De viktiga orden

Har vi en flyktingkatastrof i Sverige?

Jajamen säger vissa. Aldrig säger andra.

Jajamänsägarna pekar på sånt som att antalet mord ökar för första gången på länge, att våldtäkterna också gör det och att människor känner sig otrygga. En del pekar på bristen på sånt som socialsekreterare, lärare, sjuksköterskor och hävdar att det är en direkt följd av flyktingmottagandet.

Aldrigsägarna hävdar med lika stor emfas att det mesta funkar i Sverige. Titta bara på tillväxten, på arbetslösheten, på byggboomen. Skolorna funkar, sjukhusen likaså. Var ser ni katastrofen?

Det är svårt med ord. Hur ska man använda dem?

Är läget katastrofalt i Sverige, riskerar det att bli det? Eller är det lugna gatan?

Jag slås av detta när jag läser både sociala media och tidningar och annan media. Hur världsbilderna skiljer sig åt, hur man allt mer verkar sakna ett språk som förstås av andra än de som just tänker som man själv.

Demokratin förutsätter just ett gemensamt språk. Man kan säga att det är sannolikt det största problemet med EU. Det finns inget gemensamt språk, därmed ingen gemensam förståelse för nyanserna, därmed ingen möjlighet att föra en debatt som omfattar fler än ett litet antal interna politiker.

I EU har man löst det genom att försöka hantera demokratin på flera plan. Såväl nationellt som gemensamt finns det möjligheter till diskussioner, debatt, ansvarsutkrävande, granskning.

Men vad händer om vi inte längre har ett gemensamt språk ens nationellt? Om språkets användning förändrats så till den milda grad att det istället för att bli inkluderande blir exkluderande?

Jag får dessa tankar när jag läser Nerikes Allehandas serie om "Massutvisningarna" - det vill säga den följd av "Massinvandringen" som ägde rum för ett drygt år sedan.

Men stopp där - vi har ingen massinvandring. Det är ju ett rasistiskt och nationalistiskt sätt att beskriva en situation där människor med berättigade skäl flyr krig och ofärd för att söka sig en fristad i världens bästa land. Massinvandring - det har man i Libanon och Turkiet. Här är det bara en rännil!

Så är det. Fakta äger. Problemet är att ord alltid kan speglas åt olika håll.

Om vi har massutvisningar, har vi då inte tidigare haft massinvandring? Varför väljer Nerikes Allehanda en medvetet provokativ aktivistisk rubrik för en av de största satsningarna man gjort? Och vad får det för konsekvenser?

I kommande nummer av Frisinnad Tidskrift ska jag be olika människor skriva om framtidens liberalism. Jag ska intervjua andra människor och försöka reflektera en del själv. En del av denna reflektion är att liberalismen och det liberala samhället, som många före mig skrivit om, bär frön till sin egen undergång i sig. En liberalism där individens rätt blir allt, blir lätt ett samhälle där subjektiviteten blir centrum. Och då är min tolkning av såväl fakta som omgivning som språk, den enda rätta.

I ett sådant läge är det viktigare än någonsin att vi vårdar språket, orden, ordens betydelse. Ord kan användas för att skapa konfrontation (jag vet - jag är rätt bra på det...) men också för att försöka bygga broar (kanske håller jag på att lära mig...?). Och i ett samhälle som vill värna någon form av liberalt tänkande är det viktigt att vi som vill, eller försöker lära oss, att bygga broar är varsamma med orden.

Inte minst gäller det media. Därför är Nerikes Allehandas rubriksättning för sin artikelserie så illa vald. Den skapar klyftor, istället för att överbrygga dem. Den skapar oacceptans, istället för att skapa insikt. Den skapar ökad misstro mot medias ord, istället för att uppmuntra till mer tilltro.

Kanske har vi inte en katastrof i Sverige, men istället för att likt Monty Python i sin sketch "Four Yorkshire Men" hävda att det alltid är något annat som är värre, så skulle man kunna fundera över varför den människa man talar med upplever det som hon gör. Och istället för att söka konflikten alla gånger, kanske någon gång söka förståelse.

Ibland blir jag anklagad för att hela tiden ta parti för de mer främlingsfientliga, de främlingsskeptiska, de invandringskritiska i denna diskussion. Så kan det tyckas. Men jag tror att vi som har en annan åskådning på såväl samhälle som politik och individer, har ett större ansvar, kanske till och med en större förmåga att försöka hitta samtalet.

Det finns en risk att när de ena sida bara ropar: Stäng gränserna! Stoppa invandrarna! Sverige först! tro att det bästa man kan göra är att skrika det motsatta, eller ropa dumbommar, galningar, rasister efter de andra. Jag tror inte att det löser några problem. Risken finns att de förvärras.

Kanske är ett av de fröer till det liberala samhällets undergång som liberalismen bär inom sig, viljan att hela tiden försöka förstå den andre, samtala med honom, försöka övertyga med goda exempel, klara fakta, underbyggda visioner om att det liberala samhället är bättre. Kanske är vi ibland för påverkade av vår reptilhjärna för att kunna ta oss detta till oss.

Men om fröet till liberalismens undergång ligger i viljan att samtala hellre än att strida, ligger sannolikt också fröet till liberalismens återfödelse i detsamma.

(Och ja - det finns inget annat samhälle än det liberala som kan göra humor av sådan klass som Monty Python. Och skratt är det värsta de auktoritära samhällsbyggarna vet!)

Ingen majoritet, ingen politik.

Vad var Anna Kinberg Batras syfte med utspelet förra veckan? Jag har inte en aning. Visst kan det vara spännande att vara kremlolog, ni vet en av de där gubbarna som förr i tiden försökte utröna vad andra gubbar i Kreml egentligen menade när de framträdde, eller inte framträdde. Men är det något som är politiskt centralt?

Saker man kan fundera kring som kremlolog, eller kanske Helgeandsholomolog..., är om Anna Kinberg Batra höll på med det politiska spelet. Var det bara ett sätt att ta ledarstaven i Alliansen igen, att desavouera Lööf?

Fanns det andra beräkningar bakom - typ att Alliansen ändå redan är körd inför 2018. Centerpartiet är inget mittenparti. Det är ett ytterkantsparti som har en ledning som framgångsrikt döljer detta bakom en historik som landsbygdsparti med vissa gröna inslag. Men sanningen är att Centerns politik skulle leda till ett historiskt skifte inom svensk politik, från en allmän välfärdsstat till en segregerad stat med enorma klyftor mellan rika och fattiga. Har Moderaterna insett det, och valt att avsluta Alliansen "i tid" istället för att ta konflikten straxt före valet med allt vad det innebär?

Eller handlar det om demokratisyn och realpolitik? Visst finns det demokratiska skäl att behandla SD som vilket parti som helst, oavsett partiets bakgrund. Det är inte svårt att hitta på skäl för att motivera en sådan hantering med synen på V och dess ursprung. Om det sedan är rimligt eller ej är en rent partipolitisk fråga med rätt djupgående ideologiska förtecken - ligger det i demokratins kärna att det är rätt att med demokratiska medel avskaffa demokratin? Se där - det är filosofi på högre nivå.

Jag vill ändå lyfta två andra konsekvenser som jag tycker är intressanta. En är kremlologisk. En annan politisk.

I går gick Jan Björklund ut och sade kategoriskt nej till andra kontakter med SD än de som redan existerar. Han vill ha Alliansen som mål. Det är ungefär samma budskap som Annie Lööf gav direkt efter Moderaternas utspel. Men är det rimligt, eller trovärdigt?

Det finns inget idag som pekar mot att Alliansen skulle få en egen majoritet i riksdagen efter 2018-års val. Skulle dagens opinionssiffror stå sig, finns ingen vettig majoritet överhuvudtaget. De två som var huvudalternativ förr: Alliansen + MP respektive S+MP+L+C samlar långt ifrån egen majoritet. Om man inte vill hamna i ett decemberöverenskommelseläge igen, finns inga tydliga majoritetsförhållanden. Det finns i huvudsak fyra som är reella, även om de är otänkbara politiskt: S+SD+MP, Alliansen + SD, S+MP+V+L+C, Alliansen +S. Någon som tror att de kommer att bli tänkbara?

