Partiernas död, demokratins ...

Jag ska åter grotta lite i efterdyningarna till #Ohlssongate men först en varning:

Är du inte nördigt intresserad av samhällsfrågor, demokrati och partiväsende kan denna läsning bli plågsam. För det kommer inte att vara den mest delade bloggen i Sverige idag. Men det kan finnas en del av värde för den som orkar läsa.

En av de intressanta kommentarerna jag fick på min tidigare blogg om #Ohlssongate kom från Olle Wästberg, tidigare demokratiutredare. Han skrev:

Det finns statsvetenskapliga undersökningar där man frågat vad riksdagsledamöter säger sig representera. På 60-talet var svaret: Länet/valkretsen. På 70-talet: Mina väljare. På 80-talet: Partiet. Nu svarar allt fler: Mig själv!

Citatet, sprunget ur en kommentar från en forskare i Göteborg, speglar det jag sedan länge diskuterat. Den förändrade politikerrollen. Synen på vad/vem/vilka man representerar är en del av denna förändring. En annan är rekryteringen av politiker.

Den historia jag känner till personligen är naturligtvis Folkpartiets och tidsrymden är ungefär 30 år. Därutöver går det att läsa sig till en del. Och då kan man göra följande reflektioner som hör samman med Wästbergs citat.

Varifrån rekryterades folkpartisterna?

• Fram till 70-talet var det rörelserna. Nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, bildningsrörelsen, småföretagarrörelsen...
• På 80-talet var det förbunden: Ungdomsförbunden, lärarförbunden, fackförbunden...
• Och nu rekryteras man som person. Det är ditt eget intresse som styr...

Denna rekryteringsförändring spelar roll för hur ett parti fungerar. Så länge det fanns rörelsefolk i partiet var själva partistrukturen hyfsat stabil. Det var därför Folkpartiet rätt enkelt kunde överleva Per Gahrtons eller Carl Thams irrfärder. Partiet var överordnat personen. Och de personer som satt i partiets strukturer kunde hantera en organisation genom både kriser och uppgångar. Samtidigt var många av de som var engagerade på alla nivåer införstådda i hur en rörelse fungerade. Frikyrkan, nykterhetslogen, folkskolan var alla demokratiskt fostrande i en kombination av individualism inom kollektivets ramar.

Sedan dess har denna funktionalitet förändrats. 1980-talets rekryteringsgrund skapade förutsättningar för ett professionaliserat parti. Allt fler politiker sprang ur antingen politiska tjänstemannakadrer eller likartade anställningar på andra organisationer. Det gav också en stabilitet, men långsiktigheten minskade. Man kan förenklat hävda att katastrofvalet 1998 överlevdes tack vare att det fanns en professionell organisation som ett bärande skelett i partiet. När politikerna darrade stod tjänstemännen kvar.

Men nu har också detta förändrats. Professionalismen finns kvar, sannolikt har den ökat både i kvantitet och kvalitet. Men den förändrade politikerrollen har också givit tjänstemännen en annan uppgift. Allt mer arbete läggs på att stötta en företrädare eller en kandidat, där partiet bara blir ytterligare ett redskap för personen. Till och med de interna mötena med partimedlemmar blir till ett verktyg för att stärka det personliga varumärket. För det jobbet måste skötas både internt och externt för att göra det möjligt att få de poster man vill ha för sig själv.

Men vad händer i ett sådant system med partiet? Om det är personen som är viktig, om politiken binds upp kring en persons personliga förutsättningar och politiska prioriteringar, minskar förutsättningarna dramatiskt för att klara av ens ett rudimentärt traditionellt partiarbete. Partiet har gått från att vara en folkrörelse, över en professionell partiorganisation till en personvalskampanjorganisation. Risken för att personstrider, kamper och interna kampanjer allvarligt skadar partiet är uppenbar.

Men det kommer mer.

För även politikerns rekryteringsprofil har förändrats.

Låt oss ta de tre tidsepokerna igen.

• Fram till 70-talet var det de traditionella ledarna som befolkade partierna. Personer som klarade av att hantera en organisation, som mer eller mindre kunde och orkade fokusera på ekonomi- och verksamhetsstyrning på den nivå man var vald. Det var viktigt att visa att man hade makt, men lika viktigt att ta ansvar för den makt man utövade.

