Därför finns det ingen utväg

I fyrtio år har jag varit klimatmedveten. Jag minns det så väl, den första gången jag stötte på frågan om klimatförändringar. Det var en av de somrar under slutet av 1970-talet som jag och mina bröder fjällvandrade. Med på vandringen fanns några tidningar, inköpta i den sista kiosken inför den sista sträckan med postbussen upp mot fjällen. Under de dagar som följde lästes de från pärm till pärm, blad för blad, notis för notis. Det var DN och SvD och de veckotidningar som verkade intressanta och hållbara för en dryg vecka i väglöst land.

I en av artiklarna beskrevs Svante Ahrenius teorier om koldioxidens påverkan på klimatet, och de följder för jorden de kunde få. Det fanns inte så mycket då som tydde på att det var förändringar som var nära förestående, men något i artikeln grep tag i mig. Jag var sedan barnsben intresserad av naturen, född med matjord och småkryp i fickorna, fågelskådare och trädgårdsnörd. Nu lades frågan om den globala överlevnaden till.

Sedan följde 1980-talet. Vi var några som körde 80-100 istället för 90-110, drev passagerarna och medtrafikanterna till vansinne, bara för att spara lite på bensin och miljö. När jag blev politiskt aktiv i miljövalet 1988, för Folkpartiet, blev en av mina första strider mot den flygplats som resten av partiet stod bakom. Det handlade både om klimatet och om den biologiska mångfalden. Örebro flygplats ligger med inflygningszonen genom ett av Sveriges viktigaste flyttfågelområden, rakt över fågelsjön Tysslingen, en sjö som jag var med om att restaurera genom bildandet av Stiftelsen Tysslingen. Jag skrev stadgarna.

Intresset för den biologiska mångfalden har hela tiden varit mitt centrum. Efter juridikstudierna försökte jag mig på en akademisk karriär. Jag var Sveriges tredje doktorand i miljörätt, med en förhoppning om att kunna skriva en avhandling om ”Möjligheterna att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv”. Men politiken kom emellan.

På 1990-talet försökte jag driva miljöfrågor i Folkpartiet. Visst fanns ett intresse. Visst fanns det lokala eldsjälar. Visst fanns det fantastiska skrivningar om såväl naturvård som miljö. Men viljan att driva frågorna saknades för det mesta hos partiets ledningar. Under 2000-talet kunde jag som kommunalråd, såväl i majoritet som opposition, genomföra en del miljöåtgärder i Örebro. Det blev både kommunala naturreservat som miljökonsekvensbeskrivningskrav inom all kommunal verksamhet.

Men något hade börjat skava. Samtidigt som kunskaperna om klimatförändringarna breddades och fördjupades, skedde förvånansvärt lite konkret. Utvecklingen ändrades inte. Möjigtvis avstannade försämringstakten något. Kring den biologiska mångfalden blev det en berg- och dalbana. Ibland skulle mångfalden värnas. Ibland var den det övergripande hotet mot såväl äganderätt som utveckling av både land och stad. Och rödlistorna fortsatte att växa.

Varför hände inte mer? Varför kunde inte ens jag, med den bakgrund och de kunskaper jag tyckte mig äga, förändra mer än på marginalen?

Svaren är bekymmersamma.

Det är uppenbart att världen står inför den mest omfattande förändringen som skett under överskådlig tid. Vi är inte längre på väg in i antropocen, vi är omvälvda av den, alla delar av ett system som kommer att förändra världen, biosfären, i grunden. De biologiska fundamenta, de system som hittills har varit grundläggande för arternas uppkomst och överlevnad, sträcks ut till, och ibland över, bristningsgränsen.

Det finns tre områden som visar på den akuta problematiken, och som inom sig också rymmer svaret kring varför så lite görs, och varför det inte finns någon utväg. De globala miljökriserna ryms inom områdena avfall, biologisk mångfald och klimat. För att förenkla en komplicerad materia kan man visa på några signalproblem:

Avfall: Det handlar inte bara om plastprodukter i haven. Den kemiska soppan som förorenar mark, vatten och luft har gått från att vara lokal till att bli global.

