Om döden, LUF och den starkes rätt

Vad är en människa?

En samling celler, styrda av en kemisk soppa, på väg från ett intet till ett intet. Och däremellan med den huvudsakliga uppgiften att så långt möjligt tillfredsställa sina egna önskningar?

Eller...

Varför ska vi bekymra oss om döda kroppar? Om vi bara är en samling celler, styrda av en kemisk soppa, är vi ju inte speciellt värdefulla, framförallt inte som döda. Varför ska man överhuvudtaget ha något som griftefrid?

Eller...

Om såväl livet som döden är en individuell händelse, av betydelse bara för dig själv, spelar det väl ingen roll vad som händer med kroppen efter din död. Du kan välja att låta den bli använd för såväl sex som djurmat, låta den kastas i en grop tillsammans med andra eller hängas i ett träd i skogen. Det rör väl ingen annan än dig.

Eller...

Det finns ett skäl till att behandla människan efter döden med respekt. Och det handlar om respekt för livet och den levande människan.

Ett samhälle kan bedömas utifrån hur man hanterar de allra sårbaraste, de som inte kan föra sin egen talan. Det ofödda barnet, den funktionshindrade unge, den vuxne med missbruksproblem, den dementa gamla. Vi känner dem alla. Katalogen är inte fullständig. Och det finns inte en skarp gräns mellan den sårbara och den starke. Vi kan ikläda oss olika roller genom livet, beroende på omständigheter vi inte förfogar över.

Socialliberalismen och frisinnet har alltid försökt se världen ur dessa sårbarastes ögon. Inte alltid har man lyckats. Men själva perspektivet är viktigt. För hur skulle du vilja att människor såg på dig om du själv var en av de sårbaraste? Socialliberalismen har landat i att människan så långt möjligt ska utnyttja de möjligheter och färdigheter hon har begåvats med. Samhällets uppgift är att stötta henne då hon behöver, men aldrig ta över mer än vad som behövs.

Denna politik har kombinerats med frisinnets normativa komplex, kring människans värde och värdighet. Detta normativ har varit en grund för den liberalism som förmått förändra såväl Sverige som världen. För mig är det självklart att den tagit sin energi från den kristna kulturella traditionen. Normer, värderingar och etik uppstår inte ur tomma intet.

Kristendomens, och andra religioners, syn på människan efter döden har legat till grund också för hur vi behandlar våra döda. Det är inte självklart att det ska finnas begravningsplatser, där hög blandas med låg, där direktören och pigan ligger sida vid sida. Men religionens betydelse för respekten för döden och den döda, tar sin kraft inte bara ur hoppet om ett liv efter denna död, utan också av respekt för de efterlevande.

Frisinnets största betydelse för svensk liberalism handlar sannolikt om detta. Om att se människan som en del av en helhet större än dig själv, inte som en ensam individ med ansvar bara för sig själv - sökande efter den egna självbekräftelsen så långt det går (så länge man inte kränker någon annans frihet (fast detta är en anomali - själva livet innebär ju att du påverkar andras livschanser)). Och för att klara av att vara denna del av denna större helhet krävs ett normativ som också är större än dig själv.

Som alla normativ innebär detta att du begränsar dig själv, för att värna andra.

Den tydligaste motståndaren mot detta har länge varit libertianismen. Den som hävdar att staten i huvudsak är av ondo, att i princip all skatt är stöld och att den enda gemensamma uppgiften som bör överordnas individen är en grundtrygghet i form av rättsskipning för att värna äganderätten. Denna - den starkes ideologi - bygger på en extrem form av individualism, en egoism grundad på en frånvaro av de flesta normer som byggt vårt samhälle. Äganderätten blir både mål och medel. Den starkes rättigheter och möjligheter tar över hans skyldigheter till den sårbares behov.

Det finns oroande tecken på att något håller på att ske med liberalismen, inte bara i Sverige och inte bara i LUF. LUF är bara det tydligaste tecknet. Man skulle förenklat kunna säga att strömningarna går:

• Från en individualism inom en helhet, till en individualism för egot.
• Från ett normativ till en normlöshet.
• Från ett välfärdssamhälle till en minimal stat.
• Från människans oändliga värde och värdighet till människan som mätbar produkt.

