Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2017-07-30

Om Gud, Jesus och tron på det omöjliga


Dagens predikan.

Texterna är dessa:




Jag såg en intervju med Thomas Idergaard på TV häromveckan. Idergaard är intressant av många skäl. Förr var han en arg, ung moderat som spåddes en lysande framtid inom sitt parti. Sedan lämnade han politiken, mitt i karriären, och blev katolik och munk.

Intervjun var under den allt mer hajpade Almedalsveckan. Veckan i Visby där förr politiker och tjänstemän talade med och till varandra och en samhällsintresserad publik som nu blivit en vecka där alla som vill vara någon måste vara med. Självklart är kyrkorna på plats. Och Idergaard fick stå där och berätta om varför han var där.

Jag minns inte så mycket om vad journalisten frågade, om det fanns någon röd tråd eller om det var något speciellt ämne. Däremot minns jag Idergaards svar. Gång på gång säger han, i nyhetsintervjun, att han vill prata om Jesus och om varför Jesus behövs för dig och mig och i samhället idag.

Jag slogs av två saker. Det ena var att han var katolik och pratade om Jesus. I mina förutfattade meningar är katoliker inte sådana. Det är ju pingstvänner och andra evangelikaler som ska säga Jesus i varje mening. Katoliker ska vara liksom lite mer konservativt träiga.

Så fel man kan ha.

Det andra var hur han vågade. En intervju. I ett nyhetsprogram. Och han bara pratade på om Jesus. Tänk - vad folk ska tro… Tänk om det blir galet. Tänk om de stänger av…

Men – så fel man kan ha.

Varför reagerade jag så? Jag funderade efteråt och kom fram till följande:

Det vanliga när man ser, hör eller läser om kyrkan i olika media är inte att kyrkans företrädare talar om Jesus, om tron eller om frälsning. Istället handlar det om vad kyrkan ska göra åt klimatet, för inkludering av människor från HBTQ-kollektivet, om ansvar för flyktingmottagande eller någon annan social fråga.

Kanske tar vi det för självklart att människor inser att detta är ett utflöde av kristen tro. Men är jag helt fel ute när jag upplever att det som borde vara det centrala i kyrkans förkunnelse, tron på Jesus, på frälsningen, på den ende allsmäktige Guden och hans helige Ande som verkar i världen, på något sätt kommer längre ner på listan?

Och som en tanke läser jag idag en intervju i Nerikes Allehanda med den nya kyrkoherden i Örebro. Hur många gånger nämner hon Jesus i artikeln? Noll! Ingen gång berättar hon om det centrala i den kristna tron.

Är jag helt fel ute när jag upplever att kyrkan och hennes företrädare ibland problematiserar Gud så in i norden att han helt försvinner bland alla möjliga tolkningar? Är det bara jag som upplever att kyrkoföreträdare ofta teoretiserar gudsbegreppet så till den grad att jag inte längre förstår om Jesus som min personlige frälsare finns någonstans därbakom?

Är det bara jag som ser konflikten mellan dagens ”upplysta” vetenskapssamhälle, och en religion som tror på någon som en gång sveptes in i ett moln på ett berg tillsammans med några sedan länge döda gubbar? Vem vågar tro på något sådant? Vem vågar säga att det hänt, att det är sant, att det är en del av det jag tror på?

---

Har någon här inne haft en uppenbarelse på sistone? En sådan där som Johannes hade på Pathmos? Nej – inte jag heller. Har aldrig haft det heller. Inte ens i närheten. Och inte kommer jag ihåg mina drömmar från i natt heller.

Så hur ska jag kunna tro att det hänt? Att han verkligen hade en uppenbarelse? Och finns det någon vettig människa som tror att Jesus verkligen mötte Mose och Elia på berget? Det är väl bara en omskrivning av något annat…

Sverige är världens mest sekulariserade land, brukar man säga. Här tror vi inte på vare sig gudar eller Gud. Här är vi förnuftiga. Det är vetenskapen som är vårt rättesnöre. Det logiska tänkandet leder oss. Himmel och helvete finns på jorden. Resten är nys.

Det är i den kontexten vi verkar. Det är i det samhället vi lever. Och det påverkar oss.

Få av oss kan gå oberörda genom livet, med den sanna barnatron kvar, i ett samhälle där religion är något perifert, något privat, något som man kan ha överseende med bara man slipper bry sig om det. Få av oss kan säga att vi inte påverkas av de strömningar som tar över när tron försvinner från samhällets kärna: Upplevelser istället för frälsning. Leva här och nu som om inte morgondagen finns, istället för en strävan efter att få möta Gud i himlen. Mätas och vägas mot andra, aldrig vara nöjd och förnöjsam, istället för att vila i att Gud ser såväl fattig och rik, ful och vacker, kvinna och man.

Då är det så lätt att antingen teoretisera Gud, eller göra honom till min egen privata gosenalle.

Teoretisera; tolka berättelserna i Bibeln som något som sannolikt aldrig har hänt (den allomfattande och sanna vetenskapen har invändningar mot det mesta) men som på något sätt ska tala till oss i alla fall.

Privatisera; nog tror jag på någon slags gud, men jag håller det för mig själv. Jag plockar fram hen när jag behöver det. Men inte mer än så. Min sanning är bara min, andra har andra sanningar.

