Två svenska soldater dog i går i Afghanistan. Det är snarare en förväntad utveckling än en förvånande. Utifrån den perifera position som jag har i denna fråga, blir analysen att ställningen i Afghanistan blir allt svårare. Nya beskjutningar och nya dödsfall är att förvänta.
För de dödas anförvanter är denna död lika upprörande som all annan. Den död som drabbar unga är alltid tragisk. Därför är medkännandet med de anhöriga en naturlig och viktig del av det politiska ledarskapets hantering av frågan.
Samtidigt måste man vara klar över att alla som tar tjänst i "fredsframtvingande" eller fredsbevarande uppdrag är medvetna om uppdragets faror. Döden är en naturlig följd av militär verksamhet. Döden blir inte mindre tung, inte lättare att hantera för de anhöriga. Men medvetandet om följderna måste också finnas med.
En av de diskussioner som nu förs är om Sverige ska vara kvar i Afghanistan med trupp. Tyvärr är det ett måste. Som pacifist hade jag önskat att ett annat beslut var möjligt. Men genom de senaste 30 årens hantering av landet, såväl från Sovjet som USA och arabvärlden, har en ohållbar situation skapats.
En snabb reträtt skulle tyvärr bara skapa mer krig, mer död och mer elände. Därför är kvarblivandet nödvändigt. Men inför framtida engageman måste man verkligen fundera över våldets väg.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar