Respekt för det levande...

-->

Jag drar mina stängsel. Snart är lammhagen klar. Senast på söndag ska årets första lamm släppas på bete. Det kommer att bli roligt. Lamm är otroligt söta. Lamm som för första gången får skutta omkring i stora, vida världen, är bland det sötaste man kan se.

Det är tungt att stängsla. Nu har jag traktorn att trycka stolp, att spänna nätet, att bära last. Men det är ändå ett antal kilo som ska hanteras, ett antal kilometer som ska vandras, ett antal lyft, benböj, slag, drag, tryck…

Och det är roligt.

Jag njuter av att se stängslet komma på plats. Jag njuter av att gå efter raden av stolpar. Jag njuter av att tänka på hur det kommer att bli. Betesmarken som kommer att blomma. Fåglarna som tar stängslet som viloplats. Rävar och grävlingar som kommer att bana sig väg genom, eller under, det stängsel som för dem bara är ett tillfälligt hinderöver generationernas vandringsvägar.

Jag tror jag har en överenskommelse med Gud. En liten rebellisk överenskommelse. Så här har jag formulerat den:

Om jag håller den lilla bit av jorden jag nu förvaltar, åt Dig och åt kommande generationer, så full av liv som jag bara kan, så låter Du lärkan komma även nästa vår. Du låter glansbaggarna flyga på sommareftermiddagarna. Du låter trattkantarellerna kura under mina smågranars skugga en blöt höstdag. Och du låter stjärtmesarna komma dragande för att förgylla vardagen när vintern är som allra kallast.

Mina får, och mina lamm, kan aldrig bli lönsamma. Vår förhoppning är att de ska klara av att bära sina egna kostnader. Intäkterna från kött, skinn och kanske garn ska väga upp kostnaderna för vintermaten, för veterinärer, för stall, traktorer och stängsling.

Skulle jag kunna ta ut en lön av mitt lilla jordbruk, hur liten den än skulle vara, borde intäkterna öka mångdubbelt. Och det får mig att fundera. Kring samhälle och politik. Kring värdighet och etik. Kring prioriteringar och estetik.

De allra flesta i vår del av världen lever långt från jordbrukets vardag. Man ser inte djuren bakom de färdiga köttbullarna i kylen eller bakom fiskpinnarna i frysdisken. Man funderar knappast på hur det kan komma sig att fläskfilén bara kan kosta 39:- kronor kilot, eller kycklingen knappt det.

Och så blir man förvånad, upprörd när det visar sig att oxfilén för 90:- kronor egentligen var fläskfilé, eller att den billiga lasagnen inte alls innehöll spårbart nötkött, utan kött från okända hästar.

Det verkar bara finnas en enda sak som driver matkonsumtionen. Och det är pris. Allt annat är underordnat. PRIS. PRIS. PRIS. Vi kräver och köper allt billigare mat. Matens andel av vår lön minskar.

Och sedan blir vi förvånade att våra krav på allt biligare mat får oetiska, och ibland olagliga, konsekvenser. Vi fiskar våra hav tomma. Djuren vi äter lever sina korta liv uppfödda på föda de aldrig själva skulle välja, växtätare får animaliska produkter, och slutar sina liv på enorma köttfabriker. Djur transporteras kors och tvärs för att öka lönsamheten (och kanske minska spårbarheten) bara för att vi alltid väljer det billigaste alternativet, och kräver ännu billigare mat.

Är det rimligt?

Nej. Det är det inte. Det är inte rimligt för djurens skull. Även jag, som menar att skillnaden mellan människa och djur är en avgrund, anser att vi måste behandla dem med all den respekt vi kan. De är levande varelser. De är INTE ännu inte slaktade produkter. Det spelar roll för vår syn på människan, hur vi behandlar djuren.

Då jag går där i mina hagar tänker jag på de enorma mängder mat som krävs för att föda vår värld. Ton efter ton av spannmål. Tusende efter tusende av djur. Hur hela kedjan hänger ihop. Från betesmark till middagsbord. Och jag blir bekymrad.

