Idag höll jag föredrag på Rotary. Tillsammans med min vän och medarbetare Jerker. Vi pratade om det civila samhället, de medlemslösa föreningarna med tonvikt på partierna, och om det är en fara för demokratin.
De svenska partierna har tappat enormt många medlemmar sedan 1970-talet. Värst har det varit för socialdemokraterna. Men även vi andra har gått kräftgång. Alla traditionella partier har idag mindre än hälften av medlemstalen från 1970 kvar. Och de som kommer nya har inte förmått suga upp annat än bråkdelar av de som lämnat.
Detta är inte något unikt för partierna. I princip alla gamla folkrörelser har problem. Frikyrkorna har det. Många gamla idrottsföreningar har det. Möjligheten att rekrytera en frisk och pigg 32-åring till ett styrelseuppdrag är inte så stor. Och kassörsstolarna gapar ofta alldeles för tomma. Det är de gamla, pensionärerna och de som snart ska bli pensionärer, som håller uppe föreningslivet.
I partipolitiken blir det extra tydligt. Jag ser det varje dag när jag tittar ut över oss förtroendevalda. I nämnd efter nämnd är det de äldre som håller upp nämndsammanträdena. De yngre kommer och går. De äldre består. Visst kan man se det som att de äldre tar upp de yngres platser. Men man kan lika gärna säga att de äldre räddar den form av demokrati vi har idag.
Vad händer då istället? Det finns motstående processer. Det politiska intresset har "aldrig" varit större. Men det partipolitiska "aldrig" mindre. Idrottsutbudet är större än någonsin. Men styrelseplatserna gapar tomma. Den nya religionsiteten breder ut sig. Men kyrkornas verksamhet blir allt ihåligare, allt färre tvingas göra allt mer.
Idag handlar det ofta om att fundera över vad det finns i engagemanget för min egen del. För 100 år sedan gick man med i nykterhetsrörelsen för att rädda grannarna som söp. Idag går man med för att man själv vill må bättre. Individualismen riskerar att gå över i en egocentrism. Helhetssyn och långsiktighet bryts ner och ersätts med omedelbar behovstillfredsställelse för mig själv, just nu, i den detaljfråga jag just nu intresseras av.
Det är ett bekymmer för samhället och för demokratin. Det civila samhället har en enorm betydelse för hur samhället fungerar. Miljoner arbetstimmar läggs ner varje år av människor som inte kan ersättas. Civilsamhället samverkar och samagerar med både privat- och offentlig sektor. Och civilsamhället borde bli starkare.
Men vad händer? Kan vi vända utvecklingen?
Mitt svar på den frågan är både ja och nej. Låt oss börja med nejet.
Nej - folkrörelseSverige är på väg bort. Det var en 150-årig parentes som nu är på väg mot något annat. Vi kan inte se tillbaka för att göra likadant som det gjordes då. Den solidaritet som fanns förr är inte den solidaritet vi ser idag.
Ändå drömmer sig många tillbaka till den tid då folkrörelserna ägde Sverige. Det är en typ av folkhemsnostalgi, men liksom folkhemmet är det en utopisk dröm. Det som har varit kommer inte tillbaka.
Men det finns också ett Ja i detta.
Ja - vi kan vända utvecklingen. Det är inte förutbestämt att individualism ska övergå i egocentrism eller egoism. Frågan är bara vilka alternativa krafter som finns och hur de väljer att utveckla sig. Ska man vara proaktiv, eller reaktiv?
Jag tror vi måste bejaka att människor idag är allt mer egocentriska. Men istället för att jobba mot att vi idag sätter oss själva och vår egen utveckling i centrum hela tiden, måste vi fundera över hur vi fyller dessa tankar med andra värden. Kan man skapa en förståelse för att du kan må och ha det bättre om det du gör för dig själv, också påverkar andra positivt har man nått långt.
En av Rotaryanerna berättade om en bild som en konstnär gjort som symboliserade förflyttningen från den solidariska kollektivismen, till den egocentrerade individualismen. Bilden såg ut ungefär så här:
Ofta när man talar om att "vända utvecklingen" tänker man också på att göra det man tidigare gjort. Då skulle bilden vara så här:
Men jag tror inte på det. Istället handlar det om att skapa en ny framtid, att lösa morgondagens utmaningar med morgondagens lösningar. Vi ska inte gå från WE till ME och tillbaka till WE igen. Min egen bild av den förändring vi behöver göra ser istället ut så här:
Och för mig som socialliberal, frisinnad, med fötterna i den liberala svenska frikyrkoliberalismen, är en sådan förändring av funderingar och tankesätt nödvändig.
Men det gäller, som så ofta, att tänka utanför boxen.
En blogg för den politiska vänsterliberala traditionen, ibland med värdekonservativa drag, som förr kallades frisinnad.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2013-10-09
2013-10-08
Det som göms i (s)nömos...
Jag har ägnat en del av kvällen till att läsa hela budgeten från majoriteten. Och jag skräms över vad jag läser. För budgeten innehåller så mycket som någon försöker gömma. Det handlar om besparingar på tiotals, kanske över 100 miljoner kronor, som antingen göms, skjuts upp eller ges andra namn. Och det handlar om en budget där inte plus och minus går ihop.
Budgeten är 98 sidor lång. Men siffermaterialet är inte ens en tiondel av detta. Istället är merparten ord på ord på ord på ord. Och beskrivningar om vad man ska följa upp. Men vad säger man egentligen? Låt mig ta några citat:
Redan på sidan 11 skriver kommunledningen om det som verkar uppenbart. Budgeten är så svag att man redan nu måste börja planera för ett underskott. Att redan i budget skriva detta är något unikt för Örebro. Sannolikt är det inte den politiska kommunledningen som gör detta. Istället handlar det om ekonomikontoret som behöver brasklappar för att ens våga skriva ut en budget som denna.
Bara för att Mats Sjöström skötte sig de sista två åren som kommunstyrelseordförande, och jag hade koll på ekonomin under förra perioden, så är det OK för Lena Baastad att slösa idag... Hennes kommunledning lever på det som andra släpat ihop.
Det största vallöften - att skapa jobb - har misslyckats. Örebro är åter igen på samma nivåer som under förra s-regimen. Då låg Örebro på ungefär 1 % högre arbetslöshet än rikssnittet. Vi klarade av att ligga i nivå med riket. Men idag är S tillbaka på 1%-sämre-nivån.
Vad säger egentligen detta? Jo - att om kommunen kommer överens om ett högre avtal än det centrala så får nämnderna betala. Låt mig ta ett exempel. Läraravtalet centralt ligger på 2,3 %. SKL har krävt att kommunerna ska betala betydligt mer. Örebro kommun vill inte det, utan har lagt ett bud på en knapp halvprocent över. Men denna halva procent kostar ändå kommunen runt 5 miljoner. Men det får skolorna spara själva. Och vill de satsa mer på lärarna, vilket de borde, får de ta det genom egna besparingar. Så vissa lärares nödvändiga löneökningar innebär uppsägningar av andra lärare.
Det är bara så galet!
Här sägs det svart på vitt. Socialdemokraterna prioriterar hellre ett servicecenter på Drottniggatan, än lärare och undersköterskor. För när nämnderna ska "medfinansiera" så är risken uppenbar att det ryker såväl lärartjänster som undersköterskor.
Den som läser detta ett par gånger inser plötsligt att 57,8 miljoner av pengarna till verksamheten 2014 måste sparas 2015, eller senast 2016. Det är engångspengar som inte kommer att återkomma. Socialdemokraterna bygger upp ett enormt risktagande. Om inte utvecklingen går bättre än vad alla tror, kommer det kraftiga besparingar. Men de kommer efter valet...
Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen. På miljon efter miljon som måste sparas, omprioriteras, effektiviseras eller hur nu socialdemokraterna vill ombeskriva de kraftiga besparingar som sker. Det är tyvärr uppenbart att välfärden nu riskeras i Örebro. Det finns inte ett enda svar på hur kommunledningen tänker sig hantera de stora utmaningarna inom skolan, äldreomsorgen, välfärden, jobben. Det finns inte ett enda förslag om hur ekonomin ska bli långsiktigt hållbar.
Istället gömmer man enorma besparingar i ordmassor, och hoppas kanske att de flesta örebroare är lika ointresserade av en stabil kommunal ekonomi som kommunledningen själv verkar vara...
Budgeten är 98 sidor lång. Men siffermaterialet är inte ens en tiondel av detta. Istället är merparten ord på ord på ord på ord. Och beskrivningar om vad man ska följa upp. Men vad säger man egentligen? Låt mig ta några citat:
Följande förhållanden kommer i övrigt att anses utgöra skäl för att inte återställa ett eventuellt negativt
resultat i Örebro kommun 2014:
Redan på sidan 11 skriver kommunledningen om det som verkar uppenbart. Budgeten är så svag att man redan nu måste börja planera för ett underskott. Att redan i budget skriva detta är något unikt för Örebro. Sannolikt är det inte den politiska kommunledningen som gör detta. Istället handlar det om ekonomikontoret som behöver brasklappar för att ens våga skriva ut en budget som denna.
Den genomsnittliga resultatnivån för perioden
2003-2012 (exklusive reavinster vid bolagiseringen av kommunens fastigheter) uppgår till 3,3 procent av
skatter och statsbidrag.
Mot denna bakgrund gör kommunledningskontoret bedömningen att kommunen för denna planperiod inte
behöver sätta resultatnivån till två procent, det vill säga cirka 140 miljoner kronor per år.
Arbetslösheten bedöms öka med 800 personer under 2013.
Det största vallöften - att skapa jobb - har misslyckats. Örebro är åter igen på samma nivåer som under förra s-regimen. Då låg Örebro på ungefär 1 % högre arbetslöshet än rikssnittet. Vi klarade av att ligga i nivå med riket. Men idag är S tillbaka på 1%-sämre-nivån.
Nettokostnadernas andel av skatteintäkterna uppgår till 101,2 procent.
Egentligen betyder detta att Baastad & Co lånar till löner, inköp, hyror o.s.v. Allt över 98 % är ohållbart. När Folkpartiet styrde låg vi runt 95 %. Då klarade vi av att investera utan att låna...
Medel för 2014 års löneavtal fördelas ut till nämnderna i driftbudgetramen. Beloppen har beräknats
utifrån aktuell information om avtal för 2014. Ytterligare kompensation kommer inte fördelas ut, det blir
nämndernas ansvar att täcka kostnader för 2014 års löneavtal inom de givna driftbudgetramarna.
Vad säger egentligen detta? Jo - att om kommunen kommer överens om ett högre avtal än det centrala så får nämnderna betala. Låt mig ta ett exempel. Läraravtalet centralt ligger på 2,3 %. SKL har krävt att kommunerna ska betala betydligt mer. Örebro kommun vill inte det, utan har lagt ett bud på en knapp halvprocent över. Men denna halva procent kostar ändå kommunen runt 5 miljoner. Men det får skolorna spara själva. Och vill de satsa mer på lärarna, vilket de borde, får de ta det genom egna besparingar. Så vissa lärares nödvändiga löneökningar innebär uppsägningar av andra lärare.
Det är bara så galet!
Under 2014 inför kommunen ett centralt servicecenter. Årskostnaden 2014 beräknas till 20 miljoner
kronor, varav cirka 12 miljoner kronor finansieras av befintliga serviceytor som avvecklas. Resterande
medelsbehov finansieras under 2014 av dels ett KS-anslag på 4,2 miljoner kronor, dels medfinansiering
från nämnderna med motsvarande belopp.
Här sägs det svart på vitt. Socialdemokraterna prioriterar hellre ett servicecenter på Drottniggatan, än lärare och undersköterskor. För när nämnderna ska "medfinansiera" så är risken uppenbar att det ryker såväl lärartjänster som undersköterskor.
Kommunen erhåller 2013 sammanlagt 114 miljoner kronor avseende återbetalning av inbetalda premier
till AFA-försäkringen. Beloppet avser återbetalning för åren 2005 och 2006. Cirka 77 miljoner kronor
avses att disponeras för engångssatsningar åren 2013 och 2014, varav 57,8 miljoner kronor faller på 2014.
Dessa tillfälliga ramförstärkningar är inarbetade i de driftbudgetramar som redovisas i denna handling.
Den som läser detta ett par gånger inser plötsligt att 57,8 miljoner av pengarna till verksamheten 2014 måste sparas 2015, eller senast 2016. Det är engångspengar som inte kommer att återkomma. Socialdemokraterna bygger upp ett enormt risktagande. Om inte utvecklingen går bättre än vad alla tror, kommer det kraftiga besparingar. Men de kommer efter valet...
Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen. På miljon efter miljon som måste sparas, omprioriteras, effektiviseras eller hur nu socialdemokraterna vill ombeskriva de kraftiga besparingar som sker. Det är tyvärr uppenbart att välfärden nu riskeras i Örebro. Det finns inte ett enda svar på hur kommunledningen tänker sig hantera de stora utmaningarna inom skolan, äldreomsorgen, välfärden, jobben. Det finns inte ett enda förslag om hur ekonomin ska bli långsiktigt hållbar.
Istället gömmer man enorma besparingar i ordmassor, och hoppas kanske att de flesta örebroare är lika ointresserade av en stabil kommunal ekonomi som kommunledningen själv verkar vara...
När släpps budgeten?
Idag skulle de tre partierna som styr presentera sin budget. Och man hade någon form av pressträff klockan 11. Ändå är det en fråga som dröjer sig kvar:
När släpps budgeten?
För det som majoriteten nu lagt fram är ---- ingenting.
Eller snarare, visst är det någonting. Men frågan är vad.
Några korta nedslag:
Man säger att man fördelar ytterligare 200 miljoner kronor. Men det är bara en lek med siffror. Förr om åren höll man på dessa pengar till dess avtalsförhandlingarna var klara och prisutvecklingen tydlig. De fanns på kommunstyrelsens konto. Nu läggs de ut redan i budget. Då verkar det som om de olika verksamheterna får mer pengar. Men i själva verket får de mindre.
Man har döpt om "besparingar" till "omprövningskrav". Besparingarna kanske är det tydligaste exemplet som visar hur socialdemokraterna prioriterar. Skolan får spara 10 miljoner, äldreomsorgen 14 medan gatorna klarar sig med 4,5...
Men man mörkar krav på besparingar på lika mycket. Alla Sveriges kommuner har fått återbetalningar på sjukförsäkringspremier som man betalade in mellan 2004 och 2009. När Alliansregeringens arbete innebar att sjukskrivningarna minskade, visade det sig att kommunerna betalat in för mycket. Så nu har Örebro fått 110 miljoner tillbaka för premier som betalades 2006 och 2007. Nästa år får kommunen kanske 40-50 miljoner för de premier som betalades in 2004-2005. Sedan är det slut.
De pengarna använder nu socialdemokraterna som om de vore skatteintäkter. Man använder 35 miljoner för att "rädda" kommunens resultat. Men det innebär att besparingarna kommer på hösten 2014 istället. Och då kommer de att bli ännu större. Så skolan måste spara runt 25 miljoner och äldreomsorgen upp mot 30. Om socialdemokraterna får fortsätta styra, burrrr, så klarar sig gator och betong med 10 miljoner.
Kommunens låneskuld skenar. Den externa låneskulden, till bankirer och kapitalister, kommer att vara 9.650.000.000:- kronor 2014. Nio miljarder sexhundrafemtio miljoner kronor!
Nyupplåningen är 1.800.000.000:- kronor. En miljard åttahundra miljoner kronor!
Men, säger vän av ordning, det ÖBO lånar spelar ju ingen roll. Det betalar ju hyresgästerna. Så är det. Men ÖBOs andel är bara 400 miljoner kronor. Resten, 1.400.000.000:- kronor ska skattebetalarna betala räntor och amorteringar på. Och en del är enormt riskfyllda placeringar i vindkraft och flygplatser.
En räntehöjning på 1 % innebär besparingskrav på 100 miljoner kronor till. 100.000.000:- kronor!!! Det är lika mycket som 300 lärartjänster, ännu fler undersköterskor, förskollärare, barnskötare. Men ekonomi har aldrig varit Baastads, Bondesons och Perssons starka sida...
Så vad satsar man då på?
Ja, det är där frågan kommer: När släpps budgeten? För hur jag än läser och läser ser jag ingen satsning på någonting. Man ökar antalet förskoleplatser, men bara för att Örebro växer. Man höjer lönerna, men det bestäms centralt. Och man byter ut ett IT-system som kollapsat...
Och sedan är det slut.
Trots detta är budgeten otroligt svag. Resultatet 2014 beräknas bli ungefär 0:- De 5 miljoner man redovisar är mindre än 0,001 av omsättningen. Det är pengar som kan försvinna med exempelvis en tvist med Attendo om en felaktig uppsägning av Elgströmska, en minimal räntehöjning, någon extra placering inom socialtjänsten... Risken att kommunen går back är uppenbar.
För att lösa det, tar man det sista av besparingarna. Man löser upp reserver som byggts av tidigare majoriteter. Både Mats Sjöström (s) och jag klarade av att bygga upp ett kapital i kommunen som nu Baastad förslösat.
Och nu står hon vid vägs ände. De sparade pengarna är slut. Räkningarna ska betalas. Någon måste ta ansvaret.
Tyvärr lär inte Baastad göra det. Hittills har hon duckat. Det finns ingen form av ansvarstagande för ekonomin hos någon i den nuvarande majoriteten. Jag har sagt det förr, och jag kan säga det igen:
Ingen av de tre partiledarna som idag styr, har en aning om hur vare sig en resultat- eller balansräkning fungerar och vad som krävs för att få kommunens ekonomi att gå ihop.
Istället för att bygga Örebro starkt, göra Örebro oberoende av bankirer och långivare, så har de satt Örebro i en låne- och skuldkarusell. Följden av deras misskötsel kommer förskolebarnen, eleverna och de gamla att få betala.
Det paradoxala är att Baastad och hennes två stödpartier har en räddningsplanka. Och den heter Alliansregeringen. Socialdemokraterna i Örebro har gjort kommunen beroende av att Alliansregeringen skapar ännu fler arbeten. Lena Baastad är beroende av Anders Borg...
Media: NA, SR, SVT
När släpps budgeten?
För det som majoriteten nu lagt fram är ---- ingenting.
Eller snarare, visst är det någonting. Men frågan är vad.
Några korta nedslag:
Man säger att man fördelar ytterligare 200 miljoner kronor. Men det är bara en lek med siffror. Förr om åren höll man på dessa pengar till dess avtalsförhandlingarna var klara och prisutvecklingen tydlig. De fanns på kommunstyrelsens konto. Nu läggs de ut redan i budget. Då verkar det som om de olika verksamheterna får mer pengar. Men i själva verket får de mindre.
Man har döpt om "besparingar" till "omprövningskrav". Besparingarna kanske är det tydligaste exemplet som visar hur socialdemokraterna prioriterar. Skolan får spara 10 miljoner, äldreomsorgen 14 medan gatorna klarar sig med 4,5...
Men man mörkar krav på besparingar på lika mycket. Alla Sveriges kommuner har fått återbetalningar på sjukförsäkringspremier som man betalade in mellan 2004 och 2009. När Alliansregeringens arbete innebar att sjukskrivningarna minskade, visade det sig att kommunerna betalat in för mycket. Så nu har Örebro fått 110 miljoner tillbaka för premier som betalades 2006 och 2007. Nästa år får kommunen kanske 40-50 miljoner för de premier som betalades in 2004-2005. Sedan är det slut.
De pengarna använder nu socialdemokraterna som om de vore skatteintäkter. Man använder 35 miljoner för att "rädda" kommunens resultat. Men det innebär att besparingarna kommer på hösten 2014 istället. Och då kommer de att bli ännu större. Så skolan måste spara runt 25 miljoner och äldreomsorgen upp mot 30. Om socialdemokraterna får fortsätta styra, burrrr, så klarar sig gator och betong med 10 miljoner.
Kommunens låneskuld skenar. Den externa låneskulden, till bankirer och kapitalister, kommer att vara 9.650.000.000:- kronor 2014. Nio miljarder sexhundrafemtio miljoner kronor!
Nyupplåningen är 1.800.000.000:- kronor. En miljard åttahundra miljoner kronor!
Men, säger vän av ordning, det ÖBO lånar spelar ju ingen roll. Det betalar ju hyresgästerna. Så är det. Men ÖBOs andel är bara 400 miljoner kronor. Resten, 1.400.000.000:- kronor ska skattebetalarna betala räntor och amorteringar på. Och en del är enormt riskfyllda placeringar i vindkraft och flygplatser.
En räntehöjning på 1 % innebär besparingskrav på 100 miljoner kronor till. 100.000.000:- kronor!!! Det är lika mycket som 300 lärartjänster, ännu fler undersköterskor, förskollärare, barnskötare. Men ekonomi har aldrig varit Baastads, Bondesons och Perssons starka sida...
Så vad satsar man då på?
Ja, det är där frågan kommer: När släpps budgeten? För hur jag än läser och läser ser jag ingen satsning på någonting. Man ökar antalet förskoleplatser, men bara för att Örebro växer. Man höjer lönerna, men det bestäms centralt. Och man byter ut ett IT-system som kollapsat...
Och sedan är det slut.
Trots detta är budgeten otroligt svag. Resultatet 2014 beräknas bli ungefär 0:- De 5 miljoner man redovisar är mindre än 0,001 av omsättningen. Det är pengar som kan försvinna med exempelvis en tvist med Attendo om en felaktig uppsägning av Elgströmska, en minimal räntehöjning, någon extra placering inom socialtjänsten... Risken att kommunen går back är uppenbar.
För att lösa det, tar man det sista av besparingarna. Man löser upp reserver som byggts av tidigare majoriteter. Både Mats Sjöström (s) och jag klarade av att bygga upp ett kapital i kommunen som nu Baastad förslösat.
Och nu står hon vid vägs ände. De sparade pengarna är slut. Räkningarna ska betalas. Någon måste ta ansvaret.
