Lite mer om politisk ålderism

I går skrev jag på SvD Debatt om den ålderism som behärskar svensk politik. Jag har sällan om ens någon gång fått så många återkopplingar på något jag skrivit. Och helt säkert är att jag aldrig fått enbart positiva reaktioner (med undantag av den som funderade över vad ordet "juvenilisering" betydde...) på något jag skrivit. Men så här.

Fenomenet med ålderism inom svensk politik är en inte helt ny företeelse. Men det är först under de senaste åren den fått ordentligt fäste. I förstone kan man tro att det handlar om Lööf, Fridolin, Busch som partiledare eller Wikström, Hadzialic som ministrar. Men det är mer långtgående än så.

Partiernas jakt på de unga har ägt rum under en lång tid. Jag har varit aktiv i svensk politik sedan 1988 (redan då rätt vuxen) och sett hur partierna sökt efter de unga som "ska ta över". Det har varit ungdomslistor och engagemang i och för ungdomsförbund. Det har varit aktiviteter och uppmärksamhet. Men det som skett de senaste åren är något annat.

Svensk politik och därmed svensk demokrati har allvarliga problem. Det handlar om såväl form som innehåll. Och det handlar inte minst om rekrytering. Politikens problem är inte enbart politikernas fel. Det är en mix av många utvecklingsspår samhället går igenom. Det handlar om politikens styrsystem, om den offentliga sektorns utveckling, om globalisering och näringslivsuteckling, om media och värderingar.

Men det finns ett sammanhållande faktum: Svensk politik och svenska politiker leder numer sällan vare sig debatt eller organisation. Man har gått från verksamhetsledare för välfärdsarbetare till kommunikationsavdelning för av tjänstemännen fattade beslut. Man har gått från att vara långsiktiga visionära ledare till kortsiktiga följare av opinionsvindar. Bristen på långsiktighet, helhetssyn och visioner får olika namn:

Det kan beskrivas som att partierna saknar en sammanhållande berättelse, att visionsarbetet legat nere, att politiken i sig behöver förnyas. Men egentligen är det bara olika nyanser av samma bild, en bild där politiken tappat sig själv. Det finns idag alldeles för få skäl för varför olika verksamheter ska styras politiskt, när de gör det lika bra av icke-valda administratörer och individuell valfrihet. Och frågan vad nästa steg i samhällsutvecklingen ska innebära saknar svar. Efter folkhemmet, välfärden, individualismen och den omedelbara behovstillfredsställelsen återstår .... Ja vem vet?

I många bloggar har jag beskrivit den utveckling till kommunikationskanal som jag hävdar att den moderna politiken utvecklats till. Med den mediala utvecklingen, där snabbhet ersatt eftertanke och yta ersatt djup, har själva formen för politiken blivit juveniliserad (se där - samma ord igen. Den som vill veta vad det betyder får fråga i en kommentar...). Som ung har du enklare att vara snabb, svartvit, fixerad, detaljistisk. En av fördelarna med att bli äldre är att de flesta av oss blir något långsammare, ser fler nyanser, inser att världen är större och att detaljer bara är delar av en helhet.

Men vare sig eftertänksamhet, nyanser eller helhetssyn är efterfrågade egenskaper hos dagens politiker. Vem orkar läsa en blogg på 8000 tecken? Det är ju skitlångt. Och ändå är det bara knappt 20 år sedan man fick skriva just 8000 tecken på DN debatt, och 6000 på NA debatt (om jag minns rätt). Nu tillåter NA kanske 3500 på sin höjd.

Och politiken följer efter. Med de konsekvenser det får. Den nya politikerkåren blir stöpt i en allt mer likartad form, där de ungdomliga dragen betonas (oavsett ålder). Formen ersätter innehållet. Striden, personkampen, egot lyfts upp. Frågeställningar, osäkerhet, öppenhet, visionsarbetet tonas ned. Även om du fyllt 50, 60 eller 70 gäller det att spela på rätt planhalva.

