Detaljer och helheter

Svensk, eller möjligtvis all västerländsk, politik domineras av ett par, möjligtvis tre, synsätt. Det handlar om detaljer. Och det handlar om "personifiering" av politiken. Och det handlar om WIIFM.

Låt mig ta tre exempel:

Regeringen gör en skatteförändring. Det kan handla om sänkta skatter genom jobbskatteavdrag, eller höjda marginalskatter. Beskrivningen av skeendet blir: Så här påverkar just denna skatteförändring din skatt. Och så tar media fram en ytterlighet. Någon som får det sämre (sannolikt) eller bättre (mindre sannolikt). Politiken beskrivs genom en eller några få personer som får symbolisera den onda eller den goda regeringen. Och politikerna - i samspel med media - väljer allt oftare att presentera sin politik för hur den slår för just en individ som om denna var facit.

Eller:

Vi diskuterar surrogatmödraskap. Och jag, som är emot detta, får alltid, alltid frågan om hur jag kan vara emot att Emil och Jesper får sin längtan efter barn uppfylld. Eller varför inte Moa och Nils som inte kan få barn ihop ska bli diskriminerade. Och media fylls av berättelser om underbara familjer där surrogatmödraskapet inneburit en sådan lycka. Naturligtvis blir politikens svar likadant: Varför ska vi diskriminera Elna och Siv? Självklart ska vi acceptera surrogatmödraskapet!

Eller:

Det kommer 7000 flyktingar till Sverige per vecka. Tidningarna fylls av berättelser om individerna. Med historier om krig, död, elände och en flykt som ingen människa borde tvingas till. Bilderna som vi ser på flyende och döda människor, liksom på människor som kommit fram till tryggheten, skapar en grund för medmänsklighet och solidaritet mellan individer. Och politiken följer med i spåret.

Detaljer: Vi tar en sak i taget och bestämmer oss om just denna är rätt eller fel, just nu.
Personifiering: Det är en eller några få personer som får manifestera följderna av politiken.
WIIFM: Whats In It For Me?

När regeringen nu lägger fram den första budgeten som sannolikt kommer att gå igenom, beskrivs detaljer.

Från ena sidan (min): Det miserabla (för det är det verkligen) förslaget om att slopa avdraget för gåvor till ideella organisationer med social verksamhet. Konsekvenserna av det usla (för det är det verkligen) förslaget att fördyra hemtjänst för pensionärer. Hantverkarnas dom över det erbarmliga (för det är det verkligen) förslaget att försämra RUT och ROT.

Från den andra (vänster): Det rätta i att få mer skattepengar att fördela. Det solidariska att de med högre inkomster ska betala mer. Glädjen över att regeringen nu satsar, exempelvis på att ta bort den bortre gränsen i sjukförsäkringen.

Men var finns helheten? Var finns analyserna kring hur budgeten påverkar samhällets funktionalitet? Hur vi samagerar med resten av världen, och hur det kommer att påverka de långsiktiga möjligheterna till ökade intäkter. Vilken utveckling vi vill ha av samhället, med jobb, företagande, trygghet, välfärd, på lite längre sikt.

I ett par tidigare blogginlägg (här och här) har jag berört denna komplexitet när det gäller surrogatmödraskapet. Om hur individperspektivet helt tar över.

Och just nu gäller det invandringens konsekvenser. Men här har något börjat ske.

Det finns röster som försöker problematisera. Man kan läsa både i Expressen, Dagens Samhälle och i Göteborgsposten med flera tidningar, opinionsbildare som försöker beskriva en bredare bild. Den här texten i DS är ett typexempel på detta.

Men politiken har ännu inte landat. Man kan fråga sig varför. Jag skulle vilja ge tre möjliga förklaringar.

För det första brister kompetensen kring ledning och styrning hos alltför många politiker. Rekryteringen av nya politiker har inte på länge skett ur samhällets toppskikt. Snarare handlar det om att alltför många med alltför begränsad kompetens har kommit alltför långt - på grund av för svag intern konkurrens i partierna. En kompetent ledare och en kompetent ledning, oavsett organisation, klarar av att lyfta blicken från detaljerna och se framåt. Brister kompetensen tar detaljerna över, man löser dagens problem idag och låter morgondagens bekymmer vila.

För det andra har rekryteringen av politiker förändrats. Den kommunikativa kompetensen har tagit över lednings- och styrningskompetensen. Det är kampanjpolitiker som vet hur man får klick på nätet, eller kommer fram i media, som dominerar partierna idag. Och när media förändras till kortsiktighet, personifiering och detaljism, förändras också politikerna genom det samspel som alltid funnits mellan oss, politiker och media. För 25 år sedan kunde man skriva en debattartikel på 6500 tecken även i en landsortstidning. Idag är de längsta knappt hälften så långa. För vem orkar läsa? Det är bättre med en personkonflikt mellan två politiker kring en detalj som påverkar en enskild medborgare negativt.

För det tredje menar jag att juveniliseringen av politiken spelar roll. Idag ska man vara under 30 för att bli partiledare. I Centerpartiets nya styrelsepresidium är Fredrik Federley äldst med sina 37 år... Det är måhända bra att fler unga tar plats i politiken (det kan vara ett stort bekymmer också men det ska jag skriva om i en kommande blogg). Men det påverkar på fler sätt än ett. Dels handlar det om att de som är unga idag, sannolikt mer har rekryterats för sin kommunikativa förmåga än sin förmåga att styra och leda en komplex organisation. Dels handlar det om en mänsklig utveckling. En av mina förebilder, professor emerita Bodil Jönsson, har beskrivit hur människan lär i olika åldrar. Du lär dig snabbare när du är yngre. I vart fall detaljer. Men i och med åldrandet, och de försämrade förmågorna att snabbt lära sig detaljer, ökar möjligheterna att se helheter. Med de erfarenheter endast ett längre liv ger kan de tappade detaljerna ersättas av insikten om helheter. Men hög ålder, och därmed bättre sannolika möjligheter till helhetssyn, är idag en negativ kompetens i politiken.

