Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2016-09-16

Folkpartiklarna visar vägen

mot vad...

Rätt många analyser kring Ohlssongate (OK - Jag inser att jag genom detta tar ställning i själva personfrågan om vem som gjort mest fel och det är väl bra att det kommer fram) har kunnat läsas de senaste dagarna. En del har handlat om maktkampen, om den nu finns. Annat har handlat om ett parti som saknar mål och medel. En del om huvudpersonerna och deras bevekelsegrunder. Ytterligare något om själva sakfrågan som utlyste krisen.

En av de mer frekventa analyserna handlar om skillnaden mellan den högerinriktade marknadsliberalism som Jan Björklund menas företräda, och den socialliberalism som Birgitta Ohlsson anses vara företrädare för. Men är det så? Och är det så enkelt? Kan man hävda att Ohlsson företräder socialliberaler, eller är det som DNs ledarsida rätt upplyst skriver:

Med Birgitta Ohlsson som partiledare hoppas hennes många supportrar att partiet skulle tippa över till det socialliberala fältet. Detta är inte helt självklart. Vad Ohlsson står för i viktiga frågor är långt ifrån glasklart. Hon är en aktivist med mycket hög profil vad gäller feminism, folkmord och FRA-lagar, men var står hon skattepolitiskt? Hur vill hon få fler svenskar i arbete?

Vad är egentligen socialliberalism? Vad är liberalism?
  • Är det (social)liberalt att kräva öppna gränser, även om det medför sänkt välfärd för de fattigaste i landet? Eller är det mer (social)liberalt att värna välfärden för de skattepengar vi nationellt avstår för att värna de sårbaraste här?
  • Är det (social)liberalt att kräva uppdelad föräldraförsäkring? Eller är det mer (social)liberalt att peka på att individerna, familjen, är större än staten och politikernas pekfingrar?
  • Är det (social)liberalt att vara pacifist? Eller är det (social)liberalt att kräva en starkare militär och fredsskapande insatser utomlands?
  • Är det (social)liberalt att stå för personlig integritet på nätet? Eller är det (social)liberalt att värna tryggheten för medborgarna, även om det innebär övervakning?

Så där skulle jag kunna fortsätta i all oändlighet. På område efter område går det att hitta svar som landar inom liberalismen, och även socialliberalismen, men som är diametralt motsatta varandra. Det finns skäl för det gamla citatet: Att vara folkpartist är att vara kluven.

I en uppdatering på Facebook skrev en centralt placerad liberal tidigare i veckan:

Ett liberalt parti är i många stycken en självmotsägelse. Enskilda individer sluter sig samman i en förening för att gemensamt arbeta för att stärka alla människors frihet att utforma och bestämma över sina liv.

Liberalismen handlar om individen. Men politiken handlar om partiet. Det är lika fascinerande att följa de interna diskussionerna från de som stöttar Ohlsson. Rätt ofta kan man läsa om att hon "bara försvarar det beslut som tagits på landsmötet". Samtidigt hyllas hon för att hon rakryggat stått upp MOT partilinjen och partiprogrammet när det gäller övervakning eller exempelvis den kamp för en likadelning av föräldraförsäkringen som varit något av hennes signum.

Så vad är rätt, och vad är fel? Vad är liberalism? Vad är marknadsliberalism? Vad är socialliberalism? Vad är frisinne?

Och vad är ett parti, vad fyller det för funktion?

Det är uppenbart att det finns en trend som går bort från de traditionella partistrukturerna. Svensk, och västerländsk, politik och demokrati förflyttar sig från ett partiväsende med individen som en pusselbit till en politik som en egotripp där den politiska dagordningen sätts ihop av de pusselbitar man tycker passar den egna portföljen.

Skälen till detta är många. Paraplyet för denna utveckling handlar om en samhällsförvandling som gått från kollektiv, över individualism till egocentrism. Under detta paraply har också rekryteringen av nya politiker förändrats. Från de kaffekokande kollektivisterna som gladdes åt att få vara med och påverka på årsmötet, till de egocentrerade kommunikatörerna vars mål är att synas mest och som använder partiet som språngbräda.

Ohlssongate är bara en detalj i en längre utveckling. För Liberalernas räkning kan sannolikt det som skedde i början på 2000-talet visa på ett avstamp i den utveckling partiet nu befinner sig i. Då rekryterades Mauricio Rojas till partiet. Utan att vara medlem blev han kandidat, och sedemera riksdagsledamot. Han propagerade för ett partiväsen som gick tillbaka till den tidiga demokratin i Sverige, där riksdagspartierna var mer lösa sammanslutningar inom riksdagen av de förtroendevalda som ansåg sig ha ungefär lika synpunkter i de då centrala och avgörande frågorna.