• När 1980-talets professionaliserade partistrukturer tog över, förändrades också politikerrollen. Tjänstemännen tog över vetskapen om ledning och styrning. Politikerns roll blev att peka ut färdriktningen. Men hur man tog sig dit blev någon annans fråga. Eftersom politikern inte hade den reella makten över besluten, blev också ansvarstagandet mer bekymmersamt. (Parentetiskt kan man påstå att denna förändring sannolikt har beröringspunkter med den förändrade rollen som politikerna fick i kommuner och landsting. Den allt tydligare tjänstemannamakten där spillde över på partierna.)

• Och nu är vi i kommunikatörernas tidsålder. Allt färre politiker vet någonting alls om ekonomistyrning, få fattar hur man ska läsa en resultaträkning (fy vad trist - det vinner man inga val på) eller varför man ska ta ansvar för beslut som går fel (det var inte jag - det var den där tjänstemannen, fråga henne!). Allt handlar om kommunikation. Och då är det viktigaste att man själv står som avsändare för de goda nyheterna, medan de dåliga får landa på någon annan.

Jag minns så väl en utbildning jag gick på för tiotalet år sedan kring hur man skulle bygga sitt personliga politiska varumärke. Föreläsaren gjorde en fyrfältsgraf kring orden: Positivt - Negativt respektive "Intresserar många - Intresserar få". Och så fick vi lära oss att om något var positivt och intresserade många så skulle man ropa så högt man bara kunde. Var det negativt och intresserade många så skulle man gömma sig. Däremellan kunde man vara lite lagom synlig. Jag tror inte att det var unikt för Folkpartiet att diskutera i dessa termer.

Färden från partiet till personen går alltså på många parallella vägar. Och frågan är vad som kommer att hända. Adam Cwejman skriver idag i GP en ledare som berör samma fråga fast från ett annat perspektiv. Även väljarkåren och dess beteende har förändrats. Denna rörelse förstärker problemen med partier som är kvar i en struktur som inte längre finns.

Men vad ska man då göra? Är allt nattsvart? Cwejman menar att det visst kommer att bli stökigt en period, men att det kommer att utkristalliseras en annan form av demokrati. Kanske har han rätt. En annan, mer pessimistisk, syn kan landa i att det är omöjligt med en demokrati där ingen företräder något annat än sina egna åsikter, ihopplockade på ett personligt sätt, och med väljare som bara kan acceptera den representant som tycker precis som henne själv. Ett välfärdssamhälle förutsätter en minsta gemensam kollektiv bas. Frågan är om den individualiserade demokratin kan bygga det.

Fram till dess borde i vart fall partistrategerna fundera på om det finns proaktiva vägar att vandra för att hantera den förändrade verkligheten. Sannolikt finns det sådana. Låt mig peka på en.

Kanske det är läge att lösa upp partistrukturen som den ser ut idag. Med landsmöten där man beslutar om partiprogram (som ingen läser), tröskar hundratals detaljerade beslut i mer eller mindre marginella frågor (som ingen kommer ihåg ens när protokollet justerats) och som väljer företrädare (som ifrågasätts så fort den första negativa opinionsmätningen kommit). Kanske är framtiden en återgång till en betydligt lösare partistruktur, där partiet blir en vid ram och där personerna har en betydligt större handlingsfrihet.

Det liberala partiet i Sveriges riksdag var först en sammanslutning av ledamöter som bekände sig till liberalismen, men som inte hade någon nationell partistruktur bakom sig. När Frisinnade Landsföreningen bildades 1902 fanns det behovet. Men kanske det är dags att åter fundera över om riksdagsledamöterna i framtiden i huvudsak representerar en fristående liberal rörelse, med betydligt större individuell frihet. Det finns ingen partilinje i varje detaljfråga, det finns ingen partipiska. Det finns bara ett grundläggande gemensamt synsätt kring hur liberalismen ska lösa individernas och samhällets utmaningar.

En sådan struktur skulle ställa enorma krav på den partiledning som fanns. För att få ihop partiet skulle det ständigt krävas övertygande genom argumentation, inte genom att partiprogrammet från 1997 visst sade det och om man läser alla protokoll efter det så är det inte förändrat... Riksdagen skulle bli stökigare och mer svårhanterlig, i vart fall tills man hittat en ny balanspunkt.

