Varför, varthän?

Det blir inte så många bloggar just nu. Skälet är enkelt. Datorn pajade. 5 år gammal. Uråldrig för att vara dator. Men idag får jag orka med paddans tillkortakommanden...

Idag har vi haft kommunstyrelse igen. Och varje kommunstyrelse kommer samma frågor. Vem styr egentligen? Vi har en kommunstyrelseordförande som har svårt med att lösa grundkurs 1a) - hur ställer man proposition, och som uppenbarligen inte leder kommunstyrelsens arbete under mötena. Ända bort till min plats kan jag höra kommundirektören berätta vad majoriteten kan kompromissa om och vad som inte ska ändras. Kanske leder hon bakom alla de stängda dörrarna som majoriteten har, men att leda handlar också om att vara synlig och ta ansvar, inte bara visas fram då pressekreterarna bestämt att KSO ska redovisa någon positiv detalj. Och där är bristerna gigantiska.

Men när det någon gång brinner till och blir politik är det uppenbart att det inte heller är den formella ledaren som är den reella. När det handlar om politik är det nästan bara näringslivspolitik och stadsbyggnadspolitik. Och nästan alltid handlar det om att kommunen ska ta över mer och lägga sig i det privata näringslivet.

Även fast Lena Baastad formellt är ansvarig för näringslivet tillsammans med Lennart Bondeson är det klart att den som styr är Björn Sundin. Det märks i vardagen. Det märks i kommunledningens alla resor (Sundin åker trots att han inte formellt är ansvarig, Baastad stannar hemma). Och det märks på politiken.

Björn Sundins politik handlar om att politiker vet bäst, att det inte finns några gränser för politikers inflytande, att politiker ska styra i detalj över såväl människor som företag. Och det märktes idag på kommunstyrelsen.

När vi från Folkpartihåll vill fortsätta diskutera upphandlingspolicyn för att göra det möjligt för mindre och lokala företag att delta i kommunens upphandlingar är intresset noll. När vi förra kommunstyrelsen lyckades återremittera frågan hade vi hoppats på dialog. Men det blir några mindre förändringar och sedan stängda dörrar. Politikerna vet bäst. Näringslivets behov av tydlighet och transparens ställs i andra rummet.

Idag bildade majoriteten också ytterligare två bolag under Örebro Porten AB. Dels ska man ta ansvar för att IKEA väljer att flytta från södra Marieberg. Varför detta är ett kommunalt problem är svårt att förstå. Det borde vara självklart att fastighetsägarna själva får utveckla ett externt handelsområde efter de förutsättningar som finns. Annars kan man fråga sig i vilka andra områden som kommunen ska gå in. Coop Lillån behöver utvecklas - något för Örebro Porten? ICA Eko behövt utvecklas - något för Örebro Porten? Norra norrcity behöver utvecklas - Örebro Porten? Det fattas i vart fall inte vilja att riskera skattebetalarnas pengar och låta politiker leka företagsledare i Sundins och Baastads Örebro.

Folkpartiets alternativ var självklart att värna välfärden och skattepengarna. Vi vet att ett fritt näringsliv kommer att innebära att företag både startas och slås ut. Det är en del av det som gör marknadsekonomin så bra. En ständig utveckling pågår. Ständigt ökar kvaliteten på bolagen. Kommunen ska inte in och låtsas som om vi genom våra skattemedel kan stanna utvecklingen. För då gör den verkligen det - stannar alltså.

Det andra bolaget ska bygga och samäga ett hus vid universitetet. Det är en bra början. Men Örebro Porten har inget uppdrag att långsiktigt äga hus i bra lägen. Därför ville vi i Folkpartiet att vi samtidigt som vi gav dem uppdraget att bygga och samäga, också gav uppdrag att sälja när de företagsekonomiska fakta talade för det. Inte sälja med förlust, helt enkelt. Svaret från Sundin och Baastad? Nej - förståss. Vem hade väntat sig något annat?

På område efter område försämras det lokala näringslivsklimatet. På område efter område klampar majoritetens politiker in och tar över det som näringslivet själv ska sköta. Och därmed riskerar man välfärden, man riskerar skattebetalarnas pengar, man riskerar näringslivets styrka och man riskerar därmed jobben.

