Var nazismspåret verkligen rätt väg, Löfven?

Gårdagens partiledardebatt går väl inte till historien som en av de bästa. Kvaliteten på deltagarna skiljer för mycket. En Jan Björklund eller Annie Lööf är så enorm mycket bättre talare och debattörer än de andra. Och Jonas Sjöstedt, med sin rätt lismande stil, fungerar också. Mot dem står ett antal tråkmånsar. Lofven, Kinberg-Batra och Romson låter mer som statliga chefstjänstemän än som politiska ledare.

Partiledardebatterna är väl regisserade. För den som följer dem är det rätt lätt att se vilka teman de olika debattörerna vill ha, och vad de vill undvika. Löfvens angrepp på Alliansen var centrerade kring sänkta skatter mot jobb. Björklunds angrepp på Romson kring kärnkraften var tydlig. Och Lööfs vilja att tydliggöra skillnaderna mellan centerns och regeringens näringspolitik likaså. (Det var väl bara Sjöstedts ränteavdragsinlägg som bröt mönstret)

Men det intressantaste i går var hur partierna hanterade det parti som de inte vet hur de ska hantera. Sverigedemokraterna. Och skillnaderna var tydliga. Tydligast var de mellan Jan Björklund och Stefan Löfven.

Jan Björklund valde att debattera med Jimmie Åkesson som med vilken partiledare som helst. Han valde att lyfta en fråga, vårdnadsbidraget, och ställa det mot SDs uttalade vilja att integrationen ska innebära mer av assimilering. Björklund pekade på att SDs stöd till mer vårdnadsbidrag motverkade den integration de säger sig vilja förbättra. Och för en gångs skull blev Åkesson tvekande och defensiv i sina svar.

Stefan Löfven valde ett annat angreppssätt. Nazismspåret. Han drog upp SDs mörka förflutna och frågade Åkesson vad det var som fick honom att 1995 gå med i det parti som då var tydligt nazistbefläckat.

Det var så uppenbart att Löfven ville kleta nazismstämpeln på Åkesson. Det är upp till var och en som lyssnade på debatten att säga om han lyckades eller inte. Men frågan är om det är rätt väg att gå.

Jag vill påstå att det är kontraproduktivt. Av två skäl:

För det första vinner man inga sympatisörer på historien. Liberalernas ärorika 1900-tal vinner inga nya röster 2014. Och det hjälpte inte borgarna, ens under 1960-talets sovjetiska angrepp på spirande demokratitendenser i några av lydstaterna, att rättmätigt skrämma vänsterpartistiska sympatisörer med kommunistspöket, trots de uppenbara kopplingarna med Östeuropas diktatorer.

Och vem bryr sig idag om vad Jimmie Åkesson tänkte 1995? Ingen.

För det andra, och allvarligare, skapar Löfvens retorik klyftor mellan såväl SDs sympatisörer som dess väljare, klyftor som riskerar att permanentas.

Löfven verkade vilja peka på att SD fortfarande idag var i vart fall bitvis nazistiskt. Och att Jimmie Åkesson nog ändå var lite nazistisk 1995, och nog inte lämnat de tankarna än idag. Och som ett brev på posten kom hyllningstweetsen från den socialdemokratiska högborgen.

Men det är inte Aftonbladets Anders Lindberg, eller Helle Klein, som Löfven måste tala till. Det är inte heller till de övertygade antirasisterna, vänsterblocket, den socialistiska kärnan.

Det Löfven gjorde var inte bara att berätta för Åkesson att han nog fortfarande var nazistanstruken i ett nazistanstruket parti. Det han gjorde var också att berätta för de snart 20 % av väljarkåren som säger sig sympatisera med Åkesson att de nog också är nazistanstrukna. Och det kan få tre konsekvenser:

Vi och dom-perspektivet i svensk politik blir än tydligare. Vi – de fina goda partierna med de fina, goda sympatisörerna. Dom – de onda SD-sympatisörerna. Och hur ska då den ondskan hanteras? Kan man verkligen övertyga en ond människa genom debatt? Eller ska även sympatisörerna marginaliseras, precis som Åsa Romson marginaliserade Åkesson genom att titta bort och inte ta i hand efter debatten?