Tyvärr lär inte Baastad göra det. Hittills har hon duckat. Det finns ingen form av ansvarstagande för ekonomin hos någon i den nuvarande majoriteten. Jag har sagt det förr, och jag kan säga det igen:
Ingen av de tre partiledarna som idag styr, har en aning om hur vare sig en resultat- eller balansräkning fungerar och vad som krävs för att få kommunens ekonomi att gå ihop.
Istället för att bygga Örebro starkt, göra Örebro oberoende av bankirer och långivare, så har de satt Örebro i en låne- och skuldkarusell. Följden av deras misskötsel kommer förskolebarnen, eleverna och de gamla att få betala.
Det paradoxala är att Baastad och hennes två stödpartier har en räddningsplanka. Och den heter Alliansregeringen. Socialdemokraterna i Örebro har gjort kommunen beroende av att Alliansregeringen skapar ännu fler arbeten. Lena Baastad är beroende av Anders Borg...
Media: NA, SR, SVT
2013-10-06
In i domstolen igen?
Läser Rasmus Persson i media. Nu vill han ta över Elgströmska redan från 1/11. Det finns ännu inga skäl varför. Mer än att han och Attendo inte kommer överens. Och det har väl varit klart ända sedan i april.
I Rådhuset skvallras det om att Persson har ett ont öga till just Attendo, liksom hans partikamrat Gunhild Wallin. Jag vet inte om det är sant, men den senaste tidens agerande talar ju i alla fall inte emot det.
Rasmus Persson tänker också kräva Attendo på skadestånd. Han vill ha 45.000 i veckan från april. Det är sannolikt rätt grundlösa krav. Ett skadeståndskrav som ställts i april med en god motivering, hade kanske kunnat ses som trovärdigt. Men ett skadeståndskrav i oktober, utan andra grunder för avtalshävning än att kommunalrådet och Attendos ledning inte kommer överens är kanske inte något domstolen bryr sig så mycket om. Och själva tidsutdräkten, att Persson kunnat vänta i ett halvår utan ett enda krav på skadestånd, talar rätt mycket emot kommunen.
Istället riskerar Persson att hamna i rätten av direkt motsatt skäl. Om det inte finns godtagbara skäl för uppsägning i förtid, kan Attendo kräva skadestånd. Man får helt enkelt inte säga upp avtal hur som helst. Det kan kanske bli fråga om lika mycket. Och det som nu sker ställer också frågan om att vägra förlängning på sin spets. Jag kan se två scenarior framför mig.
1) Attendo kräver ersättning för tiden 1/11 2013 - 30/6 2014. Det är sammanlagt 35 veckor a 50.000, d.v.s. 1,75 miljoner. Men det är en grundsumma som säkerligen kan bli betydlig högre på grund av att Attendo har kvarliggande kostnader.
2) Attendo kräver även ersättning för tiden 8/5 2013 - 1/11 2013. Det blir ytterligare 29 veckor med risk för skadestånd. Ytterligare någon miljon i potten.
Men innan vi vet om kommunen eller Attendo vinner, kommer det att bli en rättsprocess. Det börjar bli alldeles för vanligt nu. Socialdemokraterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna processar mer med lokala företagare än någon tidigare gjort. Och det handlar idag inte om att man ifrågasätter kommunala beslut genom en så kallad förvaltningsprocess, utan att kommunen blir stämd för att man misskött sig och krävs på skadestånd.
Det är inte direkt så man fixar till ett gott företagsklimat.
Och det är absolut inte så man ordnar till en bra äldreomsorg.
En långdragen rättsprocess kommer att kosta Örebro kommun hundratusentals, kanske miljoner, kronor i advokatkostnader med mera. Och utgången är oviss, men kommunen riskerar alltså ytterligare miljonförluster.
Alla dessa pengar kunde ha använts för en bättre äldreomsorg. Fler sjuksköterskor, fler undersköterskor, bättre mat, mer förbrukningsmaterial, bättre stöd till anhöriga och så vidare.
Men Persson & Co väljer hellre konflikt och domstolar än samtal och omsorg om de äldre.
Man kan bara fundera över hur "bra" det nu kommer att bli när Elgströmska ska återkommunaliseras. Jag kan bara ge en lite fundering.
Attendo har sett till så Elgströmska har en god sjuksköterske-närvaro, även på natten. Det finns en egen nattsjuksköterska på Elgströmska. Det är bra. Det ger de äldre en god trygghet.
I den kommunala äldreomsorgen finns det inga fasta nattsjuksköterskor. Istället finns det tre (3) nattpatruller. För ett par år sedan var det fyra (4). Men eftersom socialdemokraterna under Baastad kräver besparingar på äldreomsorgen, så drogs en patrull in. Nu är det alltså bara tre.
Ska bli spännande att se om det innebär en förbättring för de äldre på Elgströmska. Jag tvivlar...
Och detta är inte det enda område där man kan ifrågasätta om kommunen verkligen är en bättre äldreomsorgsgivare än Attendo Elgströmska. Jag återkommer till de fakta som hittills är kända: Socialdemokraterna kräver inför 2014 ytterligare besparingar på äldreomsorgen. Just nu handlar det om runt 15 miljoner kronor, kanske mer. Det innebär knappast bättre kvalitet. Och ska sedan pengar läggas på advokater istället för på undersköterskor, då är läget rätt illa...
Det som hänt i Örebro visar rätt tydligt på vad som kommer att hända om (gud förbjude) socialdemokraterna vinner regeringsmakten. Då, när de tomma orden och ihåliga löftena ska bli reell politik. Då, när vänsterkanten i partiet också måste födas och gödas. Då, när vänsterpartiet är en del av regeringsunderlaget.
Då kommer de gamlas rätt att bli behandlade som individer att åter förminskas. Då kommer de åter att riskera att bli ett grått kollektiv i en stat där politikerna alltid vet bättre än medborgarna om hur de ska ha det med sina liv.
Mot den bilden finns Folkpartiet som den tydligaste motbilden. Vi sätter inte ett system före ett annat. Vi lägger inte kraft vid att motarbeta vare sig kommunala eller privata alternativ. Vi ser istället till den gamla människan som en individ, med samma rättigheter och skyldigheter, möjligheter och behov, som alla andra människor.
Och med den ovillkorliga rätten att alltid bli behandlad som den individ man är. Ingen politiker ska få använda dig som ett redskap för att förverkliga sina, eller sitt partis, drömmar...
Media: NA, SR Örebro
I Rådhuset skvallras det om att Persson har ett ont öga till just Attendo, liksom hans partikamrat Gunhild Wallin. Jag vet inte om det är sant, men den senaste tidens agerande talar ju i alla fall inte emot det.
Rasmus Persson tänker också kräva Attendo på skadestånd. Han vill ha 45.000 i veckan från april. Det är sannolikt rätt grundlösa krav. Ett skadeståndskrav som ställts i april med en god motivering, hade kanske kunnat ses som trovärdigt. Men ett skadeståndskrav i oktober, utan andra grunder för avtalshävning än att kommunalrådet och Attendos ledning inte kommer överens är kanske inte något domstolen bryr sig så mycket om. Och själva tidsutdräkten, att Persson kunnat vänta i ett halvår utan ett enda krav på skadestånd, talar rätt mycket emot kommunen.
Istället riskerar Persson att hamna i rätten av direkt motsatt skäl. Om det inte finns godtagbara skäl för uppsägning i förtid, kan Attendo kräva skadestånd. Man får helt enkelt inte säga upp avtal hur som helst. Det kan kanske bli fråga om lika mycket. Och det som nu sker ställer också frågan om att vägra förlängning på sin spets. Jag kan se två scenarior framför mig.
1) Attendo kräver ersättning för tiden 1/11 2013 - 30/6 2014. Det är sammanlagt 35 veckor a 50.000, d.v.s. 1,75 miljoner. Men det är en grundsumma som säkerligen kan bli betydlig högre på grund av att Attendo har kvarliggande kostnader.
2) Attendo kräver även ersättning för tiden 8/5 2013 - 1/11 2013. Det blir ytterligare 29 veckor med risk för skadestånd. Ytterligare någon miljon i potten.
Men innan vi vet om kommunen eller Attendo vinner, kommer det att bli en rättsprocess. Det börjar bli alldeles för vanligt nu. Socialdemokraterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna processar mer med lokala företagare än någon tidigare gjort. Och det handlar idag inte om att man ifrågasätter kommunala beslut genom en så kallad förvaltningsprocess, utan att kommunen blir stämd för att man misskött sig och krävs på skadestånd.
Det är inte direkt så man fixar till ett gott företagsklimat.
Och det är absolut inte så man ordnar till en bra äldreomsorg.
En långdragen rättsprocess kommer att kosta Örebro kommun hundratusentals, kanske miljoner, kronor i advokatkostnader med mera. Och utgången är oviss, men kommunen riskerar alltså ytterligare miljonförluster.
Alla dessa pengar kunde ha använts för en bättre äldreomsorg. Fler sjuksköterskor, fler undersköterskor, bättre mat, mer förbrukningsmaterial, bättre stöd till anhöriga och så vidare.
Men Persson & Co väljer hellre konflikt och domstolar än samtal och omsorg om de äldre.
Man kan bara fundera över hur "bra" det nu kommer att bli när Elgströmska ska återkommunaliseras. Jag kan bara ge en lite fundering.
Attendo har sett till så Elgströmska har en god sjuksköterske-närvaro, även på natten. Det finns en egen nattsjuksköterska på Elgströmska. Det är bra. Det ger de äldre en god trygghet.
I den kommunala äldreomsorgen finns det inga fasta nattsjuksköterskor. Istället finns det tre (3) nattpatruller. För ett par år sedan var det fyra (4). Men eftersom socialdemokraterna under Baastad kräver besparingar på äldreomsorgen, så drogs en patrull in. Nu är det alltså bara tre.
Ska bli spännande att se om det innebär en förbättring för de äldre på Elgströmska. Jag tvivlar...
Och detta är inte det enda område där man kan ifrågasätta om kommunen verkligen är en bättre äldreomsorgsgivare än Attendo Elgströmska. Jag återkommer till de fakta som hittills är kända: Socialdemokraterna kräver inför 2014 ytterligare besparingar på äldreomsorgen. Just nu handlar det om runt 15 miljoner kronor, kanske mer. Det innebär knappast bättre kvalitet. Och ska sedan pengar läggas på advokater istället för på undersköterskor, då är läget rätt illa...
Det som hänt i Örebro visar rätt tydligt på vad som kommer att hända om (gud förbjude) socialdemokraterna vinner regeringsmakten. Då, när de tomma orden och ihåliga löftena ska bli reell politik. Då, när vänsterkanten i partiet också måste födas och gödas. Då, när vänsterpartiet är en del av regeringsunderlaget.
Då kommer de gamlas rätt att bli behandlade som individer att åter förminskas. Då kommer de åter att riskera att bli ett grått kollektiv i en stat där politikerna alltid vet bättre än medborgarna om hur de ska ha det med sina liv.
Mot den bilden finns Folkpartiet som den tydligaste motbilden. Vi sätter inte ett system före ett annat. Vi lägger inte kraft vid att motarbeta vare sig kommunala eller privata alternativ. Vi ser istället till den gamla människan som en individ, med samma rättigheter och skyldigheter, möjligheter och behov, som alla andra människor.
Och med den ovillkorliga rätten att alltid bli behandlad som den individ man är. Ingen politiker ska få använda dig som ett redskap för att förverkliga sina, eller sitt partis, drömmar...
Media: NA, SR Örebro
2013-10-03
Ska vi sälja Södermalmshemmet nu, SVT, SR, NA och (V)?
Det mediala saknar logik.
Jag kollar hur många träffar jag får på Elgströmska den senaste månaden på na.se: Det blir 13 artiklar.
Och på SR Örebro: 17 artiklar.
Orkar inte ens kolla SVT Tvärsnytt.
Sedan kollar jag på hur många träffar jag får på Södermalmshemmet.
Na.se: 1 artikel
SR: Nada 0 Ingenting
SVT: Nada 0 Ingenting
Hur många personer har dött på grund av missförhållandena på Elgströmska? Vad jag vet - ingen.
Hur många personer har dött på grund av missförhållanden på Södermalmshemmet? Uppenbart en gammal kvinna.
Vilket boende är privat? Elgströmska (än så länge)
Vilket boende är offentligt? Södermalmshemmet
Varför är det på detta viset?
För mig blir det självklart att journalistiken har ett eget syfte. Jag skriver det igen: Hanne Kjöller sätter huvudet på spiken då hon beskriver dagens journalistik inte som något som beskriver verkligheten, utan något som beskriver den verklighet journalisten vill beskriva. Man väljer till och väljer bort rätt friskt.
Och eftersom journalisterna i huvudsak har en vänsteruppfattning, speglas samhället utifrån denna vänstersyn. Det privata är ont. Det offentliga är gott. Det spelar ingen roll vad fakta säger. Objektivitet och professionalitet får sitta emellan när de politiska ryggmärgsreflexerna sätter in.
En objektiv journalistik hade annars kunnat skriva lite om vad avvikelserapportering, lex Maria (sjukvård) och lex Sarah (omsorg) egentligen är.
Alla de tre stora har använt IVO och anmälan som om det vore någon form av bestraffning av det privata Attendo Elgströmska. Men är det så?
Svaret är ett entydigt NEJ.
De båda lex-anmälningsinstituten är det sista av tre steg på en skala som handlar om verksamhetsförbättringar.
Först SKA personalen anmäla risker och avvikelser i den vardagliga verksamheten. Dessa avvikelserapporteringar är en naturlig del av arbetet. Det är knappast ett tecken på en bra verksamhet om sådana saknas, snarare tvärsom. All mänsklig aktivitet innebär risk för att vi gör fel, just för att vi är felbara människor.
Därefter SKA huvudmannen utreda och åtgärda riskerna och avvikelserna. Det är också en del av vardagen. Ständigt förbättringsarbete handlar det egentligen om.
Ibland är avvikelsen eller risken allvarligare. Då SKA huvudmannen anmäla till IVO som ska utreda och kräva förbättringar.
Tittar man exempelvis på Attendos hemsida, kan man enkelt kolla upp vilka lex Sarah-anmälningar som gjorts och vad som hänt därefter. Det är bra. Öppenheten visar på att man förstått vad hela systemet egentligen är.
Motsvarande öppenhet finns inte hos Örebro kommun. Jag har sökt och sökt på hemsidan kring vilka lex-anmälningar som gjorts. Men det är omöjligt att hitta. Den kommun som borde ha öppenheten som norm, är betydligt sämre på detta än den privata omsorgsgivaren Attendo.
Då kan det bli som nu, vad gäller Södermalmshemmet.
Inte förrän IVO meddelar sitt beslut om den allvarliga avvikelsen blir något offentligt. Före dess har ingen, inte Kommunal, inte Vårdförbundet, inte Vänsterpartiet, inte någon journalist, kollat upp anmälningen. Och det leder inte till någon större medial uppståndelse.
Det är bra.
För avvikelser är något som har hänt och som kommer att hända. Vi kommer inte att ha en perfekt äldreomsorg idag, och den kommer inte att vara perfekt i morgon. Det kommer att göras mänskliga misstag. Medarbetare kommer att ha bättre och sämre dagar. Konflikter mellan medarbetare kommer att drabba de äldre. Dåliga verksamhetsledningar kommer att finnas.
Och därför är det viktigt att det finns system som följer upp och stöttar upp.
Det som hänt på Elgströmska är trist. Det som hänt på Södermalmshemmet är ännu tristare. Men inget av det som skett borde få till följd att någon skulle kräva förändrat huvudmannaskap. Att privatisera Södermalmshemmet är inte lösningen på de eventuella problem som finns där. Att återkommunalisera Elgströmska kommer bara att kosta pengar, och inte lösa ett enda problem.
Men det kommer sannolikt inte en enda journalist att skriva en enda artikel om...
Media: na
Jag kollar hur många träffar jag får på Elgströmska den senaste månaden på na.se: Det blir 13 artiklar.
Och på SR Örebro: 17 artiklar.
Orkar inte ens kolla SVT Tvärsnytt.
Sedan kollar jag på hur många träffar jag får på Södermalmshemmet.
Na.se: 1 artikel
SR: Nada 0 Ingenting
SVT: Nada 0 Ingenting
Hur många personer har dött på grund av missförhållandena på Elgströmska? Vad jag vet - ingen.
Hur många personer har dött på grund av missförhållanden på Södermalmshemmet? Uppenbart en gammal kvinna.
Vilket boende är privat? Elgströmska (än så länge)
Vilket boende är offentligt? Södermalmshemmet
Varför är det på detta viset?
För mig blir det självklart att journalistiken har ett eget syfte. Jag skriver det igen: Hanne Kjöller sätter huvudet på spiken då hon beskriver dagens journalistik inte som något som beskriver verkligheten, utan något som beskriver den verklighet journalisten vill beskriva. Man väljer till och väljer bort rätt friskt.
Och eftersom journalisterna i huvudsak har en vänsteruppfattning, speglas samhället utifrån denna vänstersyn. Det privata är ont. Det offentliga är gott. Det spelar ingen roll vad fakta säger. Objektivitet och professionalitet får sitta emellan när de politiska ryggmärgsreflexerna sätter in.
En objektiv journalistik hade annars kunnat skriva lite om vad avvikelserapportering, lex Maria (sjukvård) och lex Sarah (omsorg) egentligen är.
Alla de tre stora har använt IVO och anmälan som om det vore någon form av bestraffning av det privata Attendo Elgströmska. Men är det så?
Svaret är ett entydigt NEJ.
De båda lex-anmälningsinstituten är det sista av tre steg på en skala som handlar om verksamhetsförbättringar.
Först SKA personalen anmäla risker och avvikelser i den vardagliga verksamheten. Dessa avvikelserapporteringar är en naturlig del av arbetet. Det är knappast ett tecken på en bra verksamhet om sådana saknas, snarare tvärsom. All mänsklig aktivitet innebär risk för att vi gör fel, just för att vi är felbara människor.
Därefter SKA huvudmannen utreda och åtgärda riskerna och avvikelserna. Det är också en del av vardagen. Ständigt förbättringsarbete handlar det egentligen om.
Ibland är avvikelsen eller risken allvarligare. Då SKA huvudmannen anmäla till IVO som ska utreda och kräva förbättringar.
Tittar man exempelvis på Attendos hemsida, kan man enkelt kolla upp vilka lex Sarah-anmälningar som gjorts och vad som hänt därefter. Det är bra. Öppenheten visar på att man förstått vad hela systemet egentligen är.
Motsvarande öppenhet finns inte hos Örebro kommun. Jag har sökt och sökt på hemsidan kring vilka lex-anmälningar som gjorts. Men det är omöjligt att hitta. Den kommun som borde ha öppenheten som norm, är betydligt sämre på detta än den privata omsorgsgivaren Attendo.
Då kan det bli som nu, vad gäller Södermalmshemmet.
Inte förrän IVO meddelar sitt beslut om den allvarliga avvikelsen blir något offentligt. Före dess har ingen, inte Kommunal, inte Vårdförbundet, inte Vänsterpartiet, inte någon journalist, kollat upp anmälningen. Och det leder inte till någon större medial uppståndelse.
Det är bra.
För avvikelser är något som har hänt och som kommer att hända. Vi kommer inte att ha en perfekt äldreomsorg idag, och den kommer inte att vara perfekt i morgon. Det kommer att göras mänskliga misstag. Medarbetare kommer att ha bättre och sämre dagar. Konflikter mellan medarbetare kommer att drabba de äldre. Dåliga verksamhetsledningar kommer att finnas.
Och därför är det viktigt att det finns system som följer upp och stöttar upp.
Det som hänt på Elgströmska är trist. Det som hänt på Södermalmshemmet är ännu tristare. Men inget av det som skett borde få till följd att någon skulle kräva förändrat huvudmannaskap. Att privatisera Södermalmshemmet är inte lösningen på de eventuella problem som finns där. Att återkommunalisera Elgströmska kommer bara att kosta pengar, och inte lösa ett enda problem.
Men det kommer sannolikt inte en enda journalist att skriva en enda artikel om...
Media: na
2013-10-02
Örebro: Vänsterideologi före välfärd!
Vad får en ideologi kosta? Och vem ska betala?
Idag fick vi veta att socialdemokraterna, centerpartiet och kristdemokraterna vill återkommunalisera Elgströmska gården. Man menar att det behövs för att få lugn och ro.
Men har man rätt?
I flera bloggar har jag försökt beskriva det som karaktäriserar en bra äldreomsorg. Jag kan ta en kort repris:
Det handlar om ledarskap, både politiskt och hos verksamhetsledningen lokalt. Ett ledarskap som fokuserar på den gamla människan, hennes förutsättningar och behov. Hennes och hennes anhörigas krav och begränsningar. Men också ett ledarskap som ser möjligheterna med de resurser man har istället för att fokusera på de man saknar. Och är tydliga, både mot personal och mot anhöriga, om vad äldreomsorg idag handlar om och vad den inte är.
Det handlar om en rätt utbildad personal. Personal med kunskap om hur människor med demenssjukdomar agerar och reagerar. Om hur man kan aktivera och rehabilitera. Som kan ge rätt mediciner, och ta bort rätt mediciner. Personal som vet hur man hanterar både det friska och det sjuka åldrandet, gerontologin och geriatriken.
Det handlar om bemötande. Ett bemötande som inte stannar vid första träffen med biståndshandläggaren. Ett bemötande som finns varje dag, från det den gamla vaknar på morgonen, över den nytillagade frukosten, förmiddagskaffet, den goda lunchen och ända fram till kvällsmackan. Om bemötandet av den orolige, den rädde, den sjuka, den döende.
Och allt kokar ihop till en fråga om verksamhetskultur. Ser man den gamla människan? Bryr man sig om henne? Är hon oändligt värdefull, även när hon ligger där, utan att vare sig förstå eller förmedla något? Om svaret är ja på dessa och en mängd andra likadana frågor, då är också boendet bra. Nästan oavsett hur stora eller små resurser som finns tillgängliga.