På det lokala och regionala planet kan samma utveckling delvis ske. Fullmäktige och regionparlament fungerar ungefär som riksdagen med samma möjlighet till ökad personlig frihet för den förtroendevalde. Men till skillnad från riksdagen, måste man lösa frågan om hur ledamöterna i de olika nämnderna och styrelserna ska agera. Det är ingen enkel fråga. Kanske är det en helt ny nämndstruktur som måste till. Jag har tidigare argumenterat för att nämnderna ska avpolitiseras, där enbart ordföranden är vald med ett starkt personligt mandat.

Varför är det just Liberalerna som har detta kaos? Som frisinnad skulle jag kunna säga: Det är för att frisinnet och de frisinnade inte längre finns i partiet. De frisinnade, med sin grund i folkrörelserna i Sverige, var länge den bärande delen av partibygget. De som kokade kaffe och befolkade styrelser. De som jobbade i det fördolda och tog ansvar för att partimötena skulle fungera. De som motionerade till årsmöten, årsmöten som de faktiskt tyckte det var viktigt att gå på för att få veta vad andra tyckte och vart partiet var på väg.

De är borta. Därmed har Liberalerna allt mer blivit ett parti bestående av tusentals individualister. Och när den yttersta ledningen visar på att även om man ingår i den kollektivt beslutande partiledningen så är det rätt att i alla lägen gå ut med sin personliga åsikt, så befästs denna individualistiska struktur. Vad ledningen gör kan också medlemmarna göra.

Liberalerna må vara först. Men samma strukturer syns inom de andra partierna. Om jag ska gissa är det Mp och V som ligger närmast samma utveckling. Längst bort finns Kd och S, med sina medlemskadrer hämtade från frikyrkor och fack. (Ja - jag vet att det bara finns frikyrkor nuförtiden, men det är fortfarande en bra benämning på de kyrkor som inte är Svenska kyrkan.) Men förändringen finns även där.

Frågan är enligt min mening inte om, utan när den nuvarande partistrukturen bryter samman. Och om det är så bör man som engagerad i den demokratirörelse partierna är istället ställa frågan: Vad kommer istället? Och vad blir min och vår plats i detta förändrade landskap?

Det parti som först hittar rätta svar på de frågorna, kommer att gå vinnande ur det kaos som väntar. Kanske har Liberalerna förutsättningarna att göra det, helt enkelt för att man är först in i krisen. Men då krävs både nytänkande och mod.

Feltänkt om regioner (men vem bryr sig???)

När bilden av den nya regionindelningen nu blir allt tydligare,  regeringen fortsätter på den inslagna vägen och en massa lokala och regionala politiker hänger på som om det vore den viktigaste frågan de har att göra med (det är det absolut inte!), borde väl någon ställa den avgörande frågan, typ:

Varför ska vi ha en regional indelning i Sverige, med direktvalda regionparlament?

Frågan är egentligen aktuell redan idag. Landstings- och regionfullmäktigeval brukar kallas de glömda valen. Den politik som först i landstingen och regionerna är mycket sällan uppmärksammad, vare sig av medborgare eller media. Politikområdena, i huvudsak vårdfrågorna, är i sig inte speciellt lämpade för en lokal eller regional styrning. Professionalitetens gränser sätts i huvudsak genom tillgången på resurser, inte genom lokala försök till verksamhetsstyrning. Med en allt mer ökad patientmakt, reduceras de lokala politikernas arena än mer.

Denna utveckling har varit på gång länge. Sjukvårdens ökade specialisering och statens delvis hårdare grepp om synen på valfrihetssystem är bara den sista i raden av de forna landstingens förändring.

I detta läge väljer staten ett angreppssätt som måste ifrågasättas. Genom att öka regionernas storlek och ge dem delvis utökat ansvar inom framförallt trafik- och tillväxtområdena menar staten att en ökad effektivitet ska nås.

Men huvudfrågan; om det är nödvändigt med val till storregionala parlament, ställs inte ens. Även om det mesta talar för att den frågan är avgörande.

Skulle Sverige indelas i ett mindre antal regioner kommer det att innebära att den demokratiska grunden för dessa regioner eroderar. Redan idag kännetecknas alltså landstingsvalen av ringa intresse och lägre demokratisk legitimitet än såväl kommun- som riksdagsval. Partiernas nomineringsprocesser är sällan inriktade på landstingsvalen. Kandidaterna sällan de framträdande. Medborgarintresset är lågt.

