Människovärdet riskerar sitta trångt i ateisternas värld.

På en knapp vecka som partiledare har Ebba Busch-Thor skapat mer kontroverser än vad Göran Hägglund gjorde under hela sin partiledartid. Kanske är det den partiledaren KD behöver...

Hennes stora fråga blev samvetsfriheten, det vill säga rätten för vårdpersonal att slippa utföra uppgifter, framförallt abort, som strider mot deras samvetsuppfattning. Mot detta har flera reagerat. En del på ett mer intressant sätt. En del andra på ett mindre. Låt oss börja med den senare.

Enligt DN har en läkare lagt ut en Facebook-status där han meddelar att han från och med nu kommer att vägra vårda kristna. Skälet är att vi har en inre demon som kan kränka honom. Läkaren meddelar samtidigt att uppdateringen var ironisk. Frågan är vad denna ironi bottnar i.

Läkaren menar på något sätt att hans påstådda vägran att vårda kristna, skulle vara att likställa med KDs krav på samvetsfrihet för aborter. Logiken haltar tyvärr betänkligt. Det går att teoretiskt, oavsett religiositet, hävda såväl att livet börjar vid befruktningsögonblicket som vid ett senare tillfälle. I Sverige har vi idag en i viss mån flytande skala för när livet anses inträda och fostret blir en individ. Före 18 veckan är abort tillåten oavsett skäl. Därmed kan man anse att ett foster i juridisk mening inte är en individ före denna vecka.

Men abort tillåts ytterligare tio veckor fram, av främst medicinska skäl. Ett aborterat, dött foster är alltså inte en individ före vecka 28. Men om fostret lever och föds fram före vecka 28 är det att anse som en individ. Livet har alltså inträtt någon gång däremellan.

Man kan alltså utifrån en teoretisk grund resonera kring när livet inträder. KD har under Ebba Busch-Thor valt att ta en annan väg än den svenska. Man kan tycka vad man vill om det (vilket jag återkommer till) men det är en icke-diskriminerande inställning.

Läkaren däremot, väljer diskrimineringens väg. Bara för att en människa har en tro, i detta fall kristen, har hon inte rätt till vård. Det är en oacceptabel inställning. En läkare som uttrycker en sådan åsikt, även om den menas vara ironisk, är inte lämplig som läkare. Legitimationen bör återkallas.

En av grundpelarna i den svenska demokratin är religionsfriheten. Den var en hörnsten redan när det demokratiska Sverige byggdes och den finns inskriven i svensk grundlag. Det är denna frihet som läkaren vill inskränka. Det är inte bara dumt. Det är skrämmande.

Skälet till att religionsfriheten är viktig, även i dagens sekulära Sverige, är att den bygger en skyddsmur kring en av individens viktigaste friheter. Rätten att tro fritt handlar också om rätten att tänka fritt. Ingen ska kunna kräva av mig att jag ska redovisa mina innersta tankar, mina grubblerier, mina funderingar och fantasier. Mitt inre liv är mitt och ingen annans.

Men för den ateistiske läkaren finns en annan gräns. Ibland hävdar ateisterna att deras värld skulle vara bättre och godare, bara för att de rationaliserar bort Gud. Läkaren visar med all tydlighet att det är en otroligt förenklad argumentation.

I samma tidning skriver Amanda Björkman en ledare kring samvetsfriheten. Även om jag landar i samma ståndpunkt som hon gör i abortfrågan, saknar hennes argumentation ett nödvändigt djup.

Björkman hävdar att man idag ska göra skillnad på abort och aktiv dödshjälp. Men, om man läser henne extensivt, det är inte säkert att man ska göra det i morgon. Idag är inte aktiv dödshjälp tillåten. Därför har de som går in i vården inte kunnat välja mellan att välja yrke där man slipper döda en annan människa även om det sker utifrån individens eget val. Men vad gäller abort, är rätten given sedan länge. Så den som inte vill utföra abort, får välja ett annat yrke.

Resonemanget belastas av två, egentligen tre, fel.

För det första jämför Björkman indirekt det foster som vi hittills menat inte vara en person, en individ, utan en del av kvinnans kropp, med en reell individ i färd med att dö. För den som värnar aborträtten riskerar det att bli en värderingsglidning. Även om Björkman inte menar det, blir hon en del av det.