Just nu befinner vi oss i en unik situation. Antalet flyktingar som kommer till Sverige har aldrig varit större. Mottagningstakten just nu ligger på en årsnivå på långt över 200.000 personer (7.000 i veckan ger hisnande 364.000). Men även om de siffrorna aldrig kommer att uppnås, står vårt välfärdssamhälle inför en utmaning som ingen av oss någonsin tidigare hanterat. Och frågan är vilka konsekvenser det får.

I blogg efter blogg har jag ställt ett antal frågor som jag menar måste ställas. Beroende på hur de besvaras kommer de att få konsekvenser. I detaljer. För enskilda personer. Men de måste besvaras. Det måste finnas en regering som styr landet. Som tar beslut, även om de är obekväma.

Och som har en ledning som är tillräckligt kompetent för att också se bortom dagens problem och göra rimliga bedömningar av morgondagens.

Kanske börjar det hända saker?

Varför är det en sådan ungdomshysteri inom svensk politik? Varför ska man vara 30 minus för att kännas fräsch som partiledarkandidat? Varför har orutin, oerfarenhet och ibland även okunskap större företräde än deras motsatser?

I ett par bloggar för en tid sedan (en om modernism och en om Ebba Busch-Thor) skrev jag om den svenska tron på att modernismen är svaret på allt. Och att vara ung är ju att vara modern. Ålder, vishet och erfarenhet är lågt rankade på svensk politikmarknad. I den partistyrelse jag känner bäst är det snart ingen som är över 65, medan flera är under 30.

Men att påtala detta har varit som att hoppa i en helt galen tunna. För visst är motsatsen till att vara för 28-åriga partiledarkandidater att vara för 55-åriga, vita, medelålders CIS-män. Och inget kan ju vara mer omodernt...

Men plötsligt vågar Ann-Charlotte Marteus skriva just om detta på Expressens ledarsida. Det är inte första gången Marteus är obekväm och inte följer strömmen. Ändå är detta ett brott mot en praxis som heter duga. Och det är bra.

Det vore bra för svensk politik om fler över 50 och 60 och kanske till och med 70-plussare vågade ta upp kampen om de åtråvärda posterna i svensk politik. Det vore bra för politiken, men också för näringsliv, civilsamhälle och för människosyn. Du är inte förbrukad bara för att du fyllt år. Snarare kan det vara så att du just tack vare att du fyllt år är den som ska göra det viktiga jobbet.

I ett radioprogram för en tid sedan (i P1 förståss - kanalen för oss åldrande nördar...) berättade en amerikans åldersforskare att det inte alls var så att ålder och vishet hörde ihop. Själva åldrandet skapade alltså inte av sig själv visare människor. Men människor som åldrades kunde bli visare genom att ständigt våga ifrågasätta det man lärt sig och det man tagit för givet.

Åldern i sig själv skapade alltså inte vishet. Men å andra sidan var åldrandet och erfarenheten av att lära sig, tolka världen och våga tolka om världen en grundläggande förutsättning för att bli visare. I vart fall som jag förstod programmet.

Och det är här som åldrandet kommer in.

För bara den som både lärt, fått lära om och orkat ompröva sina lärdomar kan ta ytterligare ett steg mot vishet. När du är 20, 30 och till och med 40 är det alltför ofta som du inte haft tid att få de erfarenheterna.

Ibland är det en fara att bli subjektiv, att ta sig själv som måttstock för generella diskussioner. Ändå kan jag inte låta bli. Jag är glad att jag inte idag är den politiker jag var för 30 år sedan, eller ens för 20 eller 10. Livet har lärt mig rätt mycket. Jag skulle vilja påstå att jag är betydligt mindre provokativ, betydligt mindre svartvit (även om vissa påstår att jag har mycket att lära om de grå nyanserna) och betydligt osäkrare på vilka svar som är de rätta. Ifrågasättandet av det jag tidigare tog som självklart är numera en del av vardagen.

Och jag ser samma utveckling runt omkring mig. Inte hos alla. En del politiker fastnar i den pubertala enkelhetens värld där de alltid har rätt, och alla andra de facto står för det felaktiga. Men många ställer andra frågor, och söker andra svar, när man fyllt 50 eller 60 än när man var 20, 30 eller 40.

Det problem som jag ser som mer överhängande är att de flesta av dessa människor lämnar politiken. För dagens politik handlar alldeles för lite om att ompröva, söka nya sanningar bakom de gamla, våga lyfta blicken från dagens agenda. Nej - hela politiken har blivit ungdomsförbundifierad. Det ska gå snabbt. Det ska sticka ut. Det ska vara enkelt. Det ska vara kontroversiellt. Det ska framhäva dig själv (även om det kostar partiet).

Och bara de äldre politiker som orkar hantera denna medialiserade twitterpolitik blir kvar. De som borde stanna kvar, lämnar. Och de som borde söka sig till politiken först när de blivit tillräckligt erfarna genom jobb i andra branscher, söker sig aldrig dit. Visst finns det undantag, jag vet ett antal både i mitt parti och i andra. Men rörelsen är tyvärr alldeles för tydlig.

Därför är Marteus inlägg så välkommet. Det kommer inte att förändra världen. Men kanske är det ytterligare en av de vindilar som så småningom kommer att få hela fullriggaren att byta kurs.

Och det vore mer än välkommet!