Eller finns risken att trösklarna till nazismen sänks? Om Löfven kan påstå att SD är nazistiskt, och därmed att en miljon svenskar egentligen sympatiserar med ett nazistanstruket parti – vad innebär det? Och om fler upplever att det inte är onda människor som är SDs sympatisörer, utan min granne, min arbetskamrat, min vän? Är i så fall nazism i SD-varianten egentligen så farligt? Utan att vilja det – innebär Löfvens angrepp en försvagning av muren mot nazismen?

De två första konsekvenserna är allvarliga. Men för mig är ändå den sista den allvarligaste. Hur ska vi möta de allt fler människor som säger sig sympatisera med SD? Var finner vi mötesplatserna för samtal, diskussion, debatt? Vilka är de demokratiska vägarna för att möta, bemöta och förhoppningsvis övertyga ytterligare någon att vårt framtida samhällsbygge är bättre än SDs?

Och där tror jag en av anledningarna till skillnaden mellan Björklund och Löfvens angreppssätt på SD finns. Socialdemokraterna saknar idag fullständigt en vision om det framtida samhället. När SD målar sin falska bild av det nationalistiska folkhemmet, saknar Löfven både pensel och färgburk. Det finns helt enkelt ingen socialdemokratisk vision utöver den att äga regeringsmakten.

Inte heller vi liberaler har idag någon tydlig vision om vårt framtidssamhälle. Men det Björklund satt igång, med de kommissioner som ska vända på alla stenar och söka nya vägar för Sveriges liberala parti, har i vart fall börjat spänna canvasen för bilden. Det är ett av skälen att Björklund är tryggare i debatten mot Åkesson.

Gräva gropar, bränna broar, bygga murar.

Mötas, bemöta, övertyga.

Det finns många skäl att fundera över hur det svenska politiska landskapet kommer att se ut i framtiden.

Var finns S lojalitet?

-->

För den som inte kan sin historia innebar måndagen den 8 juni en märklig uppvisning på Facebook från det ledande socialdemokratiska kommunalrådet i Örebro, Björn Sundin. Sundin var tydligt irriterad på det moderata oppositionsrådet Anders Åhrlins utspel om att kommunen borde ställa högre krav på Örebro moské. Denna irritation fick till följd att Sundin såväl i eget inlägg, som genom att ”gilla” ett inlägg från en ledande företrädare för moskén tydligt kritiserade den svenska säkerhetspolisens arbete. Sundin stödde uttalanden som påstod att SÄPO var okunnigt, de ”spionerade på avstånd” och istället för att agera kraftfullt borde de föra ”dialog för att sedan skapa sig förståelse och därifrån ta ställning till vad som bör göras”.

 

Sundins stöd för Örebro Moské kan kännas märkligt. Men det finns en taktisk politisk förklaring bakom. För att förstå det socialdemokratiska kommunalrådets agerande måste vi gå tillbaka till valrörelsen 2010.

Kommunalvalet 2010 handlade om socialdemokratisk revansch. Efter valförlusten 2006 krävde nu partiet, såväl lokalt som nationellt, att Örebro åter skulle bli socialdemokratiskt. Örebro har sedan länge ansetts vara en av pärlorna i den socialdemokratiska kommunkronan. För att nå målet helgade ändamålen alldeles för många medel.