Ett intressant stickspår i det moderata utspelet är att det medvetet eller omedvetet fanns uddar riktade mot såväl L som C. Det tydligaste var mot C, inte bara utifrån det mediala slaget om vem som ska leda Alliansen, utan också realpolitiskt. Det var en markering mot C att de inte kan räkna med att få frispel på en helt egen politik inom migrationsområdet som kommer att påverka alla andra stora politiska områden och ändå sitta kvar i Alliansbåten. Varsågod och välj, helt enkelt. (Och som bevis på detta ser jag just nu detta på DN...)

Men sannolikt har L svårare att hantera det moderata utspelet. Skälet är enkelt. Partiet är splittrat mellan de som likt C menar att migrationen är en global rättighet, överställd nationell demokrati och dem som mer ser till hur pengarna ska räcka till skolan och vården. Det är inte ideologi mot realpolitik. Det handlar om två olika liberala ideologier. Så länge partiet inte valt väg, mot ett mer nyliberalt globalt samhälle med minskad välfärd men öppna gränser för människor på flykt, eller ett mer traditionellt socialliberalt samhälle med mer välfärd men också nationell demokratisk bestämmanderätt, så saknar partiet riktning. Hittills har partiets ledning inte vågat välja väg, sannolikt väl medveten om att fallhöjden är liten. Oavsett vägval finns risker att partiet tappar såväl medlemmar som röster. Och så står man som en åsna mellan två hötappar.

Var M medvetna om detta när de gjorde utspelet? Fanns det med i beräkningarna? Gjordes analysen att om man förlorar vissa mer nyliberala globalister till C så tar man igen dem, inte från SD utan från L om L väljer att liera sig med C? Och om L valt den andra vägen - då hade sannolikheten för en moderatledd regering efter 2018 ökat rejält.

Om jag ska sluta vara kremlolog och avsluta med lite politik, måste man fråga sig om varför det är sådant intresse för utspel liknande det moderata. Skälet är, tragiskt nog, bristen på politik i politiken.

Man må tycka vad man vill om de krafter som står bakom Donald Trump (och det är lätt att ogilla dem) men de står för en tydlig politisk ideologisk agenda, må vara att den inte kommit till så många realpolitiska ställningstaganden än. Det handlar om värdekonservatism, protektionism, en minskad statsmakt och så vidare. Det var i det perspektivet två tydliga alternativ som slogs i presidentvalet.

Men hur ser det ut i Sverige? Är det någon som fattar de ideologiska skillnaderna mellan M och S? Kokar det ner till vinstbegränsningar i välfärdsbolag? Hur olika är de samhällen V och KD vill skapa? Är det någon som kan peka på det? Hur kommer det sig att C måste gömma sig bakom sitt landsbygdsarv för att inte någon ska se de nyliberala förslagen - är man så rädd för den ideologiska debatten? Och vad vill L och MP?

I tio års tid har jag tjatat om att det enda parti som står för en annan bild av framtidens Sverige som är påtaglig, är SD. Den må vara falsk, fel, ful, förrädisk - men den är tydlig. Jag har skrivit om det rätt många gånger här på bloggen och frågat vad de andra partierna gör för att möta denna utveckling. Hittills har inget skett. (Jo - en sak faktiskt. Rätt många partier pratar numera om bilden av det egna partiet, om att man ska ha en berättelse. Men det handlar mer om kommunikation än om ideologi, mer om yta än om djup, mer om annonser än om ideologi...)

Så länge det inte finns mer än två bilder av svensk politik, en där sju partier i en kökkenmödding försöker spela ut sina kort som det verkar som om de var och en vill administrera landet lite annorlunda än de andra sex, och ett med en egen ideologiskt målad bild av sin nationalistisk agenda, så kommer politiken att i huvudsak handla om detta. Sju partier som spelar det politiska spelet. Ett parti som spelar sitt spel. Och det är i gränslandet mellan dessa som spänningarna uppstår. Och det är därför det är osannolikt att SD skulle minska i opinionen fram till 2018.