Om ändå det kunde finnas någon form av intern opposition från de andra två partierna i majoriteten. Men det blir allt mer uppenbart att såväl Lennart Bondeson som Rasmus Persson inte hör hemma i en borgerlig politik. Båda två har vuxit fram som tydliga försvarare av den politik som förs. De följer inte bara med under protest. De deltar aktivt i den politik som knappast deras partier på nationell nivå skulle känna igen. Frågan är om denna politik är förankrad hos partiernas medlemmar, eller om de två partierna är så toppstyrda som det verkar. Allt fler signaler från missnöjda förtroendevalda tickar ändå fram.

Örebro behöver det liberala alternativet. Det som nu sker i kommunen är tyvärr en vandring in i framtiden med ryggen före. Det kommer att leda till att Örebro istället för utveckling, förändring och förnyelse, riskerar stagnation, konservatism och förstelning.

- Posted using BlogPress from my iPad

Integrationspolitikens utmaningar

I tisdags redovisade Folkpartiet ett antal integrationspolitiska förslag. Åtta konkreta punkter för att skapa ett mer sammanhållet samhälle, ett samhälle med mer innanförskap och mindre utanförskap. De redovisade förslagen är bra initiativ för en fortsättning av den politik Folkpartiet lanserat under Alliansregeingens tid och framförallt under Erik Ullenhags ministerperiod.

De åtta punkterna inleds med en "portalparagraf" - som liberaler slåss vi för ett land där öppenhet är ledordet. Sverige ska fortsätta att ta ansvar för de människor som lider nöd. Det svenska samhället behöver invandring och invandrarnas kompetens och engagemang.

Men som liberaler blundar vi inte heller för problemen. Det är alldeles för många svenskar med invandrarbakgrund som är låsta i utanförskap. För många saknar jobb. För många saknar tillräcklig utbildning. För många saknar tillräcklig kunskap i svenska.

Det finns i huvudsak tre (fyra) vägar att hantera denna utmaning. Antingen kan man, som Sverigedemokraterna, blunda för verkligheten och tro att stängda gränser löser problemen. Förutom det inhumana i deras politik är den också välfärdspolitiskt kontraproduktiv. Öppna gränser värnar inte bara människovärdet, de ökar också tillväxten.

Eller så säger man att detta är statens problem. Det offentliga tar hand om invandrarens problem. Det är i huvudsak denna politik som lett till det passiva utanförskap vi idag ser.

Eller så säger man att det är individens ansvar och låter de offentliga systemen bara innehålla någon form av basal grundtrygghet. En sådan politik riskerar att leda till stora klyftor och förutsätter ett helt annat arbetsmarknadssystemn än det svenska.

Det fjärde är det som Folkpartiet nu förtydligar. Det finns ett offentligt ansvar som ska skapa förutsättningar för de enskilda individerna att ta jobb eller fortsätta sin utbildning. Men det förutsätter att individen tar sitt eget ansvar. Det offentliga kan och ska aldrig ta över. Det är den enskilda individen som har förmågan och möjligheterna att skapa sin framtid. Det offentliga stöttar, men tar aldrig över.

Samma regler gäller för alla som bor i Sverige, oavsett om man kommit hit nyss eller har 27 generationer bakom sig i kyrkoböckerna. Den som kan jobba och försörja sig ska jobba. Alla individer är skyldiga att bilda och utbilda sig för att bli deltagande samhällsmedborgare. Men det ska finnas jämlika förutsättningar, tryggade av det offentliga, som lägger grunden för utbildning till jobb, och som värnar de som är sårbara.

Det är intressant att jämföra denna politik med det som idag håller på att hända i Örebro. Dagens socialdemokratiska kommunledning vandrar bakåt i i framtiden. Det är kommunen som ska skapa jobb. Integrationen är det offentligas ansvar. De politiker som i valrörelserna 2010 och 2011 gick i bostadsområdena och lovade jobb, försöker nu genomföra löftena genom olika märkliga kommunala bolagssatsningar. Det intressanta är att hittills har politiken varit kontraproduktiv. Arbetslöshet och utanförskap ökar i Örebro.

Detta är intressant för att det pekar på den återvändsgränd som socialdemokratisk politik är inne i. De konkreta förslagen tar sin grund i tankar som möjligtvis var politiskt korrekta 1968 men som inte fungerar idag. Istället för kommunal konkurrens borde de satsa på fler och friare företag. Istället för en allomfattande kommun borde de satsa på civilsamhälle och egenart. Istället för en detaljreglerad politiskt styrd skola borde de satsa på goda, väl betalda och högkompetenta lärare med stor pedagogisk frihet men med tydligt satta och lika tydligt uppföljda mål och krav.

