Lite mer om politisk ålderism

I går skrev jag på SvD Debatt om den ålderism som behärskar svensk politik. Jag har sällan om ens någon gång fått så många återkopplingar på något jag skrivit. Och helt säkert är att jag aldrig fått enbart positiva reaktioner (med undantag av den som funderade över vad ordet "juvenilisering" betydde...) på något jag skrivit. Men så här.

Fenomenet med ålderism inom svensk politik är en inte helt ny företeelse. Men det är först under de senaste åren den fått ordentligt fäste. I förstone kan man tro att det handlar om Lööf, Fridolin, Busch som partiledare eller Wikström, Hadzialic som ministrar. Men det är mer långtgående än så.

Partiernas jakt på de unga har ägt rum under en lång tid. Jag har varit aktiv i svensk politik sedan 1988 (redan då rätt vuxen) och sett hur partierna sökt efter de unga som "ska ta över". Det har varit ungdomslistor och engagemang i och för ungdomsförbund. Det har varit aktiviteter och uppmärksamhet. Men det som skett de senaste åren är något annat.

Svensk politik och därmed svensk demokrati har allvarliga problem. Det handlar om såväl form som innehåll. Och det handlar inte minst om rekrytering. Politikens problem är inte enbart politikernas fel. Det är en mix av många utvecklingsspår samhället går igenom. Det handlar om politikens styrsystem, om den offentliga sektorns utveckling, om globalisering och näringslivsuteckling, om media och värderingar.

Men det finns ett sammanhållande faktum: Svensk politik och svenska politiker leder numer sällan vare sig debatt eller organisation. Man har gått från verksamhetsledare för välfärdsarbetare till kommunikationsavdelning för av tjänstemännen fattade beslut. Man har gått från att vara långsiktiga visionära ledare till kortsiktiga följare av opinionsvindar. Bristen på långsiktighet, helhetssyn och visioner får olika namn:

Det kan beskrivas som att partierna saknar en sammanhållande berättelse, att visionsarbetet legat nere, att politiken i sig behöver förnyas. Men egentligen är det bara olika nyanser av samma bild, en bild där politiken tappat sig själv. Det finns idag alldeles för få skäl för varför olika verksamheter ska styras politiskt, när de gör det lika bra av icke-valda administratörer och individuell valfrihet. Och frågan vad nästa steg i samhällsutvecklingen ska innebära saknar svar. Efter folkhemmet, välfärden, individualismen och den omedelbara behovstillfredsställelsen återstår .... Ja vem vet?

I många bloggar har jag beskrivit den utveckling till kommunikationskanal som jag hävdar att den moderna politiken utvecklats till. Med den mediala utvecklingen, där snabbhet ersatt eftertanke och yta ersatt djup, har själva formen för politiken blivit juveniliserad (se där - samma ord igen. Den som vill veta vad det betyder får fråga i en kommentar...). Som ung har du enklare att vara snabb, svartvit, fixerad, detaljistisk. En av fördelarna med att bli äldre är att de flesta av oss blir något långsammare, ser fler nyanser, inser att världen är större och att detaljer bara är delar av en helhet.

Men vare sig eftertänksamhet, nyanser eller helhetssyn är efterfrågade egenskaper hos dagens politiker. Vem orkar läsa en blogg på 8000 tecken? Det är ju skitlångt. Och ändå är det bara knappt 20 år sedan man fick skriva just 8000 tecken på DN debatt, och 6000 på NA debatt (om jag minns rätt). Nu tillåter NA kanske 3500 på sin höjd.

Och politiken följer efter. Med de konsekvenser det får. Den nya politikerkåren blir stöpt i en allt mer likartad form, där de ungdomliga dragen betonas (oavsett ålder). Formen ersätter innehållet. Striden, personkampen, egot lyfts upp. Frågeställningar, osäkerhet, öppenhet, visionsarbetet tonas ned. Även om du fyllt 50, 60 eller 70 gäller det att spela på rätt planhalva.

Man kan fundera om denna utveckling är speciellt framträdande i Sverige. Sveriges och svenskarnas övertro på modernitet, att det nya per definition alltid är bättre än det gamla, kan spela roll. Likaså kan det ha betydelse att Sverige placeras där det gör på World Values Surveys värderingskarta. Sekulariseringsgrad och självförverkligande på nationsnivå har inflytande också på hur du agerar som individ.