För det andra är jämförelsen rejält bekymmersam utifrån såväl ett patient som medarbetarperspektiv. Hittills har vården haft som uppgift att värna liv. Den som söker sig till vården gör det för att man vill bota sjuka och så långt möjligt skapa ett gott liv för fler. Det finns naturligtvis gränser, som alltid när det handlar om begränsade resurser. Men huvudpoängen är att rädda liv.

Björkman för nu in en annan möjlighet i vården - att på patientens (eller hennes anhörigas?) uppmaning avsluta liv. Och analogt med hennes resonemang om aborter - den som inte kan tänka sig att avsluta en annan människas liv får väl söka sig ett annat yrke än vården. Eller???

Det finns enorma risker med den värderingsförändring kring livets värde, värdighet - och för mig som kristen - helighet, som vi befinner oss i just nu. Det handlar både om rätten till andra människors liv, i huvudsak vuxnas rätt till att på alla sätt skaffa sig barn, liksom rätten från en annan människas liv, i dagsläget handlar det om rätten till vår egen död.

Men var går gränsen i morgon? Vilken rättighet till andra människors liv och framtid har vi? Som organbanker, livmödrar, gendonatorer? Och vem bestämmer vilken gammal, sjuk, dement, kostnadskrävande (troende) människa som ska ha rätten att leva? Vilken etisk och moralisk grund ska gälla för de enormt svåra frågor som vi ställs inför när läkarvetenskapen blir allt mer exakt både vad gäller liv och död? Vem värnar människans värde och värdighet?

Jag är glad så länge det inte enbart är ateistiska läkare som bestämmer de gränserna.

Underskatta inte SD, de målar vidare på sin bild...

Dagens budgetdebatt var som den brukar vara. Fast omvänt. Jag har svårt för Magdalena Anderssons stil. Tror inte hon är en elak översittare, men hon låter och ser ut så. Aldrig svar på någon fråga om den egna politiken, bara angrepp på den usla oppositionen och vad den gjorde när den var i majoritet. En tonalitet som mer bränner broar än öppnar dörrar. Det är en ny finansminister som sätter sin färg på politiken. Tyvärr. Man kan tycka vad man vill om Anders Borg, men inte var han en attackerande demagog.

På Allianssidan är det fascinerande att se de nya Moderaternas färglösa agerande. Ulf Kristersson är Magdalena Anderssons motpol. Det vore välgörande att se lite eld, lite engagemang, lite lidelse från den person som media nu påstår är Alliansens finansministerkandidat. Istället blir det mer en känsla av att man lyssnar till skatteverkets senaste redovisning av skattetabell 1A, bilaga 3.

Om man ska söka lidelse och engagemang i budgetdebatten är folkpartiets Erik Ullenhag den givna finansministerkandidaten. Ja - jag erkänner att jag är totalt subjektiv. Men Ullenhag passar i rollen. Han kan sin ekonomi, liksom sin juridik, och han driver den med emfas. Det Folkpartiet, liksom övriga Allianspartier, saknar är fortfarande den övergripande berättelsen om vad man vill med Sverige. Det är fortfarande arbetslinjen som på något sätt är överordnad allt. Men det räcker inte längre om den någonsin gjort det. Arbetslinjen fungerade som motbild mot den socialdemokratiska bidragslinjen 2006. Men den hade inte bäring i sig själv. För det krävs något mer.

Fast å andra sidan verkar inte regeringspartierna ha någon aning om vad de vill överhuvudtaget. Det är lite återställare, lite högre bidrag, lite mer av att staten ska pytsa ut pengar och skattehöjningar på det. Men vilket Sverige regeringen vill se är dolt i en röd dimma.

I det läget kan det vara intressant att lyssna på det parti som jag menar är det enda parti i riksdagen i dag som förmår måla en egen bild av sitt Sverige. Det där partiet vars bild jag tidigare beskrivit antingen:

Som Sverige på 1930-talet. Med den lilla röda stugan vid den stora mörka skogen. Där de vita björkarna vajar vackert i brisen som syns på sjön nedanför ängarna. Mamma står på trappen och tar hand om de båda välskötta barnen. Far har cyklat till jobbet på bruket.