Hur blir det då om Örebroarnas företrädare finns i Uppsala, Kalmarbornas i Jönköping och Kirunabornas i Sundsvall? Hur många örebroläningar kommer att vara företrädda i parlamentet, i styrelsen och i nämnderna? Finns det något som talar för att den demokratiska legitimiteten kommer att öka? Eller är det snarare så att avstånden blir så stora att de regionala valen blir ett spel för ett ointresserat medborgargalleri?

Hur kommer den demokratiska förankringen att kunna ske? För att ta det personligen närmaste exemplet: Den region Örebro län kan komma att tillhöra (gud hjälpe oss...) kommer att ha 1,7 miljoner innevånare. Med ett regionparlament på cirka 150 personer innebär det att Örebro län kan räkna med 24 ledamöter. Med dagens parlamentariska situation innebär det 4,6 socialdemokrater, 2,06 moderater, 1,27 sverigedemokrater, 0,79 vänsterpartister och 0,63 miljöpartister, centerpartister, kristdemokrater och liberaler. Örebro län kommer inte att ha någon representation av alla dessa mindre partier. Den demokratiska legitimiteten urholkas. Makten flyttas och ansvarsutkrävandet blir en chimär. För en liberal i Karlskoga kan den närmaste liberala regionparlamentsledamoten bo i Norrtälje, Älvdalen eller Nyköping… Är det ens möjligt att tro att det kommer att fungera?

Vad är då alternativet? Ett självklart alternativ är att fortsätta hävda att landsting och mindre regioner har ett demokratiskt värde som är större än eventuella storregionala effektivitetsvinster. Sannolikt går det att samarbeta bättre kring frågor som är större än den egna regionen/landstinget. Men är det tillräckligt? Finns ens idag denna landstingsbaserade demokratiska legitimitet som skulle väga över?

Ett bättre alternativ är att avskaffa den svenska mellannivån. Istället för en förstoring till ett fåtal gigantiska regioner utan demokratisk legitimitet, kan det vara bättre ur såväl ett effektivitets- som demokratiutfall att nationalisera den regionala nivån. Genom att göra framtidens regioner till självständiga, statliga myndigheter, där regeringen tillsätter de styrelser (gärna utifrån ett parlamentariskt underlag med förtroendevalda som ledamöter) som har att administrera i huvudsak statligt beslutade verksamhetsmål med statligt dimensionerade resurser, får regeringen ett tydligare uppdrag och väljarna större möjligheter att utkräva ansvar för fattade beslut.

Motståndet mot ett sådant förslag kommer inte från medborgarna. Det är knappast huvudmannaskapet för vården som är i deras fokus. Istället handlar det om ett internt, partimedlemsförankrat, motstånd. Det är de idag förtroendevalda, region- och landstingsråd, som ser sin makt begränsad och sin frihet kringskuren. Oavsett parti är de redan valda mer representanter för en befintlig organisation, än för de medborgare de är satta att företräda.

Den förra Alliansregeringen insåg att en organisationsförändring med ett behållande av de tre nivåerna aldrig skulle gå att genomföra med stöd från partiernas egna organisationer. Det dåvarande kravet att en regionförstoring skulle ske underifrån var ett effektivt sätt att de facto sätta ett stopp för de processer som inletts genom den Ansvarskommitté som regeringen Persson tillsatte 2003 och som avrapporterades till statsrådet Odell 2007. Det är uppenbart att den nuvarande regeringens arbete och de förslag som nu presenteras har sin grund i det material som denna kommitté tog fram. Sex-regionstanken fanns redan då. Kartskisserna är mycket lika.

I mer än tio år har kommun- och landstingspolitiker lagt tid, kraft och engagemang på en fråga som inte lett någon vart. Och detta energitapp fortsätter. Även om en ny trenivå-organisation får riksdagens godkännande kommer genomförandet att ta ytterligare tid, engagemang och kraft från politikernas viktigaste uppdrag; att värna vården och utveckla patientperspektivet.

Det är orimligt, närmast en politisk skandal, att politiker från alla partier valt att delta i detta ineffektivitetsarbete i ett läge där den offentliga sektorn skriker efter tydligt ledarskap, nödvändig förändring och ständigt förbättringsarbete. Det vården, välfärden och tillväxten behöver är inte fler utredningar, längre samtal mellan redan informerade politiker och än mer kompromissande för att finna den minst dåliga lösningen, eller ett kvarblivande vid status quo.

