Den inkonsekventa familjepolitiken

Så kommer då regeringen med sin utredning om föräldraförsäkringen. Den har varit väntad. Den feministiska regeringens politik kring familj och föräldraskap har hittills resulterat i en uppgörelse med Liberalerna kring ytterligare förbud mot att överlåta dagar i föräldraförsäkringen. Men trycket på än mer förändringar fortsätter.

I gårdagens DN skriver den ansvariga ministern om den utredning som nu ska tillsättas. I fem punkter pekar hon ut färdriktningen. Det är intressanta punkter. Framförallt om man ser dem som en helhet.

De fem punkterna är:

1. Ökad jämställdhet.
2. Möt en modern arbetsmarknad.
3. En försäkring för dagens familjekonstellationer.
4. En tydlig försäkring, lätt att använda, och
5. Den röda tråden - barnperspektivet.

Det finns två funderingar som borde göras kring detta.

För det första: Barnperspektivet.

Ingen av de fyra första punkterna har överhuvudtaget ett barnperspektiv. Ibland hävdas det att kravet på ökad jämställdhet är ett barnperspektiv - att det är viktigt för barnen att anknyta till båda föräldrarna tidigt. Men i artikeln dominerar helt vuxenperspektivet. Det handlar om lön, pensionspoäng och ledigheter för de vuxna. Frågan om barnets behov saknas. Jämställdheten mellan de vuxna är överordnad barnets behov, och föräldraledigheten är till för att öka den i enlighet med politikernas syn på jämställdhet. Barnen blir redskap för de vuxna politikernas detaljstyrning.

Det är knappast barnperspektiv.

Inte heller de följande tre punkterna tar på något sätt avstamp i barnperspektivet. Det är föräldrarnas arbetsmarknad, det är de vuxnas val av livsstil och partners, det är föräldrarnas möjligheter att göra rätt val - som är i fokus. Visst kan det finnas barnperspektiv i alla dessa frågor, det är ju inte så barnvänligt om föräldrarna inte fattar vilka val de kan göra eller om egenföretagare inte klarar av att använda försäkringen, men det är uppenbart att det är vuxenperspektivet som gäller.

Barnperspektivet i föräldraförsäkringen är mer ett fint ord än något annat. Jag påpekade det gång efter annan när jag satt i Folkpartiets partistyrelse. När vi en gång debatterat den tredje oöverlåtbara månaden i en timme, bad jag om ordet och påpekade att ingen av de tidigare debattörerna överhuvudtaget pratat om barnen på något annat sätt än som problem för ett jämställt liv. Det är sannolikt ingen udda synpunkt i något parti - barn är bara bekymmer för de vuxnas rättigheter - så länge de vuxna inte ser barn som sin egen rättighet (oavsett singel, homo, ålder, poly).

För det andra: Vilka områden ska politiken styra?

Det är sällan man ser modern politisk inkonsekvens så tydligt som när det gäller föräldraförsäkringen. Och denna artikel kan användas som lärobok.

I punkt ett ska politikerna leda de vuxna till ett önskvärt tillstånd. Det underförstådda målet är att båda föräldrarna ska dela precis lika på föräldraförsäkringen. På vägen dit kan man fortsätta med att förbjuda överlåtelse av dagar. Politiken blir normbildande och normstyrande. De politiska instrumenten används för att bestämma över en av de mest personliga delarna av människors liv.

I punkt tre däremot lämnar politiken walk over till normbildningen. Då är det de nya familjebildningarna som skapar normer. I såväl Expressen som SVT var barnministern övertydlig i att politiken måste anpassa sig till de nya stjärnfamiljer som växer fram. Politikens redskap blir alltså inte att styra, utan att anpassa sig till verkligheten.

Men tänk om det finns skäl att göra tvärsom:

Tänk om föräldraskapet är kollektivt och att föräldrarna är de bästa att bedöma ledigheten, utifrån barnets behov! Tänk om fördelningen görs av vuxna människor, kapabla att också begripa de ekonomiska konsekvenser det får för dem både på kort och längre sikt! Tänk om det faktiskt finns människor som ser barn som något positivt i livet, viktigare än såväl karriär som egocentrerat självförverkligande, något som kanske till och med är värt en lägre livslön...