Eller som Sverige på 1960-talet. Ingen röd stuga längre. Men ett radhus i det välskötta området. Samma mamma står på trappen och vinkar av sina barn som är på väg till lekis och skola. Pappa har redan cyklat iväg till jobbet på fabriken.

Det är svensk idyll. Invandrarna inskränker sig till italienarna och finnarna som jobbar med pappan. Det är Barnens dag och en dröm om en bättre framtid, tillsammans med de häftiga amerikanarna. Det finns normer och moral och en tydlighet i vad som är rätt och vad som är fel.

Visst är bilderna falska. Men jag kan i vart fall relatera till den senare av dem. Och jag kan förstå lockelsen med att se bakåt mot en idylliserad historia i ett läge där samtiden och framtiden känns kaotisk.

Det är uppenbart att SD, medvetet eller omedvetet, bygger vidare på den bilden. Det var intressant att lyssna till deras ekonomipolitike talesman (för inte har väl SD en talesperson...) och vad han sade i sitt inlägg. Inte ett ord om invandring. Nästan inte ett ord om integration.

Han gjorde tre saker. Angrep regeringen för löftesbrott (som resten av oppositionen också gjorde). Angrep Alliansen för att inte vara en riktig opposition samtidigt som han sträckte ut handen mot dem "ödmjukt" som han sade (och därmed visade en samarbetsattityd som inget annat parti/block gjorde mot någon). Och han berättade om SDs kommande budgetmotion. Och det var det intressantaste.

Det han beskrev var att den motionen i princip enbart ska handla om industrin. Och denna industripolitik skulle lösa problemen. Med jobben. För unga, gamla, hög- och lågutbildade och till och med de som var födda utomlands.

För mig blir det ytterligare en förstärkning av bilden. Den där om bruksorten, eller fabriksstaden. Där pappa cyklar till jobbet och där, men bara där, han möter den arbetande italienaren, finnen (och syriern?)... Det hänger ihop. Det finns ett metaperspektiv.

När vi andra angriper SD gör vi det aldrig med ett liknande metaperspektiv som grund. Det blir som när Centerpartiets Emil Källström i det enda replikskiftet som SD fick försökte kleta Putinism på SD. Det var en rätt intressant angreppsvinkel. Men den blir en detalj som inte kommer att påverka de som tror på den bild SD målar.

Det finns en risk att många underskattar SD. Det märktes inte minst i debatten idag. Inte en enda replik från de vänsterpartier som styr. Jag förstår inte de skäl som eventuellt finns från regeringsunderlagspartierna sida. Tystnad har sällan varit en väg att hantera demokrati, oavsett vem som står i talarstolen. Eller är det så att de vill fortsätta att hantera SD som ett parti foliehattar, som inte fattar vad de sysslar med. I replikskiftena mellan Magdalena Andersson och Oscar Sjöstedt kunde man få den uppfattningen. Det är nog helt fel väg att gå.

Jag har, långt innan SD blev så stora som de är idag, pekat på behovet av att vi i Folkpartiet skapar en egen berättelse, målar en egen bild, formar ett eget metaperspektiv på politiken. Ett paraply ifrån vilket de övriga politiska förslagen kan hänga. Där det finns något som håller ihop, något som de människor vi vill nå kan se, förstå och relatera till. Vilket Sverige vill vi se om fem, tio, tjugofem år? Om det inte är nationalisternas stängda, tillbakablickande Sverige, vilket Sverige är det då? Och vilka kommer den bilden att attrahera, och vilka kommer att stötas bort?

Nästa gång Erik Ullenhag ska briljera i riksdagens talarstol - hur ska de konkreta förslagen hänga ihop? Skatteförändringarna och utgiftsposterna? Inriktningen på den ekonomiska politiken och utbildningspolitiken? Det internationella engagemanget och individens frihet? Kanske är vi inte där redan i höst. Men vi i Folkpartiet har i alla fall börjat en resa.

Jag gläds enormt över det förnyelsearbete som mitt parti nu dragit igång genom de två kommissioner (Globaliserings- och Välfärdskommissionerna med tillhörande undergrupper) som bildats. Det är, för att tala frikyrkospråk, som ett bönesvar. Det finns inget som säger att vi kommer att lyckas. Men bara att försöka är värt all heder. Kanske kommer vi att kunna börja måla den bild av det spännande framtida liberala samhälle som fler kan relatera till, känna för, glädjas åt.