Och finns inte denna kultur, för det mesta förmedlad genom en medveten politisk ledning genom en medveten verksamhetsledning, kan det haverera. Då gäller det att ha stödsystem som möter upp där vi människor fallerar. Inte tar över, men möter och stöttar.
Men så ser inte dagens kommunledning det. De börjar i helt fel ända. Det är huvudmannaskapet som är bekymret. Det är de privata som är dåliga. Det är Attendo som misslyckats.
Istället för att fundera över hur man ska lösa ett problem som kanske finns för en eller flera av de gamla människorna, med de redskap som man vet fungerar, väljer man att göra det lättaste utifrån en rent partiideologisk strategi.
För det man gör nu kommer sannolikt att försämra omsorgen under överskådlig tid. Varför?
Dels för att alla omställningar kostar på.
Dels för att man sedan april medvetet eller omedvetet sagt att Elgströmska är ett dåligt boende och Attendo en dålig huvudman. Budskapet ända sedan Rasmus Persson gick ut och sade att man inte skulle förlänga avtalet, är att Attendo inte är bra, att Elgströmska inte fungerar. Det påverkar omsorgen idag, och det kommer att påverka den hela tiden fram till återkommunaliseringen.
Dels för att det kommer att kosta pengar. När Gotland återkommunaliserade ett boende kostade det en miljon. En miljon som kunnat användas till mer personal, bättre löner, bättre aktiviteter, bättre mat... Det finns inget som säger att det kommer att vara gratis att ta över det i Örebro.
Dels för att Rasmus Persson sparar på den kommunala äldreomsorgen. 2013 låg besparingskraven på runt 25 miljoner kronor på området Social Välfärd. För 2014 har man flaggat för lika stora besparingar. Äldreomsorgen kan komma att drabbas av runt 60 % av besparingarna, kanske 15 miljoner. Så man flyttar verksamheten till en kommunal nedprioriterad äldreomsorg med kraftiga besparingskrav.
Vad kunde man ha gjort?
Man gjorde fel från början. Istället för att låta de lättköpta mediala poängerna styra, att med socialdemokraternas vänsterflygel i ryggen gå ut och stoppa Attendo, hade man kunnat föra en diskussion med de gamlas omsorg i centrum. Istället för att skapa konflikt hade man kunnat ställa följande frågor:
Hur ska vi tillsammans hitta vägar för att stötta ert ledningarbete? Vilka problem kan ni se? Hur ska vi gemensamt hantera det?
Har ni problem med er personalgrupp? Är det något som ni själva kan hantera, eller har det att göra med oss som kommun och uppdragsgivare också? Påverkar det de äldre negativt och vad tänker ni göra åt det i så fall?
Upplever ni att er verksamhetskultur har fokus på den gamla människan och hennes möjligheter och behov? Behöver ni stöttning? Ser ni likheter och skillnader på er verksamhetskultur och de andra boendena i Örebro? Vad kan vi dra för gemensamma lärdomar för att öka omsorgskvaliteten inte bara hos er, utan även i de kommunala boendena?
Men så agerar inte dagens kommunledning. Istället handlar det om en fastlåsning i förlegade ideologiska strukturer. Det handlar om att måla ut det privata som något ont och bara det kommunala som en garant för det goda. Det handlar om att sila mygg och svälja kameler.
Och det handlar framförallt om att prioritera huvudmannaskap före de äldres trygghet och omsorg.
Äldreomsorg handlar inte om antingen privat eller offentlig. Det handlar om både och.
Men framförallt handlar det om att i alla lägen sätta den gamla människan och hennes möjligheter och behov främst.
Media: NA1, NA2, SR, SVT, Gotland
Idag fick vi veta att socialdemokraterna, centerpartiet och kristdemokraterna vill återkommunalisera Elgströmska gården. Man menar att det behövs för att få lugn och ro.
Men har man rätt?
I flera bloggar har jag försökt beskriva det som karaktäriserar en bra äldreomsorg. Jag kan ta en kort repris:
Det handlar om ledarskap, både politiskt och hos verksamhetsledningen lokalt. Ett ledarskap som fokuserar på den gamla människan, hennes förutsättningar och behov. Hennes och hennes anhörigas krav och begränsningar. Men också ett ledarskap som ser möjligheterna med de resurser man har istället för att fokusera på de man saknar. Och är tydliga, både mot personal och mot anhöriga, om vad äldreomsorg idag handlar om och vad den inte är.
Det handlar om en rätt utbildad personal. Personal med kunskap om hur människor med demenssjukdomar agerar och reagerar. Om hur man kan aktivera och rehabilitera. Som kan ge rätt mediciner, och ta bort rätt mediciner. Personal som vet hur man hanterar både det friska och det sjuka åldrandet, gerontologin och geriatriken.
Det handlar om bemötande. Ett bemötande som inte stannar vid första träffen med biståndshandläggaren. Ett bemötande som finns varje dag, från det den gamla vaknar på morgonen, över den nytillagade frukosten, förmiddagskaffet, den goda lunchen och ända fram till kvällsmackan. Om bemötandet av den orolige, den rädde, den sjuka, den döende.
Och allt kokar ihop till en fråga om verksamhetskultur. Ser man den gamla människan? Bryr man sig om henne? Är hon oändligt värdefull, även när hon ligger där, utan att vare sig förstå eller förmedla något? Om svaret är ja på dessa och en mängd andra likadana frågor, då är också boendet bra. Nästan oavsett hur stora eller små resurser som finns tillgängliga.
Och finns inte denna kultur, för det mesta förmedlad genom en medveten politisk ledning genom en medveten verksamhetsledning, kan det haverera. Då gäller det att ha stödsystem som möter upp där vi människor fallerar. Inte tar över, men möter och stöttar.
Men så ser inte dagens kommunledning det. De börjar i helt fel ända. Det är huvudmannaskapet som är bekymret. Det är de privata som är dåliga. Det är Attendo som misslyckats.
Istället för att fundera över hur man ska lösa ett problem som kanske finns för en eller flera av de gamla människorna, med de redskap som man vet fungerar, väljer man att göra det lättaste utifrån en rent partiideologisk strategi.
För det man gör nu kommer sannolikt att försämra omsorgen under överskådlig tid. Varför?
Dels för att alla omställningar kostar på.
Dels för att man sedan april medvetet eller omedvetet sagt att Elgströmska är ett dåligt boende och Attendo en dålig huvudman. Budskapet ända sedan Rasmus Persson gick ut och sade att man inte skulle förlänga avtalet, är att Attendo inte är bra, att Elgströmska inte fungerar. Det påverkar omsorgen idag, och det kommer att påverka den hela tiden fram till återkommunaliseringen.
Dels för att det kommer att kosta pengar. När Gotland återkommunaliserade ett boende kostade det en miljon. En miljon som kunnat användas till mer personal, bättre löner, bättre aktiviteter, bättre mat... Det finns inget som säger att det kommer att vara gratis att ta över det i Örebro.
Dels för att Rasmus Persson sparar på den kommunala äldreomsorgen. 2013 låg besparingskraven på runt 25 miljoner kronor på området Social Välfärd. För 2014 har man flaggat för lika stora besparingar. Äldreomsorgen kan komma att drabbas av runt 60 % av besparingarna, kanske 15 miljoner. Så man flyttar verksamheten till en kommunal nedprioriterad äldreomsorg med kraftiga besparingskrav.
Vad kunde man ha gjort?
Man gjorde fel från början. Istället för att låta de lättköpta mediala poängerna styra, att med socialdemokraternas vänsterflygel i ryggen gå ut och stoppa Attendo, hade man kunnat föra en diskussion med de gamlas omsorg i centrum. Istället för att skapa konflikt hade man kunnat ställa följande frågor:
Hur ska vi tillsammans hitta vägar för att stötta ert ledningarbete? Vilka problem kan ni se? Hur ska vi gemensamt hantera det?
Har ni problem med er personalgrupp? Är det något som ni själva kan hantera, eller har det att göra med oss som kommun och uppdragsgivare också? Påverkar det de äldre negativt och vad tänker ni göra åt det i så fall?
Upplever ni att er verksamhetskultur har fokus på den gamla människan och hennes möjligheter och behov? Behöver ni stöttning? Ser ni likheter och skillnader på er verksamhetskultur och de andra boendena i Örebro? Vad kan vi dra för gemensamma lärdomar för att öka omsorgskvaliteten inte bara hos er, utan även i de kommunala boendena?
Men så agerar inte dagens kommunledning. Istället handlar det om en fastlåsning i förlegade ideologiska strukturer. Det handlar om att måla ut det privata som något ont och bara det kommunala som en garant för det goda. Det handlar om att sila mygg och svälja kameler.
Och det handlar framförallt om att prioritera huvudmannaskap före de äldres trygghet och omsorg.
Äldreomsorg handlar inte om antingen privat eller offentlig. Det handlar om både och.
Men framförallt handlar det om att i alla lägen sätta den gamla människan och hennes möjligheter och behov främst.
Media: NA1, NA2, SR, SVT, Gotland
2013-10-01
(S)kattehöjning på väg?
Nu lovar de igen.
Media fylls i dagarna med majoritetens olika löften. De sprätter miljoner än hit och än dit. Mest sprätter det i programnämnd Samhällsbyggnad. Satsningen på ökad snöröjning och sandsopning slår löneökningarna för lärarna med hästlängder, de lärare som inte riskerar uppsägning alltså... Men det lär sprätta vidare.
Den nuvarande majoriteten styr knappast Örebro. Kanske styr de en del av media. (S)tatstelevisionen lägger troget upp alla utspel i sina nyhetskanaler. Men det verkar som såväl Nerikes Allehanda som radion tröttnat. Och man kan förstå dem. Det kanske inte är det roligaste att gå och lyssna på ungefär samma presskonferens om cykelbanor för tredje gången...
Frågan är vad som händer nu. Hur mycket kommer det att sprätta? Och var kommer besparingarna att synas?
Örebro kommun är i ett besvärligt ekonomiskt läge. Trots kraftigt ökade intäkter, trots en ökande befolkning, trots ett gyllene utgångsläge, borde majoriteten inte sprätta, utan spara pengar. För att tala med gamla sosse-ord. De kom till ett dukat bord. Men de har både ätit upp maten och sålt porslinet. Nu finns inget kvar. Slöseriet har nått vägs ände.
Enligt ekonomikontoret så borde besparingarna ligga på runt 100 miljoner, kanske mer beroende på hur många av alla de vallöften som inte infriats som nu ska fram innan valet. Och det ligger besparingskrav på 0,9 % av omsättningen på alla områden. Det är därför sossarna egentligen vill säga upp lärare. Det är därför äldreomsorgen går på knäna och väntetiderna för boende och omsorg ökar. Det är därför de med funktionshinder får vänta på service.
Till skillnad från när Folkpartiet styrde, så gör inte den nuvarande majoriteten någon skillnad mellan områdena. Skolan får spara lika mycket som man spar på asfalt. Äldreomsorgen får spara lika mycket som man spar på betongen. Eller... Nu verkar det inte bli några besparingar på vare sig betong eller asfalt. Besparingarna landar helt på välfärden. På barnen, på ungdomarna, på de äldre.
Så vad händer?
Det finns två sannolika scenarior.
För det första en återupprepnng av fjolåret. Då låtsades man satsa lite pengar här och där, fick media på det och kom undan med de miljonbesparingar på skola och äldreomsorg som nu kraftigt slås igenom.
Eller så blir det skattehöjning. Allt tyder på att socialdemokraterna i det vanskötta landstinget planerar för en kraftig skattehöjning. Frågan är om vanskötseln från sossarna i Örebro följer i samma spår. Blir det skattehöjning? Och i så fall hur mycket?
De två stödpartierna lär inte ha mycket att säga till om. Om de nu vill. Bondeson och Persson är ofta lika goda socialdemokrater som sossarna själva. Vad deras partier egentligen tycker är mer oklart.
Örebro behöver inga skattehöjningar. Vi har redan bland de högsta skattetrycken i landet. Ökade skatter kommer att slå hårdast mot de med lägst inkomster, minska den ekonomiska aktiviteten, minska attraktiviteten och riskera inflyttningen, och sannolikt öka arbetslösheten.¨
Vad Örebro behöver är en kommunledning som prioriterar välfärden före bolagen, eleverna före betongen, de gamla före asfalten.
Media: SVT1, SR
Media fylls i dagarna med majoritetens olika löften. De sprätter miljoner än hit och än dit. Mest sprätter det i programnämnd Samhällsbyggnad. Satsningen på ökad snöröjning och sandsopning slår löneökningarna för lärarna med hästlängder, de lärare som inte riskerar uppsägning alltså... Men det lär sprätta vidare.
Den nuvarande majoriteten styr knappast Örebro. Kanske styr de en del av media. (S)tatstelevisionen lägger troget upp alla utspel i sina nyhetskanaler. Men det verkar som såväl Nerikes Allehanda som radion tröttnat. Och man kan förstå dem. Det kanske inte är det roligaste att gå och lyssna på ungefär samma presskonferens om cykelbanor för tredje gången...
Frågan är vad som händer nu. Hur mycket kommer det att sprätta? Och var kommer besparingarna att synas?
Örebro kommun är i ett besvärligt ekonomiskt läge. Trots kraftigt ökade intäkter, trots en ökande befolkning, trots ett gyllene utgångsläge, borde majoriteten inte sprätta, utan spara pengar. För att tala med gamla sosse-ord. De kom till ett dukat bord. Men de har både ätit upp maten och sålt porslinet. Nu finns inget kvar. Slöseriet har nått vägs ände.
Enligt ekonomikontoret så borde besparingarna ligga på runt 100 miljoner, kanske mer beroende på hur många av alla de vallöften som inte infriats som nu ska fram innan valet. Och det ligger besparingskrav på 0,9 % av omsättningen på alla områden. Det är därför sossarna egentligen vill säga upp lärare. Det är därför äldreomsorgen går på knäna och väntetiderna för boende och omsorg ökar. Det är därför de med funktionshinder får vänta på service.
Till skillnad från när Folkpartiet styrde, så gör inte den nuvarande majoriteten någon skillnad mellan områdena. Skolan får spara lika mycket som man spar på asfalt. Äldreomsorgen får spara lika mycket som man spar på betongen. Eller... Nu verkar det inte bli några besparingar på vare sig betong eller asfalt. Besparingarna landar helt på välfärden. På barnen, på ungdomarna, på de äldre.
Så vad händer?
Det finns två sannolika scenarior.
För det första en återupprepnng av fjolåret. Då låtsades man satsa lite pengar här och där, fick media på det och kom undan med de miljonbesparingar på skola och äldreomsorg som nu kraftigt slås igenom.
Eller så blir det skattehöjning. Allt tyder på att socialdemokraterna i det vanskötta landstinget planerar för en kraftig skattehöjning. Frågan är om vanskötseln från sossarna i Örebro följer i samma spår. Blir det skattehöjning? Och i så fall hur mycket?
De två stödpartierna lär inte ha mycket att säga till om. Om de nu vill. Bondeson och Persson är ofta lika goda socialdemokrater som sossarna själva. Vad deras partier egentligen tycker är mer oklart.
Örebro behöver inga skattehöjningar. Vi har redan bland de högsta skattetrycken i landet. Ökade skatter kommer att slå hårdast mot de med lägst inkomster, minska den ekonomiska aktiviteten, minska attraktiviteten och riskera inflyttningen, och sannolikt öka arbetslösheten.¨
Vad Örebro behöver är en kommunledning som prioriterar välfärden före bolagen, eleverna före betongen, de gamla före asfalten.
Media: SVT1, SR
2013-09-30
Likhet inför media...
Jag skrev en artikel på NA debatt idag. Den handlade om att jag tycker att media ska hantera privata och offentliga verksamheter likartad. Jag måste erkänna att jag var lite orolig över hur artikeln skulle tas emot.
Men jag har sällan mött ett så starkt gensvar som efter den artikeln. Jag har fått telefonsamtal, mail, kommentarer på både FB och twitter både från partivänner, från andra allianspartier och även från meningsmotståndare. Och jag har fått reaktioner från helt okända människor som velat prata äldreomsorg tack vare artikeln.
Och det enda jag ville var att media skulle granska alla lika. Kolla igenom de privata, för att se vad de gör dåligt. Och kolla de kommunala lika tufft, för att se vad de inte klarar. Och gärna också beskriva allt det fantastiska arbete som görs på alla äldreboenden.
En intressant tråd på FB kom från en journalist på Nerikes Allehanda. Hon menade att tidningen visst granskade alla lika. Man hade ju skrivit massor av skandalen i Kumla för tre år sedan. Så nu var det dags för att slå till mot det privata.
Det är en hårresande jämförelse. Dels för att vårdskandalen i Kumla handlade om ett antal anställda som i åratal misshandlat de gamla så att de omedelbart avskedades. I den nuvarande situationen handlar det inte ens om att man hittills kunnat belägga någon allvarlig brist i omsorgen, snarare risker för allvarliga brister i framtiden. (Kanske kommer man att kunna belägga att det redan brustit, men det finns idag inga fakta på bordet.)
Dels för att man inte kan hantera journalistik på det sättet. Tänk om det bara var fel i det privata - skulle journalisterna då strunta i att rapportera, iavvaktan på att det blev ett fel hos de kommunala? Eller tvärsom. Dels för att storleksjämförelserna haltar.
Örebro kommun har tyvärr bara fyra privata boenden. Attendo Elgströmska. Kosmo Berggården och Nordlandia Sturehov och Skäpplandsgården. De kommunala är:
De privata har ungefär 200 platser. De kommunala runt 1000. Så om journalisten hade rätt, så borde de skriva fem gånger så ofta om problem inom de kommunala boendena som inom de privata. Men det gör de inte...
Har då de kommunala färre problem? Här kan man både kolla på undersökningarna som görs av åsikter från de boende och deras anhöriga, som på anmälningar av främst lex Sarah (som ju är omsorgsrelaterade. Lex Maria är en (sjuk)vårdrelaterad anmälan). Och åter framträder mönstret att de kommunala i vart fall inte är bättre än de privata. Snarare tvärsom.
Men hur och vad granskar media? Och vilken bild vill de sätta?
Hanne Kjöller på DN verkar ha skrivit en intressant bok om dagens journalistik. Jag har ännu inte hunnit läsa den. Men den debatt mellan journalister som den dragit igång är kanske lika intressant som boken. Som jag förstår det finns det enligt henne en journalistkår som medvetet väljer att skapa sin egen verklighet, belägga den med vald information och välja bort det som inte passar den verklighetsbild man vill redovisa.
Tänk om det finns delar av detta även i granskningen av äldreboendena i Örebro. Att journalister inte förmår att slita sig loss från sina egna politiska synpunkter på hur samhället borde se ut, som att privat alltid är sämre än offentligt, och därmed skapar de en bild som passar just deras beskrivning av verkligheten, och som därmed inte beskriver verkligheten som den ser ut...
Och tänk om den sannolikt felaktiga bilden av verkligheten förstärks av politiker som har helt andra syften än att objektivt granska exempelvis hur bra de gamla har det på boendena. Som när vänstern omedelbart går ut och ropar om hur illa det är med privata boenden som Attendo Elgströmska. Men som håller mer än tyst kring problem på de kommunala.
Då är det lätt att det blir som denna historia.
Är då allt frid och fröjd på Elgströmska? Det tror jag absolut inte. Men bilden är betydligt mer komplicerad än vad media har beskrivit.
För tänk nu, när Arbetsmiljöverket upphävt skyddsstoppet på Elgströmska, om någon journalist istället skulle granska Kommunals agerande kring det skyddsstopp som utlöste den största aktiviteten. Har Kommunals företrädare agerat utifrån en omsorg om de gamla? Eller har det funnits andra, mer politiska, bevekelsegrunder? Hur har Vänsterpartiet agerat när de på oklara grunder krävt det de gjort? (Bra att ändå NA och SR skriver lite kring det. SVT fortsätter med att i rubriken få det till att Arbetsmiljöverket ställt ännu hårdare krav... Bild eller verklighet???) Det vore i vart fall intressant att få läsa ett par intervjuer med partikamraterna Artin och Balaj...
Och en del journalister borde verkligen fundera över vad de gör. Inom såväl public service som på NA. Jag förstår fortfarande inte hur en journalist på SVT Tvärsnytt kan komma undan med att säga "...för det är många som lider nu" helt utan någon faktabakgrund.
Jag har hållit på att jobba med svensk äldreomsorg inom Sveriges Kommuner och Landsting de senaste sju åren. Jag har fått lyssna på massor av intressanta föredrag, besökt många intressanta boenden, lyssnat på engagerade företrädare för boenden, medarbetargrupper, forskare, anhöriga. Och jag upphör aldrig att förvånas.
Förvånas över alla fantastiska gamla människor, så många med så stor livslust, trots allt!
Förvånas över alla engagerade anhöriga, som lever med och för sina gamla i nöd och lust.
Förvånas över all den fantastiska personal som gör jobbet och vardagen möjlig för alla de gamla i en omsorg som sannerligen inte alltid är enkel.
Förvånas över den mediala bild som sprids. Dels kring hur illa det står till inom äldreomsorgen. Dels hur illa det är med privata alternativ.
För det verkar inte stämma. Äldreomsorgen fungerar sannolikt väldigt bra för det mesta, även om allt kan bli bättre. Men det är inte alltid roligt att bli gammal och sjuk. Döden är inte alltid en vacker resa in i den eviga vilan.
Och exemplen på bra, bättre och ibland sämre boenden hänger knappast alls ihop med vem som äger dem. Istället är det helt andra orsaker som skapar det goda äldreboendet, liksom äldreboendet med allvarliga problem.
Så om någon journalist med lite vilja och tid att samtala, vill boka tid för en intervju kring vad som skapar det goda äldreboendet, så ställer jag upp. Och jag lovar att inte säga att vare sig bara de privata eller bara de kommunala är lösningen på frågan.