Inte förrän insikten om att detta inte är för alltid givet spirar hos något parti, någon politisk rörelse, så kommer svensk politik att hanka sig fram på ungefär samma sätt. Frågan är när något annat parti väljer att ställa sig vid sidan om, forma sin egen väl förankrade bild av det framtida Sverige, sätta ihop sin egen ideologiska kompass, ta upp kampen om visionen av framtidens samhälle och berätta vad det kommer att innebära, på gott och på ont. Först då kommer spelplanen att ändras. Först då kommer opinionsvindarna att börja blåsa åt andra håll än idag.

Jag har länge hoppats att L skulle vara detta parti. Frågan är om man har modet, eller om fallhöjden från de få procent man samlar i opinionen är så liten att rädslan för att förlora är större än förhoppningen att vinna...

Mellan hägg och syrén

Katerina Janouch har skapat rabalder i Sverige. Inte för något hon gjort här - utan för en intervju hon har givit i Tjeckien. Kanske är det inte hon som skapat rabalder. Snarare är det den artikel som DN kultur publicerade, där Hynek Pallas hävdade att Janouch spred lögner om Sverige i allmänhet och om svensk invandringspolitik i synnerhet.

Därefter blev det, som sagt, rabalder.

Jag tänker inte i detta inlägg recensera vare sig Janouch eller Pallas inlägg, om de är rätt eller fel. I ett rätt stort antal inlägg i media och sociala media tycker jag att man kan konstatera att tolkningen av de olika inläggen är mer subjektiv än objektiv, att frågan handlar mer om vilka fakta man vill tolka utifrån sina politiska preferenser än om ett sökande om någon av dem har mer rätt eller fel.

Nej - mitt inlägg ska handla om den lilla bokhandeln i Uppsala som plockade bort Janouchs böcker. Enligt UNT gjorde hon det med följande skäl:

"Någon som verkligen letar spöken är Katerina Janouch! Det må vara så att hennes politiska åsikter inte syns i de gulliga böckerna, men min bestämda åsikt och övertygelse är att jag inte vill stödja hennes produktion på något sätt. Jag väljer i stället att fylla mina hyllor med böcker vars författare inte uppmuntrar till rädsla och hat."

Det är märkligt att jag måste skriva två saker som jag nu skriver. Men så är dagens värld. För det första måste jag ta avstånd från de hot och det hat boklådeägaren utsatts för. Egentligen är det så självklart, men i en värld där snart inga nyanser finns måste detta sägas. För det andra måste jag tydliggöra att hon, som ägare till ett företag, har rätt att göra vilka prioriteringar hon vill. Hennes egenbestämmande är totalt.

Med detta sagt så skulle jag vilja fundera mer generellt kring vad konsekvenserna av såväl DNs rapportering, boklådans ställningstagande som det mediala bruset innebär.

Det är uppenbart att det finns ett "skämsperspektiv" i hela rapporteringen. Kanske har Janouch talat mest sanning, kanske har hon fabulerat, kanske har hon skarvat och skapat en bild som inte överensstämmer med en verklighet. Samtidigt har hon, som författare - hon är inte politiker, beskrivit en bild som hon själv upplever. Den kan vara falsk, fel eller riktig. Men det är svårt för en utomstående att förbjuda henne att ha en sådan upplevelse, eller torgföra den. Frågan är vilka konsekvenser det bör få.

DN går till hennes förläggare. Förläggaren tar avstånd från hennes uttalanden. Frågan är om något mer kommer att hända. Nöjer sig förläggaren med detta, eller kommer det att innebära att Janouchs böcker inte längre kommer att ges ut av detta förlag?

En liten boklåda tar bort hennes barnböcker, som en politisk markering, för att hon "uppmuntrar till rädsla och hat". Blir denna boklåda en ensam röst i öknen, eller är det en del i en större utveckling där författarens bakgrund och politiska, religiösa, etiska och moraliska kompasser spelar roll för vilka böcker som ska finnas i bokhyllorna?

I media, gammel och social, blir det övertydligt att lägren åter blir två. Dels de som försvarar såväl DN, Pallas, bokhandeln och allt därutöver därför att Janouch förstör för Sverige, ger en felaktig bild av invandringen och därmed legitimerar främlingsfientlighet och i förlängningen fascism.

Dels de som tycker att det är skönt att ännu en offentlig person ger sig på PK-media och säger "som det verkligen är". Folket har talat, typ, och det är bra att invandringens alla problem åter kommer upp på bordet.