Det behövs fler liberala idéer för samhällsutveckling i Sverige. I Örebro är det mer uppenbart än på de flesta andra håll.


- Posted using BlogPress from my iPad

Att prioritera rätt

Björn Sundin (s) och Lennart Bondeson (kd) har varit i Kina en vecka. I Shanghai, en stad med 21, 22, 23, 24, 25 miljoner innevånare eller så. Staden växer enligt uppgift med en miljon människor om året (det är nästan 3000 personer om dagen eller dubbelt så mycket per dag som Örebro växer med per år). De var enligt egen uppgift där för att knyta logistikkontakter för etableringar av logistikföretag i Örebro. På fredag ska de enligt Lennart Bondesons (kd) uppgifter i radio idag presentera en överenskommelse med någon kinesisk region.

Det är inte första gången Örebro söker kontakt med Kina. Under Mats Sjöströms (s) tid etablerades till och med en "vänort" i Kina, Yantai. Då skulle det knytas kontakter och göras affärer. Men av detta blev - ingenting.

Sundins och Bondesons resa bygger på flera felaktiga förutsättningar och prioriteringar. Låt mig lista några:

För det första har Örebro kommun under Lena Baastad och Björn Sundins ledning sparat mer på välfärden än på näringsliv och stadsbyggnad. Det märks inte minst på de resor Sundin och Bondeson gör. Zaragoza, Cannes och Shanghai är bara mötesplatserna under det första knappa året av SKDC-majoritetens ledning. Samtidigt tvinar de gamla, barn och unga till stora besparingar. 20 miljoner på äldreomsorgen. 25 på skolan. Under koalitionens styre sökte vi istället värna skola, förskola och äldreomsorg, medan stadsbyggnad och näringsliv fick leva knappare.

Denna prioritering är fel på många sätt. Framförallt handlar det om signalpolitik. Örebro kommuns verksamheter gör idag ett beräknat underskott på ca 50 miljoner kronor. Det kommer sannolikt att innebära ytterligare kraftiga besparingar. Dessa besparingar handlar om att kommunens personal måste vända på varenda krona. Det kan handla om borttagna servetter i äldreomsorgen, på brist på pedagogiskt material på förskolorna eller på uteblivna vikarier i skolan som socialdemokraterna tvingar de anställa att ta ansvar för. Då kan man, som Björn Sundin skriver på sin blogg, låtsas som om 60.000:- kronor för hans resa är en bagatell. Eller att kostnaderna för Zaragoza och Cannes, ytterligare tiotusentals kronor, också är bagateller. Men för undersköterskan med den äldres behov i centrum, för förskolläraren med barnet med speciella behov eller för läraren med eleven som måste ha extra stöd är varenda krona behövd. Bara den som ser samhället ur ett överhetsperspektiv kan uttrycka sig som Sundin.

För det andra väljer Sundin och Bondeson att jobba vidare på den gamla tron att Örebro har ett unikt logistiskt läge. Det har i och för sig alla städer. Men Örebro är inte unikare än Västerås, Norr-Linköping, Jönköping eller ens Nyköping. Tron att vi ska etablera oss som någon form av nordisk logistikknut havererar redan innan tanken ens startat. Vi har en inkomplett järnväg som inte kommer att kompletteras med Oslo-leden på årtionden. Och då kanske godsstråket redan går öster om Vättern... Vi har en godsflygplats där merparten av godset går med lastbil. Chartertrafiken ger knappast regionen något uppsving och reguljärtrafiken är lika het som en isbit i februari. Och vissa som är mer flygkunniga än jag har sagt att efter flygbranschens kris och utslagningar så kommer flygplatsernas utslagningar. Och det är alldeles för många flygplatser i Mellansverige...

Tyvärr har Bondeson lämnat vår tidigare gemensamma hållning att logistiken hade sin plats för Örebro, men att framtiden ligger i andra sektorer. Det handlade då om att vi gemensamt skulle utveckla förutsättningarna för ett framsynt, förnyelsetänkande och framtidsföretagande tillsammans med universitetet. Och Örebro universitet ser inte logistiken som något man vill satsa på. Istället handlar deras områden om robotik, om MTM (MänniskaTeknikMiljö) och andra spännande satsningar. Men om det hörs inget idag. Istället är det lagerjobben som gäller för såväl kristdemokrater som sossar...