Biologisk mångfald: 96% av alla levande däggdjur på jorden, räknat i biomassa, är idag människor och vår boskap. 70% av alla fåglar. Artutrotningen fortsätter i ominskad styrka.

Klimat: Vi har nyligen passerat gränsen 400ppm koldioxid i atmosfären. Utsläppen ökar.

Det finns enbart en sak som binder dessa områden samman. Människan och mänsklighetens utveckling från lokal till global aktör. Det är människans totala dominans, mänsklighetens tillväxt från några hundra miljoner till snart tio miljarder individer, som är såväl orsak som verkan. Det är nödvändigt att inse befolkningsökningens konsekvenser. Det är bara 200 år sedan mänskligheten passerade sin första miljard. Det tog 130 år innan befolkningsmängden fördubblats. Så sent som på 1960-talet var världens befolkning 2,5 miljarder. Idag, 60 år senare, är vi på väg mot 8 miljarder. Även om befolkningstakten nu minskar, måste frågan ställas: Hur många människor tål jorden?

Till detta kommer den självklara konsekvensen av mänsklighetens utveckling. Förmögenhet och välstånd blir nu allt mer självklara för allt fler. Det goda i att människor nu i sällan skådad takt lyfts ur fattigdom, har en baksida. Vi som sedan länge levt i den välfärd de eftersträvar har inte förmått begränsa oss, visa förnöjsamhet med det vi har. Välfärdssamhället har blivit konsumtionssamhället. Konsumtionen, av varor, tjänster, upplevelser, definierar oss allt mer som människor.

Kanske hade en del av oss en tro att konsumtionen skulle skifta karaktär. När tomheten i köpandet blev uppenbar skulle kulturen lyfta. Eller så skulle teknikutvecklingen ta oss vidare – bort från förbrukandet av ändliga resurser till det förnybara samhället. Ju rikare vi blev, desto medvetnare skulle vi dessutom agera. Resultatet är knappast upplyftande. Konsumtionen av ting är fortfarande världens drivkraft. Globala upplevelser är nästa konsumtionsboom. Det finns inget som tyder på att rikedom ökar miljömedvetenheten. Även om vi gör medvetna val, tar den totala konsumtionsökningen bort alla eventuella vinster av dessa val.

Och tekniken – var står den?

Det finns positiva tecken på att teknik kommer att lösa vissa av de miljöproblem vi står inför. Kanske hinner vi elektrifiera världen i tid, innan klimatet har börjat skena på allvar. Kanske hittar vi verktyg som gör återbruk och återvinning till morgondagens tillväxtbranscher. Kanske kommer AI att kunna hantera alla de oändligt många konsekvenser av materialanvändning som vi idag saknar kunskap om, alla de kombinationer av ämnen som våra utsläpp ger förutsättningar för. Kanske kommer utbildningsnivån i de fattigare länderna att öka så snabbt att födelsetalen sjunker rejält.

Men kommer jorden att klara sig till dess?

Det är bara 4% av däggdjurens biomassa på jorden som är vilda djur. Det är bara 30% av fåglarna. Om resten av världen ska lyfta sig till vår nivå på välstånd och välfärd – hur mycket av skapelsen finns då kvar? Kommer den biologiska mångfaldens förgrenade nät av arter, den väv som hittills hållit oss alla vid liv, att slitas itu? Och vad händer då?

Det finns bara tre huvudvägar att välja. Ingen av dem är särskilt aptitlig.

Antingen kan vi göra som vi gör just nu. Vi hoppas att tekniken ska lösa klimatet, materialanvändningen och avfallsproblematiken och skiter i den biologiska mångfalden. Men vem ska besluta om styrmedlen? Den demokratiska världen skakar redan, trots att åtgärderna är långt ifrån tillräckliga. De auktoritära låtsas som inget har hänt. Och utvecklingen inom alla tre basala områden fortsätter i fel riktning.