När jag skriver detta sitter jag på Bryssels flygplats efter ett möte med Marit Paulsen. Hon är en klok kvinna. Med den bakgrund och den kunskap hon har ser hon sambanden, har sett dem långt tidigare än de flesta, och jobbat för en annan syn hårdare än oss alla. Mat är och har alltid varit politik. EUs politik spelar en roll för oss alla, bönder som konsumenter.

Men i huvudsak handlar det om personliga val. Om hur vi ser på den mat vi har på bordet, och vad vi är villiga att betala för den, direkt och indirekt.

Allt billigare mat kommer att innebära förödda jordar, fattigare natur, djurfabriker, bekämpningsmedel och läkemedelsuppfödning. Allt billigare mat kommer att innebära tommare hav, övergödda sjöar, oändliga besprutade åkrar.

Vi kanske känner oss rikare på pengar. Men vår natur, den biologiska mångfalden, och våra barns och barnbarns framtid blir allt fattigare.

Vad är då alternativet? Dyrare mat? Kanske det, eller snarare – sannolikt det. Men framförallt en levande och tydligare demokratisk diskussion om vad våra prioriteringar innebär. Om etik och estetik. Om enfald eller mångfald. Om värde och värdighet.

Media: DN, DN2

Från shepherder till Shepherds pie

Det blir inte så mycket bloggat dessa dagar. Det handlar mest om tid. Eller snarare om prioriteringar.

Vi är inne i den tredje veckan av lammningar. Hittills har det blivit 16 små lamm. Det är en rätt intressant könsblandning. 12 baggar, 4 tackor. Man kan fundera över hur det kommer sig. Det brukar vara rätt 50/50 annars.

Fantomenbaggen

Arbetsfördelningen här hemma är ganska klar. Hustrun hanterar lammningar och fåren. Jag passar sovande barn och lagar mat. Men ibland hjälper jag till med att skruva upp fodergrindar eller bygger lammningsboxar.

Snart är det dags för lammning

I kväll är det ytterligare en tacka inne som enligt hustrun kommer att lamma om ett par timmar. Det börjar bli trångt i stallet nu. De största lammen borde ut på bete nu. Men det får vänta tills söndag. Nu är det två dagar med partiråd som gäller. Politik på dagarna och bondeliv på kvällarna. Ibland blir det lite bonde på dagarna också, när politiken svämmar över kvällar och helger.

Dagarna blir lite annorlunda också. Just nu står en Shepherds pie i ugnen i väntan på att hustrun ska komma in från stallet. Klockan har passerat tio på kvällen och det är inte första gången som maten väntar till nästan natten.

Det är kanske inte en helt vanlig arbetsfördelning. Men jag gillar att laga mat. Och det är roligast att laga mat som är oförberedd. Denna Herdepaj från Fällersta är verkligen en sådan. Det gäller att få ihop något av det man hittar i frysar, kylskåp och skafferi. Och detta kommer att bli gott. Har bara smakat på köttfärssåsen, men det räcker. Vill du veta receptet? Kommer här:

Hacka och stek 4-5 gula lökar. Lite honung i blir extra gott.
Kanske ett halvt kilo köttfärs steks när löken blivit lagom mjuk.
Slå i en skvätt gammalt rödvin och om det inte är nog, ta lite vatten också.
Hacka ett par morötter som du känner för det.
Sen tar du ett par matskedar tomatpuré, svartpeppar, salt och en buljongtärning.
Jag hittade lite gammal torkad trattkantarell och hade i en näve.
Och sedan grädde.

Låt det koka ihop under en halvtimme eller så på svag värme.

Herdepaj från Fällersta

Samtidigt skalar du runt 12 halvstora potatis. Kingen är bäst.
Koka i 20 minuter.
Lägg i en klick smör, mosa, en skvätt mjölk, mosa, ett par ägg, mosa, lite riven ost, mosa, lite salt och peppar, mosa.

Ta köttfärsröran, som nu är lagom fast och lägg i en långpanna. Lägg potatismoset ovanpå och lägg på ytterligare lite riven ost bara för färgens skull.

Sen är det en kvart i ugnen som gäller. 200 grader och mitten.

Ta ut och njut.



Är du osäker på hur mycket du egentligen ska ha i? Det är jag också. Men det gäller att höfta någorlunda rätt, som så ofta här i livet.