Valet 2010 blev en framgång för socialdemokraterna. Men priset var högt. Valresultatet överklagades, och bland annat på grund av de socialdemokratiska kampanjmetoderna, blev det omval. Valprövningsnämnden riktade hård kritik mot partiet. En så kallad ”valskola” för kvinnor med invandrarbakgrund, var en illa dold kampanj för socialdemokratin. Själva ”valskolan” hade säkert kunnat passera som dålig, men acceptabel kampanjmetod. Men socialdemokraterna nöjde sig inte med detta. Efter ”valskolan” ledde partifunktionärerna kvinnorna till vallokalen och såg till att de röstade genom att närvara i röstningslokalen. På klippet ovan från SVT kan man se en händelse, arrangerad av socialdemokraterna, som knappast hör hemma i en väl fungerande demokrati.

Valprövningsnämnden skriver därför: ”Däremot står det i uppenbar strid mot 8 kap. 3 § vallagen att en partiföreträdare uppehöll sig i röstningslokalen vid bordet för röstmottagning och där ställde en fråga till den röstande. Enligt Valprövningsnämndens mening kan hennes agerande uppfattas som en uppföljning av att valskolans deltagare avlämnade sina röster.”

Valprövningsnämndens kritik mot socialdemokraternas kampanjmetod var tydlig. Ordförandens uttalanden under presskonferensen vid offentliggörandet av beslutet likaså. Men det stannar inte där.

Valprövningsnämnden kunde inte fastslå att en annan anmälningspunkt, att socialdemokratiska valarbetare gett ”valskolans” deltagare färdigklistrade kuvert med istoppade valsedlar, verkligen ägt rum. Men vittnesmålen om att så skett, och inte bara i anknytning till ”valskolan”, var många. Berättelserna om hur socialdemokratiska kampanjarbetare kontinuerligt hämtat väljare, lett dem till vallokalen, försett dem med färdiga valkuvert, stannat utanför lokalen och därefter lett tillbaka dem från densamma var många.

Och det finns en gemensam nämnare bland de flesta av dessa händelser: De som ”hjälptes” att rösta hade ofta en anknytning till Örebro moské.

Samma informanter som berättade om de mer tveksamma ”kampanjmetoderna” kring röstningsförfarandet, berättade också om en omfattande löftesverksamhet från socialdemokraterna direkt riktad till Örebro moskés ledning och medlemmar. Man lovade, enligt uppgift alltifrån riktade jobbsatsningar, över större bidrag, till politiskt inflytande genom poster som förtroendevalda.

Arbetet gav också resultat. Socialdemokraterna vann i såväl valet 2010 som omvalet 2011 mellan 70 och 80 % av rösterna i valdistrikten i Vivalla. Kampanjledare för de båda kampanjerna var det nuvarande kommunalrådet, Björn Sundin.

Det är uppenbart att det finns en stark koppling mellan de lokala socialdemokraterna och Örebro moské. Partiets maktbas i Vivalla grundas i Örebro moské. Oavsett sanningshalten i den information om minst sagt tveksamma metoder vid själva röstningen, har såväl politik som retorik riktad mot området varit tydlig. Vivalla har specialbehandlats.

Det finns två övergripande frågor som detta agerande ställer. För det första: Är kommunalrådet Sundins kritik av SÄPOs arbete och hans följsamhet mot ledaren för Örebro moské ett tecken på att banden till ledarna för Örebro moské är viktigare än ett tydligt ställningstagande för säkerhetspolisens arbete? Är kommunalrådets ställningstagande ett ställningstagande som har stöd i partiet, lokalt såväl som nationellt?

Och för det andra: Finns likartade kopplingar i andra delar av Sverige? Det är inte bara i Vivalla som de socialdemokratiska valresultaten närmar sig traditionella enpartistaters siffror. Vilka andra kopplingar finns mellan socialdemokraterna och lokala muslimska ledare, kopplingar som riskerar att leda till en mer eftergiven politik än den som borde föras?