Åter blir detaljerna i fokus. Åter brister det i försöken att se helheter, att dra generella slutsatser av enskilda händelser. Och tyvärr är det ofta de intellektuella, de som man önskade kunde dra dessa generella slutsatser, som landar fel. Kanske är det så att Janouchs yttranden leder till ett mer slutet samhälle, med fler murar mellan länder och människor. Men är det rätt att försöka begränsa hennes möjligheter att sälja sina böcker, genom att få hennes förläggare att ta avstånd från henne och plocka bort hennes böcker från bokhandelns hyllor?

Jag tror inte det. Jag tror snarare att det är kontraproduktivt, att det kanske är en lika stor fara som det nationalistiska drag hennes kritiker ser i hennes uttalanden. För vart leder det i förlängningen, om DNs och Läslusens agerande blir norm?

I en tidigare blogg skrev jag om Gunhild Carling och hennes bröder. Bröderna är uppenbarligen minst sagt nationalistiska och med tydliga främlingsfientliga drag. Gunhild Carling har tagit avstånd från deras åsikter, men det räcker inte enligt många. Och så länge hon tillåter bröderna att kompa henne, så är hon persona non grata i många sammanhang.

Är det rimligt? Jag tycker inte det. Lika lite som jag tycker att bokhandlarens agerande är rimligt. För vart leder det i förlängningen?

Vilka personer ska tvingas redovisa sina ståndpunkter innan de blir accepterade som leverantörer? Författare, journalister och mediafolk är väl självklara. Men räcker det? Artister är uppenbarligen också i tvång av att redovisa sina ståndpunkter. Men går gränsen där?

Vilka bolag kan man handla av, vilka hantverkare kan besöka ditt hus, reparera din bil, servera din mat på ett sådant sätt att du garanterat inte stödjer de som "uppmuntrar till rädsla och hat"? Hur ska du kunna hålla koll på allt? I ett inlägg på facebook berättade en man att han nu plockade bort barnens "Ingrid-böcker" för att Janouch sagt som hon gjort. Hade han koll på alla andra författare i hyllorna?

Och vilka åsikter är illegitima? Handlar det bara om invandring, eller finns det andra områden som också är oacceptabla? HBTQ? Klimat? Tillväxt? Kommunism? Kan man vara för världens värsta ideologi - kommunismen - och ändå få finnas i svenska bokhyllor? Hur många förläggare kan vänta sig ett besök från en journalist med frågan om man ställer upp på författarens kommunistiska böjelser?

Nej - det är inte så idag. Kanske kommer det inte att bli det heller. Men vi lever i en värld där det otänkbara i går blir norm idag. Det gäller inte bara synen på invandring. Det öppna samhället handlar inte bara om hur öppna landets gränser är. Ibland stänger vi gränserna om oss själva, våra idéer om rätt och fel och våra meningsgelikar minst lika effektivt som regeringen nu stängt landets gränser.

Förr brukade man säga: Jag hatar dina åsikter, men är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem. Är det så fortfarande? Eller börjar även liberaler tveka i detta? Janouchs yttrandefrihet har inte inskränkts i och med det som skett just nu. Men frågan är vad som kommer att hända i framtiden.

Vore inte det mer liberalt att välja en annan väg? Som bokhandlare ha just de böcker som man inte håller med författaren om, vars författare kanske är en utmärkt stilist men en usel person, i hyllorna. Helt enkelt därför att världen är större, att människor kan välja, att vi tror att människor själva är förmögna att fatta egna beslut grundade i den egna synen på etik, moral och politik?

Det finns många oroande tecken i samhället just nu. Synen på invandrare är en, men inte den enda. Ofta är jag mer rädd för att vi håller på att sluta kunna tala med varandra. Diskussion idag är mer av att vi står med våra kompisar på en bergstopp och skriker, oförmögna att höra något av vad de andra gängen skriker, på bergstopparna runt omkring.

Vart är vi på väg?

Jag strölyssnar på partiledardebatten. Den är som en spegling av de föregående, bara med ett annat tema. Om höstens debatter handlade om "de svenska värderingarna" så är det nu otryggheten som används som tematik. Ibland handlar det om den nationella otryggheten, ibland om den internationella.