Det är inte en helt ny utveckling. Synen på människan, på normativ, på etik och moral, på värde och värdighet, är en ständig kamp mellan olika system. Men det nya för svensk del är att delar av det parti det ungdomsförbund som tidigare stod upp för värde och värdighet, för normativa system och för välfärdssamhälle, nu svajar.

I flera andra bloggar har jag skrivit om riskerna för oönskade konsekvenser när normkritiken blir den enda norm man har att förhålla sig till. LUFs förslag om såväl djursex som nekrofili och incest måste ses i det perspektivet. Men när normförskjutningen fortsätter, ökar riskerna också för att hela det system och de tankesätt som burit upp skapandet av välfärdssamhället eroderar. Där är vi ännu inte. Men vägen dit är skrämmande kort.

Kanske är det så att respekten för människan också kan definieras av hur vi ser på henne efter döden. Fortfarande med värde och värdighet. Eller som en värdelös kropp att hantera efter eget gottfinnande. Som en del av en större helhet, en människa ingen kan äga vare sig före eller efter döden. Eller som en samling celler som individen kan sälja till den uppgift hon själv tycker.

Konsekvenserna av dessa olika synsätt är väsensskilda. Och de kommer att vara avgörande för hur frisinnet och den sociala liberalismen ska vara organiserade i framtiden.

I skuggan av skuggan...

Vilket land ska Sverige vara?

Finns det något parti som har ett svar på den frågan?

I skuggan av den pågående flyktingvågen, eller om det är en permanent höjning - en ny folkvandringstid, måste frågan både ställas och besvaras. Av de partier som vill leda landet. Av de politiker som vill leda såväl partier som regeringar.

Och tyvärr blir svaret:

Det verkar som ingen har någon aning vare sig vad vi är, vart vi är på väg eller vad vi vill vara. En del låtsas som om de har det. En del spelar ett spel. Men ingen besvarar den viktigaste frågan:

Vilket land ska Sverige vara?

Om man gör det mycket svartvitt finns det bara två alternativ:

Det ena handlar om ett land med öppna gränser. Vi kan kalla det reglerad invandring, men den regleringen är mer eller mindre en formell prövning om asylskäl föreligger. Om svaret är ja - då blir det permanent uppehållstillstånd. Historiskt har 50-60 % av asylanterna fått bifall, vilket kan innebära allt ifrån 100.000 till 300.000 med dagens flyktingsituation. Till detta kommer anhöriginvandring.

Det Sverige är något annat än vad vi känt. Det handlar om ett land där välfärden urholkas, antingen för alla eller för de nya. Det handlar om ett land där klyftorna ökar, där otryggheten ökar såväl vad gäller arbetsmarknad, boende, som social omsorg. Mottagningssystemet handlar i huvudsak om att skapa en absolut lägsta godtagbara standard för de som kommer. Och den standarden är betydligt lägre än allt vi hittills känt. Låglönejobb ställer krav på ändrade regler för försörjningsstöd, för bostadskvalitet, för arbetsrätt. Och det påverkar sannolikt också förutsättningarna för såväl skatteinbetalningar som välfärdskostnader.

Politiskt skulle man kunna hävda att detta samhälle är ett nyliberalt, eller kanske libertarianskt, samhälle. Staten bestämmer enbart vad lägsta godtagbara standard är, men det är du själv och din familj, klan, nätverk eller vad du nu ingår i som tar huvudansvaret för din välfärd.

Den andra huvudlinjen handlar om verkligt reglerad invandring, om att omdefiniera asylrätten och skapa gränser som klarar en reglerad invandring och i huvudsak värna det välfärdssystem vi byggt. Asyl ges inte längre till alla med asylskäl, utan det är den nationella välfärdens begränsningar som också sätter taket för asylmottagandet.