Man kan fundera om denna utveckling är speciellt framträdande i Sverige. Sveriges och svenskarnas övertro på modernitet, att det nya per definition alltid är bättre än det gamla, kan spela roll. Likaså kan det ha betydelse att Sverige placeras där det gör på World Values Surveys värderingskarta. Sekulariseringsgrad och självförverkligande på nationsnivå har inflytande också på hur du agerar som individ.

Det finns ett antal problem med att äldre människor inte är representerade i politiken. Det mest självklara är att en tredjedel av Sveriges befolkning knappt är representerade i den högst beslutande församlingen. Men det är sannolikt inte det största.

Vi förändras som människor när vi blir äldre. Vishet och ålder hänger inte ihop. Men ålder är en god grund för vishet. Och enbart den som blir äldre har erfarenhet av vad åldrandet innebär. Respekten för vad den kunskapen innebär borde vara större hos oss som är yngre, oavsett vilken ålder vi befinner oss i.

Men den allra största förlusten för demokratin handlar om något som sker genom åldrandet. Professor emerita Bodil Jönsson har beskrivit det och allra tydligast finns det uttryckt i en liten bok om åldrandets fyra olika stadier av den amerikanske forskaren och författaren Gene D Cohen med titeln "Den mogna människan".

När du blir äldre slipas ditt ego ner. Dina möjligheter att snabbt lära dig och minnas detaljer minskar. I det moderna samhället har det ofta beskrivits i negativa termer: "Jag har så svårt att lära mig...". Men människan lär hela livet. Det sker bara på olika sätt. Och får vi ha vår mentala och fysiska hälsa någorlunda intakta kommer vårt sätt att lära, och lära ut, att vara annorlunda när vi är 75 än när vi var 25.

När du blir äldre, tappar du detaljlärandet. Men du ersätter det med helheter. Ditt liv har gett dig erfarenheter. Erfarenheterna ger dig möjlighet att sätta ihop dagens skeende med det du har med dig från förr. Och du kan väga och avväga, göra eftertänksamma överväganden, baserade både på nyare och äldre kunskap och på alla de erfarenheter livet gett dig.

De egenskaperna borde värderas högt. Både av samhälle och politik. Men bilden är den motsatta. I vår jakt efter vår egoistiska självbekräftelse, med våra krav på omedelbar behovstillfredsställelse och vår absurda tro på att allt modernt också är det rätta och det bästa, låter vi äldre människor med oändliga potentialer hamna i marginalen.

Och politiken fortsätter att förflackas, förytligas och fördummas.

Detaljer och helheter

Svensk, eller möjligtvis all västerländsk, politik domineras av ett par, möjligtvis tre, synsätt. Det handlar om detaljer. Och det handlar om "personifiering" av politiken. Och det handlar om WIIFM.

Låt mig ta tre exempel:

Regeringen gör en skatteförändring. Det kan handla om sänkta skatter genom jobbskatteavdrag, eller höjda marginalskatter. Beskrivningen av skeendet blir: Så här påverkar just denna skatteförändring din skatt. Och så tar media fram en ytterlighet. Någon som får det sämre (sannolikt) eller bättre (mindre sannolikt). Politiken beskrivs genom en eller några få personer som får symbolisera den onda eller den goda regeringen. Och politikerna - i samspel med media - väljer allt oftare att presentera sin politik för hur den slår för just en individ som om denna var facit.

Eller:

Vi diskuterar surrogatmödraskap. Och jag, som är emot detta, får alltid, alltid frågan om hur jag kan vara emot att Emil och Jesper får sin längtan efter barn uppfylld. Eller varför inte Moa och Nils som inte kan få barn ihop ska bli diskriminerade. Och media fylls av berättelser om underbara familjer där surrogatmödraskapet inneburit en sådan lycka. Naturligtvis blir politikens svar likadant: Varför ska vi diskriminera Elna och Siv? Självklart ska vi acceptera surrogatmödraskapet!

Eller:

Det kommer 7000 flyktingar till Sverige per vecka. Tidningarna fylls av berättelser om individerna. Med historier om krig, död, elände och en flykt som ingen människa borde tvingas till. Bilderna som vi ser på flyende och döda människor, liksom på människor som kommit fram till tryggheten, skapar en grund för medmänsklighet och solidaritet mellan individer. Och politiken följer med i spåret.

