Vänsterblockets sammanbrott

Interpellationen till Lennart Bondeson kring skolnedläggningarna på Väster visar med all önskvärd tydlighet på att det inte finns något regeringsalternativ i Örebro. Vänsterpartiets hållning i frågan stämmer inte överens med något annat politiskt partis, samtidigt som det visar att partiet inte förmår vara med och fatta svåra beslut. Istället är det opinionerna som styr.

De skolnedläggningar som nu skett är bara början på ett årtionde av ordentliga förändringar av kommunen, oavsett politisk majoritet. Grundskolan måste fortsätta att anpassa sina lokaler, gymnasieskolan står inför en anpassning. Förskola och äldreomsorg kommer också att behöva både öka, minska och förändras. Det är och kommer att vara svåra beslut som aldrig kommer att gillas av alla.

Det finns och måste finnas en tilltro till den kommunala organisationen att hantera även svåra frågor, exempelvis kring funktionshinder och skolnedläggningar. Men som vänsterpartiet gör nu, välja att debattera frågan istället för att komma med förslag till lösningar, skapar både problem för föräldrar, barn med ökad oro, och för kommunens tjänstemän, som har att hantera den vardagliga utmaningen.

Socialdemokraterna har tagit ansvar. Det är bra. Vänsterpartiet har inte gjort det. Kommer de att kunna göra det i framtiden?

Nystart för besöksnäringen

Örebro kommun, genom Örebro Porten AB, säljer två våningar av Medborgarhuset till Behrn Fastigheter. Behrn kommer att bli hyresvärd för ett nytt hotell. Hotellet kommer att drivas av Elite Hotels. Samtidigt tar kommunens marknadsföringsbolag över ansvaret för kongressbyrån för större arrangemang, d.v.s 300 personer och uppåt.

Det är bra. Örebro kommun behöver gå vidare i arbetet med att bli Sveriges bästa konferensstad.

Regeringens usla naturvårdspolitik

Exploateringskrafterna har tagit över i regeringskansliet. Naturvården har numera en mycket svag ställning. De började med vargfrågan. Vargen blir alltmer fredlös för att jägarna ska kunna exploatera jakten mer. Det fortsatte med minskade anslag för naturvården. Den halva miljard som regeringen nu drar ner på kommer att orsaka oåterkalleliga skador på svensk natur. Det avslutas med en minskad satsning på ekologisk mat, något som direkt kommer att slå mot den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet.

Förr, när socialliberalismen i Folkpartiet hade ett reellt innehåll, stod naturvården högt i kurs. Regeringen Ullsten är en milstolpe i en färd som började med nationalparkerna, Naturskyddsföreningen, strandskyddet, naturvårdslagstiftningen, älvskyddet, vitryggig hackspett o.s.v.

Men Folkpartiet under Jan Björklund sviker. Det finns i partiets ledning ingen kompetens inom vare sig natur- eller miljöområdet. Folkpartiets rikspolitik blir allt mer en betongliberalism (både betong och batong?).

På gräsrotsnivå finns en helt annan vilja att värna de mjuka värdena. Överallt i folkpartilandet finns fortfarande människor som brinner för natur och miljö. Om partiets utveckling fortsätter kommer deras val 2010 bli mycket svårare.

Österbergs taxiresor

Morgonens huvudnyhet handlar om socialdemokraten Sven-Erik Österbergs taxiresor. Ekot ondgör sig över att han åker taxi till Västerås istället för kollektivt från sin bostad i Färna.

Ekot fortsätter därmed sina (och svensk medias) angrepp på svensk politik och demokrati utifrån ett synsätt att riksdagsledamöter och regeringsföreträdare minsann inte är något annat än en ann. Egentligen handlar det om en syn på chefskap som säger att chefen inte gör något speciellt, att alla kan och ska vara chefer och att löner och förmåner som chefen har egentligen bara är något skumt.

Denna vänstersyn på chefskap är skrämmande. Chefskapet måste uppvärderas. Det goda chefskapet är en förutsättning för ett bra arbete genom en hel organisation. Lönen är ett bevis på att chefen har uppgifter, ansvar och befogenheter som behövs för att organisationen ska fungera. Det innebär också ofta behov av att anpassa vardagen till det arbete man har, till exempel genom att kunna ta taxi till tåget istället för länsbussen.

Socialdemokraterna har tillsammans med LO ett stort ansvar för denna syn på chefskapet i Sverige. DÄrför är det ironiskt att just ett före detta statsråd (s) drabbas.

Budget

Idag kommer regeringens första riktiga budget. Allt som hittills planenligt "läckts" visar på en budget som sätter jobben i fokus i nästan allt. Det är bra eller till och med mycet bra. Men:

Det finns inslag i det som hittills visats som pekar på att regeringen vill öka möjligheterna för fler anställda i kommuner och landsting genom statligt stöd till nya anställningar. Det är väl bra!

Eller är det?

Som en del av den koalition som styr Örebro borde jag tacka och ta emot och visst kommer jag att göra det. Men mitt uppdrag, som huvudansvarig för kommunens ekonomi och personalpolitik, har en långsiktigare planeringshorizont än det kommande året eller mandatperioden.

Örebro kommun har en historik av socialdemokratiska politiker som bara arbetat kortsiktigt. Det har inneburit en resa med stora underskott, följda av olika former av nödstopp. En sådan situation kan vi inte ha i framtiden. Dessutom kommer tiden efter 2017 att bli en riktig rysare, när alla 40-talister blivit gamla och i behov av vård och omsorg. Hur klarar kommunen den utmaningen?