För det tredje har Lennart Bondeson hamnat i den gamla socialdemokratiska tron att det är politiker som skapar jobb. På en vecka har han och Sundin lärt sig det de behöver om Kina. Nu ska de skriva samarbetsavtal. Och sedan kommer guldregnet...

Det räcker att säga Kalmar. Fanerdun. Stora planer som blev till grus och aska. Bondeson och Sundin är numera en del av den kommunsocialistiska strömning som menar att det är politikernas roll att utveckla såväl näringsliv som världen.

Men kommunpolitik handlar inte om det. Örebro kommun är och får inte bli en parallell till Svinarp. Kommunpolitik handlar istället om det ofta rätt grå och omediala arbetet med att göra äldreomsorgen trygg, att göra skolan till en kunskapsskola för alla, att göra förskolan pedagogisk och upplevelserik. Det visar sig också att näringslivet ofta pekar på att just närheten till bra skolor, eller vissheten att det finns en trygg äldreomsorg är det som avgör etableringar. Eller att näringslivets förutsättningar inte detaljstyrs av politiker, att näringslivet är fritt och att kommunalskatten motsvarar de krav man kan ställa på den service som ges. Inte högre än nödvändigt, inte lägre än vad som behövs.

Men Sundin och Bondeson reser jorden runt och tror att de skapar nya jobb genom besök på mässor med tiotusentals deltagare...

I radio idag sa jag att resan var fel av tre skäl. Men det finns ett fjärde.

Kina är världens största diktatur. Men det struntar Björn Sundin och Lennart Bondeson i. De valde helt enkelt bort att tala om det med någon på sin resa, som Bondeson uttryckte det. De träffade ju helt enkelt inte rätt folk som de kunnat prata om demokrati, frihet och människovärde med. Eller???

Det är uppenbart att Lennart Bondesons etiska ådra inte sträcker sig längre än till högtidstalen. Vilken etik Björn Sundin följer är än mer oklart. Istället är det pengarna som styr.

I den förra kommunledningen talade vi om att vi istället ville satsa på Indien. Indien är ett land med många problem, men det är en demokrati. Världens folkrikaste. Med stor tillväxt. Med spännande potential. Då var Lennart Bondeson helt för att välja bort Kinas diktatur och välja till Indiens demokrati. Men som så ofta påverkas människor av det sammanhang de befinner sig i. Så nu väljer Bondeson istället till Kinas diktatur och bort(?) Indiens demokrati.

Det, om något, pekar på det skifte politiken i Örebro gjort det senaste året.

Media: NA, SR,

Plakatpolitik

Jag lyssnar på Radio Örebro. Hör tre företrädare för majoriteten prata om den stora sommarsatsningen. Tittar senare på radions hemsida. Och ser tre tydliga företrädare för den plakatpolitik som nu råder i Örebro.

Till vänster står Rasmus Persson. Han ska satsa 2 miljoner på de äldre. De ska få "guldkant" på tillvaron. Och bättre utemiljö. Vad synd då att Rasmus Persson redan har sparat nästan 20 miljoner på de äldre. Då är det knappast en miljon till "guldkant" som hjälper. När man dessutom ser att äldreomsorgen i Örebro 2012 riskerar att gå med 13 miljoner i underskott är det nästan cyniskt. Å ena sidan kommer Rasmus Persson att kräva besparingar på 13 miljoner på verksamheterna, på personalen, på aktiviteterna. Å andra sidan säger han att han ska ge 1 miljon till "guldkant". Det finns bara ett ord för detta: Plakatpolitik!

I mitten står Lena Baastad. Hon som bara finns i media när hon har något att säga. Nu har hon uppenbarligen det. 400 nya sommarjobb är det som får henne att bryta den normala tystnaden. Men hon kunde lika gärna berätta om de 500 jobb som hon inte fick fram till sommaren 2012, de 500 jobb som bara blev 20 när hon låtsades som om näringslivet skulle ta den offentliga sektorns plats. Men Lena Baastad borde veta att näringslivet inte kan agera alla goda gåvors givare. Näringslivet agerar på den privata marknaden, och måste få debet och kredit att gå ihop. Även i högskattekommunen Örebro. Det finns bara ett ord för detta: Plakatpolitik!

Till höger står Behcet Barsom. Han ska ordna fler aktiviteter för barn. Tyvärr berättar han inte om de besparingar på kulturbidragen som han gjort som ordförande i Kultur och medborgarnämnden. Inte heller berättar han om de besparingar inom skolans värld, drygt 20 miljoner kronor, som gjort Örebros skolor än mer problemtyngda, där barnen riskerar att komma i kläm. Det finns bara ett ord för detta: Plakatpolitik.