Det är inte första gången Örebro moské och dess företrädare kopplas till tveksamma aktörer och aktioner. Så sent som i maj i år bjöds en talare in som enligt uppgift i NA: ”förespråkar dödsstraff för hädelse och apostasi, att kvinnor ska hållas inlåsta, och vill förbjuda homosexualitet”. Och när en före detta talesperson för moskén på Facebook meddelade att den tidigare israeliske premiärministern Ariel Sharon ”använt palestinska barns blod för att göra blodpudding” ville inte ordföranden taavstånd från uttalandet. Och enligt NA hoppas moskéns företrädare att den nu häktade släpps, för att företrädaren aldrig sett den häktade göra något fel...

Ändå väljer en ledande socialdemokratisk företrädare att fortsätta den milda behandlingen av ledande företrädare för Örebro moské. Kommunalrådet Sundins kritik mot den svenska säkerhetspolisens arbete är sannolikt ett svåröverträffat snedsteg. Men frågorna kvarstår: Vilka taktiska skäl ligger bakom denna socialdemokratiska lokalpolitiska taktik? Vilka konsekvenser riskerar det att få? Och ser det likadant ut i andra socialdemokratiska föreningar på andra platser i Sverige?

Som ett brev på posten kom idag SvDs Ivar Arpi med ett intressant inlägg. Om klanernas återkomst. Hans beskrivningar är i princip en förlängning av den diskussion jag berört i ovanstående inlägg. Men våra båda inlägg kompletterar varandra. För vad händer om klanmentaliteten förstärks av partier som utnyttjar klanerna för egna maktändamål? Precis som socialdemokraterna gjort i Vivalla. Och där en representant för "klanen" också fått höga politiska poster som tack för rösterna...

 

"Pappamånader" är ingen frihetsreform

Jag lyssnade till Birgitta Ohlsson på SVT Aktuellt häromdagen (4 juni kl 21.00 men det går inte att länka så länge så den här länken funkar nog inte). Av någon anledning hade SVT bjudit in henne att debattera regeringens förslag om en tredelning av föräldraförsäkringen, där vardera en tredjedel av försäkningen skulle vara oöverlåtbar, med en Sverigedemokrat. Och jag blev bekymrad. Av flera orsaker.

Min inställning till föräldraförsäkringen har jag gjort klar tidigare. Jag tycker Ohlssons med fleras inställning andas mer socialism än liberalism. Det handlar om att berätta för människor, främst kvinnor, att de minsann inte är kompetenta nog att bestämma själva. Det handlar om att använda vissa individer (barnen) som redskap för hur man vill att andra individer (vuxna föräldrar) ska agera. Och det handlar om att den typen av feminism mer är en oifrågasättbar sanning än en politiskt baserad norm. Även om det inte sägs rakt ut, så är undertonen att det är oacceptabelt att inte leva i den jämställdhetsnorm som det politiska engagemanget beslutat. Denna norm ska påtvingas alla med de verktyg staten har. Idag är det föräldraförsäkringen. I morgon kanske någon annan försäkring, eller kanske tvång att dela VAB-dagar lika, eller...

Ojämställdhet må vara oliberalt. Men den liberale måste acceptera om en vuxen individ av egen vilja gör det valet.

Men det som gör mig extra bekymrad är kommentarerna efter programmet. Jag följer dem på twitter och på facebook. Och det är inte svårt att se ett mönster.

Birgitta Ohlsson fick cred av många. Men i mina flöden var det nästan enbart människor "inifrån" som kommenterade. De som redan är i nomenklaturan. De som har de "rätta" åsikterna. (Skulle man vara fördomsfull - vilket jag inte är(...?) - var det kommentarer från Södermalm och Stockholms innerstad:)

De andra, de höll med Paula Bieler, Sverigedemokraten. Och argumenten var de vanliga. "Varför ska politikerna bestämma över mig?" "Det här är något som vi klarar själva i familjen!" Allt kan egentligen koka ner i "Låt mig bestämma själv - jag klarar det."

