Lite mer om politisk ålderism

I går skrev jag på SvD Debatt om den ålderism som behärskar svensk politik. Jag har sällan om ens någon gång fått så många återkopplingar på något jag skrivit. Och helt säkert är att jag aldrig fått enbart positiva reaktioner (med undantag av den som funderade över vad ordet "juvenilisering" betydde...) på något jag skrivit. Men så här.

Fenomenet med ålderism inom svensk politik är en inte helt ny företeelse. Men det är först under de senaste åren den fått ordentligt fäste. I förstone kan man tro att det handlar om Lööf, Fridolin, Busch som partiledare eller Wikström, Hadzialic som ministrar. Men det är mer långtgående än så.

Partiernas jakt på de unga har ägt rum under en lång tid. Jag har varit aktiv i svensk politik sedan 1988 (redan då rätt vuxen) och sett hur partierna sökt efter de unga som "ska ta över". Det har varit ungdomslistor och engagemang i och för ungdomsförbund. Det har varit aktiviteter och uppmärksamhet. Men det som skett de senaste åren är något annat.

Svensk politik och därmed svensk demokrati har allvarliga problem. Det handlar om såväl form som innehåll. Och det handlar inte minst om rekrytering. Politikens problem är inte enbart politikernas fel. Det är en mix av många utvecklingsspår samhället går igenom. Det handlar om politikens styrsystem, om den offentliga sektorns utveckling, om globalisering och näringslivsuteckling, om media och värderingar.

Men det finns ett sammanhållande faktum: Svensk politik och svenska politiker leder numer sällan vare sig debatt eller organisation. Man har gått från verksamhetsledare för välfärdsarbetare till kommunikationsavdelning för av tjänstemännen fattade beslut. Man har gått från att vara långsiktiga visionära ledare till kortsiktiga följare av opinionsvindar. Bristen på långsiktighet, helhetssyn och visioner får olika namn:

Det kan beskrivas som att partierna saknar en sammanhållande berättelse, att visionsarbetet legat nere, att politiken i sig behöver förnyas. Men egentligen är det bara olika nyanser av samma bild, en bild där politiken tappat sig själv. Det finns idag alldeles för få skäl för varför olika verksamheter ska styras politiskt, när de gör det lika bra av icke-valda administratörer och individuell valfrihet. Och frågan vad nästa steg i samhällsutvecklingen ska innebära saknar svar. Efter folkhemmet, välfärden, individualismen och den omedelbara behovstillfredsställelsen återstår .... Ja vem vet?

I många bloggar har jag beskrivit den utveckling till kommunikationskanal som jag hävdar att den moderna politiken utvecklats till. Med den mediala utvecklingen, där snabbhet ersatt eftertanke och yta ersatt djup, har själva formen för politiken blivit juveniliserad (se där - samma ord igen. Den som vill veta vad det betyder får fråga i en kommentar...). Som ung har du enklare att vara snabb, svartvit, fixerad, detaljistisk. En av fördelarna med att bli äldre är att de flesta av oss blir något långsammare, ser fler nyanser, inser att världen är större och att detaljer bara är delar av en helhet.

Men vare sig eftertänksamhet, nyanser eller helhetssyn är efterfrågade egenskaper hos dagens politiker. Vem orkar läsa en blogg på 8000 tecken? Det är ju skitlångt. Och ändå är det bara knappt 20 år sedan man fick skriva just 8000 tecken på DN debatt, och 6000 på NA debatt (om jag minns rätt). Nu tillåter NA kanske 3500 på sin höjd.

Och politiken följer efter. Med de konsekvenser det får. Den nya politikerkåren blir stöpt i en allt mer likartad form, där de ungdomliga dragen betonas (oavsett ålder). Formen ersätter innehållet. Striden, personkampen, egot lyfts upp. Frågeställningar, osäkerhet, öppenhet, visionsarbetet tonas ned. Även om du fyllt 50, 60 eller 70 gäller det att spela på rätt planhalva.

Man kan fundera om denna utveckling är speciellt framträdande i Sverige. Sveriges och svenskarnas övertro på modernitet, att det nya per definition alltid är bättre än det gamla, kan spela roll. Likaså kan det ha betydelse att Sverige placeras där det gör på World Values Surveys värderingskarta. Sekulariseringsgrad och självförverkligande på nationsnivå har inflytande också på hur du agerar som individ.

Det finns ett antal problem med att äldre människor inte är representerade i politiken. Det mest självklara är att en tredjedel av Sveriges befolkning knappt är representerade i den högst beslutande församlingen. Men det är sannolikt inte det största.

Vi förändras som människor när vi blir äldre. Vishet och ålder hänger inte ihop. Men ålder är en god grund för vishet. Och enbart den som blir äldre har erfarenhet av vad åldrandet innebär. Respekten för vad den kunskapen innebär borde vara större hos oss som är yngre, oavsett vilken ålder vi befinner oss i.

Men den allra största förlusten för demokratin handlar om något som sker genom åldrandet. Professor emerita Bodil Jönsson har beskrivit det och allra tydligast finns det uttryckt i en liten bok om åldrandets fyra olika stadier av den amerikanske forskaren och författaren Gene D Cohen med titeln "Den mogna människan".