Det finns ett antal problem med att äldre människor inte är representerade i politiken. Det mest självklara är att en tredjedel av Sveriges befolkning knappt är representerade i den högst beslutande församlingen. Men det är sannolikt inte det största.

Vi förändras som människor när vi blir äldre. Vishet och ålder hänger inte ihop. Men ålder är en god grund för vishet. Och enbart den som blir äldre har erfarenhet av vad åldrandet innebär. Respekten för vad den kunskapen innebär borde vara större hos oss som är yngre, oavsett vilken ålder vi befinner oss i.

Men den allra största förlusten för demokratin handlar om något som sker genom åldrandet. Professor emerita Bodil Jönsson har beskrivit det och allra tydligast finns det uttryckt i en liten bok om åldrandets fyra olika stadier av den amerikanske forskaren och författaren Gene D Cohen med titeln "Den mogna människan".

När du blir äldre slipas ditt ego ner. Dina möjligheter att snabbt lära dig och minnas detaljer minskar. I det moderna samhället har det ofta beskrivits i negativa termer: "Jag har så svårt att lära mig...". Men människan lär hela livet. Det sker bara på olika sätt. Och får vi ha vår mentala och fysiska hälsa någorlunda intakta kommer vårt sätt att lära, och lära ut, att vara annorlunda när vi är 75 än när vi var 25.

När du blir äldre, tappar du detaljlärandet. Men du ersätter det med helheter. Ditt liv har gett dig erfarenheter. Erfarenheterna ger dig möjlighet att sätta ihop dagens skeende med det du har med dig från förr. Och du kan väga och avväga, göra eftertänksamma överväganden, baserade både på nyare och äldre kunskap och på alla de erfarenheter livet gett dig.

De egenskaperna borde värderas högt. Både av samhälle och politik. Men bilden är den motsatta. I vår jakt efter vår egoistiska självbekräftelse, med våra krav på omedelbar behovstillfredsställelse och vår absurda tro på att allt modernt också är det rätta och det bästa, låter vi äldre människor med oändliga potentialer hamna i marginalen.

Och politiken fortsätter att förflackas, förytligas och fördummas.

Höghastighet istället för politik

Det finns inget som talar för att Sverige ska bygga ut höghastighetståg. De skäl som redovisas saknar faktagrund.

• Höghastighetstågen kommer inte att gynna klimatet. Klimatpåverkan under byggnationen skapar mer utsläpp än vad tågen eventuellt tjänar in under åratal. Antalet resande är försumbart i förhållande till behoven. Dessutom sker utsläppen under bygget, den tid när vi borde minska utsläppen mest.
• Det kommer inte att finnas resande nog. Höghastighetståg är möjliga där stora städer ligger på rätt avstånd. I det glesbefolkade Sverige, där tåget exempelvis ska stanna i megastaden Värnamo(!), saknas befolkningsunderlag.
• Tron på att höghastighetstågen ska vara bra för arbetsmarknad och näringsliv kan ifrågasättas. Framförallt handlar det om alternativkostnader.
• Och det är just detta - de enorma investeringarna - som är höghastighetstågens största fel. 300 miljarder grovt räknat, det kan bli mer, kommer att innebära att mängder av andra investeringar får stå tillbaka.

Kostnaderna för själva byggandet ska inte underskattas. Det ska inte heller kostnaden för de kommuner och regioner som nu gör vågen över att få vara en del i detta (syd)Sverigeprojekt. För åtagandena för dessa - byggnation av lokal och regional infrastruktur, bostäder och annat - kommer att påverka landet långt mer än själva bansträckningen.

Här talar vi om att staten väljer att satsa på ett samhällsekonomiskt olönsamt projekt istället för att satsa på sådant som kunde ge enorma effekter: Bättre kollektivtrafik i och runt de tre stora städerna exempelvis, forskning och utveckling av "elmotorvägar" för tung lastbilstrafik, trespårsjärnvägar för mer gods på järnväg, underhåll av befintliga anläggningar för bättre funktionalitet - och så vidare...

Men det handlar också om kommuner och regioner som tvingas välja mellan att investera i förskolor och skolor, i vårdcentraler och äldreomsorg - eller i infrastruktur som staten kräver när höghastighetsbanan dras fram.