Kanske pekade Rojas på en oundviklig utveckling av politiken och partiväsendet. Kanske är det så att det vi nu ser i Liberalerna, men inte endast där - minns vad som skett i andra partier (Moderaterna har sin strid med bl.a. Hanif Bali, Centerpartiet sin med Staffan Danielsson, Vänsterpartiet med Amineh Kakabaveh, sossarna sin med Håkan Juholt och så vidare...) - är en glimt av det som komma skall. Ett partiväsende i upplösning, med partier befästa i en 1900-talstradition, oförmögna att förändra sig till en ny verklighet.

Frågan är, om jag nu till del kan ha rätt, vad som händer då partierna inte längre är de kollektiv av individualister som de varit. Går det ändå att hitta strukturer som är funktionella, eller blir det bara en kakafoni av egon som enbart springer dit de själva vill, styrda av de värderingar som bara är viktiga för dem själva? Kan det skapas strukturer som ändå gör det möjligt att välja, eller är det vi nu ser också ett slut på den representativa demokrati som vi levt i och av de senaste dryga 100 åren?

Jag är oroad över den utveckling jag tycker mig se. Liberalerna lär för stunden överleva Ohlsson-gate, oavsett de följder den kan få. Kanske kommer minnesorden över Jan Björklund handla om att han, trots allt, under lång tid lyckades hålla samman ett parti som allt mer liknade ett antal folkpartiklar som centrifugerade sig allt längre ifrån en gemensam hållning. Det må framtiden utvisa.

Men den stora frågan handlar mer om den representativa demokratin i längden överlever den utveckling som Ohlssongate är ett av de tydligaste tecknen på.

3 kommentarer:

Olle Wästberg sa...

Det finns statsvetenskapliga undersökningar där man frågat vad riksdagsledamöter säger sig representera. På 60-talet var svaret: Länet/valkretsen. På 70-talet: Mina väljare. På 80-talet: Partiet. Nu svarar allt fler: Mig själv!

Så du har rätt om personcentreringen som sannolikt beror på medieutvecklingen och på personvalet som ju infördes 1998.

Samtidigt är det rimllgt att den som är folkvald (och särskilt om man har fått extremt många personröster) står för sina uppfattningar offentligt.

Jag delar nog ute Birgittas uppfattning om religiösa friskolor - och inte heller Björklunds om skolavslutningar i kyrkor. Men internt sett så vill ju en majoritet i partistyrelsen ändra den ståndpunkt partiet har och går ut offentligt med det Då kan det inte vara orimligt att minoriteten, som vill behålla uppfattningen, också offentliggör detta.

Jag har ju varit med om både att stå upp för mina uppfattningar i några frågor mot partiledningen och att vid två tillfällen (av Per Ahlmark) lanseras som partiledare - något som jag dock omedelbart fimpade. Men det som nu pågår i partiet - från olika håll - verkar vara ren dödslängtan. När Anna och Tina gick ut borde Jan ha sagt: - Ja, ja. Jag vete att många tycker så. Men i vårt parti har vi alltid lite olika uppfattningen.

Då hade frågan dött direkt. Nu hotar den partiets framtid. Jag har träffat på tre personer med tämligen ledande ställning som talar om att bilda ett nytt parti (med ordet "folkparti" i partinamnet) och partiet och främst ungdomsförbundet har mist många medlemmar.

Olle Wästberg


Alma sa...

Om Birgitta Olsson hade fört ut tankar som var helt främmande för de flesta i partiet och aldrig förts fram förut i era kretsar hade ditt resonemang varit relevant och begripligt.

Men nu står hon för vad som nyss var normal politik i detta parti. Nu mister antagligen partiet sina sista frikyrkliga/frisinnade väljare (utom dig möjligen) och det är väl kanske ingen stor förlust. Men det finns fler som har kvar de gamla åsikterna som Olsson står för. Har detta lilla enfrågeparti (skolan) råd med den förlusten?

Andreas Holmberg sa...

Håller med Alma-Lena här. I sak är både inbjudningen av SD till riksdagsöverläggningarna (liksom valet av Björn Söder till talman - dom bröt ju själva frejdigt mot kutym för budgetomröstningar m.m.) och dissningen av nya religiösa friskolor (rakt av!) helt i strid med mina uppfattningar som kristen socialliberal. Så jag tycker att det var BRA och BARA bra att Birgitta Ohlsson offentligt fronderade i dessa frågor.

Hur partiledaren och -ledningen ska hantera detta är en annan sak. Jag respekterar om partiledningen - så länge den har tillräckligt stöd för sin linje - inte vill ha "motkäftare" högst upp. Men då får de naturligtvis också köpa att en eventuell blivande partiledning under Birgitta Ohlsson petar undan dem själva från de mest ansvarsfyllda positionerna. Sånt är det politiska livet, liksom... Minns vad den nyss avlidne bollnässonen sa om ordningen i ett parti, och det gäller väl även i någon mån oss som aldrig hyllade Stalin och hans utrensningar.