Ohlsson versus Liberalerna

När Birgitta Ohlssons kampanjorganisation någon gång i mitten av maj tryckte på knappen, var allt förberett. Avsikten var att tre länsförbundsstyrelser, plus ett antal lokalavdelningar, skulle nominera Ohlsson till ordförandeposten i Liberalerna. Kontakter var sedan länge tagna. Ett informellt nätverk utsett. I tysthet hade man agerat för att skapa största möjliga efffekt.

Besluten skulle så långt möjligt vara enhälliga, därför kallades styrelserna in med kort varsel och med ofullständiga dagordningar. Uppsala läns styrelse skulle tala om ekonomiska frågor. Örebro läns styrelse hade enbart valplanering på agendan. I Uppsala kom nomineringsfrågan upp som extra punkt kvällen innan mötet. I Örebro kompletterades dagordningen med nominering till ordförande för partiet först efter det att en av Björklunds starkaste förespråkare lämnat styrelsemötet. I det tredje länsförbundet misslyckades Ohlssonkampanjen med sitt uppdrag.

När så två länsförbundsstyrelser, också det planerat i förväg, kunde gå ut och informera om att de i ”enighet” valt att nominera Ohlsson, följde ett antal kommunföreningar efter. Normalt väljer kommunföreningar att inte nominera någon till partiordförande. Men nu var kampanjen i gång. Syftet var uppenbart. Ohlssonkampanjen måste ha hoppats på en snöbollseffekt. Tagna på sängen skulle så stora delar av partiet som möjligt ”hänga på tåget” innan den nuvarande partiledningen hunnit reagera och börjat agera.

Steg tre var att Ohlsson själv, i direktsändning i SVT, berättade att hon ställde upp. Någon minut innan hade hon informerat partistyrelsen. Normalt svarar man på frågan först när nomineringstiden är ute, och då till valberedningens ordförande, innan man går ut i media. Men sannolikt var även detta förberett av kampanjen.

Därefter har Jan Björklund fått stöd från ett antal länsförbund. Den snöbollseffekt som Ohlssonkampanjen hoppats på har stannat av. Men steg fyra i kampanjen verkade vara att kräva medlemsomröstning. Genom att ge sken av att en sådan omröstning är den yttersta konsekvensen av medlemsdemokrati, försökte kampanjen tvinga valberedningen att genomföra en sådan. Men just detta krav, och motiveringen att det är Ohlsson som står för medlemsdemokrati och Björklund för det motsatta, måste belysas tydligare.

När Birgitta Ohlsson i september 2016 åter fronderade mot den partiledning hon sedan länge sitter i, var det ett slag mot Liberalerna som politisk rörelse. Precis som en regering är kollektivt ansvarig för besluten man fattar, är en partilednings uppdrag liknande. Om man som minister, eller partiledningsledamot, menar att de egna åsikterna inte stämmer överens med majoritetens, finns bara ett vägval att göra. Antingen svälja de egna åsikterna och stå bakom de fattade besluten, eller avgå. Ohlsson valde ingendera.

Genom sitt agerande försvagade Ohlsson Liberalernas politik inom alla områden, inte bara den migrationspolitik som då var på dagordningen. Om inte ens en partiledningsledamot kan ställa upp på kollektiva beslut, varför ska då riksdagsledamöter, kommunalråd eller nämndledamöter göra det? Istället för ett parti med en gemensam politisk syn, öppnade Ohlsson för ett parti med hundratals olika varianter på subjektiva liberala tolkningar även inom centrala politikområden.

För en partiledning är detta en mardröm. Ett parti måste kunna presentera en någorlunda sammanhängande politik från den mest perifera nämnd till det centralaste av organ. Men när de egna åsikterna blir de viktigaste, rämnar politiken. Partiledningens mandat blir så begränsat att politikutvecklingen avstannar. Frågan om en företrädare för partiet företräder någon annan än sig själv blir uppenbar. Partiet tappar i trovärdighet, både som företrädare för politiska idéer och som samarbetspartner. För partiledaren blir det en ökenvandring. Vem ska han företräda? Hur ska han tassa för att inte få fler partiledningsledamöter att välja sina egna åsikter framför partiets? Hur ska han kunna företräda en partigemensam politik?

