Är gamla också människor?

Det pågår en nationell debatt kring äldreomsorgen som påverkar också det lokala. Som så ofta nuförtiden är den mediala bilden av svensk äldreomsorg svart eller vit, eller kanske bara svart. Och mest svart är den privata omsorgen. Där härskar bara vinstintresset och de gamla vansköts mer som regel än undantag...


För den som orkar sätta sig in i hur det verkligen förhåller sig så stämmer inte denna bild. Vare sig av äldreomsorgen i sin helhet, eller av privat äldreomsorg. Svensk äldreomsorg är i världsklass, sannolikt i världstopp. Men som i all verksamhet finns det problem och utmaningar både vad gäller det generella och det specifika.


Det finns rätt många utmaningar kring frågorna om vad som händer när vi blir äldre. En del handlar om det offentligas verksamhet, som äldreboenden och sjukvård. Men annat, sannolikt minst lika viktigt, handlar om hur vi ser på varandra som människor, på etik och moral, om det civila samhället och hur vi ser på arbete och pension. Om dessa frågor ska jag fortsätta att blogga i framtiden. De kräver sannolikt minst en bloggpost var. Minst...


Men nu handlar det om läget i Örebro och vad vi liberaler ska göra när vi vunnit valet 2014.


Rubriken på denna bloggpost är ju rätt provokativ. "Är gamla också människor?" Det är väl självklart kan tyckas. Men rätt mycket i både nationell och framförallt den lokala politiken handlar om att även om gamla fortfarande är människor, så är de inte som vi. Framförallt handlar det om egenmakt och valfrihet.


Åldrandet har länge varit en kollektiv process. Jag menar att det är ett typexempel på socialdemokratisk politik i sin prydno. Människor är för dem inte individer med individuella rättig- och skyldigheter. Människor är del av kollektiv. Det påverkar politikens roll och utformning.


En liberal politik för äldre har rätt många delar som handlar om annat än vårdboenden och hemtjänst. Men låt oss börja med dem:


För oss är det självklart att du som gammal ska kunna välja vem du vill ska ge dig den vård och den omsorg du behöver. Det är lika självklart att du fortfarande när du flyttar, även om det är för sannolikt sista gången, ska kunna välja vilken hyresvärd du ska ha. Det spelar ingen roll om du är gammal och sjuk, om du drabbats av någon form av demenssjukdom eller annat funktionshinder. Om du själv inte kan välja, finns det sannolikt anhöriga som kan göra det åt dig. Och finns inte heller anhöriga, så ska kommunen söka efter vad du förmodligen skulle valt om du kunnat.


Vi måste likställa privata och offentliga alternativ inom äldreomsorgen. Det gäller såväl ersättning som krav och uppföljningar. Samma ersättning, samma skarpa krav och samma tydliga uppföljning. Och sköter du dig inte ska konsekvenserna bli kännbara, oavsett om du är privat eller kommunal. Om du inte ger de gamla den vård och den omsorg de har rätt att kräva, så ska avtalen vara utformade så att du blir skyldig att ge dem det, och dessutom betala skadestånd på köpet. Det ska helt enkelt inte löna sig att snåla eller vara ineffektiv, vare sig inom kommunala eller privata enheter.


Denna rätt att välja själv är större än bara boendet och omsorgen. I all den service som kommunen finansierar via skattemedel, ska det finnas en valfrihetsgaranti. Lagen om Valfrihetssystem (LOV) ska ligga till grund för all offentligt finansierad service. Du själv ska kunna välja, och det offentliga ska vara en del av denna valfrihet, men inte den enda delen.


Skillnaden mellan oss liberaler och socialdemokraterna i Örebro är enorm. De ser fortfarande på de äldre som ett grått kollektiv. De tror att 40-åriga politiker är bättre på att bestämma vad 85-åriga vill ha, än 85-åringarna själva! Valfrihet är för dem något negativt, något de helst skulle vilja slippa. I dagens majoritet försenar de och stoppar allt som går att stoppa. LOVen blir en tummetott. Alternativen inom boendena lyser mest med sin frånvaro. Det är kommunen som ska göra allt.


Behovet av en trygg, kvalitetssäkrad och valfri äldreomsorg är en grundsten i äldrepolitiken för oss liberaler, men inte den enda. Vi ser äldre människor som människor som fortfarande har ett uppdrag, individuellt liksom i hela samhället. Det aktiva livet slutar inte vid pensionsåldern. Alla har en plats och en uppgift, oavsett hur gammal man är.