Oavsett vad vi gör förminskar vi Gud. Och vi förminskar Jesus. Istället för att vara Vägen, Sanningen och Livet, blir Jesus en väg, en sanning och ett liv bland andra.

---

Jag tycker det är intressant att följa det svenska samhällets bekymmer med en annan religion, en religion som konsekvent bryter mot det upplysta, vetenskapsberoende, förnuftiga, sekulära 1900-tals-Sverige. Vi som trodde att religionerna verkligen var döda, håller kanske på att vakna, långt efter alla andra.

Ser ni hur det sekulära Sverige vrider sig, nästan i ångest, i sina försök att förstå och passa in islam i den svenska kontexten. Ser ni hur oförstående man är för en religion som vägrar vara såväl teoretiserande som privat, en religion som kräver och tar plats i det offentliga? Jag vet inte hur många gånger jag har försökt få sekulära svenskar att förstå att en troende muslim inte kan sätta Koran efter någon annan lag, inte kan kritisera Muhammeds liv och leverne utan som rättesnöre har att följa honom och vad han sagt.

Nej – säger svensken. Så kan vi inte ha det. Låt muslimen ha sin gud, men bara i det privata, precis som det har funkat med er kristna.

Men vatten och olja kan inte blandas. Skakar man på en burk med vatten och olja, bildar oljan bara mindre droppar, inuti vattnet. Så fort man slutar skaka, separeras de två. Men den sekuläre svensken förstår inte.

Och ser ni hur den kristna kyrkan i Sverige ibland i häpnad fascineras över de muslimska troende. Människor som tar sin tro på allvar! Som hellre väljer att segregeras än integreras - diskussionen om slöjan är bara toppen på ett isberg. Ser vi ibland inte på dem med avund, de där människorna som verkligen verkar tro – oavsett om det är på en avgud.

Men kan kristen tro privatiseras? Kan den bli en gömd del av det privata livet, något som inte påverkar någon annan än mig själv? Nej – säger jag. Kristen tro är lika oförenlig med ett sekulärt samhälle som det oljeblandade vattnet ovan. Oavsett hur man försöker skaka oss samman med samhället utanför, finns en kristen identitet som inte går att förena med ett samhälle utan tro på Jesus.

Eller – det borde inte gå…

---

Jesus på härlighetens berg. Det händer något där. Och författaren Lukas försöker berätta vad som hände. Men hur ska man berätta det oförklarliga? Hur ska man beskriva det obeskrivbara? Och hur ska vi förhålla oss till det?

Johannes uppenbarelse. En man i hänryckning ser något som inte heller går att beskriva. Som försöker förklara det oförklarliga. Som försöker ge den oändlige, onämnbare, obeskrivlige Guden en form i den tid och det rum han inte är begränsad av. Hur ska vi förstå honom och det han försöker säga?

Tolkningarna kring detta är många, och ska så vara. Men en sak menar jag är grunden för alla de tolkningar vi ständigt måste göra.

Vi måste tro.

Ja – Johannes hade en sann uppenbarelse. Gud talade till honom, försökte få honom att som begränsad människa förstå det obegränsade. Försökte ge honom ord som kan beskriva det obeskrivbara.

Ja – Jesus var på härlighetens berg. Det var där vår Gud och fader berättade för lärjungarna att Jesus var hans utvalde, hans son. Det är ingen allegori, ingen omskrivning, inget teoretiskt funderande över människans allmänna livssituation. Det är Gud som talar till och om Jesus. Det är lärjungar som ser och hör.

Och det är där vi också måste börja.

För tror vi inte på Jesus annat än som en teoretisk modell som ska hantera människans existensiella bekymmer, är vår tro lika död som Johannes bild av församlingen i Sardes, lika ljum som bilden av församlingen i Laodikea. Vi kan låtsas som om vi är rika, rika på pengar, makt, upplevelser, men vi är ingenting.

För mig blir dagens text en prövosten för vem jag själv är, vem jag själv tror på och vad jag själv vill göra med den tro jag äger. Med stöd av församlingen, kyrkan och hela världens kristenhet vill jag frimodigt säga:

Ja – jag tror att Jesus en gång stod på förklaringsberget.
Ja – jag tror att Gud där och då förklarade honom som sin egen son, vår Herre.
Ja – jag tror att Gud genom den Helige Ande fortsätter att verka idag, på samma sätt som han gjorde då, på berget vid Jerusalem för snart 2000 år sedan.

Och om vi tror det, kan också Jesus, och inget annat, bli det centrala i vår tro och i vår kyrkas uppdrag.

Amen.

1 kommentar:

Andreas Holmberg sa...

Tack Staffan! Kul att du vågar vara så här "bred" på din personliga blogg och ta in även sånt som inte platsar i Frisinnad Tidskrift! Har alltid tyckt att Kristi Förklarings dag är en riktig storhelg - som den också firas i östkyrkorna, om än ett annat datum.

(Men varför jag också möts av annonsen "Search Your Russian Women [sic!] - 20000 + 100% Verified Profiles of Hot Russian Women. Meet True Love Now!" har jag rätt svårt att förstå. Bilderna är i o f s vackra, men måste du tjäna såna reklampengar på din predikan?).