De argumenten kan man också bortse från; om man menar att jämställdheten är överordnad självbestämmandet,  om man menar att andra strukturer styr människors livsval så att självbestämmandet inte är reellt, eller om man menar att föräldraförsäkringen påverkar samhällsutvecklingen i en riktning som är mer liberal - fast det just nu innebär att människors egna val måste begränsas. Och den diskussionen för vi ibland. Men det är inte heller det som bekymrar mig mest.

Istället är det stora bekymret varifrån kommentarerna kom ifrån. Och hur det påverkar Folkpartiets framtid.

Det är uppenbart att en ökad ovalfrihet inom föräldraförsäkringen har stöd från olika grupper. Men det är lika uppenbart att en ökad valfrihet har stöd inom andra. Sedan länge har det varit betydligt fler som vill ha mer valfrihet än de som vill minska den. Föräldrar vill helt enkelt kunna bestämma själv.

Min analys av detta är att risken är uppenbar att det är "innemänniskorna" som vill öka statens bestämmande över föräldraförsäkringen. Det är ett uppifrånperspektiv som härskar. Det finns idag en majoritet för ett sådant uppifrånperspektiv i riksdagen, där Folkpartiet blivit den tydligaste förespråkaren för ett sådant perspektiv.

På den motsatta sidan står hittills i vart fall övriga borgerliga partier. Men i och med Aktuelltdebatten tog också Sverigedemokraterna någon form av ledartröja i den diskussionen. Och frågan är vart det leder.

En av framgångarna för SD är att de sannolikt upplevs som det enda oppositionspartiet, det parti som slår nedifrån och uppåt, de som står för de vanliga människornas åsikter mot den politiska nomenklaturan.

En av bördorna Folkpartiet har att bära är att vi alldeles för ofta upplevs som det motsatta. Besserwissrarna som vet bättre än vanligt folk, och som inte tvekar när vi får chansen att både berätta det och bestämma över dem.

Kanske är det fel. Men bilden är satt.

Nu ska vi i Folkpartiet göra en remake för att berätta varför vi är ett parti att räkna med inför 2020-talet. Liberalismen ska inte bara återuppstå, den ska återupplivas och återaktualiseras. Inom område efter område ska vi fundera över vilka frågor som staten behöver hantera, och vilka som vi kan lämna. Vi ska söka svaren på de frågor de vanliga människorna ställer, istället för att söka svaren som vi själva tycker är så fina, eller som någon överhet menar behövs. Och friheten ska utvecklas. Men frågan är om något ska avvecklas.

För mig är det självklart att den självrannsakan vi nu går igenom också ska omfatta alla områden. Även de områden där det kan göra ont att lämna sådant vi tyckt så länge, men som kanske är grundat i en annan tid med andra lösningar. Jämställdhet är inget undantag.

Framtiden kommer att innebära nya utmaningar för jämställdhet. Hur hanterar vi de pojkar som inte klarar skolan? Hur skapar vi utvecklingsvägar för de kvinnor som dominerar universiteten? Hur värnar vi ett jämställt arbetsliv som sträcker sig långt längre än till 65-årsdagen? Hur klarar vi av ett välfärdssamhälle, där jobben måste värderas högre och viljan att jobba med omsorg om gamla, pedagogik för barn och unga, och socialt omhändertagande ska vara lockande för fler? Hur hittar vi strukturer som skapar goda uppväxtförhållanden för fler barn, bland annat genom att motiverade föräldrar fritt väljer att vara med sina barn under en tid av livet och där arbetsgivare inser att barn är en tillgång för de allra flesta medarbetarna?

Frågorna är många fler. Utmaningarna lika många.

I det arbetet måste den liberala politiken ta sin utgångspunkt i de frågor människor upplever som viktiga i sin vardag. Om vi inte gör det kommer den spelplanen att lämnas åt någon annan. Och risken är att det parti som då upplevs som det mest medborgarorienterade, exempelvis inom föräldraförsäkringen, inte bara har den bästa politiken för nya föräldrar, utan också annat i bagaget som man får med "på köpet".