Media: EX, DN, NA, SR, SVT
Men jag har sällan mött ett så starkt gensvar som efter den artikeln. Jag har fått telefonsamtal, mail, kommentarer på både FB och twitter både från partivänner, från andra allianspartier och även från meningsmotståndare. Och jag har fått reaktioner från helt okända människor som velat prata äldreomsorg tack vare artikeln.
Och det enda jag ville var att media skulle granska alla lika. Kolla igenom de privata, för att se vad de gör dåligt. Och kolla de kommunala lika tufft, för att se vad de inte klarar. Och gärna också beskriva allt det fantastiska arbete som görs på alla äldreboenden.
En intressant tråd på FB kom från en journalist på Nerikes Allehanda. Hon menade att tidningen visst granskade alla lika. Man hade ju skrivit massor av skandalen i Kumla för tre år sedan. Så nu var det dags för att slå till mot det privata.
Det är en hårresande jämförelse. Dels för att vårdskandalen i Kumla handlade om ett antal anställda som i åratal misshandlat de gamla så att de omedelbart avskedades. I den nuvarande situationen handlar det inte ens om att man hittills kunnat belägga någon allvarlig brist i omsorgen, snarare risker för allvarliga brister i framtiden. (Kanske kommer man att kunna belägga att det redan brustit, men det finns idag inga fakta på bordet.)
Dels för att man inte kan hantera journalistik på det sättet. Tänk om det bara var fel i det privata - skulle journalisterna då strunta i att rapportera, iavvaktan på att det blev ett fel hos de kommunala? Eller tvärsom. Dels för att storleksjämförelserna haltar.
Örebro kommun har tyvärr bara fyra privata boenden. Attendo Elgströmska. Kosmo Berggården och Nordlandia Sturehov och Skäpplandsgården. De kommunala är:
- Adolfsbergshemmet,
- Askenäshemmet
- Backagården
- Demenscentrum
- Hagagården
- Jeremiasgården
- Klosterbacken
- Lindhultsgården
- Löwenhielmska
- Mikaeli
- Rosenlund
- Rosta
- Skebäck
- Södermalmshemmet
- Tullhuset
- Vintrosa
- Ädelgården
- Ängen
- Ölmbrogården
De privata har ungefär 200 platser. De kommunala runt 1000. Så om journalisten hade rätt, så borde de skriva fem gånger så ofta om problem inom de kommunala boendena som inom de privata. Men det gör de inte...
Har då de kommunala färre problem? Här kan man både kolla på undersökningarna som görs av åsikter från de boende och deras anhöriga, som på anmälningar av främst lex Sarah (som ju är omsorgsrelaterade. Lex Maria är en (sjuk)vårdrelaterad anmälan). Och åter framträder mönstret att de kommunala i vart fall inte är bättre än de privata. Snarare tvärsom.
Men hur och vad granskar media? Och vilken bild vill de sätta?
Hanne Kjöller på DN verkar ha skrivit en intressant bok om dagens journalistik. Jag har ännu inte hunnit läsa den. Men den debatt mellan journalister som den dragit igång är kanske lika intressant som boken. Som jag förstår det finns det enligt henne en journalistkår som medvetet väljer att skapa sin egen verklighet, belägga den med vald information och välja bort det som inte passar den verklighetsbild man vill redovisa.
Tänk om det finns delar av detta även i granskningen av äldreboendena i Örebro. Att journalister inte förmår att slita sig loss från sina egna politiska synpunkter på hur samhället borde se ut, som att privat alltid är sämre än offentligt, och därmed skapar de en bild som passar just deras beskrivning av verkligheten, och som därmed inte beskriver verkligheten som den ser ut...
Och tänk om den sannolikt felaktiga bilden av verkligheten förstärks av politiker som har helt andra syften än att objektivt granska exempelvis hur bra de gamla har det på boendena. Som när vänstern omedelbart går ut och ropar om hur illa det är med privata boenden som Attendo Elgströmska. Men som håller mer än tyst kring problem på de kommunala.
Då är det lätt att det blir som denna historia.
Är då allt frid och fröjd på Elgströmska? Det tror jag absolut inte. Men bilden är betydligt mer komplicerad än vad media har beskrivit.
För tänk nu, när Arbetsmiljöverket upphävt skyddsstoppet på Elgströmska, om någon journalist istället skulle granska Kommunals agerande kring det skyddsstopp som utlöste den största aktiviteten. Har Kommunals företrädare agerat utifrån en omsorg om de gamla? Eller har det funnits andra, mer politiska, bevekelsegrunder? Hur har Vänsterpartiet agerat när de på oklara grunder krävt det de gjort? (Bra att ändå NA och SR skriver lite kring det. SVT fortsätter med att i rubriken få det till att Arbetsmiljöverket ställt ännu hårdare krav... Bild eller verklighet???) Det vore i vart fall intressant att få läsa ett par intervjuer med partikamraterna Artin och Balaj...
Och en del journalister borde verkligen fundera över vad de gör. Inom såväl public service som på NA. Jag förstår fortfarande inte hur en journalist på SVT Tvärsnytt kan komma undan med att säga "...för det är många som lider nu" helt utan någon faktabakgrund.
Jag har hållit på att jobba med svensk äldreomsorg inom Sveriges Kommuner och Landsting de senaste sju åren. Jag har fått lyssna på massor av intressanta föredrag, besökt många intressanta boenden, lyssnat på engagerade företrädare för boenden, medarbetargrupper, forskare, anhöriga. Och jag upphör aldrig att förvånas.
Förvånas över alla fantastiska gamla människor, så många med så stor livslust, trots allt!
Förvånas över alla engagerade anhöriga, som lever med och för sina gamla i nöd och lust.
Förvånas över all den fantastiska personal som gör jobbet och vardagen möjlig för alla de gamla i en omsorg som sannerligen inte alltid är enkel.
Förvånas över den mediala bild som sprids. Dels kring hur illa det står till inom äldreomsorgen. Dels hur illa det är med privata alternativ.
För det verkar inte stämma. Äldreomsorgen fungerar sannolikt väldigt bra för det mesta, även om allt kan bli bättre. Men det är inte alltid roligt att bli gammal och sjuk. Döden är inte alltid en vacker resa in i den eviga vilan.
Och exemplen på bra, bättre och ibland sämre boenden hänger knappast alls ihop med vem som äger dem. Istället är det helt andra orsaker som skapar det goda äldreboendet, liksom äldreboendet med allvarliga problem.
Så om någon journalist med lite vilja och tid att samtala, vill boka tid för en intervju kring vad som skapar det goda äldreboendet, så ställer jag upp. Och jag lovar att inte säga att vare sig bara de privata eller bara de kommunala är lösningen på frågan.
Media: EX, DN, NA, SR, SVT
2013-09-26
"Det är många boende som lider..."
Jag har sällan varit så upprörd som idag. Och det gäller Attendo Elgströmska.
Det började redan i morse när jag körde sonen till skolan. Radio Örebro stod på. Och man bröt det normala morgonprogrammet för att skicka över till en reporter som stod utanför Elgströmska huset. Skälet? Klockan 8 skulle skyddsstoppet träda i kraft.
Reporten fick ordet. Och sa nåt om att det inte hände så mycket just då. Det var ganska lugnt. Men vänta bara...
Det lät som om reportern hade väntat sig att få höra skrikande gamlingar som pinades av den onda personalen på det privata boendet. Eller att snälla kommunala ambulanser skulle komma och hämta de gamla från det vinstdrivande usla boendet för att köra dem till de fina vinstbefriade kommunala...
Och så rullade det på.
När jag pratade med verksamhetsledningen runt lunch berättade de om att såväl Radio Örebro som Tvärsnytt hade haft bilar utanför boendet hela förmiddagen.
Jag kan bara fundera varför. Var det för att de två public service bolagen brydde sig om de gamla? Eller var det för att man försökte hitta ett bra scoop, skapa ett schysst lokalt drev runt det fula privata boendet?
Kvällen avslutades med att lyssna på Tvärsnytt på webben. Och då kom det. Det direkta citatet ovan.
I studion Rasmus Persson (c) mot Murad Artin (v). Och reportern ställer en fråga till Rasmus Persson, och avslutar den med:
"Det är många boende som lider..."
Var har Tvärsnytt fått den informationen från? Finns den vidimerad från någon trovärdig källa? Eller är det ett rätt grovt övertramp från statstelevisionen? Det finns i alla fall idag inga objektiva analyser som visar att någon boende som lider. Men Tvärsnytts påstående står oemotsagt.
Men om det är många boende som lider så borde det märkas. Det finns regler för det. Så här skriver Socialstyrelsen:
Enligt bestämmelserna om lex Sarah i socialtjänstlagen, SoL, och lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, ska
Har det funnits anmälningar till IVO? Nej.
Attendo Elgströmska har inte haft en enda lex Sarah-anmälan 2012 eller 2013. Det kanske hade varit av värde att kolla upp det, innan man ställer sig utanför som reporter och väntar på att få höra de lidandes skrik, eller rent upp och ner i rutan säger: "Det är många boende som lider..."
Vad är det då som sker på Attendo Elgströmska? Är det en kris inom omsorgen? Ser vi den privata omsorgens förfall? Är det vinstintressena som visar sitt fula tryne?
Eller är det bekymmer inom personalgruppen? Är de medarbetare som kommit till tals representativa för alla? Eller finns det en tyst majoritet som inte vågar eller får komma fram?
Kan ett chefsbyte, med en chef som kräver mer av sina medarbetare, spela roll? Kan brottet med gamla, dåliga strukturer bland vissa medarbetare, skapat en grogrund för konflikter?
Kan det sätt på vilket Örebro kommun sade upp boendet spela roll? Orkar man som medarbetare eller som chef hålla kvaliteten uppe när man vet att kommunen egentligen inte tycker att man duger, att det bara är en tidsfråga innan jobbet tar slut?
Vilken roll spelar facket? Britt-Marie Balaj, kommunals ordförande i Örebro, är tillika engagerad för Vänsterpartiet som aktivt motarbetar alla privata alternativ inom äldreomsorgen. Spelar det någon roll? Borde det lyftas av media?
Och media själv och journalisternas politiska hemvist. Hur spelar den in? Varför denna fokusering på det privata Elgströmska? Varför har inte de röster bland personalen som velat berätta om en annan sanning med ett boende med bra kvalitet ha fått sina citat i Nerikes Allehanda? (Jag vet att de finns.) Varför denna fokusering på just Attendo Elgströmska? Är det så att det är i dessa fall journalistkårens vänstersympatier tar över det objektiva bevakandet? Att det är rätt att sätta dit det privata, och låta det offentliga gå fritt?
SVT Tvärsnytt hade, som jag tidigare skrivit om, redovisat en lista över de lex Sarah anmälningar som gjordes 2012. Örebro kommun hade enligt den redovisningen 12 lex Sarah. Attendo hade noll.
Men det fanns inte en enda journalist utanför de kommunala boendena, väntande på skrik från de lidande, eller på att de privata företagen skulle rädda de gamla från kommunen.
Det blev inte en enda TV-debatt där reportern berättade om de många lidande på de kommunala boendena, och frågade vänsterpartisterna om det var rimligt att ha kommunen som huvudman överhuvudtaget.
Det gjordes inga reportageserier i vare sig Nerikes Allehanda, Radio Örebro eller Tvärsnytt kring kommunens skrämmande misslyckanden.
För bilden från vänster är ju så klar. Det offentliga är gott. Det privata är ont.
Min bild är en helt annan. Jag ser privata boenden som är bättre eller sämre. Jag besöker kommunala boenden som är bättre eller sämre. Det är inte huvudmannaskapet som spelar roll
Jag möter engagerade medarbetare, såväl i privat som kommunal regi, som gör sitt yttersta för att den gamla människan ska få en så bra sista tid i livet som möjligt. Och jag har tyvärr också sett arbetsgrupper som inte fungerat, som satt sig själva före den gamlas behov, som uttryckt sig om de boende som "problem". Och det har funnits mest i de kommunala, men även hos de privata.
Jag har mött bra och dåliga chefer. Bra chefer som skapar en kultur där människans värde sätts i centrum, där medarbetarna känner sig sedda och upplyfta, där den gemensamma kulturen också får de gamla att må bra. Men jag har också sett dåliga chefer som inte styrt sin verksamhet, som inte skapat en god verksamhetskultur, som låtit dåliga vanor bland medarbetargrupper ta över chefsskapets krav. Och jag har sett konsekvenserna av detta.
Men hittills har huvudmannaskapet, vem som äger och driver verksamheten, spelat någon roll.
Just nu går drevet mot Attendo Elgströmska. Bilden är redan satt. Den kommer inte att kunna ändras, oavsett vad granskningarna säger. Jag kommer i alla fall inte att döma någon förrän någon form av objektivt facit finns.
Men jag funderar över hur de gamla på Elgströmska har det. Har de senaste dagarnas drev överhuvudtaget varit för dem? Eller är det själva nyheten som driver journalisterna?
I allt jag hittills läst, lyssnat till och sett på saknas det perspektivet. Hur mår den gamla människan i behov av vårt stöd, hon som just nu lever sina sista dagar, månader, kanske år, på Elgströmska? Jag saknar totalt en nyans av medkänsla för henne från medias sida. Här råder istället någon form av pockande glädje över att ha funnit en konflikt.
Och jag funderar över hur medarbetarna på Elgströmska egentligen mår. Med den information jag har och de tolkningar jag kan göra, bottnar mycket av det som nu sker i konflikter mellan medarbetare, och mellan medarbetare och chefer. Kommer man att orka lösa dessa konflikter? Kommer man trots allt att klara av att hålla fokus på sitt uppdrag, att ta hand om de gamla? Och hur mycket sämre blir det av att ha hackande journalister utanför jobbets dörrar på morgonen när man kommer?
Om några dagar kommer det journalistiska fokuset att ha flyttat från Elgströmska till något helt annat. Journalisterna kan avsluta och gå vidare.
Men i deras spår riskerar spillrorna av en tidigare väl fungerande verksamhet sopas undan. Och den oro de spridit bland alla de äldre som nu åter ser "bevis" på hur illa det är med äldreomsorgen i allmänhet och den privata äldreomsorgen i synnerhet, kommer att skapa rädsla, oro och sämre livskvalitet för många.
Åldrandet är inte enkelt. Äldreomsorg är inte enkelt.
Men jag skulle önska att vi hanterade frågan med större respekt, för alla de som behöver omsorgens skull, för alla de som känner sig oroade över att behöva omsorg och för alla de fantastiska människor som vigt sina liv åt att hjälpa gamla människor till en bättre vardag de sista dagarna i livet.
Media: NA, SVT, SR
Det började redan i morse när jag körde sonen till skolan. Radio Örebro stod på. Och man bröt det normala morgonprogrammet för att skicka över till en reporter som stod utanför Elgströmska huset. Skälet? Klockan 8 skulle skyddsstoppet träda i kraft.
Reporten fick ordet. Och sa nåt om att det inte hände så mycket just då. Det var ganska lugnt. Men vänta bara...
Det lät som om reportern hade väntat sig att få höra skrikande gamlingar som pinades av den onda personalen på det privata boendet. Eller att snälla kommunala ambulanser skulle komma och hämta de gamla från det vinstdrivande usla boendet för att köra dem till de fina vinstbefriade kommunala...
Och så rullade det på.
När jag pratade med verksamhetsledningen runt lunch berättade de om att såväl Radio Örebro som Tvärsnytt hade haft bilar utanför boendet hela förmiddagen.
Jag kan bara fundera varför. Var det för att de två public service bolagen brydde sig om de gamla? Eller var det för att man försökte hitta ett bra scoop, skapa ett schysst lokalt drev runt det fula privata boendet?
Kvällen avslutades med att lyssna på Tvärsnytt på webben. Och då kom det. Det direkta citatet ovan.
I studion Rasmus Persson (c) mot Murad Artin (v). Och reportern ställer en fråga till Rasmus Persson, och avslutar den med:
"Det är många boende som lider..."
Var har Tvärsnytt fått den informationen från? Finns den vidimerad från någon trovärdig källa? Eller är det ett rätt grovt övertramp från statstelevisionen? Det finns i alla fall idag inga objektiva analyser som visar att någon boende som lider. Men Tvärsnytts påstående står oemotsagt.
Men om det är många boende som lider så borde det märkas. Det finns regler för det. Så här skriver Socialstyrelsen:
Enligt bestämmelserna om lex Sarah i socialtjänstlagen, SoL, och lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, ska
- anställda genast rapportera missförhållanden och påtagliga risker för missförhållanden till den som bedriver verksamheten
- den som bedriver verksamheten utreda och avhjälpa eller undanröja det rapporterade missförhållandet utan dröjsmål
- den som bedriver verksamheten, om det visar sig att missförhållandet är allvarligt, snarast anmäla det till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).
Har det funnits anmälningar till IVO? Nej.
Attendo Elgströmska har inte haft en enda lex Sarah-anmälan 2012 eller 2013. Det kanske hade varit av värde att kolla upp det, innan man ställer sig utanför som reporter och väntar på att få höra de lidandes skrik, eller rent upp och ner i rutan säger: "Det är många boende som lider..."
Vad är det då som sker på Attendo Elgströmska? Är det en kris inom omsorgen? Ser vi den privata omsorgens förfall? Är det vinstintressena som visar sitt fula tryne?
Eller är det bekymmer inom personalgruppen? Är de medarbetare som kommit till tals representativa för alla? Eller finns det en tyst majoritet som inte vågar eller får komma fram?
Kan ett chefsbyte, med en chef som kräver mer av sina medarbetare, spela roll? Kan brottet med gamla, dåliga strukturer bland vissa medarbetare, skapat en grogrund för konflikter?
Kan det sätt på vilket Örebro kommun sade upp boendet spela roll? Orkar man som medarbetare eller som chef hålla kvaliteten uppe när man vet att kommunen egentligen inte tycker att man duger, att det bara är en tidsfråga innan jobbet tar slut?
Vilken roll spelar facket? Britt-Marie Balaj, kommunals ordförande i Örebro, är tillika engagerad för Vänsterpartiet som aktivt motarbetar alla privata alternativ inom äldreomsorgen. Spelar det någon roll? Borde det lyftas av media?
Och media själv och journalisternas politiska hemvist. Hur spelar den in? Varför denna fokusering på det privata Elgströmska? Varför har inte de röster bland personalen som velat berätta om en annan sanning med ett boende med bra kvalitet ha fått sina citat i Nerikes Allehanda? (Jag vet att de finns.) Varför denna fokusering på just Attendo Elgströmska? Är det så att det är i dessa fall journalistkårens vänstersympatier tar över det objektiva bevakandet? Att det är rätt att sätta dit det privata, och låta det offentliga gå fritt?
SVT Tvärsnytt hade, som jag tidigare skrivit om, redovisat en lista över de lex Sarah anmälningar som gjordes 2012. Örebro kommun hade enligt den redovisningen 12 lex Sarah. Attendo hade noll.
Men det fanns inte en enda journalist utanför de kommunala boendena, väntande på skrik från de lidande, eller på att de privata företagen skulle rädda de gamla från kommunen.
Det blev inte en enda TV-debatt där reportern berättade om de många lidande på de kommunala boendena, och frågade vänsterpartisterna om det var rimligt att ha kommunen som huvudman överhuvudtaget.
Det gjordes inga reportageserier i vare sig Nerikes Allehanda, Radio Örebro eller Tvärsnytt kring kommunens skrämmande misslyckanden.
För bilden från vänster är ju så klar. Det offentliga är gott. Det privata är ont.
Min bild är en helt annan. Jag ser privata boenden som är bättre eller sämre. Jag besöker kommunala boenden som är bättre eller sämre. Det är inte huvudmannaskapet som spelar roll
Jag möter engagerade medarbetare, såväl i privat som kommunal regi, som gör sitt yttersta för att den gamla människan ska få en så bra sista tid i livet som möjligt. Och jag har tyvärr också sett arbetsgrupper som inte fungerat, som satt sig själva före den gamlas behov, som uttryckt sig om de boende som "problem". Och det har funnits mest i de kommunala, men även hos de privata.
Jag har mött bra och dåliga chefer. Bra chefer som skapar en kultur där människans värde sätts i centrum, där medarbetarna känner sig sedda och upplyfta, där den gemensamma kulturen också får de gamla att må bra. Men jag har också sett dåliga chefer som inte styrt sin verksamhet, som inte skapat en god verksamhetskultur, som låtit dåliga vanor bland medarbetargrupper ta över chefsskapets krav. Och jag har sett konsekvenserna av detta.
Men hittills har huvudmannaskapet, vem som äger och driver verksamheten, spelat någon roll.
Just nu går drevet mot Attendo Elgströmska. Bilden är redan satt. Den kommer inte att kunna ändras, oavsett vad granskningarna säger. Jag kommer i alla fall inte att döma någon förrän någon form av objektivt facit finns.
Men jag funderar över hur de gamla på Elgströmska har det. Har de senaste dagarnas drev överhuvudtaget varit för dem? Eller är det själva nyheten som driver journalisterna?
I allt jag hittills läst, lyssnat till och sett på saknas det perspektivet. Hur mår den gamla människan i behov av vårt stöd, hon som just nu lever sina sista dagar, månader, kanske år, på Elgströmska? Jag saknar totalt en nyans av medkänsla för henne från medias sida. Här råder istället någon form av pockande glädje över att ha funnit en konflikt.
Och jag funderar över hur medarbetarna på Elgströmska egentligen mår. Med den information jag har och de tolkningar jag kan göra, bottnar mycket av det som nu sker i konflikter mellan medarbetare, och mellan medarbetare och chefer. Kommer man att orka lösa dessa konflikter? Kommer man trots allt att klara av att hålla fokus på sitt uppdrag, att ta hand om de gamla? Och hur mycket sämre blir det av att ha hackande journalister utanför jobbets dörrar på morgonen när man kommer?
Om några dagar kommer det journalistiska fokuset att ha flyttat från Elgströmska till något helt annat. Journalisterna kan avsluta och gå vidare.