Den resan borde fler partier våga göra. Annars är risken uppenbar att vi plötsligt står där med ett parti som fått ännu fler att tro att världen peakade på ett 1960-tal som aldrig funnits och att vägen framåt egentligen är att gå tillbaka.

Och vill du se debatten (är du så nördig) finns den här.

Om Gud, kärlek och sexualitet

Åter har frågan om homosexualitet i församlingen blossat upp. Och de gamla välkända skyttegravarna grävs. Mellan de som tycker att homosexualitet är synd (läs i Dagen), och därmed inte välkommet vare sig i församlingen eller himlen och dem som hävdar att kärleken är större. Bibelord plockas och används efter kunskap och förmåga. Och ingen blir klokare. Eller: i vart fall inte jag.

Det vore kanske läge att inte skriva något mer i frågan då, tycker du. Men jag tar ändå chansen. Skälet är att jag har en rätt konservativ syn på den familjesyn och familjemoral som är en del av denna diskussion. Men att jag storknar av den argumentation som kommer fram i de mer teologiskt bevandrades litanior. Det gäller de konservativa. Men det gäller ibland i än högre grad de radikala, liberala eller vad man nu ska kalla dem.

Jag blir rätt bekymrad när en av Svenska kyrkans främsta företrädare, biskopen Martin Modéus, skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet som lika väl kunde varit skriven av någon verklighetens pastor Jansson. Tyvärr är han inte ensam. För Modéus är Guds kärlek större och motiverar kyrkans nuvarande ställningstagande.

Men denna innehållslösa definition skapar fler frågor än den besvarar. Låt mig ta tre exempel, som kunde vara många fler:

·      Hur definierar Modéus kärlek? Är det själva äktenskapet som är grunden för kärlek? Eller är det parförhållandet? I så fall – varför ett parförhållande som ju är ett tydligt tecken på ett av ” våra socialt nedärvda mönster”. Borde inte kyrkan omfamna alla förhållanden, oavsett antal, om nu kärleken är större och Gud inte bryr sig om hur den utförs?

·      Och varför exkluderar Modéus de ungas kärlek? Är det bara det som vi idag definierar som vuxna som ska omfattas? Är 18-årsgränsen biblisk? Eller vilken kyrklig gräns för kärlek vill Modéus sätta?

·      Hur långt ska ett förhållande vara för att få omfattas av Modéus kärleksbegrepp? Är det den livslånga kärleken som kyrkan nu åter hävdar? Eller finns det någon minsta tid för att kärleken ska vara av Gud? Är det tillräckligt med någon vecka? Eller är det månader eller år? Eller kan den kärlek Modéus bekänner sig till både uppkomma och avslutas under en natt?

Jag inser att jag är provokativ när jag skriver detta. Men jag vill vara klar i två ståndpunkter:

För det första är jag säker på att jag inte äger sanningen. Jag har inte en aning om ifall mina åsikter är rätta, vare sig för Gud, människan, kyrkan eller samhället. Men jag blir så trött på att alla tar så lätt på svåra frågor. Nästa gång någon säger ”kärleken är större” som svar på en svår fråga, lämnar jag kyrkan!

För det andra tror jag inte Gud bryr sig ett dugg om ifall du är hetero, homo, bi, trans eller någon annan variant när du står inför honom. Det är inte Gud som har problem med våra liv och våra synder. Det är vi själva. Det är vi själva som jobbar hårt på ”äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förblindelse” oavsett könstillhörighet.

Men det jag funderar på är om det finns ett annat syfte med den moralkodex som vi tjänat under i några tusen år. Kanske är syftet inte att bestämma storleken på dörren till paradiset, utan att skapa någon sorts hyfsade förhållanden redan här på jorden.

Låt mig bara ta två rent subjektiva exempel:

När jag i partiet röstade mot att homosexuella skulle få samma rättigheter att gifta sig som heterosexuella (egentligen ville jag ha en sekulär statlig registrering av alla parförhållanden oavsett kön och överlåta till kyrkorna att utan myndighetsstatus viga de man själv ville) var det flera som sade ungefär så här: Varför förnekar du människor den rätten? Och kom inte dragande med det där om månggifte – det är så lågt.