Detaljer: Vi tar en sak i taget och bestämmer oss om just denna är rätt eller fel, just nu.
Personifiering: Det är en eller några få personer som får manifestera följderna av politiken.
WIIFM: Whats In It For Me?

När regeringen nu lägger fram den första budgeten som sannolikt kommer att gå igenom, beskrivs detaljer.

Från ena sidan (min): Det miserabla (för det är det verkligen) förslaget om att slopa avdraget för gåvor till ideella organisationer med social verksamhet. Konsekvenserna av det usla (för det är det verkligen) förslaget att fördyra hemtjänst för pensionärer. Hantverkarnas dom över det erbarmliga (för det är det verkligen) förslaget att försämra RUT och ROT.

Från den andra (vänster): Det rätta i att få mer skattepengar att fördela. Det solidariska att de med högre inkomster ska betala mer. Glädjen över att regeringen nu satsar, exempelvis på att ta bort den bortre gränsen i sjukförsäkringen.

Men var finns helheten? Var finns analyserna kring hur budgeten påverkar samhällets funktionalitet? Hur vi samagerar med resten av världen, och hur det kommer att påverka de långsiktiga möjligheterna till ökade intäkter. Vilken utveckling vi vill ha av samhället, med jobb, företagande, trygghet, välfärd, på lite längre sikt.

I ett par tidigare blogginlägg (här och här) har jag berört denna komplexitet när det gäller surrogatmödraskapet. Om hur individperspektivet helt tar över.

Och just nu gäller det invandringens konsekvenser. Men här har något börjat ske.

Det finns röster som försöker problematisera. Man kan läsa både i Expressen, Dagens Samhälle och i Göteborgsposten med flera tidningar, opinionsbildare som försöker beskriva en bredare bild. Den här texten i DS är ett typexempel på detta.

Men politiken har ännu inte landat. Man kan fråga sig varför. Jag skulle vilja ge tre möjliga förklaringar.

För det första brister kompetensen kring ledning och styrning hos alltför många politiker. Rekryteringen av nya politiker har inte på länge skett ur samhällets toppskikt. Snarare handlar det om att alltför många med alltför begränsad kompetens har kommit alltför långt - på grund av för svag intern konkurrens i partierna. En kompetent ledare och en kompetent ledning, oavsett organisation, klarar av att lyfta blicken från detaljerna och se framåt. Brister kompetensen tar detaljerna över, man löser dagens problem idag och låter morgondagens bekymmer vila.

För det andra har rekryteringen av politiker förändrats. Den kommunikativa kompetensen har tagit över lednings- och styrningskompetensen. Det är kampanjpolitiker som vet hur man får klick på nätet, eller kommer fram i media, som dominerar partierna idag. Och när media förändras till kortsiktighet, personifiering och detaljism, förändras också politikerna genom det samspel som alltid funnits mellan oss, politiker och media. För 25 år sedan kunde man skriva en debattartikel på 6500 tecken även i en landsortstidning. Idag är de längsta knappt hälften så långa. För vem orkar läsa? Det är bättre med en personkonflikt mellan två politiker kring en detalj som påverkar en enskild medborgare negativt.

För det tredje menar jag att juveniliseringen av politiken spelar roll. Idag ska man vara under 30 för att bli partiledare. I Centerpartiets nya styrelsepresidium är Fredrik Federley äldst med sina 37 år... Det är måhända bra att fler unga tar plats i politiken (det kan vara ett stort bekymmer också men det ska jag skriva om i en kommande blogg). Men det påverkar på fler sätt än ett. Dels handlar det om att de som är unga idag, sannolikt mer har rekryterats för sin kommunikativa förmåga än sin förmåga att styra och leda en komplex organisation. Dels handlar det om en mänsklig utveckling. En av mina förebilder, professor emerita Bodil Jönsson, har beskrivit hur människan lär i olika åldrar. Du lär dig snabbare när du är yngre. I vart fall detaljer. Men i och med åldrandet, och de försämrade förmågorna att snabbt lära sig detaljer, ökar möjligheterna att se helheter. Med de erfarenheter endast ett längre liv ger kan de tappade detaljerna ersättas av insikten om helheter. Men hög ålder, och därmed bättre sannolika möjligheter till helhetssyn, är idag en negativ kompetens i politiken.

