Det svåra med tillit

Det finns ett antal saker som gör Sverige unikt. Så unikt att vi inte, som många av oss tror, är världens centrum utan istället en av de stater som finns i dess periferi. Jag har skrivit om det förr, om vår placering längst ut längst bort på den skala som enkelt mäter värderingar.

Ett av skälen till denna vår perifera placering är vår syn på staten, på det goda samhället, på att om vi gör vårt så kommer staten att göra sitt. Om vi gör vår plikt kan vi också kräva vår rätt. Och vi är övertygade om att staten kommer att fixa det.

Denna statstillit kompletteras med en minst lika stor tillit till andra människor. Dels handlar denna tillit om det som byggts kollektivt. En del  av Sveriges resa fram till demokrati och välstånd började med de folkrörelser som sedan delvis omformades till offentlig sektor. Folkrörelsernas roll som tillitsskapare över de gränser som klass och social tillhörighet, kön och politiska intressen, kan inte överskattas.

Men det finns också en individualistisk sida av denna tillit. Ofta använder vi orden "Sköt dig själv och skit i andra" som en enbart negativitet. Men i sig finns också ett av de mest svenska sätten att se på andra människor. Att skita i andra kan handla om att inte engagera sig i dem (vi är inte för inte världens ensammaste folk) men det kan också handla om att vi skiter i hur andra människor formar sin vardag. Vi litar på att om jag inte lägger mig i hur min granne vill leva, så gäller det lika för mig. Det är en sorts "negativ tillit" i dess positiva bemärkelse...

Tillit engagerar, och den blir allt mer central i den politiska kontexten jag fortfarande lever i. Jag skrev i går om professor Lars Trägårdhs insats på ett Timbro-seminarium. En del av det han där sade handlade om tillit. Och Trägårdh har skrivit och tänkt mer om detta tillsammans med andra. SKL har lagt upp ett seminarium om detta på youtube.

Svensk, och nordisk, tillit har sina rötter hundratals år tillbaka. Den beror på faktorer som idag är okända för de flesta. Läs gärna lite om det i den här recensionen av boken "Den svala svenska tilliten.". Tillit är något som är informellt, en värderingsmassa som konstitueras av mellanmänskliga relationer, som inte alltid har något att göra med själva tilliten i sig.

Det som oroar Trägårdh med flera just nu är vad som kommer att hända med denna svenska tillit. I en artikel i Forskning och Framsteg visar det sig att tilliten har peakat och är på väg ner. Om detta var en generell utveckling kunde man kanske hoppas att det är en tillfällig utveckling. Men det finns ett problem - unga människors tillit sjunker.

Vilka konsekvenser får detta? Jag ska återkomma med en fundering kring detta i slutet av bloggen. Men i detta fall skulle jag i aktualitetens namn vilja vända på tillitsfunderingen.

Det finns ett behov av en mellanmänsklig tillit, och en tillit där individen litar på det offentliga. Men hur är det med det motsatta? Finns det ett behov av att det offentliga litar på individen? Svaret är självklart ja.

Man kan påstå att den socialdemokratiska folkhemstanken var att staten inte litade på individernas förmågor. Men man kan också hävda att statens uppgift var att förbereda individerna för en allt större egenmakt i ett samhälle i förändring. Tage Erlander ska någon gång ha sagt något som att när medborgarna blev mer utbildade så kunde också mer makt över vardagen föras över till dem. En föregångare till valfrihetssystemen helt enkelt.

Valfrihetssystemens tillkomst kan hävdas vara en del i ett förändrat sätt att se på statens roll i tillitssynpunkt. Staten valde att lita på medborgarna i större utsträckning och på den egna organisationen (politiker och tjänstemän) i mindre. (Att sedan det politiska systemet inte hängt med är en annan fråga som kan vara värd en blogg...)

Men det finns tecken på att denna statliga tillit delvis svajar. Ett typexempel är frågan om föräldraskap. Å ena sidan har staten full tillit till individen att välja både kön och barn. Å andra sidan saknar staten tillit till föräldrarnas förutsättningar att skapa sin variant av jämställdhet i familjen. Statens hantering av lagstiftning är dock en öppen process, möjlig att påverka.

Värre är det om svenska myndigheter börjar brista i tillit till sina medborgare.

Idag kan vi läsa om att polisen väljer att undanhålla information kring sitt arbete med brott och liknande kopplade till dagens migrationssituation. Det gäller både när migranterna är brottsoffer som förövare. Statistiken anses kunna försvåra polissamarbetet.

Om man ska ha tillit(!) till DNs uppgifter är det en unik åtgärd. Normalt brukar det inte finnas några problem att få ut statistiska uppgifter. Men uppenbarligen är situationen kring dagens migration så unik att polisen menar sig behöva inskränka allmänhetens tillgång till statistik.