Om det tidigare agerandet var ett slag mot partiet som politisk rörelse, är den nuvarande kampanjen ett slag mot Liberalerna som ideell organisation. För att en ideell organisation ska fungera krävs att det finns en struktur som medlemmarna kan relatera till oavsett omkringliggande omständigheter. Det finns ett årsmöte som fattar de stora besluten. Det finns svårföränderliga stadgar. Det finns en styrelse som agerar på medlemmarnas mandat. Det finns en valberedning som fattar de beslut om nomineringar som är bäst för partiet.

Alla som varit med i ett parti vet hur svårt det ibland är. Ju närmare valet man kommer, desto mer upplöses partiet som organisation och egenintressen tar över. Det gäller att komma högt upp på valsedeln för att få så bra uppdrag som möjligt. Valberedningen har ett grannlaga arbete. Enbart genom att luta sig på de fasta strukturer som stadgarna ger, skapas en trygghet i beslutsfattandet. Valberedningen är medveten om att många kommer att bli missnöjda. Men missnöjet kan bäras genom att även de missnöjda vet att allt gått enligt stadgarna.

Det verkar uppenbart att Ohlssonkampanjen agerat utanför detta regelverk. I en ovald, parallell organisation har kampanjen styrt såväl enskilda styrelsemedlemmar som hela styrelsebeslut på sätt som inte motsvarar det stadgarna kräver. Denna parallella organisation har varit viktigare än den formella, helt enkelt för att man velat vara säker på att de resultat man vill ha också ska gå igenom. Medlemsdemokratin har satts på undantag.

Överallt i världen ser vi tendenser där mer eller mindre auktoritära ledare omformar de regelsystem som är satta att begränsa just sådana tendenser. Inte sällan sker omformandet genom en grupp hängivna supportrars målmedvetna arbete. Ifrågasättandet av metoderna blir detsamma som en oacceptabel kritik av ledaren.

Hade Liberalernas valberedning hörsammat Ohlsson-kampanjens krav på att just nu genomföra en medlemsomröstning, skulle också Sveriges liberala parti tagit ett steg på denna väg. Men fortfarande arbetar Ohlsson-kampanjen på att det ska anordnas lokala medlemsomröstningar – helt utan vare sig strategier för hur de ska genomföras eller hur resultatet ska tolkas. När det första steget i valkampanjen inte blev så lyckat som man sannolikt hoppats, väljer man nästa strid, även denna gång i utkanten av vad partiets organisation kan och ska göra. De stadgar som är grunden för partiets långsiktiga interndemokratiska arbete, blir enbart ett omformbart medel för en individs krav.

Ett sådant agerande riskerar allvarliga konsekvenser för Liberalerna som organisation. Om inte ens en ordförandekandidat följer de formella beslutsvägarna, om det egna intresset står över stadgarnas ord och ande, skapas ett prejudikat som riskerar såväl partiets sammanhållning som hela dess existens. Istället för ett parti formas ett löst nätverk av egoister, som sätter sina egna intressen och åsikter före både stadgar och partiprogram.

Detta väcker ytterligare frågor. Hur kan ett parti existera med en partiledare som väljer att företräda sig själv och sig själv enbart, när det gäller såväl politik som organisation? Vem ska vara hennes medarbetare? Hur ska hon forma en organisation som är lojal mot något mer än henne själv? Vilken roll får de formella organen i ett parti som leds av någon som åsidosatt dem för att få den position hon då har?

I dagens politik är det ofta bilden av verkligheten som är viktigare än verkligheten själv. Ohlssons kampanj försöker sätta en bild av en politiker som står för de ”sanna liberala åsikterna” och den ”rätta medlemsdemokratin”. I verkligheten är risken att Ohlssons kampanj slår sönder såväl politik som organisation för det som varit det svenska socialliberala partiet.