Idag – inte ens 20 år senare – driver ungdomsförbund krav på att legalisera förhållanden som inte handlar om par. Och i regeringsförklaringen nämner statsministern ”stjärnfamiljer” explicit. En stjärnfamilj är oberoende av antal vuxna parter...

Vad får det för konsekvenser för synen på människan? Om äktenskapet bara blir något jag accepterar så länge det är kul och uppfyller mina behov just nu, som jag kan gå in i och ut ur efter behov? När andra människor blir utbytbara? Vad får det för konsekvenser för barnen i dessa förhållanden, där föräldraskapet blir flytande? Och vad får det för konsekvenser för samhället, när inte ens i de närmaste förhållandena det finns avtal som ska hållas?

Eller:

Jag var lika emot rätten till adoption för samkönade par (liksom för ensamstående). Inte för att jag ett ögonblick tror att de är sämre föräldrar än vi olikkönade. Men för att det kommer att få andra konsekvenser. Den huvudsakliga handlar om ifall jag som vuxen har rätt till en annan människa? Har jag rätt att få barn?

Idag är svaret på denna fråga ett självklart ja. Denna vuxenrättighet har tagit flera steg. I år kommer sannolikt nästa att tas. Surrogatmödraskap kommer att tillåtas. Först bara så kallat altruistiskt. Men är det sista steget?

Den stora frågan handlar inte heller här om ifall de som fått ett barn genom ett surrogatmödraavtal är sämre eller bättre föräldrar. Det handlar om synen på människan. Om jag har rätt till en annan människa, har jag då också rätt att avstå henne? Om jag tycker att min gamla mor alltid varit jobbig, och nu när hon är ett snart dement paket är ännu jobbigare, har jag då rätt att avstå henne? Och vad betyder det? När kommer de första förslagen på ”altruistiskt livsavslutande”?

Det finns ju en del så kallade humanister som redan tagit de första stegen för att ta rätten att avsluta sina egna liv när de vill. Det riskerar leda till en helt annan syn på mänsklighet, liv och död. Den avgörande frågan om rätten till adoption och surrogatmödraskap kanske inte handlar om de nyfödda barnen, utan om de döende gamla...

I den diskussionen är kyrkan idag fullständigt frånvarande. Hon accepterar det mesta samhället gör, och när det någon gång kommer till konflikt, läggs den tunga, blöta ”kärleksfilten” på. För vem vågar hamna i laget som inte tror på Guds kärlek.

Som sagt - jag är bara säker på en sak och det är att inte jag äger sanningen. Men jag är inte säker på att någon annan gör det heller. Och om ingen vågar fråga, vart hamnar vi då?

Holm (SoS) viftar på hunden

I går skrev Socialstyrelsens chef, Lars-Erik Holm, en debattartikel på DN tillsammans med ett antal organisationer som företräder pensionärer. Redan rubriken talar om vad det handlar om: "Kommunernas nej hotar äldrevården" är ett rätt tydligt budskap om vem som är ond och vem som är god i Socialstyrelsens värld.

Det finns tre huvudsakliga invändningar mot att Socialstyrelsen och dess chef skriver en sådan DN-artikel. Det handlar om sakinnehåll, om Socialstyrelsens roll, och om socialstyrelsens uppdrag.

För det första: Sakinnehållet.

Det finns rätt många invändningar mot Socialstyrelsens förslag. Den huvudsakliga är att det inte finns någon evidens för att förslagen skulle innebära bättre omsorg om de äldre. Socialstyrelsen fick ett uppdrag av riksdagen för några år sedan, som innebar att man skulle kolla igenom bemanningen, främst nattetid, på äldreboendena. Riksdagens socialutskott var enigt i detta uppdrag, men grunden för det var mer en medial storm än en reell genomgång av läget.

En av grunderna var den "nattliga raid" som Socialstyrelsen gjort på ett antal äldreboenden. Den visade på dålig standard på vissa boenden. Men det fanns inga fakta kring hur urvalet av boenden gjorts, om det var de sämsta (där man av andra anledningar fått info om dålig standard) som valts ut eller om något annat varit avgörande. Det fanns stora brister i undersökningen, om bemanningsbristerna lett till problem, om andra avvägningar (som ökad dagbemanning) gjorts, om kvaliteten överlag var bra eller dålig.

