte 2015, eller 2016, utan när amerikans TV gjorde om vetenskapsprogram från kunskap till underhållning. Det är ungefär samma utveckling vi nu ser i SVT. Påverkar denna förändrade kunskapssyn oss som människor och samhället?

Jag har flera gånger skrivit om alla dessa dokusåpor, från Robinson till Paradise Hotel, och deras påverkan på samhället. Från 10.000:-kronorsfrågan där kunskapen gav pengarna, till ett rävspel där det handlar om att lura andra, gå bakom ryggen på medmänniskor och enbart söka sin egen framgång på alla sätt det är möjligt. Påverkar dessa program, inte bara dessa två utan den uppsjö av liknande som finns, hur vi ser på våra medmänniskor och samhället?

Och så Amy Schumer. Nu valde jag henne för att hon är aktuell. Men det kunde lika gärna vara någon av de andra underlivsståupparna som finns, oavsett kön. Som får oss att skratta genom att både dra sig själva och oss i lorten. Som inte tvekar att skämta om i princip allt. Och visst är det roligt, just för att det tänjer på gränser. Men när gränsen redan är tänjd, vad händer då? Och den stående frågan: Påverkar det hur vi ser på oss själva, på medmänniskan, på samhället?

Finns det en koppling mellan dessa händelser och det vi ser i världen, det som inte är så positivt? Är det så att en av de processer som hjälpte Sverige, och kanske resten av västvärlden, att dra sig upp ur fattigdom och armod, var sökandet efter det fina, vackra, goda? Ett av de citat jag oftast återvänder till är det gamla socialdemokratiska citatet om varför kultur för arbetarna var viktigt. Det var: "för att öppna överklassalongerna även för arbetarklassen". Den kultursynen, att människan är förmögen att lyfta sig själv och sina medmänniskor till något högre, bättre, utan att trampa på andra, är också min.

Men är den samhällets?

Vi får de politiker vi förtjänar. Och vi har sannolikt förtjänat såväl Trump som Duterte liksom deras europeiska systrar och bröder. Frågan är om vi inser varför vi gör det.

Fredagskrönika

Just nu rullar nyheterna om Kommunalskandalen fram på media. Amplituden växer. Fler människor dras in. Det är inte bara facket, utan även det socialdemokratiska partiet som skakar. Utrikesministern har fått en lägenhet och skyller på Kommunals ordförande. Statsministern vet inte om han vill kalla det hela pampfasoner. Aftonbladets Karin Pettersson menar i SVT att det är samma normativa problem som direktörernas SCA.

På Facebook läser jag ett inlägg från en av sossarnas kärnrepresentanter. Han skriver så här:

"Jag tror på något sätt att beteendet hänger ihop med vårt mänskliga DNA ! Enda sedan vi var jägarfolk, så motiverades fördelningen av bytet med att den som fångat bytet skulle få en större andel av köttet! Uppträdandet i dag hos den moderna människan motiveras - som i fallet kommunal - med "jag har offrat så mycket av min fritid , oavlönat för ert bästa -" att jag kan motivera mitt samvete till att få privata förmåner . Det samma gäller direktörer, bankdirektören mfl i dagens samhälle."

Med detta som bas ska jag försöka spana lite in i framtiden. Men som alltid börja i det förflutna och i det personliga.

Den senaste tiden har det pratats mer om kultur än på länge. Frågeställningarna har mest rört mäns relationer till kvinnor, alltifrån tafsande till våldtäkter, och om det kan ha kulturella förtecken. Finns det förklaringsmodeller i att människor kommer från olika kulturer, med olika normativa system, byggt på religion, filosofi eller tradition? Svaren har varit olika. Men efter några dagar verkar det finnas en samsyn i att samhällskultur visst spelar roll. Frågan är mer hur mycket.

