Liberal skog

Läser ytterligare ett avsnitt av Macej Zarembas fascinerande artikelserie om skogspolitiken i Sverige. Nog hade man aningar om att det var dåligt, men så här...

Innan jag blev politiker tänkte jag mig bli miljörättsjurist. Jag påbörjade faktiskt en doktorandkarriär vid Uppsala Universitet 1986. Den tänkta avhandlingens namn, "Möjligheterna att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv." var väl en riktig kioskvältare. Men den har ännu inte blivit färdig.

Även då höll svensk lagstiftning på att omstöpas. Då var det den nya Plan- och bygglagen som var i ropet, och hur den skulle samverka med miljölagstiftningen. Det var rätt enkelt att se att i vissa fall hade de som ville bygga eller använda mark betydligt större rättigheter och möjligheter än de som ville värna och bevara. Och sedan har det bara rullat på.

Svensk skogspolitik har bara ett mål. Det handlar om virkesproduktion. De miljömål som finns, och som dessutom försvagats, är bara ett spel för galleriet. Det behöver man inte läsa DN för att se. Det räcker att ta sig en tur i närmsta skog. Det finns inga naturvärden. Det finns sällan bevarandetankar. Det finns bara produktion.

För en liberal är det synsätt som gäller inom skogen fullständigt oacceptabelt. Liberalismen grundades för att människor skulle få använda sina resurser utifrån eget gottfinnande, på bästa sätt för sig själva och sin omgivning. Sedan dess har staten begränsat denna möjlighet på grund av att det finns värden som en enskild har svårt att hantera själv. Det kan handla om sociala eller arbetsrättsliga hänsyn. Det kan handlar om skatter och avgifter. Och det kan handla om miljö och natur.

Men för en liberal är det oacceptabelt att staten går in och aktivt styr hur en privat näringsidkare ska sköta sitt bolag. Det finns helt enkelt inte på kartan. Staten kan begränsa rätten för det privata hur man får hantera sitt ägande. Men staten kan aldrig gå in och bestämma hur ett företag ska skötas.

Tyvärr verkar svensk skogspolitik lida av samma koalitionsproblematik som svensk vapenexport (om man bortser från alla andra jämförelser). Det finns en stark axel mellan de två stora, sossarna och moderaterna, med påhäng av centerpartiet och kanske även vänsterpartiet i detta fall. Denna axel har skogsindustrin som uppdragsgivare, istället för det svenska folket.

Det är dags för flera liberala offensiver inom olika politikområden. Skogspolitiken är en sådan.

Media: DN

Ett annat liv

Läser förra helgens två DN-artiklar om svensk skogspolitik. Väntar med spänning på morgondagens fortsättning.

En del påstår att svensk miljöpolitik är bäst i världen. Jag tillhör inte dem. Visst är vi framgångsrika på flera områden, men en stor del av vår goda miljö beror på att vi är få människor på stor yta och att vi haft vattenkraften att tacka för en renare luft än annars.

Men det finns ett område där vi knappast kan slå oss för bröstet. Det är skyddet av naturen, av skönheten och upplevelserna och den biologiska mångfalden.

Under lång tid har vår natur mest använts som en oändlig resurs som man kunnat hantera hur som helst.

När de första naturreservaten bildades 1909 (Garphyttan var ett av dem) var det utifrån en nationalromantisk idé om att spara och värna det bestående. Men ända till idag har naturen och den biologiska mångfalden mer setts som en sport för en liten klick, ett särintresse, som stått i motsats till de som vill utveckla och förnya.

Vitsippsmångfald i Ökna. Småbondeansvar.

Så vart har det lett? Vi har aktivt tagit bort kanske 95% av allt det vatten som fanns i jordbrukslandskapet för 150-år sedan. Det har lett till en enorm förändring av artsammansättningen. Många av de arter som förr var vanliga, är idag enbart ett minne. Jordbrukslandskapet trivialiseras. Skönheten utarmas.

På samma sätt är det med skogen. Numera inte skog. Trädplantager, med korta livslängder, är inte ett hem för arter och liv. DNs artikelserie visar på den inte alltför ljusa framtiden.

Och havet dör. Jag minns min barndoms somrar på Gotland med glädje. Rent, friskt vatten, fyllt av fisk och liv. Nu alldeles för ofta en illaluktande vätska. Och ändå är Gotland en del av det hyfsat friska havet.

Och älvarna, åarna, bäckarna, dikena. Hur många finns kvar? Hur många är opåverkade? Hur många är  hemvist för liv?

Nu står ytterligare en strid om naturen. Jag gillar inte kärnkraft, men jag är enormt skeptisk till den vindkraftsexplosion vi nu ser runt om i landet. Vindkraften har ett eget spår, får byggas utan hänsyn till vare sig natur eller skönhet. Är det rimligt? Är den förfulning av landskapet som vindkraften innebär bättre än vattenkraftens förfulning? Var kommer vi i framtiden att finna rent, rinnande, fritt vatten och ren, fri, ostörd vind?

Och så får man veta det man egentligen alltid vetat. Att den biologiska mångfalden är värdefull. Att det till och med går att sätta ett ekonomiskt värde på den.

Som liberal kan jag ändå känna mig stolt över en del saker som hänt. Strandskyddet på 1950-talet. Naturvårdslagen på 1960-talet. Nationalälvarna på 1970-talet. Vitryggen på 1980-talet. Men sedan har det varit rätt tyst. Visst har partiet haft bra program, men det har inte skett något.

---

Idag blev jag tvungen att att åka hem tidigare än beräknat. Fick hämta barnen på dagis trots att de bort vara hemma. Telefonsammanträdet jag satt i blev jag tvungen att avbryta mitt i.

Hemma lammade en tacka. Vi vet att det blir problem med henne. Lammen kan inte dia de första dagarna. Nu kom de en fredag eftermiddag. Tack Gud för det! Så det blev hem för att mjölka ur och sonda i. De första två timmarna är viktiga. Men nu är det heldygnstjänstgöring som gäller. De små liven ska få i sig 600 ml de första 18 timmarna. Kanske 60 ml första gången. Sedan mer. Men det blir lite jobb hela natten.

En liten tacka och en bagge, tillsammans med mamma får.

När jag går ut från ladan straxt före tio håller jag på att krocka med en fladdermus. Kanske är det den gråskimliga, den som brukar sjunga i novemberkvällarna. Borta i öster ropar kattugglan. Nej förresten, det är två stycken, två hanar som duellerar. Boängsgårdens kattuggla mot Håkansgårdens. Och taltrasten sjunger in natten.

Det finns en risk att politik blir allt i ens liv, och därmed inget. Det finns en risk att politiken blir ett spel, att det viktiga är att vinna, att besegra fienden både i sak och person, och inte vad vinsten sedan innebär. Det finns en risk att politiken bara blir de dagliga besluten, att man inte orkar lyfta blicken över dagordningen och både se det som varit och försöka se det som ska bli.

Men att vara en hjälp vid en lammning är också ett liv. Att lyssna till taltrasten hemma på gårdsplanen är också ett liv. Att söka stillheten när mörkret sänker sig över skog och äng är också ett liv. Ett annat liv. Rätt ofta ett bättre liv. Men alltid ett annat liv.