Men uppgifterna om den usla nattbemanningen blev "sanna" genom medias försorg, och politikerna reagerade utan att kolla vidare.

Socialstyrelsen fick alltså ett uppdrag, som var så skrivet att de själva kunde avgöra omfattningen av uppdraget. Och man valde att löpa nästan hela linan ut. Detaljerade bemanningskrav följde, omfattande byråkratisering av äldreomsorgen skapades och kostnaderna för förslaget var oöverblickbara. Bland annat kunde de tolkas som att ingen äldre fick lämnas ensam på natten överhuvudtaget. Kommunerna skulle i princip avdela en person per boende varje natt...

Men dessa konsekvenser bekymrade Socialstyrelsen föga. Några ekonomiska konsekvensanalyser gjordes inte. Inte heller om det fanns personella resurser. Men framförallt struntade man i om det var bra för de gamla eller inte.

Bara ett exempel: Socialstyrelsen föreslog att alla beslut om förändrad vårdinsats skulle vara överklagningsbara. Det innebär att det ska finnas ett skriftligt beslut på en sådan insats. Men vem ska ta beslutet? Det är ju i princip nämnden, som kan delegera antingen till en chef eller till en utpekad tjänsteman (sjuksköterska/undersköterska). Men eftersom vårdinsatser kan behöva förändras kontinuerligt, innebär det att undersköterskan istället för att vårda den gamla, blir sittande vid datorn för att formalisera sitt senaste beslut om förändrad vårdinsats. Och sedan, om de anhöriga tycker att hon vårdat fel, istället för att ta hand om andra gamla med stora vårdbehov, blir indragen i rättsprocesser...

Jag ställde vid ett tillfälle frågan till Socialstyrelsen om de tänkt på detta. Man kan, milt sagt, säga att de blev mig svaret skyldig.

Ingen som engagerar sig i äldreomsorgen kan påstå att allt fungerar väl i svensk äldreomsorg. I min hemkommun Örebro ser man hur illa det kan gå när det vare sig finns politisk ledning, eller hos ledande tjänstemän. Men det mesta fungerar faktiskt rätt hyfsat. De flesta boende är nöjda. Deras anhöriga likaså. Men det väljer Socialstyrelsen att bortse från. Det blir de sämsta som får definiera behovet av insatser. Det är en märklig styrningsprincip.

För det andra: Socialstyrelsens roll.

Varför ska Socialstyrelsens chef överhuvudtaget skriva på DN debatt tillsammans med företrädare för pensionärsorganisationer? Varför ska han peka ut kommunerna, och SKL, som de onda som försöker förstöra hans fina verk? Vad är anledningen?

Det har funnits en diskussion i media kring vissa myndigheters förändrade syn på sig själva. Myndigheterna har gått från att vara utförare av statliga beslut, till att bli samhällspåverkare. De har en egen agenda och driver den, bland annat genom opinionsbildning. Gårdagens DN-debatt är ett övertydligt exempel på detta.

Denna utveckling leder till rätt många problem. Myndigheterna är inte självständiga opinionsbildare. De ska styra utvecklingen inom sitt specialistområde utifrån de lagar och förordningar som regering och riksdag beslutat om. Inget mer. Inget mindre. Behöver regeringen eller riksdagen mer beslutsunderlag inför ett beslut, kan myndigheten bistå med detta. Men det är politikerna som bestämmer agendan.

Lars-Erik Holm är inte folkvald. Han kan inte ställas till ansvar för sina gärningar utifrån de opinioner han bildat för att få genomdriva det han vill.

Det borde vara självklart för alla myndighetschefer att det finns en gräns mellan deras uppdrag och det politiska uppdraget. Politik handlar, bland annat, om att skapa opinion. Den opinionen kan vara väl underbyggd, med sakliga argument, eller bara tagen ur luften. Diskussionen om vinster i välfärden är ett typexempel. Bemanningsförslaget är nästan lika tydligt. Men den som skapar opinion måste också vara tillgänglig för offentlig kritik, och också kunna ställas till ansvar offentligt för den opinion man skapat.