Vi måste rusta för att omvärlden har förändrats. Gå med i NATO. Öka försvarskostnaderna. Militarisera Gotland. Ryssland är aggressivt och Trump är oberäknelig.

Gängen tar över förorterna. Polisen abdikerar. Kvinnorna är otryggare än på länge. Morden ökar i antal.

Och så spinner man på. Visst blir det utvikningar åt andra håll också, men när till och med Gustav Fridolin börjar prata otrygghet, brott och straff så har det gått långt.

Fast vaddå långt - långt åt vilket håll?

Man kan se partiledardebatter på olika sätt. Antingen kan man se dem som ett forum där ett antal duktiga politiker debatterar för att "vinna debatten" -  komma ut bäst i media just den dagen, med de bästa one-linersen, de bästa citaten, de färsta misstagen. Så är det allt mer. Opinionssiffrorna efter framträdandena "Folket tyckte XX vann med 3,9 i betyg" bär syn för sägen.

Men är det så partiledardebatter ska vara? Formas politiken på rätt sätt genom dessa korta nedslag i det opinionsmässigt bästa debattdiket?

Sedan jag lämnade politiken har allt mer av mitt fokus hamnat i den frågan. Förr var det enklare att hoppas att den egna företrädaren gjorde bra ifrån sig. Ofta fungerade det också, Jan Björklund är en utmärkt debattör. Men nu känns det bara mer eller mindre meningslöst. Jag har försökt skriva om det i tidigare bloggar, till exempel här i ett inlägg från 2015.

Det är uppenbart att också andra skribenter är inne på samma funderingar. Med glädje läser jag DNs ledare dagen efter. Avslutningen förtjänar att citeras:

Vem erbjuder hopp, motbilder, politiska alternativ? Stefan Löfven fortsätter att peka finger mot den gamla alliansregeringen, för att i nästa andetag kräva att oppositionen samarbetar med honom. Allianspartierna har helhjärtat gått in i rollen som problemidentifierare men lyckas inte övertyga väljarna om sina kvalifikationer.
En partiledardebatt borde vara en strid om vem som sätter agendan. Med en given verklighetsbild tappar politiken blod. Spräng ramarna.

Vad vill politikerna? Vad är deras visioner om samhället? Det kan inte vara att militarisera Gotland, eller förstärka polismyndigheten? Även om Nato är viktigt, och att antalet uppklarade brott måste öka, så måste det finnas något mer.

Var är visionerna om det bättre samhället? På vilken grund ska det byggas och för vem ska det byggas? Förresten - vad är ett bättre samhälle? Är det mer av allt, eller är det annorlunda?

Samma dag - en annan artikel. Joel Halldorf skriver ledare i Dagen. Intressant. Halldorf beskriver ett samhälle som tappat sin moraliska kompass. Och om man inte har en moralisk kompass, har man då någon kompass överhuvudtaget?

Hur hänger de då ihop, Dagen och DN? Låt mig också citera Halldorfs avslutning:


Bristen på gemensamma etiska ideal gör att moral reduceras till tycke och smak, inte rätt och fel.

Givetvis kan mångkultur leda till värderingskonflikter, och segregation och ekonomiska klyftor till social oro. Men den stora kulturella omvälvningen i väst i dag handlar inte om invandringen. Den stora förändringen, och utmaningen, är sekulariseringen – den ateistiska materialism som Pethrus varnade för

Den stora förändringen, och utmaningen, är sekulariseringen - den ateistiska materialism som Pethrus varnade för.

Pethrus var inte ensam. Waldemar Svensson var samma andas barn. Och för mig är det någonstans här vi hittar politikens tillkortakommanden idag.

Mitt eget parti, Liberalerna, är idag en av de tydligaste företrädarna för den ateistiska materialismen. Mer (pengar förståss) är alltid rätt. Det är inte fult att vara rik. Vi ska inte motverka rikedom, bara fattigdom. Allt handlar om pengar, det mätbara, resurserna som vi ser.

Liberalerna är inte ensamma. Inte ens det parti Pethrus grundade har klarat av att hålla sig utanför. Det är den råa materialismen som tar över. Och den tar över allt mer också av människans hittills oändliga och omätbara värde och värdighet.