Regeringen borde inse sitt ansvar. Antingen är det som idag kallas regional demokrati viktigare. Eller så överväger effektivitetsvinsterna. Det är bara att välja. Men det måste väljas nu.

Fredagskrönika

Demokratins förestående död.
Sker den med pyspunka eller med en Grand Finale?

Så har demokratiutredningen lämnat sitt slutbetänkande. Och det mottogs med en...

Utredningens direktiv gav egentligen svaret på hur mottagandet skulle ske. Utredaren, Olle Wästberg, skulle:

  föreslå åtgärder som kan bidra till att fler personer erbjudsrespektive väljer att åta sig politiska förtroendeuppdrag,  

  analysera formerna för delaktighet och inflytande mellan valen och identifiera samhällsförändringar som kan påverka det demokratiska deltagandet på sikt,  

  föreslå åtgärder som kan stärka individens möjligheter tilldelaktighet och inflytande under mellanvalsperioder, och  

  belysa frågor om ungas politiska representation, delaktighet och inflytande.

Vällovligt - javisst. Men är det detta som är demokratins huvudsakliga problem? Eller är det symptom på de problem som den demokrati vi känner har? Och om man bara ser symptomen, men inte inser den bakomliggande sjukdomen - hur stora är riskerna att behandlingen blir helt fel?

Utredningens har flera förslag, men de två som i huvudsak diskuterats visar på utredningens, och därmed det demokratiska systemets, problem. Sänkt rösträttsålder och medborgarmotioner är knappast något som vare sig kommer att vitalisera eller på sikt rädda det demokratiska systemet.

Den utredning som borde tillsättas kommer sannolikt aldrig att göra det. Skälet är enkelt: Den nuvarande partiapparaten och den offentliga sektorn har vuxit ihop till den grad att det för många partister är oklart om man är en medborgarföreträdare eller en del av den offentliga sektorns ledning. Partierna är helt beroende av det ekonomiska stöd som kommuner, landsting och stat ger, och totalt oberoende av sina medlemmar. (Det finns två undantag: S som sett till så att fackens medlemmar stöttar det partiet oavsett vad de sympatiserar med och C som sålt tidningar och har miljarder på banken)

För det som krävs är en nystart - en utredning som börjar med att ställa sig frågorna: Vad är det demokratiska systemets uppgift, vart ska makten och ansvaret ligga, och var går gränserna för det gemensamma politiska beslutsfattandet?

Svaren på de frågorna varierar mellan partierna. Själv skulle jag idag landa i att vi behöver ett helt nytt system, mer av personval i enmansvalkretsar där ett tydligt mandat följer med ett tydligt ansvarsutkrävande. Men det handlar också om att ge medborgarnas egenmakt reellt spelrum, där valfrihetssystemen minskar politikernas inflytande och där generella system ersätter politiska nämndbeslut. Ett sådant system förutsätter också ett betydligt större tjänstemannaansvar, eftersom tjänstemän i större utsträckning kommer att vara de som också utåt företräder de beslut som grundar sig på på det ramverk politikerna beslutat om. Tjänstemännen gör ju det i stor utsträckning redan idag, men mer i det fördolda med politiker som en sköld framför sig. Det är orimligt.

Demokratins grundläggande problem är att makt och ansvar inte hänger ihop. Ibland låtsas politiker som om de hade makten, ibland blir det uppenbart att de inte har den. På lokal nivå har politikernas roller oftast blivit de som informeras om de beslut som redan fattats av tjänstemän (och kanske de ledande politikerna) för att sedan kunna förmedla dem till medborgare och partiorganisation. På mer central nivå handlar allt mer om att skapa rätt kanaler för att kommunicera ut det enda, tydliga budskap som partiets ledning beslutat om. Partierna blir informationskanaler, för uppåtriktad information om hur landet ligger och nedåtriktad information om hur partiet ska agera. Men makten, och därmed också den intellektuella diskussionen om vilken framtid partiet ska söka, lyser mest med sin frånvaro.

Detta får konsekvenser:

• De människor som är intresserade av och dugliga i att leda ett samhälle (lokalt eller nationellt) väljer sannolikt att aldrig engagera sig i politiken. Det går snabbt att lära sig att ett sådant ledarskap inte efterfrågas. Opinionsbildning sker idag bättre utanför än inom partiorganisationerna.
• De människor som är intresserade av och dugliga i att leda en organisation väljer mer sannolikt tjänstemannabanan. Det går att utöva lika mycket politik som tjänsteman, men du slipper den konservativa partiorganisationens alla krav och måsten.
• De människor som är intresserade av och dugliga i ett områdes faktabas, väljer nästan undantagslöst en administrativ väg. Politiken är inte längre en språngbräda till något annat än en partiintern karriär för några få.