Det är märkligt att det inte finns tid för några djupare analyser av majoritetens så kallade satsningar. Budgeten 2012 var ett dråpslag för välfärden. Stora besparingar slår främst mot välfärdens kärna. Skolan får spara drygt 20 miljoner och visar i bokslutsprognos ett att underskottet riskerar att bli lika stort. Äldreomsorgen får spara knappt 20 miljoner men riskerar att gå mot ett underskott på 13. Arbetslösheten ökar snabbare i Örebro än i riket. Kommunens samlade verksamhetsunderskott 2012 går mot 50 miljoner. För det finns inget intresse. Och kommunledningen, med Lena Baastad i spetsen, håller tyst. Tyvärr ställer inte heller media några av de många relevanta frågor som borde ställas.

Istället får låtsassatsningar medialt utrymme. När man återför någon miljon blir det en satsning. När politikerna, som först tvingat verksamheterna att spara men själv inte tar ansvar för besparingarna, sedan på detaljnivå styr satsningarna, innebär det ett cyniskt spel med hela kommunen och alla dess anställda. Kommunledningens budskap är tydligt: Vi lämnar er ensamma med besparingarna. Men när vi "satsar" kommer vi själva att bestämma hur ni ska göra ner på detaljnivå.

Det är tydligt att Örebro idag har en kommunstyrelseordförande som inte vill eller får ta ansvar för den förda politiken utan som bara leds ut i media när någon av partiets pressekreterare gjort klart en positiv nyhet. En sådan ledare lämnar sin organisation i sticket, lämnar tjänstemännen ensamma med de svåra besluten och flyter själv bara med strömmen.

Men Lena Baastad är inte ensam. I dagens kommunledning finns det ingen som kan eller vill förstå de ekonomiska grundvalarna. Ekonomin är inte intressant. Politik är bara att vilja - inte att kunna. Det kommer, precis som på Olof Palmes tid, att leda till att välfärden vajar, att grunden för det gemensamma välfärdsbygget börjar spricka, att de resurser som borde användas långsiktigt rätt istället satsas på kortsiktiga plakatpolitiska utspel.

Det hade varit bättre om Rasmus Persson sagt: Vi sparade för mycket på äldreomsorgen. Här får ni tillbaka en tiondel av det vi sparade - ni tjänstemän vet bäst vilka hål ni måste fylla.

Det hade varit bättre om Len Baastad sagt: Vår näringslivspolitik måste göras om. Vi politiker kan inte styra näringslivet med dolda lokala skatter. Det är det fria näringslivet som skapar de nya jobben. Vi lovar istället att kommunen ska ordna framtida sommarjobb.

Det hade varit bättre om Behcet Barsom sagt: Barn och ungdomar är vår framtid. Vi sparade alldeles för mycket på skolan. Även om vi ville föra tillbaka mer så vågar vi idag inte lova mer än en dryg miljon, 5 % av det vi hittills sparat på er. Vi vet att goda skolledare har kunskap att använda även dessa små pengar på rätt sätt.

Men jag gissar att mina önskningar klingar ohörda. För idag leds Örebro kommun av den tysta kommunledningen. Den som bara kommer ut med sina plakat.

Media: SR, NA

Vem styr egentligen i Örebro II

Onsdagen den 30 maj 2012 diskuterade kommunfullmäktige ett antal principiellt viktiga frågor. Det handlade om gemensamt kommunalt ägande av energibolag, om hur kommunen hanterar det civila samhällets aktörer och hur kommunen avser att sälja kommunala bolag. Det finns två gemensamma nämnare för dessa frågor. Den ena är politisk – ska Örebro kommun ta över och driva företag och föreningar i konkurrens med privat näringsliv och ideella föreningar?

Den andra är – kommunstyrelsens ordförandes osynlighet. Alla dessa frågor är frågor som berör kommunens ledning. Försäljning av bolag, kommungemensamma bolag och frågor kring civilsamhället är alla ledningsfrågor, som hanteras av och i kommunstyrelsen, i kommunens koncernbolag ”Örebro Rådhus AB” och därför bör ledas av kommunstyrelsens ordförande.

Men kommunstyrelsens ordförande i Örebro är som vanligt – osynlig.