Den samhällsekonomiska O-nyttan med höghastighetstågen är väl utredd. I början, när den dåvarande Centerledaren Maud Olofsson började driva projektet, kunde man hör argument som "Ja - men andra länder har ju det och då ska vi också ha det!"... Men vad är argumentationen idag?

Och hur kommer det att politiken, nästan oavsett parti, är så faktaresistent i det största investeringsprojekt Sverige skådat i modern tid? Hur kommer det sig att partiledare efter partiledare, lokalt, regionalt och nationellt, gör vågen för något så kontraproduktivt? Vad säger det om politiken?

Jag skulle vilja hävda att denna väg mot avgrunden kantas, inte av goda föresatser, utan av rädsla och bristande politiska visioner.

Sverige är ett modernistiskt land. Det spelar nästan ingen roll inom vilket område man agerar. Nytt och modernt är bra. Ju modernare desto bättre. Eftertanke, djupare analyser och rejäla utredningar är något som tillhör historien. Och det är ju inte bra. Att säga nej till det moderna kan få nästan varenda spindoktor och partistrateg att just gå i spinn. Det är "JA TILL DET MODERNA" som gäller.

Rädslan att hamna fel i denna modernistiska absurditet är slående inom alla politikområden. Det gäller att visa handlingskraft. Det gäller att visa att politiker visst både vill och kan. Och ju mer vi visar desto bättre, och modernare, är det.

I Sverige har denna modernistiska ådra väldigt ofta en offentlig-sektor-prägel. Det är skattepengarna som ska fixa det nya. Det är staten som har ansvaret att leda befolkningen in i det moderna lyckosamhället. Det är politikerna som är modernismens främsta uttolkare.

Och just denna modernism tar ibland helt över partiernas andra tankar om samhällets utveckling. Eller snarare är det så att vissa modernistiska projekt får bli ersättning för den bristande politiken kring samhällsutveckling som partierna har.

Höghastighetståg blir svaret på frågorna om vilket land Sverige ska vara:

-Vad vill ditt parti med Sverige?
-Höghastighetståg, förstår du. Då binder vi ihop landet, fixar klimatet och skapar ett bättre näringslivsklimat!

-Vad tycker du om Sveriges framtida välfärdsutveckling?
-Höghastighetståg, fattar du väl. Bara vi kan resa till Malmö på tvåochenhalv timme så kommer vi att bli lyckliga!

-Hur tycker du att Sverige ska agera i en framtida folkvandringsvärld?
-Höghastighetståg är den enda vägen! Dessutom går det ju snabbare både att komma in i landet, och att skicka ut människor också!

Offentlig sektor är alldeles för grå för dagens politiker, men också för alldeles för många ledande tjänstemän. I ett samhälle där jaget är viktigare än laget, där "jag själv" alltid är det självklara centrat för allas blickar, ökar riskerna att det ofta rätt trista handhavandet av vården, skolan och omsorgerna helt enkelt blir - för trist. Bättre då att satsa: på schagerfestivaler, på idrottsarenor, på resor till mässor i länder långt borta och - på höghastighetståg.

Och ständigt hävdar man att just detta - schlagerfestivalen, elitidrottsarenan, byggmässan i Kina - just detta är det som kommer att skapa förutsättningar för att rädda välfärden. Det spelar ingen roll hur utfallet sedan blir. Det är inte resultatet som räknas, utan de goda avsikterna när projekten startar.

Precis samma analyser verkar de flesta partier, politiker och tjänstemän göra vad gäller höghastighetstågen. Det spelar ingen roll hur resultatet blir. Det är vår goda vilja idag som räknas.

Och medan Trafikverket sliter med ännu fler trasiga växlar på ounderhållna spår, medan elever och lärare får slita i schabbiga skolor, medan antalet boendeplatser för äldre fortsätter att minska, känns det bra att som politiker få drömma om det stora projektet - det som ska sätta mitt namn i historieboken - och slippa ta ansvar för den kommunalgrå vardagen.

Holistisk eller mekanisk flyktingpolitik

Jag läser Daniel Suhonen i Dagens Samhälle. En av de tydligaste vänsterdebattörerna i Sverige idag. Jag gillar hans sätt att argumentera även om, eller kanske tack vare, att vi knappast tycker lika i något. Men Sverige och demokratin behöver människor som klarar av en debatt som inte bara består av kampanjpamfletter och personangrepp.