Det är möjligt att tiden för ett socialliberalt parti i svensk politik är ute. Ett sådant parti förutsätter en balans mellan individ och kollektiv, den sociala delen handlar helt enkelt om kollektiva lösningar även när det gäller individuella utmaningar och problem, oavsett om det är externa, samhällsinriktade, problem eller interna, partiorganisatoriska, utmaningar. Kanske är morgondagens politik en politik där individen är allt och där politiken formas efter individens krav och kompetenser. Macron, som verkar vara en av Ohlssons förebilder, kan tjäna som exempel på detta.

Ibland kan det säkert bli bra. Men den politik och den demokrati som hittills varit formad av den långsamhet som stabila ideologier och partier kräver, den eftertänksamhet som varit väljarnas utmaning, ersätts av än mer kortsiktiga lösningar baserade på en individ eller en mycket liten grupps idéer och tankar.

Det är detta som ligger i vågskålen när Ohlsson utmanar, inte bara Björklund utan hela Liberalernas organisation och beslutsfattande strukturer. En sådan förändring av ett parti skulle säkert passa bra för en rådgivande medlemsomröstning. Men då måste medlemmarna veta vad man röstar om.

Kan någon älska Jan Björklund?

Så var det partiledarstrid i Liberalerna igen. Det är inte första gången. Våra meningsmotståndare har brukat hävda att vi är osentimentala i vårt förhållningssätt till partiledaren. Duger han eller hon inte, åker hon eller han ut.

Nu är det inte längre så. Vi har sett liknande händelser i flera partier. Mp, Kd och S är de senaste. Frågan är vad som händer med M.

Men åter till Liberalerna.

Det sker något nytt i svensk politik. Striden om partiledarskapet handlar inte längre om politik. Det är inte höger mot vänster, socialliberalism mot marknadsliberalism, värdekonservatism mot radikal progressivitet. Visst finns skillnader. Ohlsson driver en betydligt mer vänstersocialistiskt inspirerad feminism, medan Björklund mer verkar tvingas acceptera att partiet tar ställning för mer kvotering. På samma sätt är det med flera av de progressiva frågorna. HBTQ/normer/genus-frågorna skiljer. Ohlsson går före. Björklund efter.

Den tydligaste politiska skiljelinjen har gått genom flyktingpolitiken. Björklund har stått för en betydligt mer tydlig linje vad gäller reglerad invandring. Ohlsson har varit mer aktivistisk, velat ha öppnare gränser utan att berätta om konsekvenserna. Men i går förändrades också det. Nu är Ohlsson en skarp ifrågasättare av islam och islamism, i och för sig talar hon fortfarande om militant islamism men det är en uppenbar förflyttning mot en tydligt repressiv och reglerad politik.

Så kan man gå igenom område efter område. Det skiljer inte mycket. Och Ohlsson säger det också själv. I sina artiklar i media efter att hon offentliggjort sin kandidatur fanns inte ett enda ord om någon politikomläggning. Allt handlade om yta. Udden var tydlig. "Vi kan inte vila på gamla lagrar" betyder i klarspråk att Björklund bär skulden för partiets resultat.

I sociala media blir bilden ännu tydligare. Ohlssons förespråkare målar upp en bild av sin LEDARE, den person som ska förändra BILDEN av partiet och själv dra partiet upp mot en ny och ljus framtid. Ohlsson spär i sina artiklar på den agendan. Hon tar de unga ledarna Macron och Trudeau som förebilder. Men inte heller där finns någon konkretion om vad det innebär, annat än just kommunikation och yta. Värdeorden är många. Men vad innebär det när de ska omsättas i vardagspolitik?

Det märkliga är att ingen ser de tendenser som nu är närmast hegemoniska i västerländsk politik. I land efter land följer de samma spår. Macron, Trudeau, Sanders, Farage, Melenchon, Trump, le Pen - alla är de moderna politiker, visserligen i olika åldrar, absolut med olika politisk agenda. Men de är stöpta i samma form. Och Ohlssons släktskap med dem är uppenbar.

Västerländsk politik idag handlar om person. Inte om parti. Inte om partiprogram. Inte om långsiktighet. Inte om berättelser med rötterna i historien och kronan i framtiden. Allt handlar om personen och vad hon eller han ska åstadkomma.

