Varför växer inte SD (mer)?

De senaste opinionsundersökningarna har visat på en förändring. Opinionen står helt still. Och det gäller alla.

Den tidigare utvecklingen, där alla utom SD stod stilla, har alltså brutits. Nu är alla i samma sits. Och det är lite märkligt av flera anledningar.

Märkligt 1) Invandringsproblematiken blir allt tydligare. Kommun efter kommun krisar. Välfärdssystemen skakar. Men SD växer inte.

Märkligt 2) Sällan har så många ställt upp för flyktingar som idag. De positiva sidorna av det civila samhället visar sig. Men de partier som mest står upp för en oreglerad invandring, MP och C, växer inte.

Så vad händer, och varför? Och vad kommer att hända? Främst med SDs utveckling. Denna blogg blir en massa gissningar. Men jag har haft hyfsat rätt när det gäller SDs utveckling från 2006 (då jag tog min första debatt mot dem och fick så på pälsen av sossar och vänsterpartister och nästan alla andra) och fram till idag. Så jag fortsätter gissa.

Det finns många som hävdar att SDs framväxt beror på att människor är invandringsskeptiska/-fientliga eller rent av rasister eller fascister. Jag har länge menat att det är en förenklad syn på SD. Frågan är om skeptisismen är en orsak eller verkan. Jag menar att det är det senare. Invandringsfrågan blir viktig för att andra värden upplevs hotade. Stängda(re) gränser blir svaret när man vill värna kulturen, svenskheten, tryggheten, det kända. Medan alla andra partier har stått för någon form av modernistisk politik där allt nytt alltid är bättre, har SD varit det enda som slagits för det bestående. Och där alla andra partier misslyckats med att beskriva sin bild av det goda samhället, har SD varit framgångsrika i att skapa en bild av sitt. Jag har skrivit om det bland annat i bloggen här.

Men nu är frågan om det fungerar längre. Eller om omständigheterna inneburit att också deras bildskapande blivit obsolet. Ungefär så här:

Allt fler inser att vi inte längre kan gå tillbaka. Om det kommer några hundra tusen flyktingar från Mellanöstern, Nordafrika och Afghanistan till Sverige under en kort period, kommer det att förändra samhället i grunden. Om man är positivt lagd så kommer de att jobba och skapa välfärd för fler. Om man är negativare kommer utanförskapet att explodera och välfärden att rämna.

Men det finns ingen väg tillbaka. Bildbeskrivningen av det lyckliga Sverige på 1950-talet, eller 1930-talet fungerar inte längre. Verkligheten är så olik att det inte längre går att relatera till en tid som varit.

Övertydligt blir det när man följer de förslag på åtgärder som SD nu avkrävs. Innan mer än 100.000 människor hade passerat Sveriges gränser, var det fortfarande möjligt att säga: Stäng gränserna. Stoppa invandringen.

Men nu räcker inte det. Nu måste man också svara på frågan vad vi gör med alla som är här. Och där är SD lika svarslösa som alla oss andra. Än så länge. När "hur-frågan" ställs har vare sig Åkesson eller någon annan av SD-topparna klarat av att svara. Och då blir man bara ytterligare en del av den kökkenmödding som svensk invandringspolitik är. Det är 8 istället för 7 partier som inte kan svara när de avkrävs svar. Och det påverkar opinionen.

Frågan är vad som händer nu. Svaren på den frågan är flera. Och beroende av varandra. Låt mig peka på några troliga utvecklingsvägar:

1) Det skiter sig ännu mer.

Det blir allt uppenbarare att Sverige inte klarar av den flyktingmottagning vi har. Välfärdssystemen inte bara darrar, utan börjar krackelera. Det som började med brister bland socialsekreterare, fortsätter i skolor och förskolor och accentueras av en primärvård som krisar. Utvecklingen går fortast i glesbygden, men så småningom påverkas även storstäderna.

Vad händer med politiken? Hur länge kommer merparten av svenskarna att fortsätta att tro på att de traditionella partierna har lösningen på problematiken? Och vad händer när fler tappar tilltron till oss? Lämnar de för SD? Eller kommer det att poppa upp ytterligare något än mer populistiskt parti som tar röster från såväl SD som de övriga?