Det enda långsiktigt hållbara alternativet är att vi måste öka andelen anställda i den privata sektorn. Det är dessa arbeten som lägger grunden för den offentliga sektorn. För Örebro är det ännu viktigare att öka antalet och andelen privatanställda, eftersom vi redan idag ligger efter.

Om regeringens vilja att skapa fler jobb leder till ökade anställningar inom offentlig sektor riskeras denna långsiktiga satsning. Det måste tas på allvar.

Märkliga opinioner

I helgen kom SIFO med en ny opinionsundersökning. Den visar, som de flesta andra, att oppositionen leder stort. Det är minst sagt märkligt.

Samtidigt som regeringen levererar; jobb, lägre skatter, mer pengar till de som har lägst löner, bättre välfärd, bättre skola o.s.v. och till och med tar klimathotet på mer allvar än den tidigare regeringen, väljer majoriteten att säga att man hellre vill rösta på ett parti som har mer bidrag som största valfråga och som aldrig klarade av jobben.

Sverige är unikt på många sätt. Det finns få länder i världen där en regering eller en opposition skulle klara av att gå till val eller i mellanvalsperioder arbeta för att skatterna ska höjas, fler inte ska klara sig själva utan bidrag och göra just bidragstryggheten till den centrala frågan. Problemet är att det verkar som de allra flesta svenskarnas självbild är att denna, den socialdemokratiska vägen, är den enda rätta.

Men så tror man också fortfarande att Sverige är bäst på allt. Den självbilden borde brytas, eftersom den inte är och aldrig varit sann.

Videoblogg

Numera videobloggar jag också. Jag kommer kontinuerligt att lägga upp nya videokommentarer om politiska händleser på den nya bloggen. Denna blogg kommer att leva vidare som vanligt.

Den nya videobloggen hittar ni HÄR!

Björklunds linjetal

Så blev då nyfikenheten stillad. Jan Björklund har hållit sitt linjetal. Det var i huvudsak en god retorisk upplevelse. Antalet "oneliners" och säkra applådpauser var legio. Men hur var innehållet?

Det är tydligt att Folkpartiet under Jan Björklund inte blir något annat än Leijonborgs parti. Samma politik, samma organisation, samma styrkor och samma svagheter. Den förnyelse som så sent som för ett halvår sedan var det viktigaste för partiet att söka och som valutvärderingen redovisade lyser nu enbart med sin frånvaro.

Det fanns ett avsnitt i talet som visade på en positiv förnyelse. Den personliga integritetens betydelse lyfts ånyo av Folkpartiet. Men detta var också allt. Jag blir speciellt bekymrad över att miljön och klimatet lyftes mest pliktskyldigt och utan något djupare personligt engagemang. Det är uppenbarligen viktigare för Folkpartiet även under Björklund att visa tuffhet mot de eventuella terrorister som kanske skulle kunna döda ett antal västerlänningar än en tuffhet mot de klimatförändringar som årligen dödar tusentals, hundratusentals människor men då mest i fattiga länder i syd.

Även Jan Björklund ska få sina hundra dagar att sätta sin prägel på partiet. Men det krävs mer, mycket mer, än det som redovisades i linjetalet för att den nödvändiga förändringen ska bli tydlig.

Islams utmaningar

Idag ska statsministern träffa ett antal ambassadörer från länder med en befolkning som huvudsakligen har medborgare med muslimsk trosuppfattning. Ambassadörerna har enligt uppgift med sig ett antal krav på förändringar av svensk lag och svensk demokrati. Eftersom jag inte sett kraven är det omöjligt att uttala sig i sak kring de enskilda förslagen.

Men ambassadörernas propåer pekar på en fråga som måste diskuteras mera, framförallt inom den muslimska världen.

Svensk och västerländsk demokrati och statsskick bygger i stort på en kulturell och ideologisk grund som har sitt ursprung inom kristendomen, dess syn på människan och dess dogmer. Från ett statsskick som tog sin grund i en sammanblandning av kyrka och stat till en stat som hanterar kyrkan fri från sig själv.

Den resan har inte islam ännu gjort. Islam har ett problem här som är större än kristendomen. Koran är oomtolkningsbar där Bibeln är inspirerad av Gud men skriven av människor. Koran är mer av en lagbok där Bibeln är en blandning av filosofi, levnadsbeskrivningar och andra berättelser.

Visst finns länder och människor som fortfarande idag vill sammanblanda stat och religion även i västliga länder. Men resan västerlandet gjort är något som den muslimska världen måste göra. I den resan måste de ha stöd. Demokratiska krafter måste uppmuntras. Eftergivenhet mot andra krav är därför helt fel.

Mångkultur kräver enhetskultur?

Efterdyningarna av NAs publicering av Muhammedbilderna fortsätter. Det finns många bottnar i den historien. En är frågan om kulturell bakgrund för det rådande samhällssystemet. Vilka gemensamma värden ska alla omfatta för att ett land ska vara stabilt?

I USA är konstitutionen det som enar landet, förutom kanske den amerikanska drömmen. Men vad enar Sverige? Vad enar Europa?

Är det nödvändigt med en bas av enhetskultur för att kunna bejaka det mångkulturella? Vem bestämmer i så fall vad som är enhetskulturen?