Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2015-12-02

I skuggan av skuggan...

Vilket land ska Sverige vara?

Finns det något parti som har ett svar på den frågan?

I skuggan av den pågående flyktingvågen, eller om det är en permanent höjning - en ny folkvandringstid, måste frågan både ställas och besvaras. Av de partier som vill leda landet. Av de politiker som vill leda såväl partier som regeringar.

Och tyvärr blir svaret:

Det verkar som ingen har någon aning vare sig vad vi är, vart vi är på väg eller vad vi vill vara. En del låtsas som om de har det. En del spelar ett spel. Men ingen besvarar den viktigaste frågan:

Vilket land ska Sverige vara?

Om man gör det mycket svartvitt finns det bara två alternativ:

Det ena handlar om ett land med öppna gränser. Vi kan kalla det reglerad invandring, men den regleringen är mer eller mindre en formell prövning om asylskäl föreligger. Om svaret är ja - då blir det permanent uppehållstillstånd. Historiskt har 50-60 % av asylanterna fått bifall, vilket kan innebära allt ifrån 100.000 till 300.000 med dagens flyktingsituation. Till detta kommer anhöriginvandring.

Det Sverige är något annat än vad vi känt. Det handlar om ett land där välfärden urholkas, antingen för alla eller för de nya. Det handlar om ett land där klyftorna ökar, där otryggheten ökar såväl vad gäller arbetsmarknad, boende, som social omsorg. Mottagningssystemet handlar i huvudsak om att skapa en absolut lägsta godtagbara standard för de som kommer. Och den standarden är betydligt lägre än allt vi hittills känt. Låglönejobb ställer krav på ändrade regler för försörjningsstöd, för bostadskvalitet, för arbetsrätt. Och det påverkar sannolikt också förutsättningarna för såväl skatteinbetalningar som välfärdskostnader.

Politiskt skulle man kunna hävda att detta samhälle är ett nyliberalt, eller kanske libertarianskt, samhälle. Staten bestämmer enbart vad lägsta godtagbara standard är, men det är du själv och din familj, klan, nätverk eller vad du nu ingår i som tar huvudansvaret för din välfärd.

Den andra huvudlinjen handlar om verkligt reglerad invandring, om att omdefiniera asylrätten och skapa gränser som klarar en reglerad invandring och i huvudsak värna det välfärdssystem vi byggt. Asyl ges inte längre till alla med asylskäl, utan det är den nationella välfärdens begränsningar som också sätter taket för asylmottagandet.

Det kommer att skapa bekymmersamma internationella komplikationer. Om ett land överger de asylregler som styr, liksom de regler kring migration som finns inom EU, skakar en av de strukturer som hållit i över 50 år. Följderna internationellt är oklara.

Men nationellt går det att kombinera en stark välfärd med ett mottagande som i alla tider före idag hade ansetts vara mycket generöst. Kanske klarar Sverige 50.000 flyktingar per år. Kanske något fler eller något färre. Men det är välfärdens finansiering och övriga resurser som är bestämmande för de volymer som ska gälla.

Det finns inga andra huvudalternativ. Vänsterpartiets tro att det ska gå att kombinera skattehöjningar och öppna gränser är drömmar. Sverigedemokraternas prat om stängda gränser och lämnade internationella sammanhang likaså. Det kan man leva med. Problemet är att inget annat parti förmår skapa en trovärdig bild av vad man själv vill.

Låt mig ta tre avskräckande exempel:

För det första regeringen. På två månader har man gått från att hävda att det inte finns några gränser för vår kapacitet till att säga att taket inte bara är nått utan också sprängt. Regeringen regerar inte. Den reagerar. Ingen vet vilket land man vill ha, hur man ska få välfärd och migration att hänga ihop. Och regeringen försöker inte ens att ge några svar. Man administrerar mest myndigheternas nödrop.

Det är skrämmande att ha en sådan ledning för ett land. Risken för felbeslut, försenade eller uteblivna beslut är uppenbar. (Jag skulle kunna länka till massor av exempel på hur regeringen hattar runt. Men det blir så övernegativt. Och jag är negativ nog ändå...)

På andra sidan står Centerpartiet. Partiet som hävdar att de öppna gränserna kan fixas med lite roddande i befintliga system. Som i den senaste debattartikeln i Expressen. Flyktingar ska fixa bostäder själva. Man ska få jobba från dag ett. Och flyktingbarn över 15 ska få det sämre. Det finns bara några problem: Bostäderna finns inte, framförallt inte till de priser en flykting kan betala. Risken för bostadsmisär är uppenbar. Och jobben - var finns de som de nya flyktingarna ska få? De som inte ens kan språket? Till vilken ersättning? Risken för lönedumpning är uppenbar med de konsekvenser det får för välfärdssystemet. Men - Centerpartiet döljer konsekvenserna av sin politik, lika väl som de döljer att deras tre förslag inte ens skummar på ytan till en lösning. Vill Centerpartiet gå mot den nyliberala nattväktarstaten eller inte?

Och i mitten står Liberalerna. Och velar som vanligt. Jag har läst partiets senaste ställningstagande om man stöttar regeringens förslag eller inte, och blir bara ledsen. För det enda mitt parti har att komma med är att vi minsann är i vart fall lite snällare än regeringen. I vart fall mot barnfamiljer. Men om regeringens förslag inte hjälper och man så småningom beslutar än tuffare regler, var står Liberalerna då? Ska vi traska patrull efter regeringen, alltid lite snällare, lite menlösare, lite meningslösare? Vad vill Liberalerna egentligen med migrationspolitiken och välfärdssamhället? Värnar vi asylrätten mer än välfärden? Är vi beredda att ta konsekvenserna av endera valet? Hittills har jag inte sett något som tyder på att partiet valt någon väg. Det är en lealös hållning som är ohållbar i längden. Om regeringen bara reagerar, och Liberalerna reagerar på den reaktionen, är man inte ens tvåa på pucken.