Det är uppenbart att socialdemokraterna spelar ett enormt riskfyllt spel. Det är i deras väljarbaser välfärdssystemen kommer att krackelera först (om de gör det). Och det är hos dem slitningen mellan stad och land, mellan Stockholm och Ljusnarsberg, mellan dom där uppe och dom där nere kommer att visa sig. Fallhöjden för S är enorm. Om utvecklingen inte avstannar, är sannolikheten hög att S redan i valet 2018 kommer att vara ett mycket litet parti. Och SD (och kanske något annat populistparti) betydligt större.

2) SD går all in på populism.

Vad händer om SD inser att det inte räcker med att säga stopp men inte ha några förslag? Vad händer om de väljer att istället säga: Stäng gränserna, med militär om så krävs. Skicka hem alla som kommit hit, så snabbt det bara går. Och så länge de är här ska de inte tillåtas leva på den välfärd vi slitit ihop. Existensminimum är det som gäller om man inte fixar jobb själv. Men med avtalsenliga villkor. Svenska jobb är för svenskarna, och i alla fall med svenska villkor.

Skulle situationen fortsätta att förvärras är detta ett möjligt scenario. En handlingsförlamad regering som säger att vi kanske har en lagstiftning om tillfälliga uppehållstillstånd på plats om ett år, en opposition som är bakbunden av en överenskommelse som både är för sen och ger för lite, skapar alla förutsättningar för en allt tuffare och tydligare populism.

Kommer det att göra avtryck i opinionen? Allt hänger på hur det går med mottagandet. Jag skulle tro att det, även med en lindrigare utveckling än under punkt 1 ovan, kommer att generera ytterligare ett antal procent i opinionen. Och de procenten kommer att tas från alla andra partier.

3) Det går hyfsat eller till och med bra.

Flera debattörer har pekat på att det fungerat tidigare. Bo Rothstein i gårdagens DN som ett exempel. Helene Lööw i dagens SvD är ett annat. Vi har klarat tuffa uppgifter tidigare, både i Sverige och i västvärlden. Och vi kan klara detta också. För att tala med Angela Merkels ord: Wir schaffen das.

Kanske är oron ogrundad. Kanske kommer flyktingströmmarna att avta. Kanske klarar den offentliga välfärden den akuta situationen och kan rekrytera nödvändig kompetens. Kanske får vi igång bostadsbyggandet där billiga lägenheter på något sätt kan produceras. Kanske ökar tillväxten genom invandringen och skapar fler jobb också i ett kortare perspektiv. Kanske blir integrationen enklare om fler med någorlunda samma etniska bakgrund kan skapa tilltro och tillväxt som delar av ett samhälle med rötter i ett subsamhälle.

Fortfarande kommer dock striden att stå mellan dem som menar att Sverige var bättre förr, och dem som menar att allt alltid blir bättre. Det går inte att tänka bort SD ens om ifall allt skulle gå bra. Frågan är i detta läge mer om de kan fortsätta vara det viktigaste partiet för den formen av värdekonservatism och svenskpopulism som de hittills varit.

---

Jag menar att det är uppenbart att de tre scenarierna ovan är rankade utifrån sannolikhet. Det finns idag inget som talar för att inte punkt ett skulle inträffa. Frågan är mer när än om... Och följdfrågan blir vad de övriga partierna i så fall gör.

Låt mig göra en för detta blogginlägg sista förutsägelse:

Det är socialdemokraterna som står vid vägskälet. Och det är inget enkelt val de har att göra. Antingen fortsätter de som nu. Då kommer det krisande Sverige att växa till en bila över regeringens huvud. Valet 2018 blir en mardröm och S blir riksdagens minsta parti, om de ens klarar sig kvar. Partiet kan mycket väl implodera, upplösas likt de regeringsbärande partierna i exempelvis Italien tidigare gjort.

Eller så väljer partiet den tuffare vägen. Stoppar invandring. Lämnar flyktingkonventionen. Återförvisar ensamkommande. Drar ner bidrag till de asylsökande. Värnar sina kärnväljare i småstäder och bruksorter. Men klarar partiet den transformeringen? Vad säger de förtroendevalda som fram tills dess fått sig itutat att det är S som står som mur mot fascismen? Klarar deras hierariker och toppstyrning av en sådan uppgift? Och klarar Stefan Löfven av den?