Men i deras spår riskerar spillrorna av en tidigare väl fungerande verksamhet sopas undan. Och den oro de spridit bland alla de äldre som nu åter ser "bevis" på hur illa det är med äldreomsorgen i allmänhet och den privata äldreomsorgen i synnerhet, kommer att skapa rädsla, oro och sämre livskvalitet för många.
Åldrandet är inte enkelt. Äldreomsorg är inte enkelt.
Men jag skulle önska att vi hanterade frågan med större respekt, för alla de som behöver omsorgens skull, för alla de som känner sig oroade över att behöva omsorg och för alla de fantastiska människor som vigt sina liv åt att hjälpa gamla människor till en bättre vardag de sista dagarna i livet.
Media: NA, SVT, SR
2013-09-25
Uranbrytning i Närke?
Ska man kunna bryta uran i Sverige?
Hittills har frågan bara haft ett svar - nej.
Det har inte funnits något intresse från staten att hitta en positiv miljö för de företag som vill bryta uran. Och just för uran finns ett kommunalt veto. Om någon vill bryta uran i Örebro, kan kommunen stoppa och säga nej.
Men nu verkar en förändring vara på väg. Företag som söker uran, vill göra det på stora områden både i Öster- och Västernärke. Hur ska man hantera det?
Först till den principiella frågan. Ska uranbrytning överhuvudtaget vara tillåtet?
I dagsläget är det väl egentligen bara Folkpartiet och Miljöpartiet som har en relevant inställning till detta. Folkpartiet säger ja till kärnkraft. I ärlighetens namn säger vi då också ja till uranbrytning under förutsättning att den håller sig inom lagens råmärken.
Miljöpartiet säger nej både till kärnkraft och uranbrytning.
De andra partierna har alla varianter på temat "Det är väl OK med kärnkraft, men uranet köper vi från utlandet..." Det är en märklig hållning. Om man vill behålla eller utveckla kärnkraften, borde man i ärlighetens och solidaritetens namn också säga att vi får ta de eventuella negativa konsekvenserna av brytning även här i Sverige. Det är inte direkt konsekvent att säga att vi vill använda uran till våra reaktorer, men absolut inte det uran som finns här hemma.
Nu finns alltså intresse från företag som vill undersöka ett par fyndigheter. Dels en omkring Kvarntorp - Asker. Dels Latorp-Vintrosa-platån. Just nu handlar det bara om undersökningar. Sedan kan en förfrågan om att bryta skiffern där uranet (och en massa andra metaller också) komma.
Hur ska då kommunen ställa sig då?
Jag menar att vi måste hantera frågan om uranbrytning som brytning av alla andra mineraler. Håller man sig inom de tuffa miljökrav vi ställer, är det knappast vad vi bryter, utan hur vi bryter, som spelar roll. En grop är en grop, oavsett om det är järn, guld eller uran som tas upp. Gruvavfall är gruvavfall, oavsett om det är zink eller uran som sedan säljs.
Sverige ska ha tuffa miljökrav för all gruvverksamhet. Jag kan tycka att de idag är för svaga. Det gäller både att kunna bryta utan att förstöra, att ta hand om avfall och att återställa området så det blir bättre än vad det var innan brytningen.
Och det gäller också att markägarna har en rimlig utväxling på sitt markägande. Idag kostar intrånget från en gruva mycket lite. Och återställningskostnaderna riskerar att bäras av andra.
Om man redan idag gör en översiktlig bedömning, visar det sig att det knappast kan komma till stånd någon brytning av något material vare sig i Kvarntorp eller på Latorpsplatån. Det är för höga naturvärden. Det är för höga jordbruksvärden. Det stör för många människor.
Jag kan aldrig tänka mig att någon vill ha ett landskap som det som idag finns kring Kvarntorp i resten av området. Jag kan än mindre tänka mig att en gruva ens skulle finnas på någons ritbord där själva brytningen skulle ske i Latorp.
Vår uppfattning om omöjligheten av att tillåta brytning i Närke, delas sannolikt av alla andra partier. Så tron på att Närke skulle bli ett uran-Klondike, är och förblir nog bara en tro. Det kommer sannolikt aldrig att hända.
Media: SR
Hittills har frågan bara haft ett svar - nej.
Det har inte funnits något intresse från staten att hitta en positiv miljö för de företag som vill bryta uran. Och just för uran finns ett kommunalt veto. Om någon vill bryta uran i Örebro, kan kommunen stoppa och säga nej.
Men nu verkar en förändring vara på väg. Företag som söker uran, vill göra det på stora områden både i Öster- och Västernärke. Hur ska man hantera det?
Först till den principiella frågan. Ska uranbrytning överhuvudtaget vara tillåtet?
I dagsläget är det väl egentligen bara Folkpartiet och Miljöpartiet som har en relevant inställning till detta. Folkpartiet säger ja till kärnkraft. I ärlighetens namn säger vi då också ja till uranbrytning under förutsättning att den håller sig inom lagens råmärken.
Miljöpartiet säger nej både till kärnkraft och uranbrytning.
De andra partierna har alla varianter på temat "Det är väl OK med kärnkraft, men uranet köper vi från utlandet..." Det är en märklig hållning. Om man vill behålla eller utveckla kärnkraften, borde man i ärlighetens och solidaritetens namn också säga att vi får ta de eventuella negativa konsekvenserna av brytning även här i Sverige. Det är inte direkt konsekvent att säga att vi vill använda uran till våra reaktorer, men absolut inte det uran som finns här hemma.
Nu finns alltså intresse från företag som vill undersöka ett par fyndigheter. Dels en omkring Kvarntorp - Asker. Dels Latorp-Vintrosa-platån. Just nu handlar det bara om undersökningar. Sedan kan en förfrågan om att bryta skiffern där uranet (och en massa andra metaller också) komma.
Hur ska då kommunen ställa sig då?
Jag menar att vi måste hantera frågan om uranbrytning som brytning av alla andra mineraler. Håller man sig inom de tuffa miljökrav vi ställer, är det knappast vad vi bryter, utan hur vi bryter, som spelar roll. En grop är en grop, oavsett om det är järn, guld eller uran som tas upp. Gruvavfall är gruvavfall, oavsett om det är zink eller uran som sedan säljs.
Sverige ska ha tuffa miljökrav för all gruvverksamhet. Jag kan tycka att de idag är för svaga. Det gäller både att kunna bryta utan att förstöra, att ta hand om avfall och att återställa området så det blir bättre än vad det var innan brytningen.
Och det gäller också att markägarna har en rimlig utväxling på sitt markägande. Idag kostar intrånget från en gruva mycket lite. Och återställningskostnaderna riskerar att bäras av andra.
Om man redan idag gör en översiktlig bedömning, visar det sig att det knappast kan komma till stånd någon brytning av något material vare sig i Kvarntorp eller på Latorpsplatån. Det är för höga naturvärden. Det är för höga jordbruksvärden. Det stör för många människor.
Jag kan aldrig tänka mig att någon vill ha ett landskap som det som idag finns kring Kvarntorp i resten av området. Jag kan än mindre tänka mig att en gruva ens skulle finnas på någons ritbord där själva brytningen skulle ske i Latorp.
Vår uppfattning om omöjligheten av att tillåta brytning i Närke, delas sannolikt av alla andra partier. Så tron på att Närke skulle bli ett uran-Klondike, är och förblir nog bara en tro. Det kommer sannolikt aldrig att hända.
Media: SR
Är Attendo de dummaste?
Jag läser och lyssnar i lokal media. Om Attendo Elgströmska.
Bilden i media blir tydlig. Äldreomsorgen hos det privata boendet fungerar inte. En Lex Maria-anmälan har gjorts. Medarbetare berättar om missförhållanden, om äldre som inte får komma upp förrän runt lunch, om material som inte finns.
Först av allt vill jag säga: Jag kommer aldrig att acceptera att en gammal människa inte får den vård och omsorg som hon borde ha rätt till. Och det spelar ingen roll om det är kommunen, landstinget, en privat eller en förening som ansvarar. Det spelar helt enkelt ingen roll vem som är huvudman. Det är den gamla människans rätt till vård och omsorg som spelar roll.
Men jag blir ändå alltid fundersam över de braskande rubrikerna kring just de privata äldreboendena. Är de så dåliga som det verkar? Är de kommunala äldreboendena garanten för den bästa vården? Låt mig i alla fall skjuta in en liten fundering.
Det görs regelbundet enkäter över hur de boende och deras anhöriga upplever den omsorg som ges vid alla olika boenden. De fem bästa boendena var: Attendo Berggården (numera Kosmo), Tullhuset (Örebro kommuns intraprenad), Löwenhielmska huset (Örebro kommuns intraprenad), Sirishof (Nordlandia Care), Attendo Elgströmska.
Märkligt - eller hur. Av de fem första var tre privata och två intraprenader. Och det boende som idag utmålas som något skrämmande blev femte bästa boende.
Då måste man fråga sig: Har de gamla som bott där haft fel? Har deras anhöriga inte svarat korrekt? Varför är betygen för Elgströmska (och de andra i topp) så mycket bättre än för många rent kommunala boenden?
Eller är det så att enkäten visar på en lika riktig bild som artiklarna? Och var ska vi då lägga fokus? På de kommunala boenden som bara har ett betyg som är hälften så bra som Elgströmska? Eller på Elgströmska och de andra privata som ligger i topp? Är det just vem som är huvudmannaskapet, privat eller kommunalt, som är viktigt? Eller är det omsorgen och vården som de gamla som får som är viktig?
Men nu har ju i alla fall Elgströmska fått en lex Maria anmälan på sig. Då har de väl inte skött sig?
Nej - om Socialstyrelsen (Socialstyrelsen har delats upp så nu finns en ny tillsynsmyndighet som kollar upp lex Maria och lex Sarah-anmälningar) bedömer att det finns en grund i lex Maria-anmälan så kommer man att kräva åtgärder av Attendo Elgströmska. Det är bra. Och det är grunden för lex Maria.
Såväl lex Maria som lex Sarah handlar inte om att straffa huvudmännen. Istället handlar det om att hela tiden förbättra sig. Därför är det bra med dessa anmälningar, och ännu bättre med de åtgärdskrav som kommer och som följs upp.
Om man kollar på Attendos hemsida, kan man exempelvis se alla lex Sarah-anmälningar som gjorts på bolagets boenden. Om man kollar på Örebro kommuns hemsida ser man ingenting...
Men ser man på hur många lex Sarah-anmälningar som gjorts 2012 i länet så är Örebro kommun skyhögt över alla andra. Inte en enda lex Sarah hos Attendo. Många hos Örebro kommun. Och hur många gånger har vi haft storrubriker kring lex Sarah på de kommunala boendena? Hur många gånger har just de kommunala äldreboendena fått schavottera?
Svaret är - i princip inte alls. Noll. Niento.
Det finns en fil för de privata boendena. Och en annan för de kommunala. De privata bedöms och döms betydligt hårdare i media än vad de kommunala. Det är inte bra. Det är varje enskild gammal människas behov av vård och omsorg som måste vara i fokus, inte vem som äger eller driver ett boende.
Från och med i onsdags är jag andre vice ordförande i programnämnd Social Välfärd. Jag är oppositionsledare vad gäller äldreomsorgen. Det uppdraget kommer jag att ta på allvar.
Jag kommer att följa utvecklingen av de äldres rätt till vård och omsorg. Jag kommer att hålla tummen i ögat på landstingsledningen om de inte klarar av att fixa fasta läkare till vårdcentralerna med nödvändig äldre-kompetens. Jag kommer att hålla den andra i ögat på kommunledningen om de fortsätter att spara på de äldre och minska kvalitet och omsorgsåtagande.
Och jag kommer att hålla tummen i ögat på de privata som inte klarar av sitt uppdrag, som inte ger tillräcklig omsorg till de gamla.
Fokus måste alltid ligga på den gamla människans behov, på hennes förmågor, möjligheter och utmaningar. Inte på vem som äger eller driver verksamheten. Fokus måste ligga på kvalitet, inte på huvudmannaskap.
Även en gammal och sjuk människa ska ha rätt att leva hela livet, att vara trygg och också ha rätt att välja sitt liv och sitt boende, även den sista tiden i livet.
Media: NA, SR, SVT
Bilden i media blir tydlig. Äldreomsorgen hos det privata boendet fungerar inte. En Lex Maria-anmälan har gjorts. Medarbetare berättar om missförhållanden, om äldre som inte får komma upp förrän runt lunch, om material som inte finns.
Först av allt vill jag säga: Jag kommer aldrig att acceptera att en gammal människa inte får den vård och omsorg som hon borde ha rätt till. Och det spelar ingen roll om det är kommunen, landstinget, en privat eller en förening som ansvarar. Det spelar helt enkelt ingen roll vem som är huvudman. Det är den gamla människans rätt till vård och omsorg som spelar roll.
Men jag blir ändå alltid fundersam över de braskande rubrikerna kring just de privata äldreboendena. Är de så dåliga som det verkar? Är de kommunala äldreboendena garanten för den bästa vården? Låt mig i alla fall skjuta in en liten fundering.
Det görs regelbundet enkäter över hur de boende och deras anhöriga upplever den omsorg som ges vid alla olika boenden. De fem bästa boendena var: Attendo Berggården (numera Kosmo), Tullhuset (Örebro kommuns intraprenad), Löwenhielmska huset (Örebro kommuns intraprenad), Sirishof (Nordlandia Care), Attendo Elgströmska.
Märkligt - eller hur. Av de fem första var tre privata och två intraprenader. Och det boende som idag utmålas som något skrämmande blev femte bästa boende.
Då måste man fråga sig: Har de gamla som bott där haft fel? Har deras anhöriga inte svarat korrekt? Varför är betygen för Elgströmska (och de andra i topp) så mycket bättre än för många rent kommunala boenden?
Eller är det så att enkäten visar på en lika riktig bild som artiklarna? Och var ska vi då lägga fokus? På de kommunala boenden som bara har ett betyg som är hälften så bra som Elgströmska? Eller på Elgströmska och de andra privata som ligger i topp? Är det just vem som är huvudmannaskapet, privat eller kommunalt, som är viktigt? Eller är det omsorgen och vården som de gamla som får som är viktig?
Men nu har ju i alla fall Elgströmska fått en lex Maria anmälan på sig. Då har de väl inte skött sig?
Nej - om Socialstyrelsen (Socialstyrelsen har delats upp så nu finns en ny tillsynsmyndighet som kollar upp lex Maria och lex Sarah-anmälningar) bedömer att det finns en grund i lex Maria-anmälan så kommer man att kräva åtgärder av Attendo Elgströmska. Det är bra. Och det är grunden för lex Maria.
Såväl lex Maria som lex Sarah handlar inte om att straffa huvudmännen. Istället handlar det om att hela tiden förbättra sig. Därför är det bra med dessa anmälningar, och ännu bättre med de åtgärdskrav som kommer och som följs upp.
Om man kollar på Attendos hemsida, kan man exempelvis se alla lex Sarah-anmälningar som gjorts på bolagets boenden. Om man kollar på Örebro kommuns hemsida ser man ingenting...
Men ser man på hur många lex Sarah-anmälningar som gjorts 2012 i länet så är Örebro kommun skyhögt över alla andra. Inte en enda lex Sarah hos Attendo. Många hos Örebro kommun. Och hur många gånger har vi haft storrubriker kring lex Sarah på de kommunala boendena? Hur många gånger har just de kommunala äldreboendena fått schavottera?
Svaret är - i princip inte alls. Noll. Niento.
Det finns en fil för de privata boendena. Och en annan för de kommunala. De privata bedöms och döms betydligt hårdare i media än vad de kommunala. Det är inte bra. Det är varje enskild gammal människas behov av vård och omsorg som måste vara i fokus, inte vem som äger eller driver ett boende.
Från och med i onsdags är jag andre vice ordförande i programnämnd Social Välfärd. Jag är oppositionsledare vad gäller äldreomsorgen. Det uppdraget kommer jag att ta på allvar.
Jag kommer att följa utvecklingen av de äldres rätt till vård och omsorg. Jag kommer att hålla tummen i ögat på landstingsledningen om de inte klarar av att fixa fasta läkare till vårdcentralerna med nödvändig äldre-kompetens. Jag kommer att hålla den andra i ögat på kommunledningen om de fortsätter att spara på de äldre och minska kvalitet och omsorgsåtagande.
Och jag kommer att hålla tummen i ögat på de privata som inte klarar av sitt uppdrag, som inte ger tillräcklig omsorg till de gamla.
Fokus måste alltid ligga på den gamla människans behov, på hennes förmågor, möjligheter och utmaningar. Inte på vem som äger eller driver verksamheten. Fokus måste ligga på kvalitet, inte på huvudmannaskap.
Även en gammal och sjuk människa ska ha rätt att leva hela livet, att vara trygg och också ha rätt att välja sitt liv och sitt boende, även den sista tiden i livet.
Media: NA, SR, SVT
2013-09-23
Hellre sälja väl, än hyreshöjningar som (s)käl
Folkpartiet står upp för en bostadspolitik som håller ihop. Det gjorde vi förra mandatperioden. Det gör vi idag.
Vår politik bygger på några grunder:
Den politiken skulle innebära att vi hade ett bostadsbolag som var mindre, men vänligare och vassare. Det skulle innebära att vi hade mer pengar till bättre skolor, tryggare äldreomsorg och förskolor. Det skulle innebära att hyresgästerna visste vilken hyra de hade, både på kort och längre sikt.
Den politiken är sossarna i Örebro emot. De är så emot den att de förra perioden försökte få till en folkomröstning om att förbjuda ÖBO att sälja ett litet antal lägenheter. De är så emot den att de utmålade de privata fastighetsägarna till något nästan orimligt ont, kapitalister som bara var ute efter att pungslå sina hyresgäster. De är så emot den att de nu har skapat någon slags tankeförbud. I ÖBO idag är det förbjudet att ens fundera över om man skulle kunna sälja en enda lägenhet.
Socialdemokraternas politik är påstått solidarisk. Men idag rämnade denna "solidaritet" när tidningen Hem och Hyra visade vilka bolag som höjt hyrorna mest. ÖBO ligger i topp. Och skälet är enkelt. När ÖBO genomför en normal renovering saknas ekonomin för att ge hyresgästerna en rimlig hyreshöjning. Istället tar ÖBO ut hela kostnaden på den nya hyran.
Ska man vara konspiratorisk handlar det om att ÖBOs ledning bakvägen höjer hela hyressättningen. Och det kan behövas. För i socialdemokraternas ÖBO räcker inte intäkterna från hyrorna till för att klara av lägenhetsförvaltningen. Om inte ÖBO hade duktiga ekonomer som klarade av att placera pengarna rätt, skulle riskerna för förluster varit stora under mycket lång tid.
Detta är en medveten politik. Lena Baastad, Björn Sundin och Karin Sundin har gemensamt skapat förutsättningarna för rekordhyreshöjningarna. De är arkitekterna bakom den socialdemokratiska "solidariteten" som kan innebära:
Och de som drabbas mest är de med minst ekonomiska möjligheter.
Mot detta borde Hyresgästföreningen naturligtvis reagera. Jag funderar över vilka proteststormar det hade varit om kommunen fortfarande leddes av en folkpartist. Men när systerorganisationerna (S) och (HGF) sitter i båten, blir det inga proteststormar, inga krav på folkomröstningar, inga demonstrationer, inga namninsamlingar. Istället är det en tillbakadragen ton hos HGFs ställföreträdare. Det är synd. Örebro skulle vara värd en riktig, opolitisk hyresgästförening.
Och som vanligt får tjänstemännen täcka upp när baksidan av socialdemokraternas politik visar sig. Inte berättar Lena Baastad om varför hon driver en politik som gör att de fattigaste i Vivalla inte kan bo kvar.
Inte berättar Björn Sundin om att hans politik innebär att de som bor i Vivalla och Varberga kan komma att få betala mer i hyra än de på Oskarsvägen eller i Krämaren.
Inte berättar Karin Sundin om att hennes politik innebär att ÖBO tvingar de fattigaste att flytta.
Nej - istället får en okänd ÖBO-tjänsteman ta smällen för den socialdemokratiska politiken. Som vanligt...
För oss i Folkpartiet innebär detta bara ytterligare en sporre för att göra Örebro bättre. Vi kommer att fortsätta att kräva att ÖBO både säljer och köper, bygger nytt och bygger om, för att fler ska få bostäder. Vi kommer att fortsätta att kräva att det ska spela roll var man bor, att centrala lägenheter i gamla sekelskifteshus ska kosta mer än lägenheter i miljonprogrammen. Att många lägenheter måste bli billigare för att det handlar om riktig solidaritet.
Det är som vanligt i politiken. Socialdemokraterna sprider många vackra ord omkring sig i flashiga trycksaker och annonser. Men i verkligheten levererar de ett hårdare och fattigare samhälle.
Vi folkpartister är inte lika bra på det flashiga. Inte lika bra på att lova allt åt alla. Men vi ser i alla fall till att de löften vi ger också levereras. För att Örebro kan så mycket bättre. För att Örebro ska vara en stad för utveckling.
Media: NA, SR, SVT, Hem o Hyra
Vår politik bygger på några grunder:
- Allmännyttan ska ha en social profil. Alla ska ha möjlighet att bo i en bra bostad.
- Alla bolag ska behandlas lika. ÖBO och privata bolag ska ha samma förutsättningar.
- Bostadens läge ska spela roll. Det ska vara billigare att bo i Vivalla eller Brickebacken än på Öster eller i centrum.
- ÖBO ska både sälja, köpa, bygga nytt, bygga om, bygga till, renovera och underhålla sina lägenheter.
- ÖBO ska vara ekonomiskt starkt.
- ÖBO ägs av alla örebroare, inte av sina hyresgäster. Därför ska ÖBO ge en god avkastning till sina ägare.
Den politiken skulle innebära att vi hade ett bostadsbolag som var mindre, men vänligare och vassare. Det skulle innebära att vi hade mer pengar till bättre skolor, tryggare äldreomsorg och förskolor. Det skulle innebära att hyresgästerna visste vilken hyra de hade, både på kort och längre sikt.