Idag presenterades den senaste SCB-undersökningen av partisympatierna. Det enda intressanta var att Sverige nu har två 39 % block och ett 20% parti. Och nu går åter tyckandet varmt om vad man ska göra åt det.

Mitt enkla bidrag är att alla de partier som gått bakåt i opinionen borde fundera över vad politiskt ledarskap är. Som ledare måste man ibland lämna bekvämlighetszonen och våga. Men det gör inget parti och ingen partiledare idag. Så länge det fortsätter, är sannolikheten för en fortsatt vandring mot tre likstora politiska block alldeles för stor.

3 kommentarer:

Alma sa...

Jag tycker du ska läsa denna bloggare som har fakta i frågan och sluta lyssna på SDs och andras tokpropaganda. Jag förstår att mina argument (liksom kvinnors i allmänhet) inte betyder mycket , men detta är en man och dessutom liberal som du: http://lars-ericksblogg.blogspot.se/

Andreas Holmberg sa...

Nä Alma, nu tycker jag inte att du tar Staffans relevanta frågor på allvar. Det handlar inte om SD:s och andras tokpropaganda nu. Det är ett faktum att Johanna Jönsson - som jag och, tror jag, alla liberaler verkligen sympatiserar med och vars tal i riksdagen berör alla utom dom med riddar Katos stenhjärtan - står för en politik som närmar sej Wermes "linje 1" (som han ju inte automatiskt avfärdar utan bara vill tvinga till tydlig konsekvensanalys). Det är konsekvent - men är det ett samhälle vi vill ha?

(Att i en diskussion förutsätta att den man talar med bortser från "kvinnors argument i allmänhet" är väl att direkt slå undan benen för hela samtalet? Vill du ens ha ett samtal då?).

Lars-Erick skriver bra och avslöjande om en viss typ av felräkning, men jag kan inte se att Staffan gör sej skyldig till den. Att bortse från faktiska samhällskostnader - jfr t.ex. de ibland rent skenande summor för "ensamkommande flyktingbarn" som min gode vän HVB-hemsföreståndaren suckar åt - är enligt min mening lika dumt som när borgarna på 90-talet förutsatte att alla skattesänkningar liksom skulle finansiera sej själva genom "dynamiska effekter".

Och Staffan förespråkar ju inte "linje 2" heller - att omdefiniera asylrätten är inte hans grej och inte min heller - men han har ju alldeles rätt att vi inte både kan "skita och hålla igen" som min mormor brukar säga, och att det är svåra prioriteringar som måste göras. Så öppet och ärligt som möjligt. Helst utan alltför tvära lappkast och "ad hoc-politik". Särskilt om det - som jag tror - handlar om en typ av historisk "folkvandringstid" snarare än om (bara) akut skydd undan krig och diktatur. Då måste vi faktiskt försöka skapa ett så uthålligt mottagande som möjligt, på en hög men dock hanterlig nivå. Visst finns det fler linjer än de 2 (mellan de 2) men det är absolut en pedagogisk renodling Staffan gör här. Jag tror inte man rakt av behöver välja mellan generell välfärd och barmhärtighet mot flyktingar, men jag tror inte heller att vare sej "höger- eller vänstermänniskor" kommer undan ansvaret för att fatta vissa beslut och göra vissa politiska prioriteringar efter vissa valda huvudlinjer.

Kommer 10 000-tals finnar med kor över älven några månader medan byarna därhemma bränns ner är det en sak för sej - men att ta emot folk permanent i decennier framåt, som jag tror kan krävas, kräver en helt annan typ av långsiktigt tänkande än vi sett prov på i höst. Staffan är inte hjärtlös, det VET jag (även om han använder det teknokratiska ordet "volymer"), men någon MÅSTE vara djävulens advokat ibland. Den dokumenterat altruistiska journalisten Magda Gad har ju t.ex. i Expressen övertygande visat hur destruktivt även det mest godhjärtade givande till tiggare kan bli, och t.ex. ett flyktingmottagande utan förmåga att också avvisa dem som fått avslag på asylansökan slår undan sin egen legitimitet och bereder väg för nästan helt stängda gränser.

Staffan Werme sa...

Alma - jag har aldrig brytt mig om kön på människor jag möter. Det är människan i sig, inte könet, åldern, eller något annat som är viktigt. Jag hoppas du kan acceptera det.

Och sedan till att du åter hävdar att jag lyssnar på SD-propaganda: Jag läser mest DN, SvD, Di, Nerikes Allehanda, SR, SVT, Expressen och Dagen. Ibland också någon internationell tidning. De bloggar jag kollar är exempelvis Ledarsidorna men jag söker brett på många sidor, alltifrån Migrationsinfo till SKL, från Joakim Ruist till Ekonomistas. Men hittills aldrig från några SD-anstrukna sidor.

Du kan välja att inte tro mig. Men huvudsaken i mitt bloggande är inte att ge "rätt" svar, utan ställa de frågor jag tycker är viktiga och ibland försöka närma mig ett svarskomplex som kanske är rimligt.