Det är självklart att det finns nyanser av denna mörka bild. Det ser inte likadant ut överallt. Det finns starka ljuspunkter i många partier. Ingen skulle komma och säga att exempelvis en sådan som Torkild Strandberg, liberal KSO i Landskrona, är en person som passar i ovanstående bild. Men han och några till är undantagen som bekräftar regeln. Och utvecklingen, den utveckling jag varit en del av de senaste 25 åren, är övertydlig.

Sett i detta perspektiv känns det som om det demokratiska systemet vi känner beter sig som ett ballongdäck med pyspunka. Det går fortfarande att cykla framåt. Men det blir allt svajigare. Och när nästan all luft är slut, kommer vägen framåt att bli både hård, stötig och nästan ostyrbar.

Det spelar då ingen roll om man som Demokratiutredningen försöker pumpa i lite mer luft i däcket. Ett sådant sätt försenar i bästa fall bara den utveckling som redan sker, och i värsta fall får det bara pyspunkan att bli en rejäl snabbpunka.

Jag har länge varit företrädare för pyspunkamodellen för den demokrati vi känner. Men kanske är det fel analys. Kanske kommer det att bli en helt annan utveckling. De senaste åren talar för det.

Jeremy Corbyn
Alexis Tsipras
Marine le Pen
Donald Trump (och Sarah Palin måste man tillägga)
Jaroslaw Kaczynski

Raden av människor som är eller vill bli politiska ledare, och där det populistiska anslaget är övertydligt, blir allt längre. Deras politik verkar inte behöva hänga ihop. De beskriver en verklighet som människor kan relatera till, utan att den behöver vara sann, och bygger sin politik på mer eller mindre orealistiska förslag om hur denna verklighet ska bli bättre.

De skapar en bild av en yttre fiende, en fiende som ska bekämpas, oavsett om det är det onda kapitalet som ska sättas på plats med skatter och förbud, om det är invandrarna som ska portas vid gränsen eller något däremellan.

De väljer en medial väg som gör att de själva blir sinnebilden för den politik de säger sig vilja genomföra.

Men vad händer då de blir valda? När Syrizas politik prövades av den verklighet som fanns utanför den mediala bilden, klarade den inte genomlysningen. EU fanns som en korrigerande kraft. Men vad händer den dag också EU behärskas av samma populism, oavsett om den kommer från höger eller vänster? Vad händer med världen den dag då Trumpismen leder USA?

Och vad händer i Sverige? Länge trodde vi att vi var vaccinerade mot populism. Ian och Berts uppgång och fall kunde nästan förstärka den bilden - en gång är ingen gång. Men med SDs intång på den politiska scenen har detta förändrats. Ändå är SD långt ifrån den populism som andra internationella företrädare hänger sig åt. Men vi är knappast vaccinerade mot detta heller.

I dagens The New York Times finns en intressant artikel om Donald Trump och Sarah Palin och deras framgångar. Jag ska citera en liten del av denna:

My Sarah Palin Romance
Ross Douthat JAN. 20, 2016

That is, at a certain point disillusionment with the system becomes so strong that no wonkish policy proposal is likely to resonate anymore. So you can talk all you want (as Marco Rubio’s water-treading campaign has tried to do) about improving vocational education or increasing the child-tax credit, and people will tune you out: They want someone who will arm-wrestle the Chinese, make Mexico pay for the wall, smite our enemies and generally stand in solidarity with their resentments, regardless of the policy results.

Är vi på väg mot en liknande utveckling i Sverige? Tecknen från andra Europeiska länder är tydliga.

Och vad händer då människor inte längre är intresserade av hur politiken ska skruva i systemen för att göra skolan lite bättre, förändra skattereglerna för småföretagarna för att öka incitamenten, förbättra äldreomsorgen genom evidensbaserad praktik?

Vad händer då man istället kräver någon som sätter ner fötterna rejält mot invandrarna, bidragsfuskarna, EU, brottslingarna, vargkramarna - någon som är en "riktig man"?