En liberal äldrepolitik i Örebro handlar därför om att hitta vägar att stärka äldres möjligheter. Låt mig peka på några frågor där vi jobbar (och där socialdemokraterna går på tvärs):


Vi vill att vi ska ha en aktiv fritidspolitik för äldre. Det handlar inte bara om ungdomsidrott eller ungdomsföreningar längre. Vill vi ha aktiva, friska människor långt upp i åldrarna måste vi skapa strukturer som gör det attraktivt och möjligt för de äldre att vara just aktiva. Det kan handla om föreningsbidrag, om en aktiv kulturpolitik, om en stad som uppmuntrar äldres fysiska aktivitet och så vidare.


Vi vill stärka det civila samhället. Det Folkrörelsesverige som etablerades för 100 år sedan och bars in i nutiden av starka föreningar, är på väg bort. Frågan är vad som kommer efter. Men det traditionella föreningslivet finns fortfarande och bärs ofta av de som kan traditionerna och hur man driver en förening. Dessa äldre är guldgruvor för föreningsverksamhet med många olika grunder. Vi vill skapa en aktiv samverkan mellan det civila samhället och kommunen för att stärka möjligheterna för fler äldre att vara föreningsaktiva. Det handlar också här om föreningsbidrag. Men det kan lika gärna handla om att ge föreningarna möjlighet att bli delaktiga av det kommunala omsorgsuppdraget, som entreprenörer.


Vi vill stärka arbetslinjen för äldre. Det finns en diskussion om pensionsåldern som jag kommer att återkomma om i en blogg. Men redan idag finns många kompetenta kommunala medarbetare som inget hellre vill än att jobba vidare även efter 65- eller 67-årsdagen. Och det finns många arbetsplatser som behöver deras kompetens. Vi vill skapa en kommun som gör detta möjligt. Du ska kunna få arbeta vidare med det du kan och klarar av utifrån din och din arbetsgivares vilja. Strukturerna ska vara till för individen, inte tvärsom.

Vi vill skapa ett geriatriskt centrum i Örebro. Det är egentligen en uppgift för landstinget, men eftersom den socialdemokratiska landstingsledningen inte vill, får vi i kommunen ta det uppdraget på oss. Det handlar om att skapa ett centrum med såväl medicinsk- som omsorgs- och omvårdnadsexpertis som samlas kring dig som gammal. Du ska inte skickas runt till olika experter. De ska komma till dig. Och du ska veta att deras kunskaper är baserade på vad de äldre människorna behöver, inte på forskningsresultat som baseras på 30-åriga män...


Vi vill skapa en grund för fler lokala framgångsrika företag inom servicebranscherna. Företag som genom LOV-lagstiftningen kan ge omsorgstagarna så god service som möjligt, men som också kan komplettera denna skattebetalda service med annan service. Denna bransch är en av de stora framtidsbranscherna. Och sannolikt kan många äldre människor bli goda medarbetare i dessa nya företag. För de känner sannolikt sina jämnårigas behov bäst.



Det finns idag inget fokus på äldreomsorg och äldrepolitik i Örebro. Socialdemokraterna har inga visioner om vad de vill. Besparingarna inom äldreomsorgen är omfattande. Kvalitetssynen lyser mest med sin frånvaro. Engagerade medarbetare och entreprenörer kan trots, inte tack vare, den politiska majoriteten ändå ge en god omsorg och omvårdnad. Men kvaliteten är för låg och kostnaderna för höga.


När vi vunnit valet 2014 ska vi genomföra en äldrepolitik som handlar om att sätta den gamla människan i centrum. För hon är fortfarande människa, en individ med vilja att forma sitt eget liv, precis som vi som fortfarande är något yngre. Vi vill öka hennes egenmakt. Vi vill skapa stöttande kommunala strukturer som inte tar över hennes vilja. Och vi vill långsiktigt säkra resurserna för en aktiv välfärdspolitik inriktad på de behov de äldre uttrycker, och inte de behov vi som fortfarande är yngre tror finns.


Liberal politik ser som vanligt alltid till individen. Det spelar ingen roll om hon är sju, 77 eller 107 år.


Media: EX1, EX2

Välkomstanförande, Äldreriksdagen 2012

Deltagare på Äldreriksdagen 2012

När jag var ung, för mycket länge sedan, och drömde om vad jag skulle bli när jag blir stor som alla unga gör, ville jag bli sjuksköterska. Men jag var inte helt säker, för det är man ju inte alltid som ung. Det gällde att prova på.

Med bara en teoretisk gymnasieutbildning i fickan sökte och fick jag anställning på en nyöppnad vårdanläggning för främst äldre. Långvård. Mest nattjänst. Vi var för det mesta tre i personalen. Två biträden och en sjuksköterska som delade ansvaret mellan vår avdelning och de två andra i huset. Mer än 20 gamla. Avdelningarna hette förresten 501, 502 och 503.

På vår avdelning blandades det rätt friskt med patienter. Här fanns gamla människor, trötta och sjuka av ålder. Här fanns inte fullt så gamla, men samtidigt sjukare människor. Och så fanns det någon i medelåldern med en diagnos som innebar en lång väntan på…

Här fanns fyrsalar och tvåsalar och enkelrum.