Vad blir följderna om denna gräns suddas ut? Risken är att vi än mer landar i en teknokrati, där ovalbara tjänstemän leder såväl opinion som verkställighet av de beslut man själv förberett, skapat opinion för och sedan tagit. Demokratin försvagas, framförallt när det personliga tjänstemannaansvaret inte längre är så tufft.

Den diskussionen borde såväl regering som myndighetschefer föra, innan nästa debattartikeln publiceras.

För det tredje: Socialstyrelsens uppdrag

En myndighets uppdrag ges av regeringen i ett så kallat regleringsbrev. Det är en rätt detaljerad uppdragsbeskrivning kring syftet med myndigheten och vad regeringen räknar med att få genomfört.

För Socialstyrelsen har det inneburit rätt kraftigt krympta ramar de senaste åren när myndighetsstrukturen inom det sociala området helt stöpts om. Det räcker med att kolla det senaste, för nörden finns det här, för att inse att förändrigen fortsätter.

En sak som INTE finns i regleringsbrevet, är att vare sig Socialstyrelsen i sin helhet eller dess chef i synnerhet, ska uttrycka preferenser om vem och hur kommunerna eller SKL styrs. Men just detta gör Lars-Erik Holm i sin famösa artikel. Så här skriver Holm:

"Nu när SKL:s nya ledning tillträtt hoppas vi på en konstruktiv dialog."

Det implicerar att den gamla SKL-ledningen inte ville föra en konstruktiv dialog. (Detta i sig är en ren lögn, eftersom SKL kontinuerligt inbjudit SoS ledning, senast sommaren 2014, men fått nobben av Holm & Co...) Men en ny majoritet med en ny politisk färg ska uppenbarligen vilja det. Och därmed ska Socialstyrelsen få sin vilja igenom.

Det finns två problem i detta:

För det första vill eller kan inte Socialstyrelsen och Lars-Erik Holm förstå hur SKL styrs. SKL har sitt uppdrag från sina medlemmar. En ny ledning på SKL ska inte vara regeringen trogen, utan hela Kommunsverige. Jag har tidigare pekat på att det verkar finnas en risk att den nya SKL-ledningen blir mer av ett patrullkompani för regeringen. Kanske pekar denna artikel också i den riktningen. Men det är i så fall i strid mot SKLs uppdrag.

För det andra borde Lars-Erik Holm insett att han som myndighetschef aldrig kan skriva under en artikel som implicerar att vissa politiska ledningar är bättre än andra. Det tjänstemannaansvar han trots allt har, innebär att han ska vara oväldig tjänsteman, opartisk, opartipolitisk, i alla lägen. Väljer han en annan bana, har han förbrukat sitt förtroende.

Jag menar att Lars-Erik Holm gjort det. I det läget är det bara att tacka för sig, packa sin väska och lämna myndigheten. Omedelbart. Och gör han det inte själv, ska regeringen be honom göra det. Omedelbart.

För vad händer om regeringen inte gör det? Kommer vi att få en kader myndighetschefer som offentligt pekar på vilken politisk styrning man helst önskar, som offentligt tar ställning för vissa partier, och dissar andra? Vad innebär det i så fall för regeringens utnämningsmakt? Och för myndigheternas möjlighet att fungera.

Det finns ett amerikanskt talessätt som också blivit en bra film: Wag the dog. Vifta på hunden. Det handlar om när svansen tar över och istället för att hunden viftar på svansen, så viftar svansen på hunden.

Just så fungerar Socialstyrelsen idag. Det är illa.

Jimmie från en annan sida

Jag såg, måste jag erkänna, bara några minuter av Skavlan och Åkesson. Det var ju fotboll på den andra kanalen, och jag brukar inte slösa bort min tid på att titta på intervjuer med människor som inte intresserar mig, oavsett var de kommer ifrån.

Kanske borde jag kollat mer. För att förstå såväl Åkesson som hans parti och deras politik. Men jag, liksom de flesta andra politiskt intresserade, vet väl vilka ståndpunkter partiet har. Vi vet hur Åkesson hanterat partiet, och bilden av partiet. Det intressanta hade väl varit om intervjun i sin helhet hade fokuserat på utbrändheten som fenomen, och kanske låtit Åkesson flankeras av någon annan utbränd med liknande, eller helt olika erfarenheter. Men kanske fanns inte det med som en möjlighet.