Den politiken är sossarna i Örebro emot. De är så emot den att de förra perioden försökte få till en folkomröstning om att förbjuda ÖBO att sälja ett litet antal lägenheter. De är så emot den att de utmålade de privata fastighetsägarna till något nästan orimligt ont, kapitalister som bara var ute efter att pungslå sina hyresgäster. De är så emot den att de nu har skapat någon slags tankeförbud. I ÖBO idag är det förbjudet att ens fundera över om man skulle kunna sälja en enda lägenhet.
Socialdemokraternas politik är påstått solidarisk. Men idag rämnade denna "solidaritet" när tidningen Hem och Hyra visade vilka bolag som höjt hyrorna mest. ÖBO ligger i topp. Och skälet är enkelt. När ÖBO genomför en normal renovering saknas ekonomin för att ge hyresgästerna en rimlig hyreshöjning. Istället tar ÖBO ut hela kostnaden på den nya hyran.
Ska man vara konspiratorisk handlar det om att ÖBOs ledning bakvägen höjer hela hyressättningen. Och det kan behövas. För i socialdemokraternas ÖBO räcker inte intäkterna från hyrorna till för att klara av lägenhetsförvaltningen. Om inte ÖBO hade duktiga ekonomer som klarade av att placera pengarna rätt, skulle riskerna för förluster varit stora under mycket lång tid.
Detta är en medveten politik. Lena Baastad, Björn Sundin och Karin Sundin har gemensamt skapat förutsättningarna för rekordhyreshöjningarna. De är arkitekterna bakom den socialdemokratiska "solidariteten" som kan innebära:
- Hyre(s)höjningar på tiotals procent efter renovering.
- Högre hyror i Vivalla och Varberga än centralt och på Öster.
- Ett svagare ÖBO med mindre ekonomiska muskler.
- Kraftigt ökad upplåning i ÖBO och kommunen.
- Sämre kommunal ekonomi.
Och de som drabbas mest är de med minst ekonomiska möjligheter.
Mot detta borde Hyresgästföreningen naturligtvis reagera. Jag funderar över vilka proteststormar det hade varit om kommunen fortfarande leddes av en folkpartist. Men när systerorganisationerna (S) och (HGF) sitter i båten, blir det inga proteststormar, inga krav på folkomröstningar, inga demonstrationer, inga namninsamlingar. Istället är det en tillbakadragen ton hos HGFs ställföreträdare. Det är synd. Örebro skulle vara värd en riktig, opolitisk hyresgästförening.
Och som vanligt får tjänstemännen täcka upp när baksidan av socialdemokraternas politik visar sig. Inte berättar Lena Baastad om varför hon driver en politik som gör att de fattigaste i Vivalla inte kan bo kvar.
Inte berättar Björn Sundin om att hans politik innebär att de som bor i Vivalla och Varberga kan komma att få betala mer i hyra än de på Oskarsvägen eller i Krämaren.
Inte berättar Karin Sundin om att hennes politik innebär att ÖBO tvingar de fattigaste att flytta.
Nej - istället får en okänd ÖBO-tjänsteman ta smällen för den socialdemokratiska politiken. Som vanligt...
För oss i Folkpartiet innebär detta bara ytterligare en sporre för att göra Örebro bättre. Vi kommer att fortsätta att kräva att ÖBO både säljer och köper, bygger nytt och bygger om, för att fler ska få bostäder. Vi kommer att fortsätta att kräva att det ska spela roll var man bor, att centrala lägenheter i gamla sekelskifteshus ska kosta mer än lägenheter i miljonprogrammen. Att många lägenheter måste bli billigare för att det handlar om riktig solidaritet.
Det är som vanligt i politiken. Socialdemokraterna sprider många vackra ord omkring sig i flashiga trycksaker och annonser. Men i verkligheten levererar de ett hårdare och fattigare samhälle.
Vi folkpartister är inte lika bra på det flashiga. Inte lika bra på att lova allt åt alla. Men vi ser i alla fall till att de löften vi ger också levereras. För att Örebro kan så mycket bättre. För att Örebro ska vara en stad för utveckling.
Media: NA, SR, SVT, Hem o Hyra
När rädslan att förlora tar över
Jag såg Ängelholm - ÖSK i fredags. En match som sade rätt mycket om framförallt ÖSK.
I 80 minuter spelade laget med en man mer. Det resulterade i första halvlek i ett snyggt spel och ett hyfsat övertag. Kalle Holmberg missade chanser på löpande band. Det kunde ha stått både 0-3 och 0-4 om inte om funnits...
I andra halvlek märktes knappt att ÖSK hade en man mer på banan. När man fick bollen gick det långsamt. Hellre en pass bakåt eller åt sidan, än en framåt. Väldigt lite rörelse från mittfältarna med boll. Knappt några genombrottsförsök. Ändå vaskade laget till sig några chanser som borde givit mål och avgjort matchen. Men det fungerade inte.
Och de sista 5 - 10 minuterna var ÖSK rejält illa ute. Ängelholm var vassare och borde haft fler chanser att både utjämna och avgöra. Men laget har inte de nödvändiga kvaliteterna. Trots detta kunde man kvittera. Som jag såg det var det åter en individuell miss. Samuel Wowoah hade inte någon koll på var han befann sig utifrån såväl med- som motspelare. Det var mer en mittbacksposition än en ytterbacksposition. Och det straffade sig, som så många gånger förr.
När jag satt där och tittade, tänkte jag på Falkenbergs senaste match. Mot Landskrona visade man upp ett helt annat spel än ÖSKs. Där fanns snabbheten. Där fanns genombrottsviljan. Där fanns en helt annan spelglädje och vilja än vad ÖSK visat upp de senaste matcherna. Och jag funderar på varför.
Är det så att favoritskapet och den fina våren nu slår tillbaka? Är det så att prestationsångesten gör spelarna rädda? Är det så att rädslan att förlora tar över viljan att vinna?
Jag kan inte tänka mig något annat. Det handlar om så många spelare som inte presterar. Och det handlar om ett lag som spelar under sin kompetensnivå.
När en mittfältare (både Saeid och Nilsson) hellre väljer att stanna upp, spela i sidled eller bakåt, trots att det finns en 30 meters-korridor framför dem, betyder det något. De har knappast blivit sämre spelare, men...
När Kalle Holmberg missar chans efter chans, friläge efter friläge, betyder det något. Han har knappast blivit en sämre spelare, men...
När varningarna duggar tätt, trots att laget har en man mer på banan, betyder det något. Ingen har blivit en sämre spelare i höst, men...
När laget faller ner och mot mitten, så mittfält och backar nästan krockar framför mål innanför straffområdet, betyder det något. Inte att de glömt hur man spelar, men...
Rädslan att förlora, att släppa in det där målet som man inte får, blir ett hinder som är större än motståndaren. Du gör dig själv dålig bara för att du inte vågar vara bra. Man gör sitt lag dåligt, bara för att ingen vågar göra bort sig och göra något utanför ramarna.
Som jag ser det handlar ÖSKs framtid nu mer om organisationstankar och management, än om fotbollsträning och skottövningar. Det handlar om att få 11 individualister att både våga fortsätta att vara individualister och att spela för laget. Det handlar om att få de 11 att acceptera att det är bättre att våga och misslyckas än att inte våga. Det handlar om att få de 11 att inse att det alltid är bättre att göra något, och få kritik för att man gör fel, än att sejfa och inte göra något alls.
För Falkenberg är säsongen redan över. De har vunnit mer än vad någon kunde tro när säsongen började. Varenda poäng de får med sig är ytterligare en glädje. De har redan lyckats. De kan helt enkelt inte misslyckas.
För ÖSK pågår säsongen till sista matchen. Ryggsäcken blir allt tyngre. Rädslan att förlora riskerar allt mer att gröpa ur glädjen att vinna. Risken att misslyckas blir en stängd dörr till chansen att lyckas.
Hur ska man vända? Kommer laget att klara av att hitta glädjen till morgondagens match mot Brage? Jag är osäker.
Som den politiker man är måste jag få dra en politisk parallell. Det finns många politiska partier som är i ÖSKs situation. Socialdemokraterna, som ser sitt röstetal och sitt inflytande sjunka år efter år. Moderaterna som omformade sig själva och Sverige men som verkar ha omformat klart. Kristdemokrater och Centerpartister som inte hittar en mening med sin existens. Och Folkpartiet som funderar över om liberalism handlar om något mer än privata moralfrågor.
I sin oro över att förlora, väljer rätt många partier och politiker att inte våga, inte sticka ut, inte utmana. Man kan ju misslyckas. Istället handlar det om att sejfa. Göra som de andra. Se ut som de andra. Spela i sidled.
Och istället för vågade och spännande kampanjer för den egna politiken, som ska lyfta partiet eftersom människor ser ett politiskt ledarskap, handlar så mycket istället om att förstöra för de andra. Negativa kampanjer ersätter positivt ledarskap.
Frågan är vad som händer när svensk politik får ett politikens Falkenberg? När det egna spelet, spelglädjen och framåtandan är det som gäller. När segrarna redan är vunna, och man därför inte kan förlora. När budskapet väcker människors intresse för partiets politik och inte bara är ett klagande på de andra partierna.
Jag hoppas att mitt parti, Folkpartiet, kunde ta den ledartröjan. Men risken är större att det istället blir ett opportunistiskt parti som har den "rätta" ledaren som säger de "rätta" sakerna i "rätt" tid. Vi har sett det i andra länder. Sverige är inte unikt.
Men så får det inte gå! I morgon mot Brage kommer ÖSK att göra en stormatch. Kalle Holmberg sätter 3 pannor. Nordin levererar smörpass på löpande band och Hagge sliter som bara han kan.
Och i valen 2014 gör Folkpartiet sitt bästa valresultat någonsin. Inte för att vi visat hur dåliga de andra är. Utan för att vi är så bra!
Media: NA1, NA2, NA3,
I 80 minuter spelade laget med en man mer. Det resulterade i första halvlek i ett snyggt spel och ett hyfsat övertag. Kalle Holmberg missade chanser på löpande band. Det kunde ha stått både 0-3 och 0-4 om inte om funnits...
I andra halvlek märktes knappt att ÖSK hade en man mer på banan. När man fick bollen gick det långsamt. Hellre en pass bakåt eller åt sidan, än en framåt. Väldigt lite rörelse från mittfältarna med boll. Knappt några genombrottsförsök. Ändå vaskade laget till sig några chanser som borde givit mål och avgjort matchen. Men det fungerade inte.
Och de sista 5 - 10 minuterna var ÖSK rejält illa ute. Ängelholm var vassare och borde haft fler chanser att både utjämna och avgöra. Men laget har inte de nödvändiga kvaliteterna. Trots detta kunde man kvittera. Som jag såg det var det åter en individuell miss. Samuel Wowoah hade inte någon koll på var han befann sig utifrån såväl med- som motspelare. Det var mer en mittbacksposition än en ytterbacksposition. Och det straffade sig, som så många gånger förr.
När jag satt där och tittade, tänkte jag på Falkenbergs senaste match. Mot Landskrona visade man upp ett helt annat spel än ÖSKs. Där fanns snabbheten. Där fanns genombrottsviljan. Där fanns en helt annan spelglädje och vilja än vad ÖSK visat upp de senaste matcherna. Och jag funderar på varför.
Är det så att favoritskapet och den fina våren nu slår tillbaka? Är det så att prestationsångesten gör spelarna rädda? Är det så att rädslan att förlora tar över viljan att vinna?
Jag kan inte tänka mig något annat. Det handlar om så många spelare som inte presterar. Och det handlar om ett lag som spelar under sin kompetensnivå.
När en mittfältare (både Saeid och Nilsson) hellre väljer att stanna upp, spela i sidled eller bakåt, trots att det finns en 30 meters-korridor framför dem, betyder det något. De har knappast blivit sämre spelare, men...
När Kalle Holmberg missar chans efter chans, friläge efter friläge, betyder det något. Han har knappast blivit en sämre spelare, men...
När varningarna duggar tätt, trots att laget har en man mer på banan, betyder det något. Ingen har blivit en sämre spelare i höst, men...
När laget faller ner och mot mitten, så mittfält och backar nästan krockar framför mål innanför straffområdet, betyder det något. Inte att de glömt hur man spelar, men...
Rädslan att förlora, att släppa in det där målet som man inte får, blir ett hinder som är större än motståndaren. Du gör dig själv dålig bara för att du inte vågar vara bra. Man gör sitt lag dåligt, bara för att ingen vågar göra bort sig och göra något utanför ramarna.
Som jag ser det handlar ÖSKs framtid nu mer om organisationstankar och management, än om fotbollsträning och skottövningar. Det handlar om att få 11 individualister att både våga fortsätta att vara individualister och att spela för laget. Det handlar om att få de 11 att acceptera att det är bättre att våga och misslyckas än att inte våga. Det handlar om att få de 11 att inse att det alltid är bättre att göra något, och få kritik för att man gör fel, än att sejfa och inte göra något alls.
För Falkenberg är säsongen redan över. De har vunnit mer än vad någon kunde tro när säsongen började. Varenda poäng de får med sig är ytterligare en glädje. De har redan lyckats. De kan helt enkelt inte misslyckas.
För ÖSK pågår säsongen till sista matchen. Ryggsäcken blir allt tyngre. Rädslan att förlora riskerar allt mer att gröpa ur glädjen att vinna. Risken att misslyckas blir en stängd dörr till chansen att lyckas.
Hur ska man vända? Kommer laget att klara av att hitta glädjen till morgondagens match mot Brage? Jag är osäker.
Som den politiker man är måste jag få dra en politisk parallell. Det finns många politiska partier som är i ÖSKs situation. Socialdemokraterna, som ser sitt röstetal och sitt inflytande sjunka år efter år. Moderaterna som omformade sig själva och Sverige men som verkar ha omformat klart. Kristdemokrater och Centerpartister som inte hittar en mening med sin existens. Och Folkpartiet som funderar över om liberalism handlar om något mer än privata moralfrågor.
I sin oro över att förlora, väljer rätt många partier och politiker att inte våga, inte sticka ut, inte utmana. Man kan ju misslyckas. Istället handlar det om att sejfa. Göra som de andra. Se ut som de andra. Spela i sidled.
Och istället för vågade och spännande kampanjer för den egna politiken, som ska lyfta partiet eftersom människor ser ett politiskt ledarskap, handlar så mycket istället om att förstöra för de andra. Negativa kampanjer ersätter positivt ledarskap.
Frågan är vad som händer när svensk politik får ett politikens Falkenberg? När det egna spelet, spelglädjen och framåtandan är det som gäller. När segrarna redan är vunna, och man därför inte kan förlora. När budskapet väcker människors intresse för partiets politik och inte bara är ett klagande på de andra partierna.
Jag hoppas att mitt parti, Folkpartiet, kunde ta den ledartröjan. Men risken är större att det istället blir ett opportunistiskt parti som har den "rätta" ledaren som säger de "rätta" sakerna i "rätt" tid. Vi har sett det i andra länder. Sverige är inte unikt.
Men så får det inte gå! I morgon mot Brage kommer ÖSK att göra en stormatch. Kalle Holmberg sätter 3 pannor. Nordin levererar smörpass på löpande band och Hagge sliter som bara han kan.
Och i valen 2014 gör Folkpartiet sitt bästa valresultat någonsin. Inte för att vi visat hur dåliga de andra är. Utan för att vi är så bra!
Media: NA1, NA2, NA3,
2013-09-19
Det hänger inte ihop...
Lyssnade på debatten mellan finansminister Borg och ekonomipolitiska talespersonen Andersson i gårdagens Aktuellt. Det var en intressant föreställning av flera skäl. För oss nördar som är intresserade av politikens retorik var Magdalena Anderssons anföranden mästerliga exempel på den negativ kampanj-metodik som socialdemokraterna är ensamma om i svensk politik. Hon använde så många negativa bilder och ord hon kunde och försökte knyta Anders Borg personligen till vartenda ett av dessa ord. Det var inte en debatt om politik för henne. Det var en möjlighet att minska Borgs trovärdighet som person.
Tyvärr verkar denna typ av negativ kampanj fungera. Alla dyrbara konsulter som sossarna importerar från USA lär upp dem i samma stil. Jag har sett det lokalt. Örebro verkar ha varit en testballong för deras negativakampanjmetodik. Men nu får det fullt genomslag på riksplanet.
Så trist.
Annars var även denna debatt intressant på ett annat sätt. Anders Borg fick frågor både från reportern och Andersson kring den faktiskt genomförda politiken. Men Andersson behövde själv inte redogöra för nästan något av sin egen politik. Det blir bara en massa ord. Om hur dåligt allt är nu. Om hur bra allt ska bli.
Så åter låter jag mig fundera över hur det ser ut i den verklighet som finns här ute, bortom socialdemokraternas partihögkvarter, där deras politik prövas i verkligheten. Här, i Örebro exempelvis, blir bilden en annan. Låt mig ta några exempel:
Andersson gnäller på Borg för att han lånar för att få fart på ekonomin. Men i Örebro är den socialdemokratiska lånekarusellen större än någonsin. Bara de nya lånen som Örebro kommunkoncern beräknas ta de kommande tre åren är 4,5 miljarder. Det är mer än när socialdemokraternas lån tvingade dem att sälja Örebro Energi 1995...
Andersson gnäller på Borg för att han inte kommer med konkreta förslag för att få ner arbetslösheten. Men i Örebro planerar sossarna att dra ner på resurserna till vuxenutbildning och arbetsmarknadsåtgärder. Istället försöker man få privata företag att via upphandlingar och samarbeten med kommunala bolag skapa jobb. Det har inte gått något vidare...
Andersson gnäller på Borg för att han inte satsar på skolorna. Hon menar att med socialdemokratisk politik får eleverna mer. Men i Örebro tvingar sossarna skolorna att spara, år efter år. Anställningsstopp följs av inköpsstopp följs av uppsägningshot. Och nu diskuterar de att SÄNKA elevpengen...
Andersson gnäller på Borg för att välfärden inte får mer pengar. Men i Örebro ökar kommunens skatteintäkter kraftigt. Trots det skär sossarna ner på välfärden. De lägger hellre pengar på elithallar för fotboll, på vindkraftbolag, på enorm politisk administration...
På punkt efter punkt visar det sig att socialdemokratisk politik inte hänger ihop. Klagovisorna är högljudda i TV-studion. Men när pengarna ska användas av lokala sossar, så sker något annat. Väfärden sätts på undantag. Eleverna prioriteras ner. Lärare sägs upp. Lånen växer och arbetena lyser mest med sin frånvaro.
Kanske det vore bäst för Magdalena Andersson att först granska sina egna partivänner, innan hon börjar kasta sten. De kan spräcka de flesta rutorna i det socialdemokratiska glashuset.
Media: NA, SR Örebro
Tyvärr verkar denna typ av negativ kampanj fungera. Alla dyrbara konsulter som sossarna importerar från USA lär upp dem i samma stil. Jag har sett det lokalt. Örebro verkar ha varit en testballong för deras negativakampanjmetodik. Men nu får det fullt genomslag på riksplanet.
Så trist.
Annars var även denna debatt intressant på ett annat sätt. Anders Borg fick frågor både från reportern och Andersson kring den faktiskt genomförda politiken. Men Andersson behövde själv inte redogöra för nästan något av sin egen politik. Det blir bara en massa ord. Om hur dåligt allt är nu. Om hur bra allt ska bli.
Så åter låter jag mig fundera över hur det ser ut i den verklighet som finns här ute, bortom socialdemokraternas partihögkvarter, där deras politik prövas i verkligheten. Här, i Örebro exempelvis, blir bilden en annan. Låt mig ta några exempel:
Andersson gnäller på Borg för att han lånar för att få fart på ekonomin. Men i Örebro är den socialdemokratiska lånekarusellen större än någonsin. Bara de nya lånen som Örebro kommunkoncern beräknas ta de kommande tre åren är 4,5 miljarder. Det är mer än när socialdemokraternas lån tvingade dem att sälja Örebro Energi 1995...
Andersson gnäller på Borg för att han inte kommer med konkreta förslag för att få ner arbetslösheten. Men i Örebro planerar sossarna att dra ner på resurserna till vuxenutbildning och arbetsmarknadsåtgärder. Istället försöker man få privata företag att via upphandlingar och samarbeten med kommunala bolag skapa jobb. Det har inte gått något vidare...
Andersson gnäller på Borg för att han inte satsar på skolorna. Hon menar att med socialdemokratisk politik får eleverna mer. Men i Örebro tvingar sossarna skolorna att spara, år efter år. Anställningsstopp följs av inköpsstopp följs av uppsägningshot. Och nu diskuterar de att SÄNKA elevpengen...
Andersson gnäller på Borg för att välfärden inte får mer pengar. Men i Örebro ökar kommunens skatteintäkter kraftigt. Trots det skär sossarna ner på välfärden. De lägger hellre pengar på elithallar för fotboll, på vindkraftbolag, på enorm politisk administration...
På punkt efter punkt visar det sig att socialdemokratisk politik inte hänger ihop. Klagovisorna är högljudda i TV-studion. Men när pengarna ska användas av lokala sossar, så sker något annat. Väfärden sätts på undantag. Eleverna prioriteras ner. Lärare sägs upp. Lånen växer och arbetena lyser mest med sin frånvaro.
Kanske det vore bäst för Magdalena Andersson att först granska sina egna partivänner, innan hon börjar kasta sten. De kan spräcka de flesta rutorna i det socialdemokratiska glashuset.
Media: NA, SR Örebro
2013-09-18
Fattiga barn får fler ord och mindre resurser...
Idag fattade kommunfullmäktige beslut om ett dokument som rörde utsatta barn. Barn som har det svårt av en eller annan orsak. Är det bra, eller?
Skälet för att majoriteten nu fattade detta beslut är rent partipolitiskt. Ett av huvudnumren för den förre socialdemokratiske ledaren Håkan Juholt var just "barnfattigdomen". Den skulle minska, halveras eller på andra sätt hanteras.