Och tänk om just stabila familjebildningar är något som borde uppmuntras - just för att barnen mår bättre i sådana. Tänk om dessa stabila familjebildningar är en del av det normativ som nu saknas. Tänk om vilsenheten i samhället, alla dessa unga som mår allt sämre psykiskt, alla dessa normbrytare på alla samhällets plan, skulle må bättre av och i en miljö där inte vuxna ser andra vuxna som utbytbara delar i en ständig jakt på något nytt och bättre i självförverkligandets hets. Tänk om barn faktiskt behöver en familjebildning bestående av mamma, pappa och barn - så långt det nu går i denna värld där vi alla är mer eller mindre söndriga.

Men de tankarna får inte ens tänkas i dagens samhälle. För det är den vuxnes perspektiv som gäller. Och det är den egocentrerade individualismens mantra; karriär, pengar, skönhet, makt, ungdom, som styr tankevärlden.

I den världen blir också barnperspektivet en del av vuxenvärldens sätt att bekräfta sig själv. Och politikens roll blir bara att likt ett prästerskap i en kyrka styrd av egots gudar, skapa de normer som krävs för att egot ska fortsätta växa på det att alla ska bli lyckliga.

Om Gud, kärlek och sexualitet

Åter har frågan om homosexualitet i församlingen blossat upp. Och de gamla välkända skyttegravarna grävs. Mellan de som tycker att homosexualitet är synd (läs i Dagen), och därmed inte välkommet vare sig i församlingen eller himlen och dem som hävdar att kärleken är större. Bibelord plockas och används efter kunskap och förmåga. Och ingen blir klokare. Eller: i vart fall inte jag.

Det vore kanske läge att inte skriva något mer i frågan då, tycker du. Men jag tar ändå chansen. Skälet är att jag har en rätt konservativ syn på den familjesyn och familjemoral som är en del av denna diskussion. Men att jag storknar av den argumentation som kommer fram i de mer teologiskt bevandrades litanior. Det gäller de konservativa. Men det gäller ibland i än högre grad de radikala, liberala eller vad man nu ska kalla dem.

Jag blir rätt bekymrad när en av Svenska kyrkans främsta företrädare, biskopen Martin Modéus, skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet som lika väl kunde varit skriven av någon verklighetens pastor Jansson. Tyvärr är han inte ensam. För Modéus är Guds kärlek större och motiverar kyrkans nuvarande ställningstagande.

Men denna innehållslösa definition skapar fler frågor än den besvarar. Låt mig ta tre exempel, som kunde vara många fler:

·      Hur definierar Modéus kärlek? Är det själva äktenskapet som är grunden för kärlek? Eller är det parförhållandet? I så fall – varför ett parförhållande som ju är ett tydligt tecken på ett av ” våra socialt nedärvda mönster”. Borde inte kyrkan omfamna alla förhållanden, oavsett antal, om nu kärleken är större och Gud inte bryr sig om hur den utförs?

·      Och varför exkluderar Modéus de ungas kärlek? Är det bara det som vi idag definierar som vuxna som ska omfattas? Är 18-årsgränsen biblisk? Eller vilken kyrklig gräns för kärlek vill Modéus sätta?

·      Hur långt ska ett förhållande vara för att få omfattas av Modéus kärleksbegrepp? Är det den livslånga kärleken som kyrkan nu åter hävdar? Eller finns det någon minsta tid för att kärleken ska vara av Gud? Är det tillräckligt med någon vecka? Eller är det månader eller år? Eller kan den kärlek Modéus bekänner sig till både uppkomma och avslutas under en natt?