Folkpartiet balanserar idag runt 5%-nivån i opinionen. Fler är det inte som tycker att vi har relevanta svar på de frågor de ställer. Ska vi lyfta krävs sannolikt mindre av en politik som kan jämföras med någon form av "borgerlig Fi-politik" och mer politik som rör det som människor verkligen upplever som de utmaningar som politiker ska bekymra sig om.

Teknokraternas okunskap - när vetenskapen blir religiös

Jag läser DN varje dag. Alltid ledarsidan. Oftast debattsidan. Ibland är debattartiklarna intressanta. Ibland fyllda med kunskap. Och ibland så märkliga.

Som gårdagens. Med rubriken: Kunskap måste gå före ideologi och populism

Visst är det fint. Kunskap låter betydligt finare än framförallt populism. Och ideologi vet väl ingen vad det är längre...

Så långt är det begripligt. Men sedan. Jag har svårt att begripa dels hur lite dessa 18 forskare och aktivister(!) förstår av såväl forskning som politik. Och den naiva tilltron till forskningen såväl som den naiva misstron mot politik och demokrati skrämmer.

Men först: I en sak håller jag med dem. Det är ett bekymmer att insikten om forskningsresultat, eller ens förmågan att läsa och begripa dem, är så låg bland politiker. På den kommunala och landstingskommunala sidan, saknas grundläggande kompetenser kring styrning hos merparten av de förtroendevalda (en bedömning som hittills saknar evidensbaserade forskningsresultat i ryggen). När man inte ens kan läsa och förstå en resultat- och balansräkning, är sannolikheten för att man ska orka sätta sig in i andra forskningsresultat troligtvis rätt låg. Dagens politikerskrå innehåller tyvärr fler människor som gillar kampanj och tyckande, och färre med en gedigen bakgrund i kunskapsintensivt ledarskap.

I flera bloggar har jag berättat om min syn på detta. Hur tjänstemännen tagit över, går vid sidan om politiken, finner vägar där politikerna bara blir "nyttiga idioter" för att förankra de beslut som tjänstemannakadrerna drivit igenom.

Och här blottläggs den första av DN-debattörernas okunskaper. Den politiska beslutssfären är betydligt mindre än vad de verkar tro. De politiska tjänstemännens professionalitet väger betydligt tyngre. Förhoppningen att dessa i vart fall ska ha något hum om de just nu aktuella forskningsresultaten borde vara större. Men om de inte är det - hur ska den då befästas hos dem? Och på vilket sätt?

DN-debattörernas naivitet saknar gräns. De vill att "viktiga" beslut ska fattas på en grund av evidens, där staten först skulle bestämma "att man stiftar lagar som kräver att politiska beslut fattas på basis av god evidens". Jo men tjena. Vilka beslut är viktiga? Vilka är i så fall oviktiga - och ska politiken bara tillåtas fatta dessa oviktiga beslut? Och vilka forskningsresultat ska man titta på? Hur stora ska i så fall evidensadministrationen hos Sveriges 290 kommuner utvecklas? Hur många nya överrockar ska sättas på de folkvalda för att de inte ska besluta det som de blivit valda för, utan för det som (de ovalda) tjänstemannaforskarna just nu menar är det rätta? Det är inte svårt att se denna administrationsexplosion tränga ut både satsningar på skola, äldreomsorg och sjukvård varhelst den inleds...

I ett sådant scenario - behövs politiker överhuvudtaget? Visst - DN-debattörerna säger i slutet av artikeln att de inte vill sätta målen, eller stå för värderingar. Det kan de "många grupper som bedriver opinionsarbete i dessa frågor" tydligen stå för. Men existerar någon forskning som saknar mål, eller som bedrivs utan en grund i ett värderingskomplex? Och innebär detta stadgande att DN-debattörerna tycker att olika opinionsgrupper kan ersätta det demokratiska systemet?