Juholt använde gärna ordet "barnfattigdom" och hans ord togs upp av sossarna i Örebro. Så ursprungligen var detta program ett program mot just barnfattigdom, och inte ett program som rör utsatta barn.
Det var bara ett parti som hade en annan åsikt än majoriteten i denna fråga. Självklart handlar det om Folkpartiet. När andra partier inte vågar, vågar vi. Vi vågar både kritisera användandet av ordet barnfattigdom. Vi vågar kritisera framtagandet av ett program som bara är en massa ord. Och vi vågar kritisera hur de styrande redan innan programmet är taget, beslutar på tvärs mot de fina orden.
För många fina ord är det. Men blir det någon verkstad?
Det finns barn som har det svårt i Örebro idag. Det finns alldeles för många barn som har det svårt; ekonomiskt, socialt, på andra sätt. Om detta är vi eniga. Men frågan är hur vi hanterar utmaningen.
Det finns två huvudsakliga vägar att möta den. Det handlar om en bättre förskola och skola. Barn som lär sig mer, riskerar mindre att hamna i utanförskap. Unga som går i en bra skola har större sannolikhet att själva hitta rätt utbildning och rätt jobb. En dålig skola slår undan fötterna på många barn, men främst på de mest sårbara.
Skolan är den viktigaste faktorn i arbetet mot ett ökat antal utsatta barn.
Den andra faktorn handlar om jobben. Det är enkelt att följa hur kurvorna samvarierar. När arbetslösheten går upp, slår det mest mot de sårbaraste och deras barn. Och tvärsom. Så ett samhälle som skapar jobb, lägger också en grund för minskad utsatthet hos många.
Men vad händer då i Örebro?
I går fick vi reda på de senaste budgetförutsättningarna. Där kunde man rätt tydligt följa hur sossarna prioriterar. Skolan riskerar att tvingas spara ytterligare 27 - 35 miljoner. Vuxenutbildnings- och arbetsmarknadsnämnden klarar sig med ett minus på 4,2 miljoner.
Just de områden som har störst betydelse för att minska utsattheten hos barnen får de stora neddragningarna. Skolan har dessutom under hela den socialdemokratiska ledningsperioden fått kontinuerliga besparingar. Lärare går på knäna. Stödpersonal saknas. Läromedel kan inte köpas in.
Och nu drabbas även arbetsmarknadsåtgärderna.
Därför tyckte vi i Folkpartiet att vi skulle satsa mer på barnen, och mindre på dokument som uppenbarligen inte styr.
Vi satsar mer på skolan.
Vi satsar mer på förskolan.
Vi satsar mer på lärarna.
Vi satsar mer på läromedel.
Vi satsar mer på lärarlöner.
Och vi satsar på ett bättre företagsklimat som kommer att ge fler jobb.
Örebro kommun lider inte brist på styrdokument som inte styr. Just nu försöker kommunledningen att plocka bort massor av gamla dokument som ingen bryr sig om. Det är bra. Mindre bra är att de i andra änden lägger till nya dokument, som alltså inte styr ens den dag de tas.
Barnen, både de som har det väl och mindre väl förspänt i livet, mår bättre av en politik som ser till verkligheten och gör något åt den, än en politik som skriver program som mest staplar vackra ord utan innehåll på hög.
Skälet för att majoriteten nu fattade detta beslut är rent partipolitiskt. Ett av huvudnumren för den förre socialdemokratiske ledaren Håkan Juholt var just "barnfattigdomen". Den skulle minska, halveras eller på andra sätt hanteras.
Juholt använde gärna ordet "barnfattigdom" och hans ord togs upp av sossarna i Örebro. Så ursprungligen var detta program ett program mot just barnfattigdom, och inte ett program som rör utsatta barn.
Det var bara ett parti som hade en annan åsikt än majoriteten i denna fråga. Självklart handlar det om Folkpartiet. När andra partier inte vågar, vågar vi. Vi vågar både kritisera användandet av ordet barnfattigdom. Vi vågar kritisera framtagandet av ett program som bara är en massa ord. Och vi vågar kritisera hur de styrande redan innan programmet är taget, beslutar på tvärs mot de fina orden.
För många fina ord är det. Men blir det någon verkstad?
Det finns barn som har det svårt i Örebro idag. Det finns alldeles för många barn som har det svårt; ekonomiskt, socialt, på andra sätt. Om detta är vi eniga. Men frågan är hur vi hanterar utmaningen.
Det finns två huvudsakliga vägar att möta den. Det handlar om en bättre förskola och skola. Barn som lär sig mer, riskerar mindre att hamna i utanförskap. Unga som går i en bra skola har större sannolikhet att själva hitta rätt utbildning och rätt jobb. En dålig skola slår undan fötterna på många barn, men främst på de mest sårbara.
Skolan är den viktigaste faktorn i arbetet mot ett ökat antal utsatta barn.
Den andra faktorn handlar om jobben. Det är enkelt att följa hur kurvorna samvarierar. När arbetslösheten går upp, slår det mest mot de sårbaraste och deras barn. Och tvärsom. Så ett samhälle som skapar jobb, lägger också en grund för minskad utsatthet hos många.
Men vad händer då i Örebro?
I går fick vi reda på de senaste budgetförutsättningarna. Där kunde man rätt tydligt följa hur sossarna prioriterar. Skolan riskerar att tvingas spara ytterligare 27 - 35 miljoner. Vuxenutbildnings- och arbetsmarknadsnämnden klarar sig med ett minus på 4,2 miljoner.
Just de områden som har störst betydelse för att minska utsattheten hos barnen får de stora neddragningarna. Skolan har dessutom under hela den socialdemokratiska ledningsperioden fått kontinuerliga besparingar. Lärare går på knäna. Stödpersonal saknas. Läromedel kan inte köpas in.
Och nu drabbas även arbetsmarknadsåtgärderna.
Därför tyckte vi i Folkpartiet att vi skulle satsa mer på barnen, och mindre på dokument som uppenbarligen inte styr.
Vi satsar mer på skolan.
Vi satsar mer på förskolan.
Vi satsar mer på lärarna.
Vi satsar mer på läromedel.
Vi satsar mer på lärarlöner.
Och vi satsar på ett bättre företagsklimat som kommer att ge fler jobb.
Örebro kommun lider inte brist på styrdokument som inte styr. Just nu försöker kommunledningen att plocka bort massor av gamla dokument som ingen bryr sig om. Det är bra. Mindre bra är att de i andra änden lägger till nya dokument, som alltså inte styr ens den dag de tas.
Barnen, både de som har det väl och mindre väl förspänt i livet, mår bättre av en politik som ser till verkligheten och gör något åt den, än en politik som skriver program som mest staplar vackra ord utan innehåll på hög.
2013-09-17
VÄLFÄRD(S)SLAKTEN: FYRAOCHENHALVMILJARD KRONOR I NYA LÅN!!!
Jag tror jag aldrig skrivit en rubrik på bloggen med bara versaler. Men nu har det hänt. Och skälet är uppenbart. Under sossarna i Örebro är det långivarna som jublar. Lena Baastad och hennes kompisar i kommunledningen håller på att investera sönder Örebro. Och de gör det utan att bekymra sig om morgondagen.
Gigantiska investeringar kan vara bra. Om man har koll på ekonomin. Men det har inte Baastad & Co. För samtidigt som man går ut med de enorma investeringarna så sparar man på välfärden.
Baastad planerar just nu följande:
Skolor och förskolor ska spara minst 30 miljoner kronor. Det innebär bland annat att:
Skolpengen ska minskas. Alla elever får mindre pengar med sig till den skola man går i. Följden blir färre lärare, sämre läromedel, mindre resurser till dem som behöver det mest.
Antalet rektorer ska minskas främst på gymnasieskolan. Och det i en organisation som redan har för stora åtaganden för chefer och ledare...
Ännu fler skolnedläggningar.
På vård- och omsorgsområdet blir det främst de gamla och de med funktionshinder som drabbas. Vad det innebär är oklart. Men äldreboendena ska spara ytterligare 11 miljoner och nämnden för funktionshindrade drygt 7 miljoner.
Sammantaget innebär det alltså runt 50 miljoner i besparingar på välfärdens kärna. 50 miljoner är drygt 100 tjänster. Lärare, förskollärare, undersköterskor, sjuksköterskor.
Det är kanske inte så märkligt att Baastad öppnar för fler uppsägningar från kommunen...
Och det är i denna situation som kommunen kör igång sitt gigantiska investeringsprogram med nya miljardlån.
De kommande åren kommer Örebro kommun att för sin egen verksamhet låna upp 2,5 miljarder. Men då är inte flera av de löften sossarna ställt ut medräknade.
Till det kommer lån för bolagens egen verksamhet på 2 miljarder. Av de 2 miljarderna är 500 miljoner investeringar i den osäkra vindkraften.
Så vad händer på sikt? Vad finns för säkerheter att kommunen klarar detta långsiktigt. Svaret är - ingen vet. Och hos de tre partierna i kommunledningen verkar det vara tydligt att ingen bryr sig.
På dagens budgetberedning var det tomt på majoritetens stolar. Inget centerpartistiskt kommunalråd. Inget kristdemokratiskt kommunalråd. Några sossar som kom och gick. Men ointresset var tydligt. Och det ställdes inte en enda fråga från någon av majoritetspolitikerna. Ingen brydde sig.
Annars kunde det ju vara intressant att fundera över vad det skulle innebära om en rejäl räntehöjning skulle komma inom de närmaste åren. Ränteswapar i all ära - någon gång ska kalaset betalas. Och med en låneskuld på 8 miljarder (för kommunens egna verksamheter) eller 13 miljarder (för hela koncernen) så innebär varje procents ränteökning mellan 80 och 130 miljoner i ökade kostnader. Just nu är ränteläget rekordlågt. Men miljardlånen ska betalas om fem, tio eller 20 år. Men vem bryr sig om det...
I socialdemokraternas Örebro hotas välfärden. Inte ens välfärdens kärna; förskolan, skolan, äldreomsorgen och omsorgen om de med funktionshinder, värnas. Snarare prioriteras välfärden ner på investeringarnas och bolagens altare. Nu påstår Lena Baastad att det bara är tjänstemannaförslag. Men alla vi som varit med vet att antingen har Baastad godkänt varenda siffra som redovisades idag, eller så har hon inte skött sitt jobb.
Frågan är hur länge föräldrarna i förskolan, elever och föräldrar i skolan och anhöriga, äldre och brukare i omsorgerna kommer att tiga.
Kanske är det dags för ett uppror mot den socialdemokratiska välfärdsslakten?
Gigantiska investeringar kan vara bra. Om man har koll på ekonomin. Men det har inte Baastad & Co. För samtidigt som man går ut med de enorma investeringarna så sparar man på välfärden.
Baastad planerar just nu följande:
Skolor och förskolor ska spara minst 30 miljoner kronor. Det innebär bland annat att:
Skolpengen ska minskas. Alla elever får mindre pengar med sig till den skola man går i. Följden blir färre lärare, sämre läromedel, mindre resurser till dem som behöver det mest.
Antalet rektorer ska minskas främst på gymnasieskolan. Och det i en organisation som redan har för stora åtaganden för chefer och ledare...
Ännu fler skolnedläggningar.
På vård- och omsorgsområdet blir det främst de gamla och de med funktionshinder som drabbas. Vad det innebär är oklart. Men äldreboendena ska spara ytterligare 11 miljoner och nämnden för funktionshindrade drygt 7 miljoner.
Sammantaget innebär det alltså runt 50 miljoner i besparingar på välfärdens kärna. 50 miljoner är drygt 100 tjänster. Lärare, förskollärare, undersköterskor, sjuksköterskor.
Det är kanske inte så märkligt att Baastad öppnar för fler uppsägningar från kommunen...
Och det är i denna situation som kommunen kör igång sitt gigantiska investeringsprogram med nya miljardlån.
De kommande åren kommer Örebro kommun att för sin egen verksamhet låna upp 2,5 miljarder. Men då är inte flera av de löften sossarna ställt ut medräknade.
Till det kommer lån för bolagens egen verksamhet på 2 miljarder. Av de 2 miljarderna är 500 miljoner investeringar i den osäkra vindkraften.
Så vad händer på sikt? Vad finns för säkerheter att kommunen klarar detta långsiktigt. Svaret är - ingen vet. Och hos de tre partierna i kommunledningen verkar det vara tydligt att ingen bryr sig.
På dagens budgetberedning var det tomt på majoritetens stolar. Inget centerpartistiskt kommunalråd. Inget kristdemokratiskt kommunalråd. Några sossar som kom och gick. Men ointresset var tydligt. Och det ställdes inte en enda fråga från någon av majoritetspolitikerna. Ingen brydde sig.
Annars kunde det ju vara intressant att fundera över vad det skulle innebära om en rejäl räntehöjning skulle komma inom de närmaste åren. Ränteswapar i all ära - någon gång ska kalaset betalas. Och med en låneskuld på 8 miljarder (för kommunens egna verksamheter) eller 13 miljarder (för hela koncernen) så innebär varje procents ränteökning mellan 80 och 130 miljoner i ökade kostnader. Just nu är ränteläget rekordlågt. Men miljardlånen ska betalas om fem, tio eller 20 år. Men vem bryr sig om det...
I socialdemokraternas Örebro hotas välfärden. Inte ens välfärdens kärna; förskolan, skolan, äldreomsorgen och omsorgen om de med funktionshinder, värnas. Snarare prioriteras välfärden ner på investeringarnas och bolagens altare. Nu påstår Lena Baastad att det bara är tjänstemannaförslag. Men alla vi som varit med vet att antingen har Baastad godkänt varenda siffra som redovisades idag, eller så har hon inte skött sitt jobb.
Frågan är hur länge föräldrarna i förskolan, elever och föräldrar i skolan och anhöriga, äldre och brukare i omsorgerna kommer att tiga.
Kanske är det dags för ett uppror mot den socialdemokratiska välfärdsslakten?
2013-09-16
Vem visste vad?
Snart är Kilsbergen Konferens och Lodge (KKL), den kommunala konferensverksamheten i Ånnaboda, såld. Det blir en dyr historia för kommunen och kommunmedborgarna. Miljonerna rullar friskt från välfärden, vården och skolan, när bolagen tar över kommunal verksamhet. Men mer om detta i en annan blogg.
Denna blogg ska handla om vad som hänt i KKL under våren 2013.
I juni fick oppositionen i KKLs styrelse igenom ett krav på att en kontrollbalansräkning skulle genomföras. Skälen var dubbla. Det viktigaste var att en ny värdering visade på sådana behov av nedskrivning av tillgångarna att det egna kapitalet skulle vara förbrukat. Och det får det inte vara. Aktiebolagslagen är glasklar: Har ett bolag gått så dåligt att aktiekapitalet förbrukats till mer än hälften, SKA en kontrollbalansräkning upprättas och sedan ska revisorerna få bedöma den.
(Det andra skälet var att bolagets ledning menat att någon i kommunledningen tvingat på bolaget en investering i ny el till husvagnsparkeringen - trots att bolaget inte hade råd. Men eftersom bolagen inte får ta order av någon annan än styrelsen, eller av kommunfullmäktige genom ett beslut om ett ägardirektiv, är det antingen en missuppfattning, eller en lögn av någon av de inblandade. Det var i vart fall inte ett skäl för en kontrollbalansräkning...)
Styrelsen för KKL beslutade i vart fall i juni om att en kontrollbalansräkning skulle genomföras. Men socialdemokraterna och kristdemokraten i styrelsen var emot. Oppositionen vann eftersom en centerpartist hoppade av.
Detta fick den centerpartistiske ordföranden att omedelbart avgå. Han påstod att skälet var att han inte fick genomföra el-investeringen. Men var det hela sanningen???
Idag fick vi en redovisning av kontrollbalansräkningen på Örebro Rådhus AB. Då visar det sig att situationen för bolaget är ännu värre än väntat. Under våren har förlusterna uppgått till ungefär 1,5 miljoner kronor. Om man lägger ihop detta med de behov av nedskrivningar som den nya värderingen gav, innebär det att kommunen måste gå in med 2,5 miljoner i nya pengar i bolaget, pengar som tas från skolan, vården och omsorgen.
Detta väcker ett antal frågor:
Hur länge har KKLs ledning vetat om förlusterna?
Vilka i ledningen har vetat om det? VD? Styrelsens ordförande? Örebro Rådhus VD? Örebro Rådhus ordförande?
Om man inte vetat om det, hur kommer det sig? Har styrelsen, styrelsens ordförande och VD då skött bolaget enligt de regler som finns i aktiebolagslagen?
Hur har kommunikationen varit mellan moderbolaget och moderbolagets ledning (Örebro Rådhus AB) och dotterbolaget (KKL)?
Detta ville jag ha reda på. Därför yrkade jag på att styrelsen skulle få en sådan redogörelse snarast för att kunna avgöra styrelsens, styrelseordförandens och VDns ansvar. För detta är allvarligt. Om det skulle ske i ett privat bolag, skulle styrelsen och VD sannolikt omedelbart tvingas att avgå och en fråga om skadeståndsansar inledas.
Men socialdemokraterna sade nej. De vill inte lyfta detta till öppenhet. De vill mörka vad som skett, och hur det skett. Istället fick koncernVDn ett luddigt uppdrag att "föra samtal" med bolaget. Man begravde frågan helt enkelt.
Det allvarligaste i detta är tyvärr inte att det skett i KKL just nu. Det allvarligaste är den styrande majoritetens syn på de kommunala bolagen. De verkar strunta i aktiebolagslagens krav på hur ett bolag ska skötas. "Det ordnar sig nog" är deras slogan. Och samtidigt sätter de sprätt på miljon efter miljon i högriskaffärer.
Just nu investeras några hundra miljoner i kommunal vindkraft. Sossarna låtsas som om det är en säker vinstmaskin. Men risken för månmiljonförluster är uppenbar. Och hur kommer bolaget då att hantera en situation där förlust efter förlust minskar det egna kapitalet? Kommer man att sopa det under mattan, dölja det för örebroarna, peta in några miljoner i skattepengar och hoppas på att ingen ser det? Precis som man nu gör med KKL?
För denna fråga är stor. Vad hade hänt om styrelsen för KKL redan i mars 2013 fått reda på den allvarliga ekonomiska situationen? Om man då upprättat en kontrollbalansräkning och sett att förlusterna accelererade? Hur många tusenlappar hade man kunnat spara åt skolan, vården och omsorgen då?
Och när de första förlusterna tickar in från vindkraften - kommer styrelsen då att bli underrättad så att man kan ta rätt beslut? Eller kommer miljonförlusterna att gömmas bakom stängda dörrar i bolag som inte styrs enligt lagens krav?
Kommunala bolag är en skvader. Kanske de behövs i marginella undantagsfall, när exempelvis stiftelseformen är det enda alternativet. Annars borde de avvecklas:
För att de stör konkurrens och privat näringsliv.
För att de riskerar välfärd och skattebetalarnas pengar.
För att de minskar öppenhet, transparens och demokratisk styrning.
För att de ökar riskerna för korruption.
Och för att de politiker som sitter i bolagens ledning sällan har en aning om hur de ska styra, och vilka tuffa krav som åvilar en styrelseledamot i ett aktiebolag.
KKL visar detta med all oönskvärd tydlighet.
Denna blogg ska handla om vad som hänt i KKL under våren 2013.
I juni fick oppositionen i KKLs styrelse igenom ett krav på att en kontrollbalansräkning skulle genomföras. Skälen var dubbla. Det viktigaste var att en ny värdering visade på sådana behov av nedskrivning av tillgångarna att det egna kapitalet skulle vara förbrukat. Och det får det inte vara. Aktiebolagslagen är glasklar: Har ett bolag gått så dåligt att aktiekapitalet förbrukats till mer än hälften, SKA en kontrollbalansräkning upprättas och sedan ska revisorerna få bedöma den.
(Det andra skälet var att bolagets ledning menat att någon i kommunledningen tvingat på bolaget en investering i ny el till husvagnsparkeringen - trots att bolaget inte hade råd. Men eftersom bolagen inte får ta order av någon annan än styrelsen, eller av kommunfullmäktige genom ett beslut om ett ägardirektiv, är det antingen en missuppfattning, eller en lögn av någon av de inblandade. Det var i vart fall inte ett skäl för en kontrollbalansräkning...)
Styrelsen för KKL beslutade i vart fall i juni om att en kontrollbalansräkning skulle genomföras. Men socialdemokraterna och kristdemokraten i styrelsen var emot. Oppositionen vann eftersom en centerpartist hoppade av.
Detta fick den centerpartistiske ordföranden att omedelbart avgå. Han påstod att skälet var att han inte fick genomföra el-investeringen. Men var det hela sanningen???
Idag fick vi en redovisning av kontrollbalansräkningen på Örebro Rådhus AB. Då visar det sig att situationen för bolaget är ännu värre än väntat. Under våren har förlusterna uppgått till ungefär 1,5 miljoner kronor. Om man lägger ihop detta med de behov av nedskrivningar som den nya värderingen gav, innebär det att kommunen måste gå in med 2,5 miljoner i nya pengar i bolaget, pengar som tas från skolan, vården och omsorgen.
Detta väcker ett antal frågor:
Hur länge har KKLs ledning vetat om förlusterna?
Vilka i ledningen har vetat om det? VD? Styrelsens ordförande? Örebro Rådhus VD? Örebro Rådhus ordförande?
Om man inte vetat om det, hur kommer det sig? Har styrelsen, styrelsens ordförande och VD då skött bolaget enligt de regler som finns i aktiebolagslagen?
Hur har kommunikationen varit mellan moderbolaget och moderbolagets ledning (Örebro Rådhus AB) och dotterbolaget (KKL)?
Detta ville jag ha reda på. Därför yrkade jag på att styrelsen skulle få en sådan redogörelse snarast för att kunna avgöra styrelsens, styrelseordförandens och VDns ansvar. För detta är allvarligt. Om det skulle ske i ett privat bolag, skulle styrelsen och VD sannolikt omedelbart tvingas att avgå och en fråga om skadeståndsansar inledas.