Jag inser att jag är provokativ när jag skriver detta. Men jag vill vara klar i två ståndpunkter:

För det första är jag säker på att jag inte äger sanningen. Jag har inte en aning om ifall mina åsikter är rätta, vare sig för Gud, människan, kyrkan eller samhället. Men jag blir så trött på att alla tar så lätt på svåra frågor. Nästa gång någon säger ”kärleken är större” som svar på en svår fråga, lämnar jag kyrkan!

För det andra tror jag inte Gud bryr sig ett dugg om ifall du är hetero, homo, bi, trans eller någon annan variant när du står inför honom. Det är inte Gud som har problem med våra liv och våra synder. Det är vi själva. Det är vi själva som jobbar hårt på ”äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förblindelse” oavsett könstillhörighet.

Men det jag funderar på är om det finns ett annat syfte med den moralkodex som vi tjänat under i några tusen år. Kanske är syftet inte att bestämma storleken på dörren till paradiset, utan att skapa någon sorts hyfsade förhållanden redan här på jorden.

Låt mig bara ta två rent subjektiva exempel:

När jag i partiet röstade mot att homosexuella skulle få samma rättigheter att gifta sig som heterosexuella (egentligen ville jag ha en sekulär statlig registrering av alla parförhållanden oavsett kön och överlåta till kyrkorna att utan myndighetsstatus viga de man själv ville) var det flera som sade ungefär så här: Varför förnekar du människor den rätten? Och kom inte dragande med det där om månggifte – det är så lågt.

Idag – inte ens 20 år senare – driver ungdomsförbund krav på att legalisera förhållanden som inte handlar om par. Och i regeringsförklaringen nämner statsministern ”stjärnfamiljer” explicit. En stjärnfamilj är oberoende av antal vuxna parter...

Vad får det för konsekvenser för synen på människan? Om äktenskapet bara blir något jag accepterar så länge det är kul och uppfyller mina behov just nu, som jag kan gå in i och ut ur efter behov? När andra människor blir utbytbara? Vad får det för konsekvenser för barnen i dessa förhållanden, där föräldraskapet blir flytande? Och vad får det för konsekvenser för samhället, när inte ens i de närmaste förhållandena det finns avtal som ska hållas?

Eller:

Jag var lika emot rätten till adoption för samkönade par (liksom för ensamstående). Inte för att jag ett ögonblick tror att de är sämre föräldrar än vi olikkönade. Men för att det kommer att få andra konsekvenser. Den huvudsakliga handlar om ifall jag som vuxen har rätt till en annan människa? Har jag rätt att få barn?

Idag är svaret på denna fråga ett självklart ja. Denna vuxenrättighet har tagit flera steg. I år kommer sannolikt nästa att tas. Surrogatmödraskap kommer att tillåtas. Först bara så kallat altruistiskt. Men är det sista steget?

Den stora frågan handlar inte heller här om ifall de som fått ett barn genom ett surrogatmödraavtal är sämre eller bättre föräldrar. Det handlar om synen på människan. Om jag har rätt till en annan människa, har jag då också rätt att avstå henne? Om jag tycker att min gamla mor alltid varit jobbig, och nu när hon är ett snart dement paket är ännu jobbigare, har jag då rätt att avstå henne? Och vad betyder det? När kommer de första förslagen på ”altruistiskt livsavslutande”?

Det finns ju en del så kallade humanister som redan tagit de första stegen för att ta rätten att avsluta sina egna liv när de vill. Det riskerar leda till en helt annan syn på mänsklighet, liv och död. Den avgörande frågan om rätten till adoption och surrogatmödraskap kanske inte handlar om de nyfödda barnen, utan om de döende gamla...

I den diskussionen är kyrkan idag fullständigt frånvarande. Hon accepterar det mesta samhället gör, och när det någon gång kommer till konflikt, läggs den tunga, blöta ”kärleksfilten” på. För vem vågar hamna i laget som inte tror på Guds kärlek.

Som sagt - jag är bara säker på en sak och det är att inte jag äger sanningen. Men jag är inte säker på att någon annan gör det heller. Och om ingen vågar fråga, vart hamnar vi då?