Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2007-08-13

Före detta socialliberalt...

Om en månad väljs Jan Björklund till ny ledare för Folkpartiet. Många menar att detta innebär ändpunkten för den socialliberala eran i partiet. Men utvecklingen är mer mångfacetterad.

Jag har under mina 20 år som aktiv folkpartist ofta tagit ställning för en mer socialliberal politik. Detta har allt oftare inneburit ett behov av att distansera mig från en politik som i mitt tycke mer karaktäriserats av populism och olika former av allmänborgerlig mittfårepolitik och mindre av radikal socialliberalism.I en mening har denna kamp inneburit en seger. Det är idag nästan omöjligt att inte kalla sig socialliberal inom Folkpartiet. Men denna seger är en pyrrhusseger. Innehållet i den så kallade socialliberalismen inom Folkpartiet idag är fullständigt urvattnat.

Ledande folkpartister kan idag hävda att de företräder socialliberalismen samtidigt som de exempelvis kräver särskilda regler för vissa nya EU-medborgare, vill föra en ”laisser faire”-politik inom biståndsområdet, förespråkar mer statlig övervakning och mindre personlig integritet, driver en politik för minskad restriktiv alkoholpolitik samt förespråkar militär inblandning utan FN-mandat i internationella konflikter.

Vad innebär då detta? Samtliga ovanstående exempel från personer i den inre partikretsen har motiverats med att alternativen innebär en minskad social trygghet och minskad utvecklingskraft. En sådan utveckling står i strid mot de grundläggande socialliberala tankarna och borde därför, enligt partiledningen, motarbetas.Argumentet innehåller naturligtvis delar som är starka och bärkraftiga. Men det finns ett problem kring dessa ställningstaganden som redan idag och än mer på längre sikt kommer att marginalisera det som en gång var en vänsterradikal förändringsrörelse på marknadsekonomins grund.

Den sociala liberalismen utvecklades samtidigt som industrisamhället växte fram. Utmaningarna då byggde främst på utjämnade möjligheter inom utbildningsområdet, inom den sociala välfärden och inom de demokratiska styrmodellerna. Det är bara att inse att de flesta av de utmaningar som dåtidens socialliberaler stod inför idag är lösta. Dagens socialförsäkringssystem har byggts ut till en nivå Adolf Hedin knappast kunnat tänka sig. På samma sätt är det med skolsystemet, trots alla dess brister, och med möjligheterna för alla att kunna delta i och påverka demokratiska processer.

Socialliberalismen uppstod samtidigt med socialdemokratin. Båda rörelserna såg ungefär samma utmaningar. Partiernas lösningar var ofta likartade. Men när lösningarna i huvudsak tillskapats valde rörelserna olika väg. Socialdemokratin lämnade ideologins väg för maktens. Makten blev och är fortfarande överordnad eventuella ideologiska ställningstaganden. Socialliberalismen ville inte, kunde eller valde att inte vilja, ta samma väg.

I ett läge där ideologierna inte längre har någon bäring för flertalet av partiernas sympatisörer eller ens medlemmar, där ”allmänborgerlig” och ”vänstersympatisör” är de rätta partibeteckningarna för allt fler, skapar detta problem för den socialliberalism som hittills enbart haft berättigande utifrån en fri ideologisk ställning. Antingen väljer man att tydliggöra de ideologiska skillnader som fortfarande finns, eller som tillkommit, eller så söker man en allmänborgerligare profil. Partiledningens hittillsvarande val är tydligt.

Samtidigt måste vi som hittills kallat oss socialliberaler vara självkritiska. Vi har inte kunnat visa hur en alternativ utveckling skulle sett ut. Det har inte funnits någon samlande politik för den vänsterinriktade socialliberalismen. De flesta av oss som tagit olika strider för en annan politik på olika sakområden har enkelt kunnat marginaliseras därför att vi inte samverkat. Vår oförmåga att visa på ett samlat alternativ har berett vägen för de senaste årens utveckling av partiet.Är då detta vägs ände? Mycket talar för det. Det saknas förnyelse i de inre kretsar som skulle kunna omforma partiets politik i en radikalare riktning. Kravet på sammanhållning inom Allians för Sverige minskar också möjligheterna för en förnyad ideologisk debatt. Det är naturligt. Som politisk ledare för en av Sveriges största kommuner måste jag dagligen inse att mitt arbete inte innebär ökad profilering av Folkpartiet, utan ett stärkande av samtliga partier och politiker som ingår i majoriteten.

Men just detta samverkande innebär också att det än mer krävs en ständig ideologisk debatt inom partierna om vi vill undvika en demokrati där makten över administrationen blir den huvudsakliga stridsfrågan. För mig har därför tiden efter att Lars Leijonborg meddelat sin avgång kännetecknats av funderingar kring de framtida utmaningarna för en svensk socialliberalism. Jag ser i dagens läge fem utmaningar där ett framtida fritt Folkparti har en roll att spela:

För det första: Värna den personliga integriteten! Folkpartiets rötter i frisinnet måste försvaras. Från en kamp för rätt att tro som man själv ville och inte som staten krävde, till en rätt att ha en privat sfär, fri från statens allseende ögon. Nu går tyvärr partiet i spetsen för ökad kontroll och minskad frihet. Det kommer alltid att finnas partier och ideologier som arbetar för ökad statlig kontroll och minskad personlig frihet. Men det saknas idag ett parti som vill begränsa densamma.