Ett sådant handlande får konsekvenser. Självklart riskerar en ryktesspridning ske, där polisen mörkar allt som rör problem med flyktingarna. Polisens tidigare handhavande av exempelvis We are Sthlm-brottsligheten ökar denna risk.

Men den får också andra konsekvenser som långsiktigt kan vara allvarligare. Det verkar uppenbart att polisen i detta saknar den tillit till medborgarna generellt som är en nödvändig del av det starka, öppna och stabila samhället. Sekretess ska användas med mycket stor restriktivitet. Öppenhet är norm i alla lägen. Men just i detta fall, i den mest brännande politiska fråga som Sverige för närvarande har, agerar polisen i motsatt riktning.

Konsekvenserna av detta är oöverblickbara. Förhoppningsvis är det bara det undantag som bekräftar regeln, regeln om största möjliga öppenhet i alla möjliga situationer. Om det inte är det, om staten via sina myndigheter väljer att inte lita på sina medborgare, att undanhålla information utifrån olika oklara bedömningar är det allvarligare. Ska Socialstyrelsens statistik kring vårdsituationen rensas från allt som har med migration att göra? Ska Boverkets statistik göra detsamma? Vilka andra gruppers statistik ska generellt undanhållas media och allmänhet för att hantera en besvärlig politisk, eller annan, situation?

Som tur är menar Trägårdh att vår tillit är "seg" - värderingsförändringarna går långsamt. Men om man väljer att tro att de inte alls kommer att förändras, oavsett om vi är individer eller staten, är man sannolikt ute på tunn is.

Tillit

På väg hem från ett möte med några SKL-medarbetare i Stockholm är det dags för ett nytt blogginlägg. Det första på länge. Mitt skrivande har tagit andra banor de senaste månaderna. I går avslutades det med att jag skickade in ett manus för påseende. Och ytterligare ett, med en lite annan vinkling men i ett parallellt spår, står på tur. Båda handlar om vart samhället är på väg. Båda handlar om vad som händer när de flesta av oss inte bara kommer att fylla 70 eller 80 år, utan kanske både 90, 100 och 110. Vad gör vi med dessa år vi får? Vad gör vi med oss själva, med samhället och vad gör samhället med oss?

Mitt inspel i dag var i samma riktning. Jag var inbjuden att tala om demokratins nutid och framtid och hur det skulle kunna påverka SKL. Ett av skälen var den DN-artikel jag skrev i maj och som du kan läsa här.

Lite kom det också att handla om den artikel i DN som jag skrev förra veckan. Den kan du läsa här.

Men framförallt handlade det om de utmaningar den demokrati och den politik vi tar för given står inför. Och lite om de lösningar jag försöker se.

Det finns risker med samhällsutvecklingen idag. Det demokratiska systemet utmanas från flera håll. Sedan Sverigedemokraterna övertog platsen som tredje största parti har sida upp och sida ner fyllts av analyser kring varför det gick som det gick. Precis som jag beskrev i min andra DN-artikel, med ett försök till en delförklaring.

Men huvudproblemet för demokratin ligger inte i att SD blir större. Det är bara ett symptom. Frågan är vad det underliggande problemet är och varför det manifesteras i land efter land i Västeuropa.

Jag vore förmäten om jag sade att jag hade svaret. Men i alla de analyser jag hittills läst saknar jag en dimension som jag menar är central.

Är vi på väg in i ett  samhälle där tillit inte längre är självklar? Och om svaret är ja - varför är det så?

Visst - det finns en del (som Aftonbladets ledarsida) som försöker lägga skulden på andra partier än den man själv företräder. Men det är så förenklat och ovetenskapligt. I hela västvärlden växer problemen med bristande tillit. Främlingsfientliga krafter går framåt i land efter land, oavsett vilken färg det är på regeringen. Länder som är såväl ekonomiskt som socialt framgångsrika (till exempel som Sverige) liksom länder med stora problem (Grekland exempelvis) ser samma principiella utveckling.

Vad beror det på?

Om jag orkar och har tid ska jag ägna ett antal bloggar åt detta. För det handlar om stora och långsiktiga skeenden. När socialdemokraterna i valrörelsen sade: "Något har gått sönder i Sverige." så har de kanske mer rätt än de tror. Frågan är vad som gått sönder, och varför.

Jag tänker ofta i bilder. Fungerar det bra kan jag sätta ord på bilderna. Därför kommer jag att försöka göra det också i bloggen. Det ni kan förvänta er är då till exempel:

Politiken som demokratins hamburgare.
2000 år av dogmer, 20 år av normupplösning.
Teknokrati, mediokrati eller demokrati?
Tillit och demokrati, eller demokrati och tillit?
Framtiden: Det utbildade, bildade och visa samhället.

Men det får anstå till kommande bloggar.