Jag gillade jobbet. På natten fanns det ibland tid att prata med de patienter som inte kunde sova. Mellan blöjbyten, ombäddningar och sondmatningar och ibland närvaro i livets absoluta slutskede.

Men när jag funderade högt över mina framtidsplaner inom vården var det flera bland personalen som sa ungefär så här: Tänk dig för. I framtiden kommer du bara att få jobba med äldre.

Och jag bytte bana.

Ibland har jag funderat över det råd som mina arbetskamrater gav mig. Inte minst de senaste åren när mitt ordförandeskap i Beredningen för Primärvård och Äldreomsorg delvis lett mig tillbaka till den bana jag var på väg in på i tonåren. Lika ofta har jag funderat över skillnaden mellan dåtidens långvård och dagens äldreomsorg.

Det finns de som påstår att äldreomsorgen var bättre förr. Jag delar inte den synen. Omsorgen om äldre människor utvecklas hela tiden av olika orsaker. När samhället förändras måste också vårt sätt att ta hand om en gammal människa förändras.

Nya livsmönster ställer nya krav.

Nya vårdmöjligheter ger nya förutsättningar.

Ny teknik skapar nya möjligheter.

Och systematiserad forskning och erfarenhet lägger grunden för kunskapsspridning och ökad förståelse för både det friska och det sjuka åldrandet.

Men det är många bitar som måste på plats.

Sveriges Kommuner och Landsting till exempel. Förr två förbund. Nu ett. Det finns ett syfte med detta som inte bara handlar om en effektivare organisation. Och det blir kanske som allra tydligast inom äldreomsorgen.

För vi kan välja att skapa stuprörsorganisationer som blir experter på just sin diagnos eller sin omsorgsidé. Eller vi kan välja att samverka kring varje enskild gammal människa och försöka hitta vägar över de skillnader som olika huvudmän innebär. Vi kan söka vår styrka som antingen kommuner eller landsting, eller som kommuner och landsting i samverkan.

Just nu intensifieras arbetet med att finna vägar över huvudmannaskapsdiket. Kommuner och landsting söker arbeta med varandra på olika sätt över hela landet. Samverkan kring den enskilda individen blir allt tydligare. Men det krävs mer.

Och här har ni, deltagare på Äldreriksdagen, möjligheten att bli än mer av framtidens hjältar. För detta arbete är inget som görs av sig självt. Det är heller inget som görs av en beredning på SKL, eller av staten. För att vi ska lyckas krävs att det finns en tydlig ledningsstruktur och en ledningskultur som är inriktad på samverkan kring den äldre personen. Det är ni som kan öppna dörrarna för och till varandra. Det är ni som gemensamt kan söka den nödvändiga samverkan som behövs för att göra en bra äldreomsorg ännu bättre.

Visst kan både stat och SKL hjälpa till. Och vi gör det på olika sätt.

Ett av de sätten är de prestationsbidrag som kopplat till registreringar i olika typer av register söker vägar att strukturerat och strategiskt knyta vardagens verksamhet till både forskning och erfarenhetsutbyte. När ni registrerar i Senior Alert, i Svenska demensregistret eller hanterar indikatorerna kring olämplig läkemedelshantering innebär det inte bara att kommunen eller landstinget får del av de medel staten ställt till förfogande. Det är främst ett verktyg för att öka förståelsen för hur en bra vård och omsorg för den gamla människan ska se ut. Och det ger möjligheter att sprida goda exempel på hur vi jobbar med och för varje gammal människa som är i behov av våra välfärdstjänster.

Visst kan man ibland fundera över alla dessa register och registreringar. Har de bara tillkommit för att det finns sådana tekniska lösningar? Svaret på den frågan är nej. Rätt använda kommer registren att bilda en värdefull bas för just den strukturerade kunskapsspridning som är nödvändig för en ännu bättre äldreomsorg. Men hela tiden måste vi hålla fokus på vårt uppdrag: Vård till och omsorg för den gamla människan.

På många håll i landet sker just dessa förändringar, just nu. Landsting och kommuner söker nya vägar för samarbete.

I Uddevalla kan en gammal människa med flera sjukdomar komma direkt från sitt vård- och omsorgsboende till den äldrevårdsavdelning som finns. På de flesta andra håll krävs en omväg om akuten. Men i Uddevalla söker man en väg som passar den gamla människan bättre. Och när tiden för utskrivning är inne finns en speciell utskrivningssjuksköterska som i nära kontakt med kommunens socialtjänst jobbar med hela situationen kring den gamla.