När du blir äldre slipas ditt ego ner. Dina möjligheter att snabbt lära dig och minnas detaljer minskar. I det moderna samhället har det ofta beskrivits i negativa termer: "Jag har så svårt att lära mig...". Men människan lär hela livet. Det sker bara på olika sätt. Och får vi ha vår mentala och fysiska hälsa någorlunda intakta kommer vårt sätt att lära, och lära ut, att vara annorlunda när vi är 75 än när vi var 25.

När du blir äldre, tappar du detaljlärandet. Men du ersätter det med helheter. Ditt liv har gett dig erfarenheter. Erfarenheterna ger dig möjlighet att sätta ihop dagens skeende med det du har med dig från förr. Och du kan väga och avväga, göra eftertänksamma överväganden, baserade både på nyare och äldre kunskap och på alla de erfarenheter livet gett dig.

De egenskaperna borde värderas högt. Både av samhälle och politik. Men bilden är den motsatta. I vår jakt efter vår egoistiska självbekräftelse, med våra krav på omedelbar behovstillfredsställelse och vår absurda tro på att allt modernt också är det rätta och det bästa, låter vi äldre människor med oändliga potentialer hamna i marginalen.

Och politiken fortsätter att förflackas, förytligas och fördummas.

Ålderism

I går träffade jag några av SPFs medlemmar. Människor, äldre än jag, men med en enorm kunskapsmassa och ett enormt engagemang med sig. Vi talade om ålderism.

Jag gissar att de flesta inte har en aning om vad ålderism är. Det är ett nytt begrepp, som har en lång historia.

Ålderism är diskriminering på grund av ålder. Låt mig ta några exempel:

När du blir gammal så ökar risken att du blir sjuk. Du behöver medicineras. Men medicinerna är i alldeles för hög grad utprovade på unga män, medan de som mest behöver dem är gamla kvinnor. Det är ålderism.

Eller:

Du fyller 68. Trivs med jobbet och gör det bra. Men arbetsgivaren tycker att du har jobbat nog och ska gå från ditt jobb till att passa barnbarn och pyssla med penséerna. Det är ålderism.

Eller:

När Örebro kommun planerar för nya kollektivtrafiksträckningar så funderar man på hur unga och medelålders människor behöver röra sig. Från bostad till jobb eller skola. Men ingen har ens tänkt tanken på att en fjärdedel av örebroarna är över 65 och kanske har helt andra resemönster. Det är ålderism.

Vi lever i ett samhälle som ser ungdom som norm och ålder som det avvikande. Ju yngre desto bättre. Ålder är inget eftersträvansvärt, annat än som en individuell fördel. Trots att allt fler blir allt äldre och allt friskare, planerar vi samhället som om vi passerade livszenit vid 32...

Samtalet med SPF handlade om många olika saker. Det var ett intressant samtal som vi ska följa upp under våren. Och det gav mig ytterligare bevis på hur fel det är att mäta människans livsstatus i antalet levda år. Alldeles för ofta tycker jag mig möta unga människor som är så gamla i sin inställning till världen och livet, förstenade i sina synpunkter och hållningar. Och väldigt ofta tycker jag mig möta gamla människor som är så unga, omprövande, förändringsbenägna, vidsynta, engagerade.

Men framförallt möter jag individer. Unga människor med olika livshållning. Gamla människor med ännu mer olika livshållning. Det finns en förlegad syn (jag menar att den har en stor del av sin grund i den socialdemokratiska folkhemstraditionen) som kollektiviserade åldrandet och gjorde pensionären till en passiv mottagare. Den synen måste brytas. Det är dags för en liberal syn på ålder och åldrande.

Man kunde ändå hoppas att politiken insåg värdet med ålder. Tyvärr är det inte alltid så.

Visst bärs svensk demokrati i stort upp av äldre människor. Vi 50+are dominerar. Men de som är över 70 lyser alldeles för ofta med sin frånvaro.

Till riksdagen är i år bara en handfull pensionärer nominerade på valbar plats. Den liberala nestorn Barbro Westerholm, snart 81 år ung, är undantaget som bekräftar regeln. Men även inom Folkpartiet talar betydligt fler om hur viktigt det är att de unga ska ta plats, än om hur viktigt det är att de äldre får sina representanter med i politiken.

Jag tycker det är synd. Som 25-åring kan du kanske representera de som är ungefär i samma ålder som du. Men du kan knappast representera alla från 0 till 30. Sannolikt är föräldrarna till grundskolebarnen bättre representanter för sina barn än de som nyss lämnat gymnasiet. Men jag kan garantera - du har mycket liten erfarenhet av hur det är att vara gammal, om de fördelar, nackdelar och problem som kommer bara på grund av, eller tack vare din höga ålder. De erfarenheterna lever man sig bara till.

Jag tror att Sverige skulle se betydligt bättre ut om vi hade fler gamla människor engagerade i politiken. Jag tror att samhällsutvecklingen skulle vara bättre, att tillväxten skulle öka, att välfärden skulle vara tryggare, om fler gamla ville, fick och kunde engagera sig politiskt.

Men även i politiken är ålderismen en faktor att räkna med. Det är synd.