Det går att acceptera att DN-debattörerna saknar grundläggande kunskaper i hur i vart fall svenskt politiskt beslutsfattande går till. Men problemet går djupare än så. För de verkar sakna kunskap om hur evidensbaserad forskning ska kunna hanteras av beslutsfattare. Låt mig ta ett exempel som de själva nämner: Skolan.

Vilka forskningsresultat ska gälla? Jag har följt debatten rätt noga de senaste åren, och min bild är att det i vart fall i en nationell kontext saknas samstämmighet bland forskare kring vilka åtgärder som ska sättas in för att förbättra skolresultaten. Pedagogiska forskare kan komma till diametralt olika slutsatser. Om det är så inom flera områden (vilket det är) - vilken evidens ska gälla? Och eftersom skolan är en spegel av samhället runt omkring, kommer besluten vi fattar om hur utbildningen ska genomföras också att påverka resten av samhället. Jag skulle önska att någon av DN-debattörerna kunde visa på de olika alternativa utfallen av samhällsutveckling om, säg ett spann mellan tio och 50 år, beroende på vilka former för skolutveckling vi väljer.

Men för DN-debattörerna ska uppenbarligen en lagstiftning som tvingar politikerna att fatta evidensbaserade beslut råda bot på detta. Tillåt mig tvivla.

Frågan om evidens och utbildning är komplex. Men den är också ett utmärkt exempel på vad som är demokrati och demokratins kärna. Det finns fortfarande politiker i Sverige som inte ser en ökande kunskapsnivå som den främsta uppgiften för skolan. Det finns fortfarande politiker som tycker att skolans roll som kurator, socionomer, fritidsledare, kompis, är lika viktig som kunskapsinhämtandet. Det finns politiker som inte tycker lärarna ska ha mer betalt, och det finns de som tycker att flumskolans resultat visst är lika bra eftersom det gjort barnen och ungdomarna friare i sina uppfattningar.

Och varenda en av dessa politiker företräder ett antal väljare som tycker ungefär likadant. Och dessa väljare har röstat på partier som sammanfattar och sammanjämkar dessa väljares tankar, genom de förtroendevalda de har röstat på. Och dessa partier sammanjämkar sedan sina åsikter med andras, för att nå fram till ett beslut där alla förhoppningsvis är lika missnöjda och nöjda.

Med DN-debattörernas tankar, slås detta system sönder. Jag kan inte annat än läsa in att det antingen bara finns ett evidensbaserat resultat som är tillräckligt och som ska genomföras. Eller att vardera partiet kommer med sina evidensbaserade resultat, där de olika evidenserna sedan ska - ja vad ska man göra???

Politik handlar om många saker. Det handlar om att våga och kunna prioritera mellan olika nästan lika viktiga saker. Det handlar om vardaglig ekonomi- och verksamhetsstyrning. Det handlar om att fatta viktiga beslut som förhoppningsvis är baserade på någon form av evidens.

Men politik handlar också om att försöka tolka vad partiets medlemmar och sympatisörer ser som den mest önskvärda samhällsutvecklingen både på kort och lång sikt. En tolkning som också innefattar vad olika individer och grupper anser vara bra, gott, bättre, acceptabelt.

Och demokrati handlar också om rätten att välja "fel". Om att välja företrädare som inte tycker ekonomisk utveckling är bra. Som inte tycker att migration är bra. Som inte tycker att jämställdhet är bra. Som inte tycker att marknadsekonomi är bra. Och så vidare. Helt utan evidens bakom sitt röstande.

Det är enkelt att travestera Churchill efter att ha lästa denna artikel: Demokrati är ett uselt sätt att styra ett land. Men den som har kommit på något bättre får gärna komma till mig och berätta om det.

Hittills har ingen kommit. Inte heller de 18 DN-debattörerna gör det.