Samhällskultur är ett svårt begrepp. Vad är det egentligen? Finns det överhuvudtaget en samhällskultur? Eller är det bara ett sätt att försöka göra sina egna individuella tolkningar till ram för vad man vill eller önskar att samhället stod för? Rätt ofta i mina diskussioner med liberaler nuförtiden får jag ett svar som är ungefär så:

Det finns väl ingen gemensam kultur. Kan du visa på vilka gemensamma värden Sverige har? Du har fastnat i SDs retorik om du tror att det finns en speciell svensk kultur!

Och underförstått: Jag har i alla fall inte samma (konservativa) värderingar som du!!!

Men när jag försöker peka på sådant som jag tror är en del av den svenska kulturen; människovärde, demokrati, jämställdhet, jämlikhet, yttrandefrihet, religionsfrihet och så vidare går det att föra en fortsatt diskussion. För nationell kultur handlar inte om knätofs och sill, inte enbart, utan om betydligt mer allvarliga saker.

Jag tror inte att det finns en gemensam svensk syn på demokratins innehåll. Fråga hundra människor och du får hundra olika svar. Men svaren är nyanser av ungefär samma färg. På samma sätt är det med de andra frågorna. Vi kan ha olika syn på uttaget av föräldraförsäkringen, men ungefär samma syn på vad jämställdhet ändå är.

Jag menar att det inte bara finns ett egenvärde i att vi målar kulturen i ungefär samma färg, men med olika nyanser. Jag hävdar att det är en förutsättning för att samhället ska hålla ihop och kunna växa. Men frågan är vilken kultursyn som kommer att råda i framtiden.

Jag ska ta två övertydliga exempel. Det ena är drygt 100 år gammalt, det andra från nutiden.

För 100 år sedan var min morfar en fattig tonåring. Hans far hade dött tio år tidigare och hans mor klarade sig tack vare stöd från bygdens baptistförsamling. I den miljön var det sannolikt inte lätt att bryta sig ut. Men morfar ville mer. Han köpt sig en bok "Etikett och god ton" och började öva på hur man skulle bete sig i den fina världen. I köket tränade han och bästa vännen på att mötas på stan, hälsa med hatten i rätt hand, vandra med käpp, öppna dörrar åt kvinnor, dra ut stolen åt bordsdamen, konversera.

Trots att han aldrig var socialdemokrat, var morfar sinnebilden för den tidens arbetarrörelse. Den som ville lyfta arbetarklassen in i överklassens fina salonger. Det var med utbildning och bildning arbetarklassen skulle stärkas. Tillsammans med de övriga folkrörelserna; frikyrkan, nykterhetsrörelsen, bildningsrörelsen, gick arbetarrörelsen på ett spår mot en ny samhällskultur. Den omfattade inte alla. Den var inte lika för alla. Alla visste inte om den. Men det fanns en linje i politik och arbete som var grunden för samhällsprojektet.

Min morfar lyckades. Han startade inom handeln och avslutade sin yrkesbana som ICA-handlare och som Hakon Svenssons kamrat i styrelsen för ICA Hakon. Under hela sitt liv höll han de kunskaper han lärde sig som ung högt. Jag har aldrig mött någon artigare man, aldrig sett någon som höll den samhällskulturen högre, oavsett var i hierarkierna han befann sig.

En del av morfars kultur hade sin grund i religionen. Frikyrkans strikta syn på ont och gott spelade roll. Ibland gick det överstyr, som när syndakatalogen blev för strikt. Men det fanns alltid ett korrektiv: Ingen människa är eller blir rättfärdig av sig själv. Vi är alla fattiga syndare, som enbart blir frälsta genom Guds nåd. Och tio Guds bud fanns med: Hedra din fader och din moder. Ha inte begär till din nästas hus, hustru eller något som tillhör honom. Och så vidare.