Istället för ett gemensamt samhälle, blir samhället en tummelplats för egocentriker och egoister. Målet är att samhället ska uppfylla mina önskningar, det må gälla familj, barn, skolframgångar, jobb eller vård. Jag har rätt att få mina önskningar uppfyllda. Politikens roll blir att administrera fram dessa önskningar. Och när inte kompassen finns där, som pekar framåt mot ett mer långsiktigt mål, blir politiken allt kortsiktigare, allt mer styrd av den just nu upplevda opinionsvågen.

Ibland frågar jag mig om det finns en enda politiker idag som kan formulera en vision om det samhälle hon vill ha. Jag tror inte det. Men så funderar jag vidare. Finns det någon av oss andra som klarar det? Är politikernas visionslöshet grundad i en lika stor visionsbrist hos allmänheten, folket, människorna?

Vad vill vi med samhället, inte det där som bara påverkar dig, utan samhället som dina barn och barnbarn och barnbarnsbarnbarn (om vi nu ska bli så gamla som alla tror) ska leva i? Vilken värld vill vi skapa? Är det bara mer av allt, en fördjupning av den ateistiska materialism som styr dagens samhälle.





Jag tror inte det. Jag tror att demokratin måste återfyllas med kultur, filosofi, religion. Inte partierna, inte alla politiker. Men det demokratiska samtalet måste förändras.

Kanske ska jag försöka blogga lite om det de kommande veckorna, om jag klarar det. För det är den svåraste utmaningen jag kan ställa mig själv inför. Risken att bli patetiskt naiv är överhängande. Ändå måste det nog göras.

Vi har de politiker vi förtjänar, brukar man säga. Partiledardebatten är ett tydligt bevis härpå. Om vi ska få några andra politiker måste sannolikt förändringen komma underifrån.

Även i detta.

Ett fyrverkeri av normlöshet

Gott nytt år förresten. Kanske det blir några fler bloggar i år. Kanske inte. Arbetet med Frisinnad Tidskrift är intressant och ger möjligheter som bloggen tidigare var ensam om.

Du är väl prenumerant? 150:- kronor för de sex nummer som kommer ut varje år. 32 sidor i varje nummer. Det blir inte ens en krona sidan... Snart kommer dessutom den nya hemsidan upp. Då ska jag länka dit för att göra dig än mer intresserad.

Nåväl. Vem vill inte blogga om fyrverkerier detta år. Filmerna från Malmö var rätt skrämmande. Jag behöver inte länka. De finns överallt.

Men varför blir det som det blivit? Det finns en massa olika förklaringsmodeller.

De invandringsfientliga skyller förstås på invandrarna. För visst var det mest svarthåriga män som sprang runt? Eller...

De trygghetstörstande skyller på polisen. Hur kunde de bara stå där? In och rensa upp bland slöddret. Eller...

Vänstern skyller säkert på klyftorna. Högern på staten. Eller...

Jag tror inte det finns en förklaring. Det finns många. Men i Expressen idag läste jag något intressant. Ann-Charlotte Marteus skriver om normlöshet. Inga poliser i världen rår på normlösheten. Det civilserade samhället bygger faktiskt på en kultur som uppmuntrar just civiliserat uppträdande.

Detta har varit min käpphäst i rätt många år nu. Vad är det som grundlägger det civiliserade uppträdandet? Hur kan det komma sig att så många väljer en annan väg?

Försöker man måla med breda penslar så kan man se mänsklig utveckling som en strävan bort från det djuriska, mot något högre. Människan har varit skild från djuren. Hon är något mer, unik. Det är människovärdet som är det som skiljer oss från djuren, det är den själsliga människan och de osjälsliga djuren. I religion och filosofi, och länge också i politiken, har denna strävan varit tydlig.

Som kristen skulle jag vilja peka på det avgörande i kristendomens syn på människa, djur och skapelse. Människan är skapelsens herre, satt att vårda och bruka skapelsen. Samtidigt är också jorden, växterna och djuren, skapade av samme Gud, något uppenbart gott. Vi lever i en symbios, beroende av varandra. Men människan är alltid högst.