I Skara finns ett äldreboende för äldre med demenssjukdomar som knappast använder sömnmedel. Rätt många frågar sig om det är möjligt. Men genom ett strukturerat arbete kring varje gammal människa, genom samtal och närvaro och genom samarbete kring all medicinering går det. Mycket handlar om utvärdering, uppföljning och återkoppling. Vad gör vi rätt? Hur gör vi bättre? Och allt handlar om att se varje gammal människa som en individ med individuella behov och rättigheter.

Uddevalla och Skara kan tjäna som exempel på det som nu händer, och som behöver hända allt mer.

Ett av de vanligaste orosmolnen på den offentliga himlen idag är de demografiska förändringarna. Själva orden förskräcker. De demografiska förändringarna. Men bakom orden ligger något i grunden positivt. Allt fler av oss kommer att leva allt längre. Förhoppningen är också att allt fler kommer att leva både längre och friskare, eller i vart fall längre och med sjukdomar som vi kan behandla så vår livskvalitet är hög långt upp i åren.

De demografiska förändringarna är inget problem. De är en utmaning. En utmaning till oss att göra rätt, att våga förändra och bryta nya vägar.

Visst är det sannolikt att det kan komma att kosta mer om allt fler av oss blir allt äldre. Sannolikheten att fler av oss också blir sjuka på ett eller annat sätt är hög. Vårdkostnaderna riskerar att öka, kostnaderna för omsorg likaså. Men resurserna kommer inte att hänga med i utvecklingen. Då är det viktigt att både våga förnya, förändra och söka nya vägar. Frågorna är många:

Hur gör vi för att den gamla människan ska få ökad hälsa och slippa livsstilssjukdomar?
Hur gör vi för att hålla den gamla människan aktiv, såväl fysiskt som mentalt så länge som möjligt?
Hur gör vi för att minska medicineringen och samtidigt förbättra livskvaliteten?

Hur jobbar vi med att anpassa och individualisera behoven av boende, service och välfärdstjänster för den gamla människan?
Hur gör vi för att den gamla människan ska kunna fortsätta vara en värdefull individ, med rätt att vara just sådan som hon vill vara?

Hur gör vi för att pengarna ska räcka?

Några frågor, i en lång rad. Några frågor som också pekar på värdet av det arbete som görs i alla olika kommuner och landsting.

Vi vet att äldreomsorgen är ifrågasatt idag. Vi kan läsa om missförhållanden och om oacceptabel behandling av äldre människor. Vi vet förvisso att det allra mesta som görs av såväl offentliga som privata aktörer för äldre är bra. Äldreboendena och hemtjänsten fungerar. De allra flesta är nöjda. Men en gammal människa som behandlas ovärdigt är ett fel för mycket.

För att kommuner och landsting ska återta och bibehålla trovärdigheten måste vi både prestera och leverera en bättre vård och omsorg av våra äldre. Och det ska göras i en situation där utmaningarna ökar.

Hur ska vi då göra?

Sanningen är att det inte finns ett svar.

Det finns flera.

Styrkan i vårt sätt att organisera välfärdsarbetet i Sverige är att vi genom kommuner och landsting måste inse att Sverige är olika. Den offentliga servicen kan inte se likadan ut i Stockholms innerstad som i Sveg. Det går inte heller att jämföra Rosengård med Rättvik. I ett land med stora olikheter måste en mångfald av lösningar sökas och svaren på frågorna bli än fler.

Och i en situation där utmaningarna är stora, där De Demografiska Förändringarna hotar, krävs kommuner och landsting som söker nya vägar, som följer upp, utvärderar och återkopplar – och som låter sina grannkommuner och landsting få reda på de goda exemplen och ta lärdom av de sämre.

Framtidens svenska äldreomsorg är inte en ensartad, centraliserad företeelse. Framtidens svenska äldreomsorg bygger på mångfald, en mångfald som är lika mångfacetterad som alla de äldre som behöver den.

När jag för 30 år sedan funderade över vad jag ville bli, och berättade om det, fick jag ett svar som är ganska skrämmande: Fortsätt inte i vården. Du får bara jobba med gamla människor.

Är det ett rimligt synsätt? Knappast.

Människans värde får inte förändras, även om vi förändras som människor. Värdet och värdigheten hos en människa är lika stort den sista livsdagen som den första. Den insikten och den förståelsen kan inga statliga regleringar eller överenskommelser mellan SKL och Socialdepartementet frammana.

Men kanske är det er viktigaste uppgift. Som politiker och tjänstemän i alla Sveriges landsting och kommuner har ni huvudansvaret för att förmedla en kultur som pekar på just detta:

Alla människor är lika värda. Värdet och värdigheten hos en människa är lika stort den sista livsdagen som den första.

Egentligen är det där arbetet måste börja.

Och sannolikt är det just för att ni omfattas av den insikten som ni är här. Dagens och morgondagens hjältar i arbetet för en ännu bättre vård och omsorg om oss som är eller ännu inte är gamla.

Välkomna till Äldreriksdagen 2012!

Media: Veteranen