Morfars sätt att leva var övertydligt. Kristendomen låg till grund för hans livsstil som låg till grund för hans arbete och samhällsengagemang för fattiga både hemma och i världen. Men den nyans han målade 1900-talets kultur med, var ändå i samma färgskala som samhället i övrigt. Från arbetarklass till överklass fanns en samsyn. Den omfattade inte alla. Den var inte lika för alla. Alla visste inte om den, eller ville inte vara med. Men det fanns en linje: Lyft arbetarklassen in i överklassens fina salonger.

Jag läste häromåret om att det var fler sökande till TV-serien Paradise Hotel än till lärarutbildningarna i Sverige. Det var fler som ville synas i TV för att få bo på ett hotell, äta, supa, ligga men framförallt på alla sätt vinna tävlingen och pengarna. Det gäller att skapa rätt pakter med rätt personer, för att nästa dag svika på rätt sätt. Det är bara du som gäller. Andra människor är bara redskap för dig. Kunskap, utbildning och bildning är meningslöst. Det gäller att synas.

Paradise Hotel är bara en i raden av liknande program. I Sverige började det väl med Robinson, ett annat program men med samma tanke: Använd andra människor för att vinna själv. Det är du som gäller. Bara den som syns finns.

Eftersom programidén lever kvar och förmeras lär den ha såväl tittare som annonsörer. Och den speglar en helt annan kultursyn än den som fanns för 100 år sedan.

Rätt ofta är vi bekymrade över resultaten i skolan. Varför sjunker de? Beroende på politisk hemvist kan man hitta olika syndabockar. Men kanske det inte ens är skolans fel. Om det inte finns en underliggande kultursyn som i alla lägen hävdar att utbildning och bildning är grundläggande för samhället riskerar varenda åtgärd som skolan tar att enbart bli ett mer eller mindre kraftfullt slag i luften.

Det kan tyckas som om detta enbart rör de som tidigare skulle sagts tillhöra arbetarklassen. Men är det så enkelt? Har inte skillnaden i kultursyn också påverkat överklassen? Hur många är det idag som menar att överklassens salonger är de fina salongerna, där kulturen är på ett högre plan? Är det inte i själva verket så att också överklassens "finhet" mer har kommit att handla om att vinna allt själv, där andra människor bara är redskap för egots vilja att synas och därmed vinna? Det är samma spel, bara på olika nivåer, med olika redskap och olika stora ekonomiska resurser...

Håller vi på att tappa den kultursyn som gjorde det möjligt för Sverige, liksom för Europa och USA, att ta språnget från den tidiga industrialismens fattigdom till den rika väsvärldens överflöd? Innebär de excesser vi ser, från direktörernas ohemula lönesättning till Kommunals trixande, att något håller på att gå förlorat? Var finns visionen om att lyfta dagens arbetarklass in i, inte Paradise Hotel, utan in i kulturens fina salonger? Vågar man ens säga att det ska finnas fina salonger utan att bli anklagad för att vara en konservativ relikt utan fotfäste i dagens samhälle?

Visst - skandaler har inträffat förut. De rika har alltid berikat sig. Normer inom organisationer kan förfalla. Men är det något annat som håller på att inträffa?

Joel Halldorf skrev för en tid sedan en krönika i Expressen. Ämnet var annorlunda. Men innehållet parallellt. Egentligen handlar det om vilket normsystem, vilken samhällskultur, som definierar Sverige och Europa. Och vad som riskeras om det faller, utan att något annat klarar av att ta vid.

Hur lång tid tar det (för oss sekulära) att avkristna Europa? Och vad blir följderna? Den frågan borde såväl direktörer som politiker och fackförbundsledare tänka över. Det borde vi förresten göra allesammans.

Paradise Hotel California

Är det någon som sett eller hört något av Gustaf Fridolin på sistone? Jag har det inte. Den unge mannen som skulle fixa alla skolans problem på 100 dagar verkar ha insett att lösningen inte var vare sig snygga debattartiklar, youtubeklipp eller upprepandet av mantrat Jag har varit lärare i olika former.