Under de senare årtiondena har denna bild utmanats från många håll. Vi är inte längre människor, skilda från djuren, utan bara ett mer utvecklat djur. Vi är inte längre skapelsens herrar utan bara ett kugghjul i ett stort maskineri. Människan har inget unikt värde, djuren är lika mycket värda. Och så vidare.

Trots dessa utmaningar har själva grunden för det människocentrerade samhället kunnat upprätthållas. Även om vetenskapen berättat för oss att vi är djur, har vi kunnat se oss som de mest utvecklade djuren, de enda som har mänskligt egenskaper och därför mänskligt värde. Även om allt kommit till av en slump, har den slumpen satt oss i förarsätet för den skapelse som slumpats fram, med såväl makt som ansvar att förvalta den. Även om vi inte tycker att djuren har samma värde som en människa, är det mänskligt att också se till så att djur som ska leva och slaktas får leva bra.

Men de senaste åren har ytterligare en dimension kommit till. Ni förstår vart jag vill. Normkritik, ständigt denna normkritik. I sig ett gott syfte - vem vill inte rucka på förlegade normer - men med oanade konsekvenser. För var går gränsen mellan normkritik och normlöshet, mellan berättigad kritik av normer och en nihilism där gemensamma normer är något ont per definition?

I ett homogent samhälle fungerar det säkert bättre. Där kan man ifrågasätta allt från könsroller till könsidentitet utan att det blir några större problem. Så länge dogmer, normer och traditioner är fast förankrade i en majoritetskultur så är möjligheterna för frifräsare stora. En snabbt spinnande periferi hålls fast av ett väl förankrat nav.

Men vad händer då detta nav inte längre är förankrat? (Jag har skrivit om det ett otal gånger och ska inte ta upp utrymme med att reprisera mig mer än nödvändigt. Men för mig är normer och dogmer något ovillkorligt för ett civiliserat samhälles bestånd.) Vad händer då normkritik blir normlöshet, och går det att undvika att normkritik blir normlöshet? Eller är det en oundviklig följd av varandra?

Åter fastnar vi i navet. Normkritik är sannolikt både självklar och nödvändig för människan. Men den förutsätter ett starkt nav av svårföränderliga, eller långsamföränderliga, normer och dogmer. Normer och dogmer som baseras på något som är större än människan, oavsett om det är Gud, en gud eller något annat. Men när västvärlden rationaliserat bort både Gud och gud har detta övermänskliga försvunnit. Kvar blir reminiscenser, skuggor av värderingar som vi en gång hade och byggde våra liv på. Men de blir allt otydligare.

Kvar står ett samhälle utan grund, politiker som inte vet vilket samhälle de strävar efter och människor som famlar efter stabilitet. För oss starka spelar det ingen roll. Vi fixar våra liv. Men för de som av olika skäl är svagare, svagare förankrade i traditioner, samhälle, positiva gemenskaper, arbetsliv ... är risken större att det normlösa samhället också blir det ociviliserade samhället. Ett samhälle där den starke tar sig rätten.

Marteus är inne på dessa tankar. Det spelar ingen roll hur många poliser vi skickar ut, om inte samhället accepterar ett system där polisen är en nödvändig del av det civiliserade samhället, utan bara en del av ett normativ som man skiter i.

Min övertygelse är att vi måste finna de normer och dogmer som ska bära morgondagens samhälle, de gemensamma värderingar som tar över min egoism och egocentrism. Det är den enda möjligheten att motverka en samhällsutveckling mot ett samhälle där de starka tar sig den makt de menar sig ha rätt till och de svaga tvingas acceptera den.

Frågan är hur vi når dit. Förr var kyrkan det självklara svaret. Men kyrkan är inte längre statsbärande, inte heller teologiskt grundad. Normlösheten har tagit sig långt in i kyrkans innersta väsen. Så var finns den gemensamma kraft som ska återskapa det goda normativa samhället?

Hittar vi inte den, återstår sannolikt bara vägen mot ett samhälle med en massa Trumpar av större eller mindre kaliber, mer eller mindre demokratiskt utsedda, som väljer att använda sin styrka för sin egen vinning. Allt medan samhället eroderar.