Beroende på perspektiv är alltid personens politiska budskap inte bara bra eller dåligt. Det är underbart eller förskräckligt. I och med detta blir också personen antingen god, eller ond. Det är en del av själva livsnerven i den moderna politiken. När politiken personifieras, blir också personen allt i politiken.

Som framgångsrik politiker har du alltid haft behov av att bygga nätverk. (Det var ett av mina många tillkortakommanden - jag är usel på det) Men nätverksbyggandet har övergått i något annat. Det verkade nästan finnas en kultstämning kring Bernie Sanders. Bernie var så god att Hillary blev ond. Så varför rösta på ett av två lika onda ting? Man kan se samma utveckling i Frankrike och hajpen kring Melenchon. Och det är uppenbart att samma utveckling sker kring Birgitta Ohlsson.

Ohlsson har medvetet och under lång tid odlat en bild av sig själv som partiets frälsare. Jag har vid flera tillfällen sett unga liberaler som med något drömmande i blicken suttit vid mästarinnans fötter, inte bara bildligt talat. Hela tiden har det handlat om att bygga bilden av sig själv som någon som står för sina ideal, även om det är emot partiet. Mina egna erfarenheter från det agerandet när jag satt i partistyrelsen är legio. Det var intressant att efter partistyrelsemöten där en kontroversiell fråga skulle avhandlas dagen efter få läsa Ohlssons åsikter i media, åsikter som sällan framfördes tydligt på själva styrelsemötet.

Ohlssons bildbyggande av sig själv kräver också att hennes motståndare, också inom partiet, verkligen blir motståndare. Det är uppenbart att för vissa har det gått så långt så att allt fokus legat på att få bort Jan Björklund och in Birgitta Ohlsson. Fokus på politik har kommit långt ner på prioriteringslistan. Det blir en Sanders - Clinton situation där man visserligen inte talar illa om Björklund (så länge någon hör) men i gärning ständigt ifrågasätter hans ledarskap.

En av de frågor som nu kommer att bli besvarad är om detta också kommer att leda till en mer djupgående partisplittring. Kommer Ohlsson-falangen att vara kvar i Liberalerna om Ohlsson förlorar? Eller gör man som många Sanders-supportrar? Och kommer Björklund-falangen att vara kvar om Ohlsson vinner? Har skyttegravarna grävts för djupa?

Men var står då Jan Björklund? Är han obefläckad?

Knappast.

Björklunds upphöjelse till partiordförande bär spår av det vi idag ser. Lars Leijonborg, lejonkungen från 2002, menades vara förbrukad. Det krävdes något nytt. Och Leijonborg tvingades bort från ordförandeskapet.

Även Björklund byggde sin position på nätverkande och kommunikation. I någon gammal artikel beskrevs han som borgarrådet med fingret på faxknappen (en gammal maskin som användes för att skicka papperskopior mellan olika skannrar/skrivare över telefonnätet - information om det till äventyrs är någon ung som läser detta...).

Men Björklunds politiska agerande var tydligt centrerat kring en politisk fråga. Jan Björklund är och förblir förknippad med svensk skola, med ordning och reda, med krav och betyg. Och medan Ohlsson byggt sin plattform på en kombination av vänskap och fiendskap - inte minst inom partiet - var Björklunds plattformsbyggande betydligt mer traditionellt. Det handlade liksom så ofta om att skapa en kärna av gamla FPU-vänner som stöttade honom.

Genom det agerandet kunde också Björklund ganska snabbt hitta en position som enare av partiet, något som också tidigare partiledare kunnat. Han har blivit en ordförande som söker sammanhållning, inte sällan emot sina egna övertygelser (gissar jag efter att ha följt honom på hyfsat nära håll). I det byggde han vidare på sin företrädare Leijonborg som så här med några år på nacken kan anses vara en föregångare för hur ett parti som vill finnas i regeringsställning måste agera. En sådan hållning är inte optimal för ett oppositionsparti, men nödvändig för ett regeringsparti.