Diskussionerna kring det gemensamma vindkraftbolaget sköttes av Lennart Bondeson (kd), Björn Sundin  och Peter Dahlgren (s). Diskussionerna kring det civila samhället sköttes av Bechet Barsom (kd), Björn Sundin och Eva Eriksson (s). Diskussionerna kring den eventuella försäljningen av Ånnaboda konferens sköttes av Björn Sundin (s).

Det är inte första gången kommunstyrelsens ordförande mest lyser med sin frånvaro. Alldeles för ofta saknas kommunens främsta politiska företrädare, i den politiska debatten, i externa diskussioner, som kommunledningens talesperson.

Är det ett bekymmer? Eller kan man som den alltid så partilojale John Johansson säga att Lena Baastad har en modern ledarstil där hon släpper fram andra istället? Svaret är dubbelt. Det är självklart att varje modern ledare av svenskt snitt ska släppa fram dugliga medarbetare som kan och ska tala för sig själva och sitt fögderi. Därför är det naturligt att Björn Sundin talar om samhällsbyggnadsfrågor eller Rasmus Persson om sociala frågor. Men enligt den beskrivning som kommunledningen själva redovisat har kommunstyrelsens ordförande ansvar för näringsliv, bolag, ekonomi, organisation. Om Lena Baastad väljer att ducka i dessa frågor, innebär det också att hon sviker sitt politiska uppdrag.

Men som kommunstyrelseordförande måste man göra mer än så. Det handlar om att vara kommunens talesperson både i trevliga och jobbiga frågor. Man kan inte bara välja de trevliga och låta andra, politiker eller tjänstemän, sköta de negativa. Om man själv, eller ens parti, väljer att låta den främsta talespersonen bara fronta i de positiva frågorna, väljer man också bort den organisation man företräder. Som ledande företrädare har man helt enkelt betalt för att både visa det positiva och att försvara det svåra.

Men Lena Baastad är nästan alltid osynlig. Det skapar problem för Örebro kommun och det skapar problem för demokratin. Örebro kommun har idag ingen tydlig företrädare. Den mediala tystnaden är ofta total. Det är uppenbart att de många kommunalt finansierade mediasekreterarna som spinner nyheter på socialdemokraternas kontor hela tiden söker rum för medverkan kring de positiva nyheterna, men väljer bort all medverkan när det blåser. Därmed ställer man tjänstemännen ansvariga för den politik som kommunstyrelsens ordförande borde fronta. Därmed blir också den organisation som borde vara politiskt styrd, ledd av tjänstemän.

Den osynliga kommunstyrelseordföranden får många konsekvenser.

Dels har tjänstemännen tagit mer plats än på länge. Det är idag Staffan Isling, högste tjänsteman, som bestämmer vilka ärenden som ska upp till KS, hur ärendena bereds och till och med ger ”råd” om hur kommunstyrelseordföranden kan kompromissa vid KS-beslutssammanträden. Det är tydligt att eftersom det inte finns någon ledande politiker som tar ansvar för det svåra, så ger inte heller organisationen bekräftelse för någon som bara vill ha befogenhet att berätta det glada. Befogenhet och ansvar hör ihop. Och Lena Baastad har abdikerat från båda.

Dels finns det andra grupperingar som har den kvarvarande politiska makten i Örebro. På Rådhuset skvallras det mycket mellan skål och vägg vilka socialdemokrater det egentligen är som bestämmer. Bakom vilka stängda dörrar fattas de egentliga besluten? Vilka finns med på de möten som egentligen styr Örebro kommuns politiska ledning?

I går berörde jag denna fråga på kommunfullmäktige. Jag ställde helt enkelt frågan om varför Björn Sundin tog frågan om försäljning av Ånnaboda, när det borde varit Lena Baastad.

Svaret blev ”tydligt” milt sagt. Förkortat kan man säga att Lena Baastad sa åt mig att strunta i hur de bestämmer vem som ska ansvara för svaret på mina och andras frågor.

Men det tänker jag inte göra. Lena Baastad är kommunstyrelseordförande och styr Örebro kommun. Hon är den högst ansvariga politikern. Hennes uppdrag är att berätta både om det roliga, och att offentligt ta ansvar och utstå kritik. Demokratin förutsätter det. Det är en av demokratins grundvalar. Makt, befogenheter och ansvar hänger ihop. Om någon annan bestämmer, eller om man inte vill ta ansvar, bör man också dra konsekvenserna av detta.

Och att skrämmas fungerar dåligt ihop med demokrati...

Media: NA