För det andra: Värna natur och miljö! Socialliberaler var under större delen av 1900-talet de som drev naturvård och miljöskydd. Men det senaste årtiondet har frågan hanterats styvmoderligt. För ett parti vars rötter finns i den ekonomiska rationaliteten finns utmaningar kring hur vi hanterar flera utvecklingsfrågor. Mycket talar för att den tillväxt som idag sker är lika hållbar som när företag blåser upp resultat genom förändringar i balansräkningen. Världen tär idag på ändliga resurser på ett sätt som förr eller senare riskerar både tillväxt och välfärd. Den biologiska mångfaldens försvagning är bara ett varnande exempel.

För det tredje: Värna småföretagandet! Sverige har en lång tradition av en sammanblandning av statlig reglering och storföretagande. Socialdemokratin, facket och de större företagen har påverkat svensk lagstiftning alldeles för mycket. Samtidigt vet vi att svensk näringslivs framtid inte ligger i de kontinuerligt rationaliserande stora företagen, utan i de växande små företagen. Lagstiftningen måste förändras, även om det innebär ökade krav på större företag för att möjliggöra lättnader för de mindre. Detta skapar också större möjligheter för ökad konkurrens, nationellt liksom internationellt. Den historiska liberala kopplingen är tydlig.

För det fjärde: Återuppväck pacifismen. Folkpartiets vandring från ett ickemilitaristiskt parti till det parti som mest förespråkar militära insatser i olika konflikter är en av de tydligaste men minst uppmärksammade politiska förändringarna i modern tid. Det är tragiskt. Det finns idag alldeles för få som ifrågasätter de politiker och stater som menar att militära insatser kan framtvinga fred. På område efter område ser vi istället militära misslyckanden. De delvis lyckade insatserna, till exempel i forna Jugoslavien, är mer undantaget som bekräftar regeln. Problemet med militarismen är dels den undanträngningseffekt mot andra, mer biståndsinriktade insatser den skapar, dels de risker för förändringar i synen på människans värde. Riskerna att krigshandlingar förutsätter en avhumanisering av fienden är uppenbar. En sådan utveckling strider mot liberalismens grundprinciper om människans lika och oändliga värde.

Det leder fram till den sista, men viktigaste utmaningen för en framtida social liberalism. Värnandet av människans värde är och kommer att bli central för framtida politik. Människans värde utmanas från en ekonomism som ser människans värde ur ett produktions/konsumtionsperspektiv. Det utmanas av en vetenskap med sanningskrav som menar att människan enbart är en förklarbar biologisk maskin som kan och ska manipuleras. Det utmanas av politiker som skapar gränser mellan människor, delar upp samhället i onda och goda, abdikerar från de politiska möjligheterna att förändra världen utan att förändra människans värde.

Folkpartiet har även i framtiden en roll att spela. Den sociala liberalismen kan återuppväckas. Valanalysen efter valförlusten 2006 redovisade ett behov av både en förändring i den politiska inriktningen som kring hur styrningen av partiet sker. Frågan är om den kommande partiledningen är intresserad av att ändra partiets nuvarande inställning. Flertalet har varit med att utforma den politik och det parti som hittills vandrat i en helt annan riktning.

5 kommentarer:

Sven Svensson sa...

Hej Staffan och välkommen tillbaka.

Hoppas du bestämt dig för att fortsätta blogga, jag är nyinflyttad till Örebro och behöver lite lokalpolitisk orientering.

Angående din text, jag kan inte nog mycket hålla med dig om din första punkt: Värna den personliga integriteten. Det är skrämmande att INGET rikdagsparti verkar för en minskad statlig insyn i medborgarnas privatliv. Jag vill inte kasta bort min röst på piratpartiet (som verkar vara det enda alternativet för oss som värnar vår personliga integritet), men jag kommer göra det i nästa val om inget ändras på denna punkt. Det finns ingen viktigare fråga enligt mig. Demorkratin dör när staten har fullständig kontroll över medborgarna.

Staffan Werme sa...

Hej,
jag räknar med att fortsätta blogga. Ibland långa texter som denna. Ibland kortare. Jag känner att jag behöver det som ett komplement till mer styrd politisk mediabevakning.

Vad gäller integritetsfrågorna så kommer jag att kämpa för ett starkare skydd så länge jag orkar.

Martin Lind sa...

Hej Staffan!

Läste ditt långa inlägg. Lycka till!

Inte för att man vill vara någon festsabbare eller så, men det verkar som du utgår ifrån att folkpartiet har någon slags ideologisk kärna. Hur väl stämmer det med partiets ambition att vara ett modernt kampanjparti? Ser du konflikten?

Lars-Eric Gustafson sa...

Bra Staffan att du är tillbaka! Jag har själv i ett sammanhang hävdat att alla vill vara socialliberala och att det ofta handlar om läpparnas bekännelser.
Ps. Ska ta tag i mitt eget bloggande snart... Ds.

Staffan Werme sa...

Martin, ledsen för sen kommentar. var borta nästan hela förra veckan. Ditt inlägg är relevant. Men även större. Det finns idag knappast något parti som värnar sin ideologiska kärna. Samtliga partier blir politisktpragmatiska administrationskramare där det handlar om att administrera något bättre än de andra. Politiken förytligas och förflackas, blir mer person och personkonflikter än ideologi och ideologiskt knutna funderingar. Kanske är det den mogna demokratins signum. Kanske är det slutet på ideologierna vi ser. Men slutet på ideologierna innebär nog också slutet på demokratin. Frågan är vad som i så fall ersätter.