Suhonen gör sig till tolk för de många som menar att Sverige har råd att ta emot fler. Det är bara att höja skatterna för de rikaste och låna om pengarna ändå inte räcker. Man skulle kunna invända mot detta med en faktaargumentation som handlar om riskerna för arbetsmarknaden, som att läsa bloggen ekonomistas. Ska Sverige vända och gå mot en avveckling av de högkompetenta jobben, och satsa på de lågkompetenta? Med allt vad detta innebär för lönebildning m.m.

Man skulle också kunna fundera kring vad det innebär för Sverige som låntagare, som Dagens Industri gör. Och om det blir dyrare att låna för Sverige blir det dyrare att låna för dig och mig. Kanske Riksbankens inflationsmål kan nås, på bekostnad av några hundratusen människor som får se sina lån bli så dyra att de inte klarar av sina boendekostnader...

Men det finns andra funderingar och riskanalyser som också behöver göras. I gårdagens blogg om värderingsgrunder och samhällskontrakt började jag en sådan analys. Idag tänker jag fortsätta, med Suhonen som grund.

Sverige är världens mest sekulariserade land. Jag har visat Ingelhart kartan (World Values Survey) i en tidigare blogg men kan göra det igen. Sverige sticker ut, både vad gäller individualism och sekularism.

Kolla längst upp i högra hörnet. Där finns Sverige. Och kolla längst ner i vänstra hörnet. Där finns alla stater som vi nu tar emot flyktingar från.

Vad kommer detta att innebära?

Man kan i detta ha en mekanisk samhällssyn. Suhonen gör sig till tolk för en sådan. Det handlar om antal, pengar och människor, lån och skatter, personal och bostäder. Räcker inte något är det bara att peta in mer. Utfallet blir i alla lägen detsamma.

Men är det en rimlig tanke? Är människan utbytbar? Spelar det någon roll om invandrarna kommer från de islamiska staterna, från Afrikas olika stater eller från det sönderfallande Jugoslavien?

Svaret är, speciellt med tanke på World Values Survey, ett självklart ja. Det spelar roll varifrån invandraren kommer. Det spelar roll därför att värderingarna skiljer. Det spelar roll därför att synen på samhälle, på individen, på människans värde och värdighet, på demokrati, jämställdhet, religion, skiljer.

Och värderingar byter vi inte som pyjamas.

Det finns en allmän känsla, inte minst hos många politiker, att flyktingmottagande enbart handlar om det praktiska. Och innanförskapet löser vi med jobb. Resten behöver vi inte bekymra oss om. Men är det verkligen så?

Den bilden verkar vara så nationellt centrerad så att det nästan är omöjligt att rubba den. Sverige är det normala. Vi är centrum i världen. Alla strävar att komma dit vi är. Inte bara för att vi är den trygga välfärdsnationen långt bort från alla krig. Utan också för att vårt sätt att se världen är det enda riktiga. Svaret på allas frågor är att vi alla ska bli mer individualistiska, mer för självförverkligande. Vi är alla självklart för det moderna, och mot det konservativa. Den som tycker annorlunda har antingen inte fattat, eller fattat fel.

Och så förvånas vi över när polackerna väljer en ny konservativ regering, eller varför så många amerikaner är så dumma att de ens kan tänka sig att rösta på en Donald Trump...

Men så är inte världen. Vi är det udda. Vi är undantaget. Vi är periferin, änden på diametern. Problemet är bara att de vi nu tar emot är nära den andra änden. Och tänk om de inte vill vara som vi. Tänk om de verkligen tycker att konservatism och kollektivism är bättre. Tänk om vår syn på demokrati, på kvinna och man, på mångfald, på könsuttryck, på religionens plats i samhället inte är sanningen. Vad händer då?

Det finns enorma risker med att se flyktingpolitik bara som en mekanisk hantering av siffror, oavsett om det handlar om budgetunderskott eller asylsökande. Risken är att vi kanske missar den riktigt stora utmaningen samhället står för. Vad det innebär att vara svensk, helt enkelt.

Och det ska jag återkomma till i en kommande blogg. Om jag vågar.