Eller så väljer vi att ”terraforma” jorden. Mina barn har spelat spel som går ut på att man ska ta över en öde planet i universums djup och skapa ett fungerande liv på planeten, en spegelbild av jorden terraformas. Vi hoppas att vi ska vara bättre än evolutionen på att skapa en beboelig planet, utan den biologiska mångfaldens skyddsnät, men med de antropocena konsekvenserna av miljö- och klimatpåverkande konsumtion. Hur stor är sannolikheten att vi på några tiotal år ska övertrumfa miljarder års evolution? Kommer jorden ens att bli beboelig, när människan leker skapare och gud?

Eller så gör vi som vissa miljöradikaler menar – skapar en global miljöteknokrati. En upplyst despoti som sätter förutsättningarna för en långsiktigt hållbar utveckling av planeten först. En värld där varje individ måste underordna sig den kollektiva överlevnaden. Det är naturen före människan, klimatet före välståndet, en ren miljö före konsumtionen. Men var går gränsen för när mänskligheten kan vara en del av en långsiktigt hållbar utveckling? Handlar det om en miljard människor, i likhet med år 1800? Hur snabbt måste vi komma dit? Vad händer med oss andra? Och – var finns den upplysta despoten? Historien visar att de upplysta despoterna knappast är upplysta, mer despotiska och sällan leder världen i rätt riktning.

Existerar någon annan väg? Finns det någon Alexander där ute som väntar på att hugga den Gordiska knuten, den synbarligen omöjliga relationen mellan mänsklighetens behov och planetens resurser, i bitar och en gång för alla lösa problemet?

Åter: Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright lär ha kallat sig pessibilist. Grundtemat var en pessimism över människan och mänskligheten, men för att inte tappa fotfästet var det nödvändigt med en tro på människans och mänsklighetens möjligheter (possibilities). von Wright var tidig i sin kritik över det västerländska samhällets övertro på teknikens och utvecklingens möjligheter. Han skulle sannolikt vara än mer kritisk till de liberaler som idag menar att världen behöver fler som berättar om de positiva nyheterna mänskligheten står inför, som tecken på en linjär utveckling där allt alltid blir bättre.

Den mindre vackra sanningen är att det finns mycket litet som talar för att mänskligheten kommer att lösa problemet med en ständig jakt på utveckling och tillväxt på en planet som begränsas av såväl fysikaliska som biologiska ramar. Kanske kan teknikutvecklingen hantera klimatfrågan, även om sannolikheten för att vi ska nå de nödvändiga begränsningarna av koldioxidutsläppen i tid är försumbara. Kanske kan man genom helt nya, ekonomiskt försvarbara, lösningar hitta vägar till koldioxidlagring i berggrunden. Kanske kan AI modellera fram alla de möjliga skadliga effekterna av de kemikalier som vi sprider, och därmed hitta vägar för att begränsa och förbjuda de som inte ska finnas. Kanske kan vi möta resten av avfallsvärldens utsläpp genom att skapa en mer cirkulär ekonomi.

Men hur ska mänskligheten få plats på jorden, TILLSAMMANS med alla de djur och växtarter som fram tills för ett sekel sedan definierade vad jorden var? Klarar människan att åter bli en del av skapelsen, inte den som skapar, eller mer sannolikt – river sönder den livsväv som hittills skapat den biosfär vi alla lever i, av och för?

Jag tror allt mindre på det. Mänskligheten dömer sig själva och jorden till en förändring som hittills inte skådats. Den reella övergången till antropocen kommer att omforma jorden, samhället och människan i grunden. Det som väntar därefter är ovandrade stigar.

Som individ finns det även här tre vägar att gå. Antingen kan man stoppa huvudet i sanden, låtsas som om det kommer att blåsa över eller förneka att det kommer att hända och därefter leva på som vanligt.

Eller så kan man falla ner i depression, inse att allt är kört och mer eller mindre aktivt invänta slutet.

Eller så kan man plantera sitt äppelträd i förhoppningen om att barnbarnen en gång kanske ska få se det blomma. I vart fall har man förskönat världen, berikat mångfalden, och begått en motståndshandling för framtidens skull. Som varje pessibilist skulle göra. Och här utanför sjunger koltrasten.