Kan Donald Trump vinna den republikanska nomineringen? Kunde verkligen Jeremy Corbyn vinna Labourvalet? Kan han bli president?

Kanske utvecklingen pekar mot att den demokrati vi känner inte alls kommer att sluta med en pyspunka, där allt färre förtroendevalda bestämmer över allt mindre. Kanske kommer det istället att bli en Grande Finale, där ett antal populister slåss mot varandra för att förändra en verklighet de själva beskriver, men som kanske inte ens finns.

Och den stora frågan blir då:

Vad kommer sedan?

Några läsförslag: Johan Hakelius i Fokus, Jenny Sonesson i Dagens Media

Birro och den politiska sjukan

Jag följde häromveckan den spårning som SR gjorde av politikernas pensioner. Själv tycker jag att systemet är fel. Men SRs vinkling var som så ofta alldeles för grund och hade ett syfte redan innan den publicerades. SR ville peka ut politiker som de där annorlunda som alltid skapar sig en egen gräddfil. Och det lyckades de med.

Men det är inte så enkelt. SR och all övrig media pekade på att avgångna kommunalråd och riksdagsledamöter ska söka sig jobb som alla andra. Men de ställde aldrig frågan om det fanns några jobb att söka.

Det finns en misstro mot politiker i de flesta demokratiska system. Men frågan är om det är så utvecklat som i Sverige. För de allra flesta andra yrken är erfarenhet en tillgång. Men det verkar som om det knappast är en tillgång att ha varit kommunalråd, riksdagsledamot eller landstingsråd, annat än för ett litet fåtal. Det verkar mer vara tvärsom. Erfarenheten att vara politiker, att styra en kommun eller ett landsting, är en belastning.

I den lokala politiken kan man se hur det fungerar. Tyvärr är det mer regel än undantag att tidigare ledande politiker har svårt att få ett arbete på den lokala marknaden. Det blir egna företag, eller tillfälliga påhopp som gäller. Det är rätt märkligt. Efterfrågan på en person som klarar av att styra en organisation med så otydliga mål som den politiska ofta har, borde vara stor. Det ledarskapet sätts sannolikt på hårdare prov än många företagsledares. Och behovet av att ha goda kontakter med den offentliga sektorn borde betyda att betydligt fler avgående politiker omedelbart skulle sugas upp av både lokalt och nationellt näringsliv. Men så är alldeles för sällan fallet.

Istället är det som om en politisk erfarenhet är något negativt.

Det kan säkerligen Marcus Birro intyga idag. Hans rätt naiva offentliggörande av sina privata politiska ambitioner och sin politiska hemvist verkar nu ha fått till följd att han inte längre får vara programledare på TV4. Det räckte alltså med att han sa att han gärna skulle velat ha (mardröms)jobbet som KD-ledare för att han skulle diskvalificera sig själv. Det är väl inte så roligt.

Men det säger också en del om svensk mediakultur. Och här blir det än mer bekymmersamt.

För TV4 är det nog att en medarbetare säger att han vill bli partiledare för ett konservativt parti, men å andra sidan är det helt OK att rekrytera en grönvänster som Gustaf Fridolin när han just avgått som riksdagsledamot. Varför? Är det OK att vara grönvänster i media, men inte konservativ?

Jag delar inte Birros alla synpunkter, även om jag ibland tycker att han är en fantastisk krönikör. Men det är illa om det skulle räcka med en naiv intresseanmälan om ett orimligt partiledarskap för att man skulle vara körd som programledare.

Det finns en självbild inom svensk media att man är så otroligt neutral, och objektiv. Jag menar att det är en av de allra största myterna inom svensk politik idag. Svensk media skulle sannolikt tjäna på att journalisterna blev tydligare med sina politiska hemvister, för att tittare, läsare och lyssnare skulle förstå vilka filter som nyheterna filtrerats genom. Det skulle vara ett ärligare sätt att nå sina kunder på än det förment neutrala.

Om demokratin är det som grundlägger vårt samhälle, borde det väl vara en tillgång inom såväl näringsliv som media att ha engagerade före detta politiker som medarbetare? Men så är det tyvärr inte. Snarare tvärsom. Frågan är vad det har för inverkan på demokratin i ett längre skede. Vem vill bli heltidspolitiker, om det inte går att ta sig ur engagemanget på något annat sätt än genom en passiviserande pension?


Media:  DN, Expressen, Aftonbladet, SVT, TV4, SVD