Det kommer att skapa bekymmersamma internationella komplikationer. Om ett land överger de asylregler som styr, liksom de regler kring migration som finns inom EU, skakar en av de strukturer som hållit i över 50 år. Följderna internationellt är oklara.

Men nationellt går det att kombinera en stark välfärd med ett mottagande som i alla tider före idag hade ansetts vara mycket generöst. Kanske klarar Sverige 50.000 flyktingar per år. Kanske något fler eller något färre. Men det är välfärdens finansiering och övriga resurser som är bestämmande för de volymer som ska gälla.

Det finns inga andra huvudalternativ. Vänsterpartiets tro att det ska gå att kombinera skattehöjningar och öppna gränser är drömmar. Sverigedemokraternas prat om stängda gränser och lämnade internationella sammanhang likaså. Det kan man leva med. Problemet är att inget annat parti förmår skapa en trovärdig bild av vad man själv vill.

Låt mig ta tre avskräckande exempel:

För det första regeringen. På två månader har man gått från att hävda att det inte finns några gränser för vår kapacitet till att säga att taket inte bara är nått utan också sprängt. Regeringen regerar inte. Den reagerar. Ingen vet vilket land man vill ha, hur man ska få välfärd och migration att hänga ihop. Och regeringen försöker inte ens att ge några svar. Man administrerar mest myndigheternas nödrop.

Det är skrämmande att ha en sådan ledning för ett land. Risken för felbeslut, försenade eller uteblivna beslut är uppenbar. (Jag skulle kunna länka till massor av exempel på hur regeringen hattar runt. Men det blir så övernegativt. Och jag är negativ nog ändå...)

På andra sidan står Centerpartiet. Partiet som hävdar att de öppna gränserna kan fixas med lite roddande i befintliga system. Som i den senaste debattartikeln i Expressen. Flyktingar ska fixa bostäder själva. Man ska få jobba från dag ett. Och flyktingbarn över 15 ska få det sämre. Det finns bara några problem: Bostäderna finns inte, framförallt inte till de priser en flykting kan betala. Risken för bostadsmisär är uppenbar. Och jobben - var finns de som de nya flyktingarna ska få? De som inte ens kan språket? Till vilken ersättning? Risken för lönedumpning är uppenbar med de konsekvenser det får för välfärdssystemet. Men - Centerpartiet döljer konsekvenserna av sin politik, lika väl som de döljer att deras tre förslag inte ens skummar på ytan till en lösning. Vill Centerpartiet gå mot den nyliberala nattväktarstaten eller inte?

Och i mitten står Liberalerna. Och velar som vanligt. Jag har läst partiets senaste ställningstagande om man stöttar regeringens förslag eller inte, och blir bara ledsen. För det enda mitt parti har att komma med är att vi minsann är i vart fall lite snällare än regeringen. I vart fall mot barnfamiljer. Men om regeringens förslag inte hjälper och man så småningom beslutar än tuffare regler, var står Liberalerna då? Ska vi traska patrull efter regeringen, alltid lite snällare, lite menlösare, lite meningslösare? Vad vill Liberalerna egentligen med migrationspolitiken och välfärdssamhället? Värnar vi asylrätten mer än välfärden? Är vi beredda att ta konsekvenserna av endera valet? Hittills har jag inte sett något som tyder på att partiet valt någon väg. Det är en lealös hållning som är ohållbar i längden. Om regeringen bara reagerar, och Liberalerna reagerar på den reaktionen, är man inte ens tvåa på pucken.

Idag presenterades den senaste SCB-undersökningen av partisympatierna. Det enda intressanta var att Sverige nu har två 39 % block och ett 20% parti. Och nu går åter tyckandet varmt om vad man ska göra åt det.

Mitt enkla bidrag är att alla de partier som gått bakåt i opinionen borde fundera över vad politiskt ledarskap är. Som ledare måste man ibland lämna bekvämlighetszonen och våga. Men det gör inget parti och ingen partiledare idag. Så länge det fortsätter, är sannolikheten för en fortsatt vandring mot tre likstora politiska block alldeles för stor.