Men socialdemokraterna sade nej. De vill inte lyfta detta till öppenhet. De vill mörka vad som skett, och hur det skett. Istället fick koncernVDn ett luddigt uppdrag att "föra samtal" med bolaget. Man begravde frågan helt enkelt.
Det allvarligaste i detta är tyvärr inte att det skett i KKL just nu. Det allvarligaste är den styrande majoritetens syn på de kommunala bolagen. De verkar strunta i aktiebolagslagens krav på hur ett bolag ska skötas. "Det ordnar sig nog" är deras slogan. Och samtidigt sätter de sprätt på miljon efter miljon i högriskaffärer.
Just nu investeras några hundra miljoner i kommunal vindkraft. Sossarna låtsas som om det är en säker vinstmaskin. Men risken för månmiljonförluster är uppenbar. Och hur kommer bolaget då att hantera en situation där förlust efter förlust minskar det egna kapitalet? Kommer man att sopa det under mattan, dölja det för örebroarna, peta in några miljoner i skattepengar och hoppas på att ingen ser det? Precis som man nu gör med KKL?
För denna fråga är stor. Vad hade hänt om styrelsen för KKL redan i mars 2013 fått reda på den allvarliga ekonomiska situationen? Om man då upprättat en kontrollbalansräkning och sett att förlusterna accelererade? Hur många tusenlappar hade man kunnat spara åt skolan, vården och omsorgen då?
Och när de första förlusterna tickar in från vindkraften - kommer styrelsen då att bli underrättad så att man kan ta rätt beslut? Eller kommer miljonförlusterna att gömmas bakom stängda dörrar i bolag som inte styrs enligt lagens krav?
Kommunala bolag är en skvader. Kanske de behövs i marginella undantagsfall, när exempelvis stiftelseformen är det enda alternativet. Annars borde de avvecklas:
För att de stör konkurrens och privat näringsliv.
För att de riskerar välfärd och skattebetalarnas pengar.
För att de minskar öppenhet, transparens och demokratisk styrning.
För att de ökar riskerna för korruption.
Och för att de politiker som sitter i bolagens ledning sällan har en aning om hur de ska styra, och vilka tuffa krav som åvilar en styrelseledamot i ett aktiebolag.
KKL visar detta med all oönskvärd tydlighet.
2013-09-13
Alliansens räddning?!
Idag presenterade Jan Björklund en stor satsning på lärarlöner. Antalet förstelärare kommer att utökas och bli 17000 om några år. De mest utsatta områdena, och därmed många elever med särskilda utmaningar, kommer att få extra många förstelärare. Dessutom kommer Folkpartiet att driva på för att även förskollärare ska få förstelärartjänster.
Det är bra. Men det pekar åter på de problem som den kommunaliserade skolan innebär. För det Jan Björklund gör är ju att ta över en del av löneansvaret från kommunerna. Runt om i Sverige har kommunpolitiker hållit tillbaka lärarnas löner. Löneutvecklingen, den allt mer sjunkande auktoriteten hos lärarna och det bristande intresset från de bästa att bli lärare går hand i hand med kommunalråd som mest verkar tycka att de kan skolan bättre än lärarna.
Örebro kan tjäna som avskräckande exempel på hur fel den kommunaliserade skolan är. Örebros skolresultat är dåliga. Lönerna låga. Skolan eftersatt. Stödet till elever med särskilda behov utsmetat och otillräckligt.
Men vad gör den socialdemokratiska kommunledningen? Satsar man på skolan? Satsar man på lärarna och lärarnas löner? Satsar man på de elever som har störst utmaningar?
Nej. Tvärsom. De sparar!
Skolan i Örebro genomgår en nedprioritering som saknar motstycke. Skola efter skola redovisar en situation där det handlar om att man går på knäna. Resurserna räcker knappt till det nödvändigaste. Och sparkraven bara fortsätter.
Signalerna om att socialdemokraterna inte kommer att erbjuda mer än minimibeloppen i löneöversynen blir allt tydligare. Kommer Örebros lärare att få nöja sig med de 2 % som är golvet för de centrala avtalen, trots att både arbetsgivarorganisationen SKL och arbetstagarorganisationerna tillsammans sagt att det nu är upp till kommunerna att se till att påslagen på lärarlönerna blir reella?
Tyvärr är inte Örebro ensamt. Och tyvärr är det inte bara i socialdemokratiskt styrda kommuner som lärarna generellt nedprioriterats. Det är en bild som kan komma från nästan vilken kommun som helst, med nästan vilken politisk styrning som helst.
Jan Björklund har länge drivit kravet på ett förstatligande av skolan. Jag har länge varit emot. Men genom att följa utvecklingen i såväl skola som för lärarna, genom att se hur rikspolitiker försöker ta billiga poäng genom att på den nationella nivån lova att kommunerna ska göra både det ena och det andra (kolla bara på hur många av Stefan Löfvens skolutspel som kommunerna har ansvar för...) och genom att se oförmågan hos kommunerna att förändra sin inriktning, har även jag landat i att skolan måste återförstatligas. Inte för att det är en quick fix, att huvudmannaskapsförändringen i sig löser problemen. Utan för att kommunerna som huvudman visat sig totalt oförmögna att vare sig se problematiken och än mindre göra något åt den.
Så nu lägger Björklund fram ytterligare förslag. Staten kommer att ta ansvar för upp emot 1/6 av alla lärares löneutveckling. Utanförskapsområdena prioriteras. Matteundervisningen intensifieras. Förskollärarna ska lyftas och kunna bli försteförskollärare.
Förändringstakten är hög. Det är bra.
Och engagemanget är ännu högre. Det är ännu bättre.
Det finns de som påstår att Alliansregeringens största svaghet är att man håller på att bli sönderregerad. Att det nu mest handlar om att administrera det man redan gjort. Att de nya idéerna mest lyser med sin frånvaro.
Till del kan jag hålla med.
Men det finns ett lysande undantag. Utbildningsdepartementets engagemang för eleverna, för de elever med störst utmaningar, för lärarnas situation och arbetsvillkor, för barnen i förskolan och förskollärarnas framtid är regeringens motor. Jan Björklund och hans ministrar skapar i sig ett momentum som de andra partierna tvingas förhålla sig till. Oavsett om man är i majoritet eller opposition.
Det är svårt att vinna ett val. Det är svårare att vinna ett andra. Och det är omöjligt att vinna ett tredje. Men politiken är det omöjligas konst. Och Jan Björklund visar att det finns politiker i Alliansregeringen som verkligen vill visa att det omöjliga faktiskt är möjligt.
Det vore bra för Folkpartiet. Men framförallt för de barn som behöver trygga och stabila förebilder och pedagoger i sina förskollärare, för de elever som har det lätt för sig, eller har tuffare utmaningar i alla Sveriges skolor, och för det samhälle som med kunskap som grund måste våga låta sig förändras för att ta steget in i framtiden.
Media: EX, Ekot, SVT och DN
Bloggar: Anna, Rasmus
Det är bra. Men det pekar åter på de problem som den kommunaliserade skolan innebär. För det Jan Björklund gör är ju att ta över en del av löneansvaret från kommunerna. Runt om i Sverige har kommunpolitiker hållit tillbaka lärarnas löner. Löneutvecklingen, den allt mer sjunkande auktoriteten hos lärarna och det bristande intresset från de bästa att bli lärare går hand i hand med kommunalråd som mest verkar tycka att de kan skolan bättre än lärarna.
Örebro kan tjäna som avskräckande exempel på hur fel den kommunaliserade skolan är. Örebros skolresultat är dåliga. Lönerna låga. Skolan eftersatt. Stödet till elever med särskilda behov utsmetat och otillräckligt.
Men vad gör den socialdemokratiska kommunledningen? Satsar man på skolan? Satsar man på lärarna och lärarnas löner? Satsar man på de elever som har störst utmaningar?
Nej. Tvärsom. De sparar!
Skolan i Örebro genomgår en nedprioritering som saknar motstycke. Skola efter skola redovisar en situation där det handlar om att man går på knäna. Resurserna räcker knappt till det nödvändigaste. Och sparkraven bara fortsätter.
Signalerna om att socialdemokraterna inte kommer att erbjuda mer än minimibeloppen i löneöversynen blir allt tydligare. Kommer Örebros lärare att få nöja sig med de 2 % som är golvet för de centrala avtalen, trots att både arbetsgivarorganisationen SKL och arbetstagarorganisationerna tillsammans sagt att det nu är upp till kommunerna att se till att påslagen på lärarlönerna blir reella?
Tyvärr är inte Örebro ensamt. Och tyvärr är det inte bara i socialdemokratiskt styrda kommuner som lärarna generellt nedprioriterats. Det är en bild som kan komma från nästan vilken kommun som helst, med nästan vilken politisk styrning som helst.
Jan Björklund har länge drivit kravet på ett förstatligande av skolan. Jag har länge varit emot. Men genom att följa utvecklingen i såväl skola som för lärarna, genom att se hur rikspolitiker försöker ta billiga poäng genom att på den nationella nivån lova att kommunerna ska göra både det ena och det andra (kolla bara på hur många av Stefan Löfvens skolutspel som kommunerna har ansvar för...) och genom att se oförmågan hos kommunerna att förändra sin inriktning, har även jag landat i att skolan måste återförstatligas. Inte för att det är en quick fix, att huvudmannaskapsförändringen i sig löser problemen. Utan för att kommunerna som huvudman visat sig totalt oförmögna att vare sig se problematiken och än mindre göra något åt den.
Så nu lägger Björklund fram ytterligare förslag. Staten kommer att ta ansvar för upp emot 1/6 av alla lärares löneutveckling. Utanförskapsområdena prioriteras. Matteundervisningen intensifieras. Förskollärarna ska lyftas och kunna bli försteförskollärare.
Förändringstakten är hög. Det är bra.
Och engagemanget är ännu högre. Det är ännu bättre.
Det finns de som påstår att Alliansregeringens största svaghet är att man håller på att bli sönderregerad. Att det nu mest handlar om att administrera det man redan gjort. Att de nya idéerna mest lyser med sin frånvaro.
Till del kan jag hålla med.
Men det finns ett lysande undantag. Utbildningsdepartementets engagemang för eleverna, för de elever med störst utmaningar, för lärarnas situation och arbetsvillkor, för barnen i förskolan och förskollärarnas framtid är regeringens motor. Jan Björklund och hans ministrar skapar i sig ett momentum som de andra partierna tvingas förhålla sig till. Oavsett om man är i majoritet eller opposition.
Det är svårt att vinna ett val. Det är svårare att vinna ett andra. Och det är omöjligt att vinna ett tredje. Men politiken är det omöjligas konst. Och Jan Björklund visar att det finns politiker i Alliansregeringen som verkligen vill visa att det omöjliga faktiskt är möjligt.
Det vore bra för Folkpartiet. Men framförallt för de barn som behöver trygga och stabila förebilder och pedagoger i sina förskollärare, för de elever som har det lätt för sig, eller har tuffare utmaningar i alla Sveriges skolor, och för det samhälle som med kunskap som grund måste våga låta sig förändras för att ta steget in i framtiden.
Media: EX, Ekot, SVT och DN
Bloggar: Anna, Rasmus
2013-09-12
Baastad sparkar lärare...
Vad är viktigast för en bra skola?
Fina lokaler? Visst behövs de, men inte är de viktigast.
Bra läromedel? Otroligt viktiga men inte viktigast.
Bra lärare? Självklart.
Var och en av oss har säker med sig ett minne av en riktigt bra lärare, en som kunde skapa intresse för det ämne hon lärde ut, en som skapade mer än själva lärandet.
Jag har flera stycken. Från Ella Berg i lågstadiet till Bertil Sterner och Bengt Petterson i gymnasiet finns de där som minnen av de som öppnade dörrar för mig och mitt lärande.
Lärarens roll i skolan kan inte överskattas. Och det gäller alla årskurser, alla ämnen, alla skolor. Det är den goda läraren som ger det goda lärandet. Alla andra strukturer, från skollag till läromedlen, kan stötta läraren i arbetet med eleverna. Men utan den goda läraren blir allt annat bara tomma byggställningar. Det är läraren som bygger huset.
Det är därför vi i Folkpartiet hela tiden tjatar om läraren. Om behoven av bättre förutsättningar för lärarna. Om högre löner. Om en ändrad utbildning. Om övningsskolor. Om tilltron till läraren som pedagogisk expert.
Och det är därför vi blir så upprörda när andra partier struntar i lärarnas situation.
Som i Örebro idag.
Örebro har haft en policy om att inte säga upp några medarbetare. Vi har jobbat med omställningsprogram av olika slag, försökt kompetensutveckla och omplacera. Örebro ska vara en trygg arbetsplats med tydliga ramar för verksamheten och medarbetarna.
Men nu förändras det. Nu planerar den nuvarande majoriteten att säga upp ett antal gymnasielärare på grund av arbetsbrist. Det är något helt nytt för kommunen.
Varför gör man då det?
Antalet gymnasielever minskar just nu. Det skulle kunna vara ett skäl för uppsägningarna. Men det klingar rätt ihåligt. Minskningarna har pågått under flera år. Gymnasieskolans kostym har krympt lika länge. Men ändå har man klarat sig från uppsägningar. Fram tills nu.
För mig blir skälet uppenbart om man sätter det i ett större perspektiv.
Lena Baastad gav i juni kommundirektören Staffan Isling i uppdrag att spara 50 miljoner kronor hösten 2013 inför budget 2014. Ytterligare 60 miljoner skulle sparas hösten 2014 för budget 2015. Skälet till besparingarna var helt enkelt att budgeten annars inte skulle gå ihop. Sossarna har slösat bort pengar på massor av onödiga projekt och ofinansierade löften. Och nån gång ska pengarna betalas.
Till detta officiella sparbeting kommer ett inofficiellt. På dragning efter dragning har ekonomikontoret berättat att dessa besparingar inte räcker för de löften sossarna ställt ut för 2014. Elithallen för fotboll i Vivalla är inte finansierad. Inte heller vinter SM i Ånnaboda. Förluster i vindkraften är inte finansierade. Inte heller ombyggnationen av konserthuset. Den ovillkorliga rätten till heltid är inte finansierad. Inte heller ökade IT-kostnader för elevdatorer.
Miljon läggs på miljon. Utgifterna stiger och stiger. Men var finns pengarna?
Dessa hemliga besparingar summerar till tiotals miljoner. Så var ska de tas?
Ett av de enklare sätten är att kommunen gör sig av med folk. Man sparkar helt enkelt ut ett antal medarbetare och hävdar arbetsbrist. Det kan man göra. Men är det rätt?
Knappast.
Det finns tre bättre alternativ:
Medarbetare kan kompetensutvecklas till andra tjänster i kommunen. Gymnasielärare kan bredda och fördjupa sina kunskaper.
Medarbetare kan kompetensutvecklas för att bättre klara sitt arbete när utvecklingen vänder. Om ett par år blir antalet gymnasielever större igen. Då kommer kompetenta lärare att behövas.
Medarbetare kan ges möjlighet att frivilligt avsluta sina anställningar, genom olika utgångsalternativ med full finansiering. Ofta handlar det om en tidigare pensionsavgång, rätt till tjänstledighet eller helt enkelt att kommunen erbjuder ett antal månadslöner för den som frivilligt slutar.
Alla dessa alternativ har tidigare använts.
Men inte idag. Och det beror på att Baastad behöver pengarna snabbt. Och det blir, som vanligt, just lärarna som får sitta emellan.
Socialdemokraterna i Örebro har av tradition en orimlig inställning till lärare. År efter år har deras löner hållits tillbaka. År efter år har klåfingriga politiker i princip styrt dem i deras arbeten ända in i klassrummet genom de lokala planerna och programmen. År efter år har skolorna styrts av politiker istället för av kompetenta rektorer.
Och nu är det lärarna som åter drabbas när Lena Baastads Örebro måste spara för att rädda hennes elitfotbollshall i Vivalla.
Det är orimligt. Och ännu mer orimligt blir det när man inser att Jan Björlund just sett till så att Örebro fått ett tillskott på nästan 20 miljoner specialdestinerade till gymnasieskolan.
Det finns de som säger att skillnaderna i skolpolitik mellan Folkpartiet och socialdemokraterna håller på att raderas ut. När man lyssnar på Stefan Löfvens högtidstal kan det till och med verka så. Men i den krassa verkligheten, när sossarna verkligen styr skolan, blir skillnaderna övertydlig.
Folkpartiet vill utveckla lärarna.
Socialdemokraterna vill avveckla dem.
Media: SR Örebro 1, 2
Fina lokaler? Visst behövs de, men inte är de viktigast.
Bra läromedel? Otroligt viktiga men inte viktigast.
Bra lärare? Självklart.
Var och en av oss har säker med sig ett minne av en riktigt bra lärare, en som kunde skapa intresse för det ämne hon lärde ut, en som skapade mer än själva lärandet.
Jag har flera stycken. Från Ella Berg i lågstadiet till Bertil Sterner och Bengt Petterson i gymnasiet finns de där som minnen av de som öppnade dörrar för mig och mitt lärande.
Lärarens roll i skolan kan inte överskattas. Och det gäller alla årskurser, alla ämnen, alla skolor. Det är den goda läraren som ger det goda lärandet. Alla andra strukturer, från skollag till läromedlen, kan stötta läraren i arbetet med eleverna. Men utan den goda läraren blir allt annat bara tomma byggställningar. Det är läraren som bygger huset.
Det är därför vi i Folkpartiet hela tiden tjatar om läraren. Om behoven av bättre förutsättningar för lärarna. Om högre löner. Om en ändrad utbildning. Om övningsskolor. Om tilltron till läraren som pedagogisk expert.
Och det är därför vi blir så upprörda när andra partier struntar i lärarnas situation.
Som i Örebro idag.
Örebro har haft en policy om att inte säga upp några medarbetare. Vi har jobbat med omställningsprogram av olika slag, försökt kompetensutveckla och omplacera. Örebro ska vara en trygg arbetsplats med tydliga ramar för verksamheten och medarbetarna.
Men nu förändras det. Nu planerar den nuvarande majoriteten att säga upp ett antal gymnasielärare på grund av arbetsbrist. Det är något helt nytt för kommunen.
Varför gör man då det?
Antalet gymnasielever minskar just nu. Det skulle kunna vara ett skäl för uppsägningarna. Men det klingar rätt ihåligt. Minskningarna har pågått under flera år. Gymnasieskolans kostym har krympt lika länge. Men ändå har man klarat sig från uppsägningar. Fram tills nu.
För mig blir skälet uppenbart om man sätter det i ett större perspektiv.
Lena Baastad gav i juni kommundirektören Staffan Isling i uppdrag att spara 50 miljoner kronor hösten 2013 inför budget 2014. Ytterligare 60 miljoner skulle sparas hösten 2014 för budget 2015. Skälet till besparingarna var helt enkelt att budgeten annars inte skulle gå ihop. Sossarna har slösat bort pengar på massor av onödiga projekt och ofinansierade löften. Och nån gång ska pengarna betalas.
Till detta officiella sparbeting kommer ett inofficiellt. På dragning efter dragning har ekonomikontoret berättat att dessa besparingar inte räcker för de löften sossarna ställt ut för 2014. Elithallen för fotboll i Vivalla är inte finansierad. Inte heller vinter SM i Ånnaboda. Förluster i vindkraften är inte finansierade. Inte heller ombyggnationen av konserthuset. Den ovillkorliga rätten till heltid är inte finansierad. Inte heller ökade IT-kostnader för elevdatorer.
Miljon läggs på miljon. Utgifterna stiger och stiger. Men var finns pengarna?
Dessa hemliga besparingar summerar till tiotals miljoner. Så var ska de tas?
Ett av de enklare sätten är att kommunen gör sig av med folk. Man sparkar helt enkelt ut ett antal medarbetare och hävdar arbetsbrist. Det kan man göra. Men är det rätt?
Knappast.
Det finns tre bättre alternativ:
Medarbetare kan kompetensutvecklas till andra tjänster i kommunen. Gymnasielärare kan bredda och fördjupa sina kunskaper.
Medarbetare kan kompetensutvecklas för att bättre klara sitt arbete när utvecklingen vänder. Om ett par år blir antalet gymnasielever större igen. Då kommer kompetenta lärare att behövas.
Medarbetare kan ges möjlighet att frivilligt avsluta sina anställningar, genom olika utgångsalternativ med full finansiering. Ofta handlar det om en tidigare pensionsavgång, rätt till tjänstledighet eller helt enkelt att kommunen erbjuder ett antal månadslöner för den som frivilligt slutar.
Alla dessa alternativ har tidigare använts.
Men inte idag. Och det beror på att Baastad behöver pengarna snabbt. Och det blir, som vanligt, just lärarna som får sitta emellan.
Socialdemokraterna i Örebro har av tradition en orimlig inställning till lärare. År efter år har deras löner hållits tillbaka. År efter år har klåfingriga politiker i princip styrt dem i deras arbeten ända in i klassrummet genom de lokala planerna och programmen. År efter år har skolorna styrts av politiker istället för av kompetenta rektorer.
Och nu är det lärarna som åter drabbas när Lena Baastads Örebro måste spara för att rädda hennes elitfotbollshall i Vivalla.
Det är orimligt. Och ännu mer orimligt blir det när man inser att Jan Björlund just sett till så att Örebro fått ett tillskott på nästan 20 miljoner specialdestinerade till gymnasieskolan.
Det finns de som säger att skillnaderna i skolpolitik mellan Folkpartiet och socialdemokraterna håller på att raderas ut. När man lyssnar på Stefan Löfvens högtidstal kan det till och med verka så. Men i den krassa verkligheten, när sossarna verkligen styr skolan, blir skillnaderna övertydlig.
Folkpartiet vill utveckla lärarna.
Socialdemokraterna vill avveckla dem.
Media: SR Örebro 1, 2
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