Just nu befinner vi oss i en unik situation. Antalet flyktingar som kommer till Sverige har aldrig varit större. Mottagningstakten just nu ligger på en årsnivå på långt över 200.000 personer (7.000 i veckan ger hisnande 364.000). Men även om de siffrorna aldrig kommer att uppnås, står vårt välfärdssamhälle inför en utmaning som ingen av oss någonsin tidigare hanterat. Och frågan är vilka konsekvenser det får.

I blogg efter blogg har jag ställt ett antal frågor som jag menar måste ställas. Beroende på hur de besvaras kommer de att få konsekvenser. I detaljer. För enskilda personer. Men de måste besvaras. Det måste finnas en regering som styr landet. Som tar beslut, även om de är obekväma.

Och som har en ledning som är tillräckligt kompetent för att också se bortom dagens problem och göra rimliga bedömningar av morgondagens.

Att lyfta blicken; om ÖSK - och Örebro

Det har varit rätt mycket negativt på min blogg på sistone. Nu får den perioden vara slut. Jag hoppas att det som nu kommit upp till ytan är det sista. Politik får inte i första rummet handla om andras fel, även om det också är en nödvändig del av politiken. Men huvudnumret måste vara vad man själv och partiet vill.

Rätt länge har jag funderat över den gångna mandatperioden, varför det gick så bra som det gjorde, och vad som skiljt denna period från de gångna. Samtidigt har jag också funderat över skillnaderna i partiernas politik framåt, och då naturligtvis mest skillnaderna mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna.

När jag läser Simon Banks intervju i förra torsdagens Aftonbladet, om den parallella utvecklingen av ÖSK och Örebro blir det en ögonöppnare också för mig, som varit mitt i de båda skeendena. ÖSKs utveckling är fantastisk. Från en klubb på dekis till en av Sveriges framgångsrikaste. Från en klubb som inte fanns, till en som syns och vågar. Från en klubb utan strategier och strukturer, till en där strukturer, strategier och mål är tydliga för alla, i och utanför klubben.

ÖSKs framgångssaga kan kopplas till ett antal personer. Det handlar om Jan Karlsson, VDn som inte har fotboll som huvudintresse, men som kanske tack vare det har skapat ett vinnande koncept för ekonomiskt framgångsrika ÖSK och ÖSK AB. Lennart Sjögren, som klarat av att både vara en försiktig general men också värva rätt och skapa intresse kring spelartrupp och matcher. Rose-Marie Frebran som stöttat och strukturerat föreningen ÖSK och skapat trovärdighet nationellt kring föreningen. Björn Åqvist som lugnt och metodiskt skapat ett stabilt och framtidsinriktat upplevelseföretag.

Kring dessa personer har framgångssagan ÖSK vävts. Kring dem har kompetenta medarbetare värvats, spelare såväl som administratörer. Kring dem har nätverk vävts som skapat förutsättningar för den utveckling som ÖSK nu är inne i. De har haft mål. De har lagt strukturer. De har skapat strategier och vågat prioritera. De har vågat delegera, låta den som kan just denna del av verksamheten, i stort eller smått, få ansvar och makt att göra sitt bästa. De har vågat lyfta blicken från dagens alla detaljer till den långsiktiga utvecklingen av förening och företag. De har vågat visa att de vill, kan och kommer att lyckas. De har inte upplevts positivt av alla. Men det har lagt grunden till en långsiktigt positiv utveckling.

Kan man dra paralleller till politiken? Med lite vilja kan man säkert dra paralleller till allt möjligt. Men jag menar att det finns en djupare parallellitet mellan ÖSKs och Örebros utveckling.

Den handlar om strukturer. Den handlar om strategier och prioriteringar. Och den handlar om att våga lyfta blicken.