Egentligen är det rätt bra att Fridolin är tyst. Förhoppningsvis håller han och hans kansli på att tänka efter vad som egentligen är problemet, och vad som kan vara lösningarna på skolans utmaningar. Eftertanke är något som saknats i svensk skoldebatt länge. Så låt mig göra ett försök att problematisera skolans utmaningar.

Och jag ska göra det med Paradise Hotel som utgångspunkt. Ni vet - den där såpan där unga, någorlunda snygga killar och tjejer förs iväg till ett fint hotell med sol och pool, och där allt går ut på att supa, ligga med varandra, göra pakter, svika och spela ett spel där egot är det viktigaste, och vägen mot vinsten går över andra människor.

Jag tänker inte moralisera över programmet. Men det är intressant att fundera kring det av andra skäl.

En av de tidigare deltagarna har, efter sin paradis-karriär, fått "sjunga" i melodifestivalen. Jag, som läser Expressen på nätet varje dag, ser nya artiklar med honom i princip varje dag. Om hur han bor på hotell, hur mycket pengar han gör av med och hur han lever ett häftigt liv.

Det kanske inte lockar mig som medelålders bonde som mer funderar över hur hönshuset ska byggas. Men det påverkar sannolikt andra, sannolikt yngre, sannolikt mer än mycket annat. Den bilden fick jag bekräftad häromdagen. En av de nya deltagarna sade, enligt Expressen, följande: "Det är en dröm sedan jag var liten. --- Och så tänkte jag att ”jag ska vara med en dag.”

Är det verkligen så? Och varför bär någon denna dröm?

Några av de andra rubrikerna i bevakningen av programmet har handlat om hur lite deltagarna vet om både det ena och det andra. Utbildning och kunskaper är kanske inte de mest framträdande dragen. Ändå drömmer människor om att få vara med.

Det är inte Paradise Hotels fel att det riskerar att gå åt pipan med svensk skola. Men det är en annan bild av de utmaningar som skolan står inför. Och den handlar om: Vilka värden och värderingar skapas i samhället som våra barn och unga ska förhålla sig till?

Det Sverige i hög grad saknar idag är en berättelse om bildning och kultur. Om kunskapen som medel för att vara med och skapa en bättre värld både för sig själv och för andra. Det är en berättelse som inte alltid smeker medhårs. Livet är inte bara, eller kanske aldrig, en solig dag vid poolen med en drink i handen och en vacker flicka i solstolen bredvid. Livet är inte bara yta.

Bildningens väg handlar också om uppoffringar. Den handlar om att försöka orka se det som också kommer i morgon, inte bara det jag kräver idag. Den handlar om djup, eftertänksamhet, förnöjsamhet och rättfärdighet. Den handlar om strävsamhet, förståelse och medmänsklighet.

Egentligen är det ett av skolans viktigaste, om inte det viktigaste, uppdraget. Bildningen, bildningsidealet där utbildning och kunskap är nödvändiga medel.

Men hur ska skolan kunna befästa de idealen om samhället utanför hela tiden pekar åt ett annat håll? Strunta i skolan, kunskaper är onödigt. Bara du trampar tillräckligt skickligt på andra människor, röstar ut rätt puckon och lierar dig med de som är bättre (men bara så länge du själv behöver dem) så kommer det att gå bra för dig. Du får din omedelbara behovstillfredsställelse uppfylld. Glaset är fullt idag och vem bryr sig om morgondagen?

Jan Björklund hade en vision för den svenska skolan. Jag delar den i stor utsträckning. Men den eventuella framgången för hans politik var också beroende av en interaktion med det omgivande samhället. Skolan kan inte agera som om den var alena i ett lufttomt rum. Och de värderingsförändringar som skapas därutanför, i kvällspressen och överallt på nätet, rår ingen minister på.

Paradise Hotel lockar med sol, bad, sprit och vackra människor. Risken är bara att när vi en gång inser vilket hotell vi checkat in på, så är det omöjligt att checka ut...