Björklund tillträdde som ordförande under Alliansregeringens år. Han är därmed förknippad inte bara med Alliansregeringens politik och sitt eget ministerskap. Han är också förknippad med hur man ska agera för att styra ett parti som vill medverka i ett långsiktigt regeringsskap. Den egna ideologiska medvetenheten har tonats ned (även om våra Allianskollegor ändå tyckt att vi varit det bråkiga syskonet). Därmed har också bilden av det framtida liberala lyckoriket blivit otydligare. Istället för en långsiktig politik för Liberalerna, har man lagat efter läge. De mediala utspelen har gjorts när det funnits tillfälle, inte för att de alltid passar i någon form av större liberal berättelse.

På ett sätt är kampen mellan Björklund och Ohlsson också kampen om den demokratiska scenen. Är vi på väg in i en ny akt av politik, där inte längre skådespelarna spelar med utan ständigt mot varandra? Och vad innebär det i så fall för politiken, och för demokratin?

I Frisinnad Tidskrifts nummer 1/2017 gjorde jag en intervju med DNs Erik Helmerson om det politiska spelet efter Trump och hur han såg på framtidens liberala utmaningar. Det blev en ganska pragmatisk dröm, typ: Vi lever i ett välfärdssamhälle som gör att nästan alla hela tiden får det lite bättre. Framtidens politiker kommer förhoppningsvis att inse det och agera som ansvarsfulla arvtagare till ett väl fungerande system. Politikens roll kommer att bli mer begränsad, men minst lika viktig."

Om det som sker idag, efter Trump-vinsten beskrev han ungefär så här: "Ibland är vi som bortskämda barn. Vi har det bra, men blir uttråkade och vill att något ska hända. Då kan det till och med gå så långt att vi går ut och har sönder något - bara för att det är för trist med att bara ha det bra."

Kanske gör jag våld på Helmersons tankar när jag överför detta till partiledarstriden inom L. För visst har vi det ganska bra. Det är rätt mycket av den socialliberala politiken som genomförs idag, även av andra partier. De värsta hoten slipas av och ned långt innan de genomförs. Om de gamla socialliberalerna och frisinnade hade sett hur vi har det idag och jämfört med sin vardag, hade de nog häpnat.

Så varför ska vi klaga? Varför ska vi ut och slåss med varandra?

Jo - det socialliberala livet är ju ganska trist. Det är trist att ha vunnit kampen om välfärdssamhället. (En del av oss tycker säkert att det är trist att inte fler inser att det faktiskt är vi som ligger bakom det också...) Det är trist att inte ha några riktigt stora utmaningar kvar på hemmaplan. Det är trist att bara administrera ett hyfsat väl fungerande system.

Så då gäller det att hitta en ny utmaning. Och vad är bättre än att hitta en person, en LEDARE, som kan föra oss in i det framtida lyckoriket? Visst finns risken att vi slåss internt så att partiet ryker i nästa val. Men: DET HÄNDER I ALLA FALL NÅGOT!!!

Och där står vi. Med en kandidat som är älskad av sina egna för att hon ju vill ta strid för något, oavsett om det är genomförbart eller ej.

Och med en kandidat som knappast är älskad. För vem kan älska en partiledare som visat sig vara den som bara är bäst på att administrera det socialliberala system som vi en gång slogs för mot alla andra dumma partier.

Kan någon älska Jan Björklund? Kanske inte. Och kanske är det hans allra största tillgång. För det demokratin behöver idag är inte mer skyttegravsgrävande mellan de som älskar och de som hatar. Demokratin behöver inte fler utopier som är omöjliga att nå, men som kräver allt av sina engagerade lärjungar. Demokratin behöver inte fler "vi och dom".

Demokratin behöver faktiskt fler pragmatiker.

Jag älskar inte Jan Björklund. Och det är därför han är min kandidat till partiledarposten.


(Slutord. Kära kritiker. Jag vet att jag är rätt bra på att gräva skyttegravar själv. Jag uttrycker mig ofta drastiskt och svartvitt. Någon gång i mina memoarer ska jag berätta om varför det ofta blir så. Men ibland kan jag frigöra mig från det och tänka i andra banor. Så när ni läser detta hoppas jag att ni kan frigöra er från den bilden av mig och läsa det jag verkligen skriver.)