När jag fick möjligheten att bli kommunstyrelsens ordförande (KSO) fanns det en förväntan att jag skulle bli som min företrädare. Min upplevelse var att allt skulle gå igenom hans händer. Det handlade om allt ifrån attesteringar av fakturor till detaljstyrning av tjänstemän. Under den första perioden som KSO fick jag därför berätta att jag styrde på ett annat sätt. Jag vill inte styra allt, från stort till smått. Jag vill inte detaljstyra tjänstemän. Jag vill istället uppmuntra medarbetare att våga prestera själva, att ta egna beslut inom tydliga ramar, att stå upp för den makt man fått både uppåt och neråt i organisationen. Jag har sagt många gånger att det är helt OK att misslyckas, jag kommer inte att slå någon i huvudet för det, bara man lär sig av sina misstag och inte gör om dem. Jag vill ha en organisation som vågar. Jag vill inte ha en politisk ledning som sätter sig på sina medarbetare, som skapar osäkerhet om vem som har den administrativa makten, och vem som har den politiska maktens öra just för tillfället. Det fanns en sådan tid, då det av många upplevdes att det var bäst att inte göra något på ett eget initiativ. För gick det fel fick man kritik. Gick det rätt hördes inget.

För mig handlade det också om att försöka byta fokus för organisationen. Från en organisation som var helt inåtvänd, till en som såg örebroarna som sina uppdragsgivare, kunder eller tjänstetagare. Från en som såg förändring som något ont och oroande, till en som vågade skapa trygghet just i förändringen. Från en som ständigt fastnade i detaljer på alla plan, till en som vågade delegera detaljerna till dem som var bäst på det, medan andra sökte en bra kurs framåt i en värld som förändrades allt snabbare.

Jag tror att detta är en av de viktigaste delförklaringarna till varför det gått så bra för Örebro. Jag upplever en betydligt större glädje hos många av de tjänstemän jag jobbat med idag, än för fyra år sedan. De har fått ansvar, befogenheter och tilltro. De vet att de gör ett bra jobb.

Jag märker också att Sverige ser på Örebro kommun på ett annat sätt idag än tidgare. Vi vågar visa att vi kan, vill och kommer att ta spets. Några av många exempel: Vårt jämställdhetsarbete som idag används som nationell förebild. Vårt arbete med civilsamhället som är internationellt uppmärksammat. Vår satsning på kultur, till exempel Svenska Kammarorkestern, Open Art och SWICCO, som ger genljud i världen. Vårt samarbete med Örebro Universitet som varit en pusselbit i dess otroliga tillväxt. Vårt arbete med att skapa ett mer kompetensintensivt näringsliv för framtidens arbeten, där nu IT är ett framgångskluster. Vårt arbete med idrotten, idrottsanläggningarna, med KIF Örebro och naturligtvis - med ÖSK. Och så vidare.

Som politiker har vi i koalitionen valt att delegera detaljerna till de tjänstemän som kan det bättre än oss. Vi har försökt hitta strukturerna för den framgångsrika kommunen. Det är inte bara en styrningsmässig skillnad. Den är också politisk.

Ett av socialdemokratins största problem är att den inte hittar någon väg framåt. När folkhemstanken, och de socialistiska drömmarna, nu allt snabbare falnar och dör, finns inte heller några visioner om framtiden, vare sig för Örebro eller landet. Istället hamnar man i detaljpolitiken. Deras politik handlar om detaljer, om hur de som politiker ska göra det som tjänstemännen borde ha makten över.

För oss liberaler är situationen en annan. Vi ser istället utmaningen i att förändra Örebro, att leda Örebro in i framtiden med aktiva politiker som skapar mål, strategier och strukturer men som delegerar detaljerna till proffsen. För oss handlar det om att skapa ett nytt och bättre Örebro: Universitetsstaden Örebro. Framtidsföretagandets Örebro. Kulturstaden Örebro. Skolstaden Örebro.

Ditt Örebro - Örebro inte som en form som ska passa alla, utan ett Örebro där du själv kan forma din framtid. I frihet. Med valfrihet. Som individ. I gemenskap.

Det är en våghalsig resa. Men den är nödvändig. Lika nödvändig som att våga gå in för att vinna alla matcher i allsvenskan. Lika nödvändig som att våga sätta det realistiska målet: ÖSK tar SM-guld 2015.