Efter intervjun har jag däremot läst spaltmeter med kommentarer. De flesta som jag läst har naturligtvis varit av politiska kommentatorer som inte har så mycket till övers för vare sig SD eller Åkesson. Och jag har sluppit läsa SD-svansens "inlägg".

Men den enligt mitt tycke intressantaste kommentaren hittills står DNs Johan Croneman för. I sin kulturkrönika skriver han rätt mycket intressant. Men jag ska fokusera på en sak: Varför är det bara SDs sympatisörer som folkstormar? Så här skriver Croneman:

Vilket annat svenskt parti som helst skulle skatta sig lyckligt med de närmast feberivriga partisympatisörer som SD har. De har förenats i sitt politiska utanförskap, och de håller ihop stenhårt. En gång i tiden kunde till exempel socialdemokraterna mobilisera sina rötter och sitt partifolk på liknande sätt, av det ser man snart ingenting alls längre.

Är det verkligen så?

När man följer de fortsatta kommentarerna kring intervjun och dess konsekvenser, finns otaliga rapporter om det skrämmande hatiska agerandet som SDs svans sysslar med. Jag gissar att rätt många, eller kanske nästan alla, kommentarer kommer från den sektorn. Och det ger kommentatorer, som exempelvis Andrev Walden i Café, möjlighet att dra alla dessa över en kam.

SD-svansen drar sig inte för att använda nästan alla invektiv de kan för att hata etablissemanget och verkligen visa det. Och då är det så lätt att fortsätta dra linjen vidare utåt så att vi som inte är SD-are också både menar och tror att alla SDare är likadana. Men det är en fara att göra så. För antingen menar vi att de 800.000 som faktiskt röstade på SD i valet är av en annan sort, elaka hatare. Eller så menar vi att de är vilseförda och inte förstår sitt eget bästa.

Jag tror tyvärr inte att det stämmer. Jag tror att väldigt många av de som röstade på SD är som folk är mest. Men att de upplever att inte vi i de andra partierna vare sig svarar på deras frågor (vilket får många att landa i den förenklade bilden att invandringen är det stora felet), har en vision för framtidens Sverige (hur fel den än kan synas vara) eller egentligen är i opposition mot något i den rådande utvecklingen överhuvudtaget.

Det borde få fler partier och politiker att fundera kring sitt eget uppdrag och sin egen politik. Varför blir inte socialister lika upprörda när journalister, eller politiska motståndare attackerar de rödgröna? Varför verkar det mest som om konservativa och liberaler av olika schatteringar mest suckar och går vidare när detsamma händer dem? Varför eldas inte massorna av Folkpartiets, Centerpartiets eller Miljöpartiets politik?

De nya Moderaterna har kanske gett oss det tydliga svaret, det som de gamla Socialdemokraterna hela tiden smög med. Deras politik byggde på att de var bäst på att administrera det rådande systemet. Politikens roll var att vara systemskruvare, ungefär som vilken tjänsteman som helst, bara att man väljs var fjärde år...

Det blir ingen massa eldad av.

Jag har skrivit det förr, och kan skriva det igen: Det finns tyvärr bara ett parti som skapar en alternativ bild och en alternativ berättelse kring det svenska samhällsbygget, och det är SD. Vi kan tycka att bilden är hur falsk som helst, att politiken inte hänger ihop, eller att varenda SD-medlem och SD-väljare antingen är rasist, fascist eller någon kombination av de båda. Och vi kan fortsätta att attackera och attackera och attackera.

Men det kommer inte att hjälpa. Inte om vi fortfarande står utan en egen vision om ett bättre samhälle, en vision som vi kan förmedla till fler svenskar. Inte om vi fortfarande står utan en egen berättelse om det samhälle vi vill bygga, tillsammans med fler svenskar. Inte om vi bara verkar som om vi likt grå statstjänstemän skruvar på det samhällsbygge vi alla varit med om att skapa, som inte behöver förändras annat än i detaljer.

Politiken och politikerna måste i vart fall hjälpligt svara på den fråga som ställs vinterfredag efter vinterfredag i SVT: Vart är vi på väg?

Om vi inte klarar av det medan något annat parti ändå gör det, kommer den utveckling vi ser idag bara att fortsätta.